Det är samma sak varje år när snön börjar falla. Kommunen och snöröjarna får alltid kritik för att det finns stora brister. Och att det inte går nog fort. Även om snön vräker ner. Förmodar att alla gör så gott de kan. Kraftiga snöfall är inte mycket att göra åt. Kommunala besparingar slår säkert också mot snöröjningen. Tittar man bakåt är det bara att konstatera att det ändå gått framåt med snöröjningen.
Tidningen gjorde reportage om den nya snölastaren. Den väckte sensation på stadens gator i början på 50-talet. På den suddiga tidningsbilden syns Rune Niklasson, Harry Forsberg och Birger Pettersson.
När Vägförvaltningen i början på 50-talet fick en snölastare väckt det stor uppståndelse. Tidningen sände ut folk för att fotografera och skriva om nytillskottet i maskinparken. På den tiden hade Vägförvaltningen ansvar för väghållningen på de större gatorna i staden.
Snölastaren skulle lösa en massa problem. Moderna tider hade kommit till Askersund. Snabbt och effektivt kunde man forsla bort snödrivor som annars skulle ha legat kvar till hinder för trafiken. Så berättade tidningens utsände.
”Över 1 kubikmeter åt gången går det i den väldiga skopan och på blott några minuter lastar den så mycket en lastbil över huvud taget får plats med på lasset”, kunde man läsa i gamla Askersunds-Tidning.
Chaufför Harry Forsberg behövde inte ta ett spadtag själv för få bilen lastad. Han kunde lugnt och stilla sitta kvar i sin bil. Lastningen skötte Birger Pettersson vid maskineriet om med spakarna i snölastartraktorn. Blev det några snökorn kvar efter skopan fanns Rune Niklasson där för skotta ihop kornen.
Så gick det till på den tiden. Vet inte hur många snölastare det finns i dag? Ingen mer än de som jobbar med snöröjningen i dag skulle förmodligen bry sig om snöröjarna hade fått en ny snölastare. Det är maskiner som bara ska finnas. Är tveksam om tidningen skulle sända ut någon reporter till sådant i dag…
Lägger med en gammal suddig tidningsbild bara för att visa hur snölastaren såg ut.
Anna och Ingrid Kriegholm, bakade Askersunds godaste småkakor under mängd år. Inför julen hade systrarna extra stressigt. Många ville ha extra goda julkakor. Har skrivit om systrarna tidigare men en repris är på plats när julen är i antågande . Nu är båda borta, men småkakorna och systrarna finns i mångas minnen. Doften från systrarnas nybakade finska pinar, drömmar, korintkakor, schackrutor, bondkakor och havreflarn, spreds från deras lägenhet vid Storgatsbacken ut över Tingshusområdet, kyrkbacken och Storgatan. De bakade många andra sorters kakor också, men jag kan inte rabbla upp alla. När det drog ihop sig till storkalas i Askersund fick systrarna Kriegholm baka för allt vad ungarna höll. För till kalasen skulle det vara Kriegholms kakor. De hade också många veckokunder som skulle servas. Alla älskade deras kakor.
Anna med sina goda småkakor
Anna och Ingrid Kriegholm
Hemligheten med de goda kakorna var riktigt smör. Inget annat skulle det vara. Det berättade gärna Anna om. På 50-talet var jag springgrabb i en butik och fick åka flera gånger i veckan med varor till systrarna. Minns då att det också slank med en och annan kartong med EVE-margarin. Men det är preskriberat nu och för det mesta var det också hemkärnat smör som kom från en lantbrukare i trakten. Och kanske margarinet användes till matlagning. Riktigt smör skulle det var som Anna sa. I det gamla köket som där de Kriegholmska kakorna bakades hängde blänkande kopparföremål. I dag ser man bara sådant på bilder. Anna och Ingrid var mycket vänliga. De bjöd alltid på sina bakverk när jag kom dit. För mej som precis inte var van med kakor var det extra festligt. Minns ännu hur goda kakorna var.
