Förstasidan på Louise Vissbergs uppsats är en bild på Vasshammar.
Under årens lopp har behandlingen och vården av människor med funktionsnedsättning förändrats. Likaså har även synen på vem som är funktionsnedsatt. Under 1900-talet gjordes tvångssteriliseringar och människor sattes på vårdhem på lösa grunder. Inte bara exempelvis schizofrena sattes in på hem, utan även epileptiker, alkoholister, prostituerade etc. I Askersund har det under 1900-talet funnits tre olika hem för ”sinnesslöa”. Verksamheter som glömts bort trots att det inte var så länge sedan.
Louise Vissberg
Louise Vissberg, 19 år, bosatt i Askersund sedan 11 år tillbaka bestämde sig för att kolla hur dessa hem såg ut, vilka som bodde där och vilka behandlingsmetoder som användes, med fokus på vårdhemmen Marieborg och Vasshammar. Hon har pluggat naturvetenskap på Allèskolan i Hallsberg. I höst ska hon studera vid Åredalens folkhögskola i Åre. Louises uppsats är en mycket intressant läsning. Många askersundare i dag vet att det funnits tre olika hem för ”sinnesslöa” där många jobbade. Men mer än så är det inte. Därför är Louises uppsats ett mycket viktig dokument som alla bör ta del av. Inte minst dagens beslutsfattare. Det är alltid bra att blicka tillbaka och lära av misstagen och av det som var bra.
-Syftet med detta arbete är att få kunskap kring boendena för sinnesslöa i Askersund under 1900-talet. Hur var vårdhemmen? Vilka var vårdtagarna och behandlingsmetoderna, var några av alla frågor som jag ville ha svar på.
-Många människor sattes in på hemmen på väldigt lösa grunder. Man kunde bli insatt för lösdriveri, för att man var ”sexuellt opålitlig”, umgicks för mycket med personer med motsatt kön, för att man kom från en stökig bakgrund, gift om sig, haft dåliga makar eller hade snattat etc. Under tvångssteriliseringen i Sverige steriliserades ungefär 70000 personer, många mot sin vilja. Många av fallen var kvinnor som satts in på dessa lösa grunder och där steriliseringen var en biljett ut till friheten, då man kunde vara säker på att dessa människor inte förde sina gener vidare. I Askersund har det funnits tre anstalter, både för barn och för vuxna. I min uppsats har jag valt att fokusera på vårdhemmen Marieborg och Vätternterassen, men har också nämna skolhemmet Kristinahemmet. Förutom dessa hem för sinnesslöa har det även funnits barnhem och fattighem i Askersunds kommun”, upplyser Louise.
Här kommer ett litet smakprov från Louise uppstas:
” Det fanns skolhem, där ”bildbara sinnesslöa” barn mellan 6 och 12 års ålder fick anpassad teoretisk och praktisk undervisning, genom vilken man försökte uppöva och utveckla de sinnesslöas förståndsgåvor, forma dess karaktär, lära dem enkla kunskaper samt att förvärva praktiska kunskaper. Det fanns även arbetshem där man fortsatte uppfostran och utbildningen mot lämplig yrkesutbildning. Därifrån kunde många elever sedan ”återvända ut i livet” till enkla arbetsplatser eller till sina hem etc. De som saknade förmåga att ”reda sig själva ute i livet” fick stanna kvar på arbetshemmen en längre tid eller för alltid. Vidare så fanns det också vårdhem där obildbara sinnesslöa som förblev i behov av anstaltsvård genom hela livet omhändertogs. De svårskötta obildbara sinnesslöa, asociala och vanartade sinnesslöa, samt blinda, dövstumma och i viss utsträckning epileptiska sinnesslöa vårdas på de statliga hemmen. Det fanns även kommunala och enskilda anstalter där de övriga sinnesslöa hölls, upplyser Louis i sin uppsats.
Vykort på Kristinahemmet
”Vårdhemmen i Askersund verkar ha haft en betydande uppgift i länet, eftersom vårdplatserna fylldes upp av människor med olika grader av sinnessjukdom. Hur sjuka de sjukaste eller friskaste var är svårt att säga, så om det fanns människor här som sattes in på alldeles för lösa grunder kan inte fastställas. Från 1929 bodde det dock endast obildbara sinnesslöa på Vasshammar på den tiden. Kristinahemmet var ett hem som flera gånger ändrade inriktning. Det verkar ha varit en skola för bildbara sinnesslöa barn, där de som klarade sig bra kunde komma ut i arbetslivet och de andra senare kunde skickas vidare till andra vårdhem. I slutet var Kristinahemmet just ett vårdhem för barn, men mer om hur vården etc. såg ut där kvarstår till utökade undersökningar. Vasshammar fungerade i början som barnhem för pojkar och flickor från 2 ½ till 45 års ålder. Att alla dessa kallades ”barn” kan eventuellt bero av undersökningar där sinnesåldern på vårdtagarna motsvarade ett barns. Senare ändrades det så att det endast bodde kvinnor på Vasshammars vårdanstalt, medan det endast bodde män på Marieborg runt 1950-talet”, skriver Louise i sin genomarbetade uppsats.
Vykort på Marieborg
”På Marieborg och Vasshammar i och utanför Askersund vårdades sinnesslöa personer med olika grader av sinnessjukdom. En del av människorna fick vistas ute bland folk och en del kunde hjälpa till med olika sysslor eller medverka i terapier och annan sysselsättning. Något ont om hemmen finns inte nämnt i gamla källor. Vad man förstår är att de bodde flera vårdtagare i samma rum. Från en början förekom det boende av båda könen på platserna, åtminstone så länge som Vasshammar var ett hem för barn mellan 2½ till 45 år ålder. Sedan bodde kvinnor på Vasshammar och män på Marieborg. Behandlingsmetoderna mot det psykiskt sjuka på just dessa boenden förblir en gåta, men troligtvis kan vårdtagarna ha behandlats med de metoder som användes i resten av landet.”
Louise har i sin uppsats också intervjuat en del personer, samt hämtat fakta både från skrifter, böcker och tidningsklipp. Säkert är det många i Askersund om vill ta del av hennes uppsats. Det kanske går att ordna genom biblioteket eller direkt från Louise…