Askersundarna var en gång i tiden helt värdelösa på köbildning. I en tidning från 1918 fanns det till och med en artikel om skärpning och om hur köbildning skulle gå till. Den som stod först skulle få gå först. Enligt artikeln liknade det hela mer en bisvärm än en kö med ordning och reda. Och den som lämnade kön för bara en kort stund kunde inte komma tillbaka och göra anspråk på platsen. Det var kört. I dag händer det att folk lägger ut kläder för att reservera platser. Från 1918 ska det vara slut på sådan markeringar i Askersund men också lite stil på köandet. Men det har inte riktigt slagit igenom ännu när det gäller att markera platser.. Men det har ju bara gått 105 år…..
Text från Askersunds Tidning 1918
Tidningsbild från 1973. Rea på OAS (nuvarande leksaksaffären). Kön verkar vara under skaplig kontroll.
Musikgruppen Mando Diao lyfte fram Gustaf Frödings diktning i rampljuset för några år sedan . Mando Diaos tolkning av dikten ”Vandring i hembygden” spelas på radion nästan varje dag. Gruppen gör en fin tolkning av Fröding. Och det gäller för övrigt hela Frödningsalbumet.
Annars är en av Gustaf Frödings mest betagande dikter den om Elsa Örn. Faktum är att Elsa härstammar från en känd Askersundssläkt, Stockenstrand, men hennes riktiga namn var Olga Schmidt. Det är trevligt att också Askersund finns med på ett hörn i Frödings diktning, även om det är en smula långsökt. Berättelsen om Elsa Örn är en lång berättande dikt utgiven i samlingen Nya Dikter 1894. Elsa representerar ungdom och skönhet. Dikten finns dock inte med i Mado Diaos album.
”…med vårvind susande i varje klut och glädjevimplar i vajande förn, kom dotterdottern Elsa Örn”. Raderna återfinns i en Frödings mest beundrade dikter med namnet Balen.
Olga Schmidt var dotter till bruksförvaltaren och senare bruksägaren Hjalmar Schmidt och hans maka Selma Christina Stockenstrand. Familjen ägde och bodde i Jonsbols bruk i Frödings Värmland. Selmas systrar Emilia Charlotta och Amalia Dorotea, bodde och ägde en gård vid Lilla Bergsgatan i Askersund. Båda var varmt religiösa. Deras stora livsintresse var religion och deras hem blev en samlingspunkt för missionsvänner.
Lilla Bergsgatan i Askersund där Olgas systrar Emilia och Amalia bodde.
Olga var precis som sina syskon mycket musikaliska. Hon studerade vid Musikaliska Akademin i Stockholm och blev en mycket anlitad musiklärarinna. Olga fick namnet Weidling som gift. Hon avled 1938, 74 år gammal.
Olga Schmidt, i Frödings dikt kallad för Elsa Örn
Släkten Stockenstrand har tagit namnet efter Stockshammar strax söder om Askersund. Där bodde den märklige och stridsbare forskaren Lars Stockenstrand ( 1773-1816). Hustrun Kristna Jansdotter kom från Markebäck. Lars flyttade senare till Ingelsby. Ett ställe som han fick av svenska staten för en del tjänster han gjort. Han fick välja mellan pengar och stället i Ingelsby.
Stockenstrandska släkte är utdöd, men fortlever genom andra släkter. En av släkterna är Aulin. Folkskollärare August Aulin ägde och bodde vid en gård i Askersund.
2011 blev Gustaf Norén tillfrågad att skriva musik till en av Gustaf Frödings dikter som en del av 100-årsjubiléet av poetens dödsdag. Det gick inte att begränsa till en låt. Gustaf Norén och Björn Dixgård satte sig ner och skrev nya Mando Diao låtar men orden dem står Fröding för.
Albumet spelas in under fem intensiva dagar i en lada på gården i Dala-Floda och produceras av Björn Olsson. Frödings dikter illustrerar tio nyskrivna Mando Diao låtar och detta resulterar i Mando Diaos sjätte fullängdsalbum ”Infruset”. Det urval av texter som bandet valt sträcker sig från romantiska naturskildringar till brutalt raka reflektioner ur livet. Många av texterna är slående aktuella. Det är tonårsmammas dilemman, prostitution och alkoholmissbruk.
Dikten om Elsa Örn ( Olga Schmidt):
Men som en lustjakt förs av morgonvindar i lätta lovar kring en flaggfregatt, på bröllopsfärd i myrtenprakt som lindar sig lent om duk och mast och ror och ratt och glädjevimplar vajande i förn kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.