När systrarna inte bakad såg man de ofta promenerande på stan. De ledde armkrok. Ingrid charmfull, rakryggad och livlig trots sitt handikapp. Hon var döv. Ingrid fick heller aldrig lära sig teckenspråket. Det fanns ingen i Askersund som lärde ut sådant när Ingrid växte upp. Hon var också ensam med sitt handikapp. Dövheten var en svit efter mässlingen. Trots allt var det lätt att kommunicera med Ingrid. Hon läste på läpparna.
Systrarna Kriegholm var uppväxta i Skyllberg. Fadern var bruksbokhållare på Skyllbergs bruk. Till Askersund kom familjen Kriegholm i slutet på 30-talet, när fadern hade pensionerats. De flyttade till det gamla trähuset på backkrönet vid Storgatan. Systrarna bodde tillsammans i den stora gammaldags våningen när föräldrarna hade gått bort. Ägare till fastigheterna Krukmakaren 5 och 6 var länge familjen Starkenberg. I huset bodde också IFK:s bandystjärna Svante Eriksson med mamma och bror. I det lilla huset på gården, det så kallade sommarhuset bodde herr och fru Frössle. Herr Frössle läste ofta ur bibeln med hög stämma så att alla på gården hörde. Jag har fått många fina bilder från tiden vid Storgatan av familjemedlemmen Christer Starkenberg. När Ingrid Kriegholm blev ensam flyttade hon till en modern tvårumslägenhet.
Julen 1952 hos Starkenbergs i huset vid Storgatan . Från vänster : Ingrid Starkenberg, Ingrid Kriegholm, Karl Theodor Starkenberg, Christer Starkenberg, Anna Kriegholm, Carl Starkenberg, Gunnar Starkenberg, Signe Starkenberg och Ebba Pahlin.
Bröllop 1896 vid Storgatan 38 . Husägare Karl Thedor Starkenberg gifter sig med Signe född Wennermark . Bilden har jag fått av Christer Starkenberg. Senare blev huset välbesökt av kakköpare.
Genom tidningsläsande och TV-tittande höll sig Ingrid informerad om vad som hände. Systern Anna var solidarisk med Ingrid, genom att aldrig skaffa sig någon radio eftersom systern inte kunde lyssna på den.
Många äldre askersundare minns säkert systrarna Kriegholm och deras goda kakor. Hembak på det viset förekommer inte längre. Då skulle säkert miljömyndigheten slå till. Baka massor av kakor hemma i köket till försäljning och beställningar. Omöjligt med dagens regler. Nu har Västgötabagaren tagit över en stor del av kakverksamheten med besök varje vecka på Askersunds torg. Men systrarna Kriegholms kakor var ändå en klass för sig. Som springgrabb fick jag alltid några kakor och jag minns ännu hur goda de var.
Gatornas nuvarande rutmönster i Askersund ritades redan 1643. Den stora branden 1776 lämnade inte några spår efter sig i stadsplaneringen. Det var rutmönster som gällde. Förr i tiden var inte de stenlagda gatorna särskilt populära. I en gammal skrift från 1800-talet kan man läsa att en del gator i Askersund hade en ”infernalisk stensättning”. Men det var innan den inte allt för vackra asfalten gjorde sitt intåg i staden.
Pelle Landin-Lindberg stenlägger torget på 50-talet. En vanlig syn på den tiden
Bilder från 1989. Väderkvarnsgatan .
Det skulle komma tider då de flesta ville ha tillbaka de stenlagda gatorna igen. Och i slutet på 80-talet var politikerna beredda att återskapa den gamla stadsmiljön vad beträffar gatorna. Drömmen var att kopiera skånska Simrishamn i en liten mindre skala. Där finns kilometerlånga stensättningar.
Stadsbacken vid Storgatan. Bild från 89
I slutet på 80-talet kallades ett gäng stensättare från Skåne att fixa till stensättningen i centrala Askersund. Med facit i hand kan man konstatera att det blev bra. Sorgebarnet är fortfarande det gropiga kullestenstorget där folk går och snubblar. Det är självklart att kullerstenarna ska vara kvar, men torget kunde väl jämnas ut och groparna fyllas upp. När det gäller torget var inte skåningarna inblandade. Det är senare synder. Några pratar om asfaltering av hela torget, men det måste väl vara mera som ett skämt.
