Byggnaderna på Norra Bergen i Askersund visas i dag upp med stolthet. De små rustade och välbevarade röda husen har blivit kultur. Ofta går stadsvandringarna med gästande turister över bergen fram till Sofia Magdalena kyrka. En av anledningarna till att husen blev kvar som de var en gång i tiden är att de som bodde där levde under små omständigheter. Det fanns inte pengar till stora reparationer. Och inte tänkte de boende där att husen en gång i tiden skulle betraktas som kultur.
I dagarna har Askersundsbostäder AB köpte en stor del av området där gamla Samrealskolan och Vattentornet finns på Norra Bergen. Bostadsbolaget planer är att bygga om skolan invändigt till lägenheter. Ytterligare ett antal hus finns med i planerna. Det har funnits i området tidigare som rivits bort men det är tomter som kan bli aktuella för nybyggen. Vattentornet kan komma att bli någon typ av gemensamhetsutrymme. Bostadsbolagets planer ligger en bit framåt i tiden.
Skolavslutning på 50-talet.
Bild från Leif Linus arkiv
Bild från Vattentornet
Faktum är ändå att av de finaste huset i området, Norra Bergen 28, jämnades med marken i början på 1980-talet Och den rivningen får de styrande i kommunen på den tiden helt ta på sig. Kommunen fick huset till skänks men lät det förfalla helt. Till slut var en rivning ett måste. Till fastigheten som låg strax norr om Samrealskola strax intill Vattentornet, hörde också en praktfull trädgård med en blomsterprakt som var enorm. Väggarna var fyllda med klätterrosor. Det var en verklig idyll.
Ägare till huset var kyrkovaktmästare Karl-Johan Karlsson och senare hans barn. Karl-Johan bodde i huset med fru och sju barn. Hans trädgårdsintresse var mycket stort. Karl-Johan som var med och anlade de flesta av parkerna i Askersund, var mycket intresserad av växter. Utanför huset fanns en drivbänk där familjen hämtade sina grönsaker. För att klara den stora familjens försörjning hade Karl-Johan både höns och gris i början av 1900-talet.
Karl-Johans hus på Norra Bergen
En av döttrarna till Karl-Johan har berättat för mej att han också skaffade får på höstarna som gick och betade uppe på bergen i norr. Askersunds kommun ägde hela tiden marken där huset på Norra Bergen 28, stod placerat. Han försökte många gånger under sitt liv att friköpa jorden till huset, men kommunen sade nej varje gång. Med facit hand borde kommunen sålt marken och därmed också haft ytterligare ett kulturhus att visa upp för alla som i dag besöker Norra Bergen.
Under ett antal år lät kommunen huset stå och förfalla. Med det följde också inbrott och stor vandaliseringen av Karl-Johans hus. Minns att döttrarna var inne till mej på redaktionen och var bedrövade. De orkade inte se sitt gamla föräldrahem helt sönderslaget. När kommunen ändå inte tog hand om husgåvan från familjen Karlsson, vill döttrarna att huset skulle rivas. Så blev det också till slut.
Men det har funnits radikalare förslag än vad Askersundsbostäder har tänkt sig nu. Gamle kyrkoherden i Askersund, K. O Gullholmer, var rädd för att kriget skulle komma till Askersund. Och han verkade inte vara ensam om det i stan. Det här var i början på 50-talet då det utrikespolitiska läget var labilt. Skulle någon främmande makt slå till mot Sverige, så skulle inte lilla Askersund undkomma. Det var hans bestämda uppfattning. Även om inte staden var någon krigsviktigt ort. Gullholmer lanserade då en mycket kontroversiellt och radikalt förslag. Det blev dock inget av det hela. Och det kanske var tur…
För att rädda askersundarna från krigets fasor ville kyrkoherde Gullholmer nämligen spränga en tunnel genom det kulturskyddade området Norra Bergen för att skapa ett skyddsrum. Ett rum som skulle räcka nästan till alla som bodde i stan.
”Visst kan det bli dyrt, men vad värderar askersundsborna mest-livet eller pengarna”, var Gullholmers retoriska fråga.