Det sam en ljusröd ros vid hennes hjässa bland hårets gula gammalsvenska lin, hon förde nacken som en ung prinsessa och hon var adligt smärt och rak och fin, men mjuk i gången som en ung dansös och smått behagsjuk som en borgartös.
Och hennes ögon voro arga skalkar och hennes läppar sköto friska fram som unga knoppars halvtutsprungna kalkar och näsans min var trubbigt trätosam. Det fanns ej spår av gamla mormors ståt, en lustjakt var hon, ingen örlogsbåt.
En smäcker jakt, som just vid dagens gryning på glada vågor nyss har stuckit ut – och så i mormors svallvågs efterdyning med vårvind susande i varje klut och glädje vimplar vajande i förn kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.
Fakta är hämtade från olika tidningsartiklar. Bland annat har prosten Bäckgren skrivit om Olga vid något tillfälle.
Det var fotboll nästan hela söndagen på Solberga IP i Askersund. Dagen slutade med att IFK vann över Lindesberg med 2-1 där tränaren och lagkapten Anton Karlsson avgjorde. Och en avlägsen släkting Erik Danielsson fick priset som bäste hemmaspelare. Bara det. Därmed är IFK helt klara för spel i femman nästa år utan kval och elände. Och det var ett toppväder för fotboll. Bara att njuta i solen till en korv med bröd och en Trocadero. En bra söndagseftermiddag.
Hoppet om en guldålder i Mariedamm grusades snabbt i slutet på 50-talet. Det skulle bli uranbrytning i stor stil vid Håkantorp med Stora Kopparbergs Bergslags AB som entreprenör . Det gjordes också provbrytningar , men uranmängden var alldeles för låg för att starta brytningar. Det skulle inte löna sig med brytning.
Lokalt hade man hoppats på ett rejält uppsving, men ett antal nyanställningar. Gulddrömmar. Övrig industri på bygden skulle också få nytta av brytningen.
Ett gruvtorn byggdes på platsen. Vad jag läst mej till fick tornet stå kvar som ett monument över brustna ”gulddrömmar”. Manskapsbaracker plockades ner i Mariedamm och maskinerna från provborrningen försvann åt andra håll.
Stora Kopparberg hade också planer på brytning i Godegård på andra sidan länsgränsen och på många andra ställen i Mellansverige. Vi den här tiden hade intresset för uran svalnat. I slutet på 50-talet fanns en viss överproduktion av uran och därmed sjunkande priser. Det var svårt att få lönsamhet på brytningar.
Vet inte hur det ser ut i Håkantorp, Mariedamm i dag. Men det kanske finns någon som vill fylla på min blogg om den tänkta uranbrytningen på orten.
Som journalist fick jag massor av tips på och händelser. En del tips tyckte jag var mycket märkliga, men vågade aldrig nonchalera dethela. Det kunde vara riktigt och en nyhet vill man inte missa. Men ibland tyckte jag det gick för långt, det kunde inte bara vara sant.
Tromben ställde till det på Stjernsund
Vid ett tillfälle ringde en person och berättade att nästan alla träd på Stjernsund hade blåst omkull i en tromb som dragit över platsen. Tyckte det var en bra skröna och förklarade att det var ju tråkigt. Fortsatte sedan mitt arbete på redaktionen, till nästa ringde och nästa. Trodde var en komplott, till en tredje person ringde. Då vågade jag inte sitta kvar på redaktionen längre.
När jag kom ut till Stjernsund så kunde jag konstatera att det inte var någon bluff. Stora delar av träden slottsparken hade fällts av en tromb. På en gata över 100 meter hade träden ryckts upp med rötterna eller kluvits som tändstickor. Utmed stranden fanns inte ett träd kvar. Ett träd föll över den gamla tvättstugan. Efter det lovade jag mej själv att åka på alla tips. Och det omgående.
Som tur var blev det bara materiella skador. Några turister fick sina bilar demolerade. Träden i parken var flera hundra år gamla, men på några få sekunder blev allt förstört. Tromben kom utifrån Vättern och in mot Stjernsund. Några personer som bodde där berättade att det började bubbla och fräsa, sedan började träden falla.
Slottet och byggnaderna däromkring klarade sig helt undan tromben. Byggnaderna till lantbruket drabbades dock hårt. Tak försvann och blåste ut i slottsparken. Samma väg gick det med dörrar och fönster. Allt låg i en enda röra runt husen.