När det stora stenläggningsarbetet genomfördes i oktober 1989 stod Vägverket för en del av kostnaderna. På den tiden skötte Vägverket några gator och kommunen några. Det var på gång att kommunen skulle sköta samtliga gator, men innan övertagandet skedde var kravet att Vägverket skulle rusta sina gator. Kommunen-och då inte bara Askersund- vägrade ta över gator som senare skulle medföra stora upprustningskostnader. Frågan gick ända upp på regeringsnivå och det ledde till att Vägverket fick lägga en slant för att bli av med en del stadsgator.
Det stora jobbet gjordes som sig bör just på Storgatan, från kyrkbacken i norr ner till Stöökagatan. Sedan följde Sundsbrogatan och norra delen av Väderkvarnsgatan. Och nu år 2023 är det dags att snygga upp Stöökagatan från Stora Bergsgatan fram till Lilla Bergsgatan. Det kommer att bli bra och då inte bara för att jag bor vid gatan.
Mindre omläggningar hade kommunens egna jobbare klarat själva tidigare. Minns att man såg Sixten Gefvert och hans kompisar ständigt hålla på med att plocka gatsten. Alltid var det något som skulle läggas om eller lagas. Senare köpte kommunen in en maskin för att underlätta jobbet. Maskinen finns nu upprustad hos Ingemar Lundfeldt i hans verkstad på Ullavi. Den hade varit utslängd i skogen under många år.
.
Det var länge sedan någon pratade om ny stenläggning av asfalterade gator i Askersund. Men nu är det dags igen. Omläggningen av torget och allt krångel kring det för några år sedan har fått de flesta att ligga lågt. För att inte tala om all kritik. Klart att kullstenstorget kunde vara bättre, men pengarna tog slut innan stenläggarna kom dit. Det övriga runt torget hade kostat för mycket pengar. Den gången.
Ingemar Lundfeldt hittade kommunens gamla stensättningsmaskin utslängd i skogen. Ingemar har rustat den till nästan nyskick
Och något Simrishamn lär aldrig Askersund bli, med kilometerlånga stenläggningar. Då skulle man få börja ute vid Coop och lägga in mot stadskärnan. Men man kan inte få allt här livet. Inte ens gatsten.
De senaste åren har det varit mycket prat om trafikens vara eller inte vara i centrala Askersund. Senaste beslutet är att det är fritt fram utan avstängningar kommande sommar. Polisen ska se till att det inte spelas för högt på nätterna som stör de boende . Det finns regler för sådant redan nu utan avstängningar har jag förstått när jag lyssnat debatten. Lägger med ett beslut från 1960. Ett tidningsklipp. Då skulle det bland annat bli absolut förbjudet att köra bil i Strandparken. Trodde det var självklart från det parken byggdes. Men så var det tydligen inte.
Läraryrket har aldrig varit särskilt lätt. Det fodras talang att lära ut, mod , kunskap och vänlighet som ger förtroende. Mycket på en gång. Som tur har det skett stora förändringar genom åren. Som inom alla andra yrken.
Edö skola
Har skrivit bloggar om Edö. Tänkte fortsätta med Edö skola som lades ner 1940. Då fanns det sju elever i skolan. Som mest fanns det 45 elever. Jag har läst en gammal dagbok som skrivits av en lärarinna , Anna Aldén. Hon kom till skolan som lärare 1886 och var kvar till 1897. Då hade den stora kärleken kommit in i hennes liv. På den tiden fick inte lärarinnor var gifta. Helst skulle de förbli ungmör. Hon fick helt enkelt sluta.
Edö skola
Dagboken är en mycket intressant läsning. Den är skriven på ett utförligt sätt och beskriver alla problem som fanns på den tiden. Med en handstil som är enorm vacker. Glädjestunderna verkar inte så många. Som tur var förlitade sig Anna helt på sin Gud. Det var en trygghet.
1887
Anna bodde i skolan, precis som många andra lärare gjorde på den tiden. Årslönen var 200 kronor. Lönen fick hon cykla ut till kyrkoherde Södersteen på Lind för att hämta. En lång cykelväg. Ibland fanns det inte några pengar att hämta och då var det bara att vända hem igen, för att ta en ny cykeltur en annan dag. Fackföreningsrörelsen hade ännu inte fått sitt genombrott, för då hade det nog blivit andra bullar av för kyrkoherden.