När förslaget presenterades var många mycket positiva. Tidigare borgmästaren Bretzner tyckte det var ett utmärkt förslag. Liksom dåvarande stadsarkitekten Fredriksson. Den senare tyckte till och med att det var ett riktigt bra förslag värt att arbeta vidare med. Ett skyddsrum genom berget var det enda rätta om ”ryssen kom”. För på den tiden var det ryssen som skulle komma. Det var bara frågan om när.
Gullholmer hävdade att alla måste vara beredda på ett blixtkrig, utan några krigsförklaringar.
”En dag ligger våra storstäder i grus och aska förstörda av robotvapen. Hur går det då för Askersund? En invasion kan ske på några timmar med luftlandsättning av trupp i förening med bombardemang. Var ska då civilbefolkningen ta ivägen. Jag tänker då närmast på sjuka, gamla, kvinnor och barn. Det nuvarande skyddsrummen utgör inte något säkert skydd, snarare tvärtom”, ansåg Gullholmer.
”I Askersund har vi en utmärkt plats i Norra Bergen. En tunnel sprängd tvärsigenom bergsmassivet skulle vara perfekt. Rummet skulle nås snabbt av alla boende i Askersund. Börja och spräng snarast möjligt, annars kan det vara försent, uppmanade Gullhollmer, de styrande i Askersund.
Gullholmer ansåg att skyddsrummet i fredstid skulle kunna användas till garage, förråd och samlingslokaler av olika slag. Både stadsarkitekt Fredriksson och gamla borgmästare Bretzner, ansåg att kyrkoherdens förslag var värt att diskutera vidare. Men det blev inte så, och rädslan för krig försvann allt eftersom.
Slutligen då Vattentornet som går med i Askersundsbostäders köp. Det gick åt 170 000 tegel att mura upp det gamla vattentornet på norra höjden i Askersund. Vem som räknande stenarna låter jag vara osagt, men det står att läsa i gamla gulnande papper. Tornet som är 31 meter högt stod färdigt 1907. I dag används inte den praktfulla tegelbyggnaden. Men den blivit något av ett viktigt riktmärke för Askersunds stad. Både från sjöss och land. Politikerna funderar nu som bäst på hur byggnaden ska användas. Det är en delikat uppgift att lösa. Och på något vis måste frågan lösas.
Själv har jag varit längst uppe i tornet några gånger i mitt gamla jobb för att fotografera. Bättre utsikt ut över staden får man nog leta efter. För en person med skadade idrottsknän var det ingen lätt uppgift att ta sig upp till de små gluggarna längst upp för att få några vackra bilder. Trapporna är smala och slingriga. Men hinder och många trappor är till för att övervinnas.
Cisternen som sitter i toppen på tornet rymmer 280 kubikmeter vatten och är åtta meter djup. Det var år 1897 som stadsfullmäktige började utreda vattenfrågan. Vattenledningsstyrelsen lade till att börja med fram ett förslag om att anbringa en järnplåtsreservoar överst i tornet på Sofia Magdalena kyrka. Stadsfullmäktige tyckte dock inte att det var något bra förslag, utan beslutande att bygga ett nytt torn.
Det fans två alternativ att välja på. Ett var att bygga ett torn på Norra Bergen för 105 000 kronor. Det andra var att bygga en vattenbehållare på Väderkvarnsbacken, med filter och nytt maskineri i Askersund för 106 000 kronor. Precis som i dag gällde det att hålla i plånboken för politikerna, så det fick bli det billigaste alternativet. Själva tornet är 31 meter, men från den lägsta punkten i staden skiljer det 46 meter.
I kommunens bevarandeplan från 1993, kan man läsa att tornet har ett stort kulturhistoriskt värde och är i högsta grad bevarandevärt. En rivning är alltså inte aktuell. Om inte annat skulle ett sådant förslag få ledamöterna i ”Föreningen gamla Askersund” att gå i taket.
Det kan väl också sägas att det inte var alla i Askersund som tyckte om tornets placering. Några kulturknuttar ansåg att Askersunds mjuka runda horisontlinjer stördes av Vattentornet. Men det var då det…..