Det var i augusti 1997 som tromben drog fram över Stjernsund. I dag är allt i sin ordning igen. Ingen kan se att det dragit fram en tromb när man besöker platsen. Men från Strandparken i Askersund märker man skillnaden. Utsikten mot Stjernsund är öppen i dag. Tidigare skymde träd vid stranden.
Lägger med några bilder från Stjernsund, och då inte bra från den dag tromben drog fram.
Kronprinsessan Viktoria besökte Stjernsund för något år sedan i sällskap med mamma, pappa och syskon
Läser i Sjöängens höstprogram att Kronblom återvänder till Askersund . Det ska bli en utställning om hans liv i Vinkelboda i konsthallen. Minns tillbaka på alla trevliga träffar jag haft med tecknaren av figuren , Gunnar Persson. Och faktiskt var ett Kroblomsmuseum på gång på Norra Bergen i Askersund.
Det var Gunnars pappa, Elof, som är skapare av figuren. Kronblom har alltid bott i Vinkelboda. Men i början på 90-talet var det ytterst nära att han hade flyttat sin bopålar till Norra Bergen i Askersund. Längst ut på berget fanns en röd liten stuga som fått namnet ”Tjommebo”, efter originalet Birger Andersson som gick under smeknamnet ”Tjommen”. Huset stod tomt sedan Birger några år tidigare ”kastat in handduken” för gott. Han bodde där periodvis. När det var för kallt använde hans slaktare Lönns pannrum som övernattningsrum. Birger var lite gårdskarl åt Lönn, så den vinterbostaden det var helt legal.
”Tjommebo” som kunde ha blivit ett nytt hem för Kronblom
Birger som levde sina sista år i det lilla röda huset på Norra Bergen
Turistansvariga i Askersund var intresserade av att få Kronblom till stan. Det skulle bli en verklig turistattraktion. Det handlade att få fram ett lämpligt hus för ett Kronblomsmuseum. Gunnar Persson som tecknar Kronblomsserien var med på noterna. Familjen hade då en sommarbostad i Åmmeberg. Det fanns många olika bud om lämpliga lokaler innan man fastande för ”Tjommebo”. Gunnar tyckte det var ett vackert område med massor av små fina röda stugor. Ett hus som skulle passa Kronblom bra tyckte Gunnar när vi var där och kollade. Samtidigt med sökandet efter ett boende för Kronblom så ville Gunnar ha någon som spelade Kronblom. Jobbet var mycket enkelt. Det gällde bara att ligga still på en soffa. Ett drömjobb. Alternativet var två skyldockor utklädda till Kronbom och Malin.
Skulle ”Tjommebo” förvandlas till ett Kronblomsmuseum behövde huset rustas. Men det ansåg alla att det inte skulle vara några problem. Kronblomsmuseet skulle göra landets turistchefer gröna av avund . Det skulle bli en verklig turistattraktion. Nu blev det inget av Kronblomsplanerna. Efter en tid revs ”Tjommebo”. Och därmed var planerna på ett museum för den populäre seriefiguren spolade.
Själv har jag hamnat på två Kronblomstavlor från Askersund. Jag hjälpte Gunnar med lite bilder på personer som skulle var med på tavlorna. Men jag visste inte om att han också skulle ta med mej på tavlorna. Kronblom skapades av Gunnars pappa Elof 1927. Serien gick då i veckotidningen Allt för Alla. I många år gick serien i Allers. Gunnar tog över serien 1968 och sonen Jonas tog senare över.
Tavlor som jag själv är med på. Gunnar berättade inte i förväg.
I tio år har jag skrivit krönikor i min ”gamla papperstidning” NA. Varannan söndag. Det har blivit några stycken när jag ser tillbaka. Jag jobbade på NA i 30 år som journalist och en chefredaktör som jag inte minns namnet på bad mej fortsätta skriva. Det var en trevlig kvinna vilja minnas. Efter lite tvekan gjorde jag det. Var rädd för att folk skulle tröttna på mej.
Nu har det blivit förändringar på tidningen. Bland annat har papperspriserna gått upp kraftigt och de begränsade sidorna måste användas till de ordinarie medarbetarna. Inte till gamla journalister som skriver krönikor. Helt förståeligt. Jag har hållit på länge och det sker förändringar och jag tar det med ro utan att bli sentimental. Varje sak har sin tid brukar det heta. En del frågar mej på stan när krönikan kommer tillbaka efter sommaruppehållet. Mitt besked är att den inte kommer tillbaka. Det är just av den anledningen jag skriver den här bloggen. Många frågar . Här är svaret på frågorna om mina krönikor. Ett problem i Askersund är att det finns många gamla människor som inte är datoriserade och undrar. Men deras barn och barnbarn får berätta om det är av intresse.