Träffade många gånger Einar Karlsson när han hade flyttat in till Askersund. Han hade gått i Edö skola 1912 till 1917. Efter skolan fick han jobb vid herrgården på Edö. Först som hantlangare för att sedan avancera till snickare och smed. Han berättad ibland om åren på Edö.
Einar Karlsson
-Jag är född och uppväxt vid Bengtstorp, som ligger tre-fyra kilometer från skolan. Vi var sju syskon och pappa arbetade vid herrgården. Jag minns åren i Edö skola mycket väl. Det fanns bara ett stort klassrum i skolan där alla fick samsas, berättade Einar.
-Räkning och lära sig katekesen utantill var det viktigaste i skolan på den tiden. Det fanns tre utedass. Ett för oss pojkar och ett för flickorna. Lärarna hade ett eget dass mellan våra.
I mitten på 80-talet höll eleverna i klass sju vid Sjöängsskolan på med ett vildmarksprojekt på Edö. Samtidigt höll en del på med att rusta skolan. Då användes halva skolan till sommarbostad, medan eleverna tog hand om andra halvan. Minns att jag var där och gjorde reportage om det hela. Nu är skolan riven.
Faktum är att det också hade bott en riktig operakändis i Edö skolan. Operasångare Ivar Andrésen bodde där några år. Han var gift med en Askersundsflicka. Många av de gamla skolorna ute på landsbygden finns kvar men används ofta som bostäder eller sommarbostäder. Men Edö skola är borta.
Ivar Andrésen bodde med hustru i Edö skola några år.
I gamla timmerväggar kan det dölja sig udda hemligheter. Som kärleksbrev som inte tålde offentlighetens ljus när de skrevs 1935. Naturen hjälpte dock till att lägga breven i dagar igen. Ett vagnslider på en gård i södra delen av Askersunds kommun skulle rustas 1975 efter en takläcka. Mellan några timmerstockar hittade ägaren till huset kärleksbreven vid renoveringsarbetet. 40 år senare. Välbevarade brev. Breven lades undan. Det fanns inte några av brevskrivarna kvar i livet, eller de som nämns i breven.
I gamla timmerväggar kan det dölja sig hemligheter. Som kärleksbrev.
Jag känner den som tagit hand om breven och han erbjöd mej läsa. Det är som att tjuvläsa en dagbok, men jag måste vara förlåten. Det är ju ändå 88 år sedan breven skrevs. Och jag är intresserad hur det kunde gå till på den tiden. I vardagslivet också. Men det är enbart brev från kvinnan. Det hade varit intressant att också läsa mannens brev. Men vad jag kan läsa fick kvinnan ta hela ansvaret för relationen. Intressanta brev som handlar om kärlek , men väldigt lite om otrohet. Inte annorlunda än nu.
Mannen i det här fallet var gift och kvinnan som han hyste varma sympatier för flyttade till en annan stad. Det fanns ett barn med i bilden som komplicerade det hela. Ett barn som egentligen inte skulle finnas. Kärleken hade tagit överhand vid något tillfälle. Eller kanske vid några fler tillfällen. En flytt var tydligen den enda utvägen för att hålla allt hemligt. Inte undra på att kärleksbreven hamnade väl gömda i en timmervägg hos mannen. Ingen fick veta.
Kvinna var flitig att skriva medan mannen inte verkade ha skrivit så ofta. ”Dröjer dina brev går jag i oro och ängslan. Jag blir så glad när jag får dina brev”, skriver kvinnan.
Kärleksförklaringarna är många , fina och utförliga. Ni förstår säkert hur det låter. Allt är så fantastiskt. Som det ska vara i kärleksbrev. Men lite vardagssysslor finns också med i breven som jag är intresserad av. Tycker det är mänskligt och lite fint vid sidan om alla kärleksproblem. Som att elektricitet håller på monteras in i hennes lägenheten och att innanfönstren kommit på plats. Och att hon skriver breven i ljuset av ett stearinljus. Elinstallationen är inte riktigt klar. Kvinnan berättar också att hon inte cyklar så mycket längre utan håller sig mest inomhus. Cykling gör henne trött.
Kvinnan skriver att det svårt att få fram nödvändiga grönsaker till henne och barnet. Hon berättar om inköp av blåbär och hallon till inkokning. Förhoppningen var också att få tag på lite lingon. ”Jag har inte varit till någon affär på tre veckor. Det är ett helt företag att ta sig dit. Brukar skicka bud med mjölkbilen” skriver hon. Det fanns också problem för kvinnan att få iväg breven till mannen. Postgången var inte helt utbyggd.
Kopior av breven i husväggen som jag fått läsa. Intressant läsning.
Kvinnan berättar också i breven att sömnen varit dålig och det kanske inte var så konstigt. Men med nya rullgardiner från en auktion hade sömnen blivit mycket bättre. Hon hade också planer på att köpa en ny klocka men pengarna räckt inte riktigt till. Det blev istället en ny fjäder i den gamla klockan för 4 kronor. Förhoppningen var naturligtvis att den skulle gå rätt i fortsättningen.
Breven i timmerväggen är mycket tätskrivna och långa. Jag har bara nämnt en liten del. Genomgående i alla breven är problemet att få mötas personligen. Kvinnan har ett förslag om att mannen tar bilen till staden där hon bor och sedan skaffar en hyrbil den sista biten till huset där hon bor för att inte väcka uppmärksamhet. Det framgår inte i breven hur det gick.
Vad jag hört av släktforskare ordnade allt upp sig för kvinnan så småningom. Hon gifte sig med en annan man och fick ytterligare ett barn. Det slutade lyckligt även om det var tungt för henne under en period. Som alltid tycker jag att böcker och filmer ska sluta lyckligt som i det här fallet, även om det blev med en annan man än det kanske var tänkt från början. Det känns mycket bättre då. Jag är inte mycket för tragiska slut.
Vad är det som döljer sig på sjöbotten? Säkert har någon funderat över det ibland. Eller är jag ensam om det? Är det bara gamla cyklar och parkbänkar, som folk försökt dölja på sjöbotten istället för att åka till miljöstationen med skräpet. Eller finns det något riktigt fint och spännande?
Valsverksdammen i Skyllberg efter tömningen. Det fanns inget spännande på botten.
För många år sedan som journalist var jag med om när en hel damm tömdes i Skyllberg. Valsverksdammen skulle tappades ur så att vägsamfälligheten kunde bygga en ny bro upp till bostadsområdet Långsberg. Minns att min rubrik var ”Vem drog ur proppen?
Många följde arbetet med stor spänning. Vad döljde sig på botten i dammen? På en del ställen hängde bryggorna fyra-fem meter upp i luften. Valsverksdammen som byggdes 1860 och hade bara varit tömd någon gång.
Besvikelsen blev stor. Det fanns inget spännande på botten, mer än några gamla båtar som hade sänkts med sten. Och så massor av musslor. Och en del fisk. De största fiskarna fick förmodligen simma i sidoläge för att klara sig i den lilla vattenfåran som fanns kvar efter tömningen. Det såg mycket märkligt ut, som ett månlandskap. Vid samma tillfälle passade Skyllbergs bruk att rensa och göra ett nytt intag till sitt kraftverken. Bruket är som bekant och producent av el.
Det fanns massor av musslor på botten i dammen
Minns att ägaren till Skyllbergs bruk uppmanade folk att komma och kolla på den tomma dammen. Han trodde då att det skulle ta 50 år till nästa tömning. I så fall skulle det ske runt år 2040.
När jag ändå är inne på ämnet sjöbottnar, så undrar jag vad som kommer att hända i Askersund hamn om så där 100 år där snäckbåten Oden låg vid bron? För att antal år sedan en kall vinterkväll kantrade Oden vid kajkanten. Förmodligen hamnade en del snäckor i vattnet. Vid kommande dykningar blir man säkert mycket förvånade. Med vilka länder drev Askersund handel med 1900-talet? Hade det varit inne båtar från Kina i hamnen, för den typen av snäckor fanns absolut inte Vättern. Något att fundera på för kommande generationer vid undersökningar i Askersund hamn. Tror det blir en verklig sensation för dykarna.