Men jag har en blogg -Oves blogg ovedanielsson.se- om någon vill läsa. Det finns ju också Facebook och en Askersundssida med bilder och minnen. Kanske jag dyker upp i ytterligare forum när det passar och jag får lust. Men jag får tacka för de här åren och alla som hört av sig om krönikorna. Ofta med glada tillrop. Det har varit trevligt.
Doktorer, lärare och präster, var förr personer som folk bugade och såg upp till. Säkert ser många upp till folk i de nämnda yrkeskategorierna även i dag, men inte på det rädda sättet som förr. Och tur i är det. De är människor som alla andra och vill nog också vara det.
Doktor Nordes villa på vägen ut mot Haga, där han också hade mottagning i många år.
Läser man gamla klipp och skrifter fanns det också många originella personer i de nämnda yrkesgrupperna. Inte minst i Askersund. Ofta gick också deras smeknamn i arv från far till son till barnbarn. Som överlärare Hjalmar Sundén. Han gick under smeknamnet ”Tuppen”. Sonen Anders som var en av IFK:s stora bandystjärnor fick ärva smeknamnet.
En legendarisk läkare i Askersund var Nils Norder. Äldre askersundare minns honom säkert. Norder började som läkare på gamla sjukstugan (nuvarande skolkontoret vid Sjöängsskolan), för att sedan öppna egen praktik i sin villa bara ett stenkast från skolan. Äldre personer har berättat Norder öppnade dörren till mottagningen och tittade ut över skaran av patienter med huvudet lite på sned. Ofta nynnade han också på någon låt.
Doktor Norder blev en förgrundsfigur i Askersund. Frågan är om han visste om det själv? När han kom visslande med sin lilla läkarväska sakta promenerande över stadens gator förstod alla att någon stadsbo var sjuk. Frågan var bara vem? ”Har du sett vart Norder gick i dag” var en ständig fråga och så var gissningarna igång vem som var sjuk. Som läkare var han också given i stadens Hälsovårdsnämnden. Och visst var han också ordförande.
Lydia Bergström, Ingrid Sandström och doktor Norder på inspektion i Askersunds hamn
Många som skulle ta körkort gick ofta till Norder för att friskintyg. Elaka rykten gjorde gällande att det skulle vara lättare att få intyg hos Norder, än hos andra läkare. Men det kanske bara var elaka rykten. Själv minns jag vid ett tillfälle en person ofta använde straka drycker som sökte hjälp hos Norder. Han hade fått magbesvär. Mötte honom efter läkarbesöket och frågade vänligt vad Norder hade gett honom för botemedel. Upprört förklarade han då att han betalat Norder bara för att få beskedet: ”gå hem och ät”. Det kan nämnas att några dagers senare gick mannen ur tiden, men det berodde inte på läkarbesöket.
Gamla sjukstugan som sedan blev kanslihus vid Sjöängsskolan.
Gamla sjukstugan (skolkontoret) invigdes i september 1909. Bygget kostade 50 000 kronor. 1920 skänkte bruksägare Cassel på Stjernsund 25 000 kronor så att sjukstugan kunde byggas ut åt norr. Askersund hade tidigare haft problem med sjukvården och åldringsvården. Verksamheterna blandades i en fastighet på södra udden i Askersund. När den nya sjukstugan byggdes (Vårdcentralen) kom den praktfulla tegelbyggnaden att användas för långtidsvård. För att sedan bli skolkontor. Nu står byggnaden tom.
Kyrkoherde K O Gullholmer 1954. En originell präst med djupt engagemang i nykterhetsfrågor och i Rotary.
Många har fått ärva smeknamnen av sina fäder. Överlärare Hjalmar Sundén kallades i smyg för ”Tuppen”. Sonen Anders, känd bandyspelare i IFK fick ärva namnet, men när det gällde honom var det lite mera öppet.
I en röd liten stuga på Norra Bergen i Askersund fanns en gång i tiden stadens första halvprivata pensionärshem. ” Lilla ålderdomshemmet” var namnet i folkmun. Lutherska missionsföreningen var ansvarig för verksamheten i den lilla stugan. Huset revs när Norrbergahemmet skulle byggas.
Det skulle vara ett hem för medellösa änkor och ensamstående kvinnor enligt donationen från rådmansfamiljen Baeckman . Ett gåvobrev från 1899. Kvinnorna skulle också tillhöra församlingen eller ha en tro som byggde på den lutherska bekännelsen.
En tidningsbild från 1958 på det lilla huset på Norra Bergen.
I början bodde kvinnorna gratis, men fick senare betal en liten hyra. 1958 såldes huset till en privatperson. Samhällets åldringsvård hade förändrats sedan donationen till missionsföreningen och därmed också förutsättningarna för donatorns tankar. Försäljningen bröt inte mot donationsbrevet. Där stod att Lutherska hade fria händer att förvalta huset som mest gagnade verksamheten.
Vem var då som bodde i det lilla huset och var lutherskas skyddslingar? Flera var verkliga Askersundsprofiler som ”Tornväktarens Fia”. Hon var dotter till en av stadens tornväktare, som ropade ut klockslagen från kyrkans torn. Här bodde också Klara-, Eva-Lovisa och Stryk-Sofia.
Segerdahls garnaffär vid ”Långholmen”. Där finns Sjöbodarna i dag.
Bild från Leif Linus samlingar.
Lilla-Ida var en rosig liten blid gumma som var någon sorts föregångare till nuvarande hemtjänsten har jag läst. Hennes vaknätter vid många dödsbäddar gav henne namnet ”Dödens ängel”. En annan av hemmets gäster var Ester Segerdahl. Hon fann en fristad sina sista levnadsår i det lilla röda huset på Norra Bergen. Hennes familj hade varit en av stöttepelarna i församlingens arbete. Själv drev hon en garnaffär i ”Långholmen”, där Sjöbodarna vid Storgatan finns i dag. Det var stora garnbuntar i hyllorna och på disken har jag läst.
Affären blev med åren mindre lönsam och slutligen fick Ester lägga ner verksamheten. Ingeborg Johansson var en annan kvinna som bodde i huset. Henens fall är ett typiskt exempel på vilket bra sätt hemmet kompletterade den inte allt för utbyggda sjukvården på, den tiden. Hon var inte så gammal men sjukdomen tvingade henne att lämna sitt jobb. Den hyresfria bostaden hjälpte henne att överleva.
En tidningsnotis som Leif Linus har hittat.
En av anledningarna till att jag skriver den här bloggen är diskussionerna om privata alternativ. Men så var det inte år 1899 vid donationen. Men som alla förstod måste samhället in och ta det fulla ansvaret för sjuka och gamla i Askersund oavsett tro. Uppgifterna till bloggen har jag hämtat från tidningsartiklar, pratat med folk som minns huset , samt jubileumskrifter som jag läst.
Kräftfisket är nu i full gång. Ett fiske som lockar många. Ibland allt för många. Det kan bli stökigt ute på sjön när det gäller det fria fisket. Har alltid funderat på om det inte finns en kräfta år alla..
Kräftfiske i Askersunds hamn
Bilder från Askersundsalmanacka där Fiskevårdsföreningen bidragit bilder.
Mitt intresse för fisket har alltid varit mycket begränsat, utom när det gällde kräftfisket. Det var visserligen länge sedan jag höll på med det, men under min uppväxt några meter från Gårdsjöns strand fiskade jag ofta. Då var det flodkräftor det gällde.
Vi fiskade från land eftersom inte fisket ingick i köpet av den lilla stugan. Men vi hade en lång strandremsa, så vi kunde använda strandrätten. Många med stora gårdar tyckte det var fel. Det väckte stor avundsjuka hos många. Fiske och jakt är som bekant inte något som befrämjar grannsämjan. Det var bara en i stugan som var intresserad av vanligt fiske, brorsan Tage.
Minns att det var många som ville komma och fiska kräftor hos oss, men farsan var restriktiv. Han tyckte att man bara skulle fiska för eget behov och inte göra affär av det hela.
Farsan stora intresse var att hänga upp färgade lampor i träden när vi hade kräftfest. Det skedde vid ett tillfälle per säsong. Själva fisket var han aldrig intresserad av, utan mera det konstnärliga runt kräftkulturen. Minns inte om han ens åt kräftor? Att koka kräftor var omöjligt för honom. Det stod han inte ut med. Sådan uppväxt hade jag när det gäller kräftor.
Bild från Röllingen. En fin bild på Lilly och Gunnar Karlsson från 1962
Bild från fiskaffären i Askersund, Järlström och Erik Johansson
Vad jag förstår finns fortfarande det kräftor kvar i Gårdsjön, men då handlar det om signalkräftor. Jag är själv inte någon stor kräftkännare. Själv brukar jag köpa en låda Kinesiska kräftor . Får tänka mej in att det är kräftor från Gårdsjön, hur det nu ska gå till? Får väl ta något drickbart till så kanske det går…