Oden med alla snäckor ombord var när att kantra en vinterkväll för en del år sedan. Året var 1996.
Oden i bakgrunden. Bertram Sjöholm och Lennart Carlsson, kollade in händelsen och arbetet med att få Oden på rätt köl igen.
IFK Askersunds fotbollslag i femman har klart med en ny tränare till nästa säsong. Joakim Frohm från Kumla tar över IFK;s unga lag efter årets spelande tränare Anton Karlsson. IFK:s förhoppning är att Anton fortsätter som spelare men skador och privata förhållanden gjorde att båda sysslorna blev jobbiga. Han har dock gjort ett bra jobb med laget som slutade i mitten på tabellen.
Joakim Frohm
Joakim Frohm, 40 bor i en villa i Kumla med fru Linda och sonen Leon 11 år. Jobbar som säljare på AKLA i Askersund.
Joakims spelarkarriär startade i BK Forward redan som sexåring. Valde sedan Karlslunds IF där det blev spel i pojk och juniorallsvenskan.
Klubbar som senior har varit FK Örebro, Tångeds IF, IFK Kumla, Sköllersta IF ,Lilla Örebro Bobby BK och Vretstorp.
Tränarkarriären började i Vretstorps IF, som spelande assisterande tränare 2016-2018. Huvudtränare i IFK Hallsberg, 2019-2021. Tränarutbildning är UEFA B, 2019.
-Efter ett kortare uppehåll på tränarfronten är jag taggad för en ny säsong med vad det verkar ett riktigt härligt gäng, säger Joakim.
IFK har också några rutinerade spelare att bygga vidare på som konditionsstarke lagkaptenen Andreas Borg, kämpen och glädjespridaren Erik Danielsson och försvararen Matthias Koch. Till Årets bästa spelare utsågs mittfältaren Alexander Wilhelmsson.
Turistbyggnaden vid Stora Hammarsbron ska säljas eller rivas. Samma är det med en byggnad vid skolan i Åmmeberg. Men först ska det till en värdering av byggnaderna. En gång i tiden fanns det stora planer byggnaden vid bron, med en mycket vacker utsikt mot Norra Vätterns skärgård. Folk skulle kunna köpa en glass eller en kopp kaffe med något enkelt doppa till. En höjdare och ett dragplåster till platsen. Förhoppningarna var stora.
Turistbyggnaden i förgrunden är till salu. En gång i tiden -när bron invigdes 1994- fanns det stora förhoppningar att den skulle bli en attraktion. Byggnaden har stått öde de senaste åren.
Som journalist var jag med och bevakade möten när den nya bron och förbifarten skulle byggas i Hammar. Det var hårda möten, men mannen som informerade var proffsig. Han gick aldrig in i några diskussioner om detaljer. Många med åkermark var förbittrad över åkarna skulle komma att delas med den nya vägen och bron. De fick medhåll av mannen som informerade men inga motargument. ”Ja så blir det” var det enkla svaret. Några ville inte ha den nya bron. Skälet till det var att det skulle ta död på hela samhället. Ingen skulle längre åka in till Hammar.
Kommunen fick ett erbjudande om en avfart upp mot höjden söder om rastplatsen och turistbyggnaden. Det skulle ge förutsättningar för ett restaurangbygge med ett attraktivt läge och en fantastisk utsikt. Avfarten skulle kosta runt en halv miljon för kommunens del. Men de styrande på den tiden tackad nej. Någon menade att det inte var nödvändigt med matställen på alla rastplatser, förmodligen med påtryckningar andra näringsidkare vad jag förstått. En del var rädda för att bilisterna bara skulle passera Askersund när det ätit sig mätta vid Hammarsbron.
Turistbyggnaden skulle bli en verklig attraktion. Det fanns proteser mot att det skulle säljas glass och kaffe, men de tystnade. Kommunen hade folk som jobbade i byggnaden under sommarmånaderna några år. Vad jag förstår prioriterades den verksamheten bort. Förmodligen av ekonomiska skäl eller andra skäl som inte jag känner till.
Vad jag förstått har inte byggnaden användes på några år. Det blev aldrig så stort som det var tänkt med kopplingen till nya bron som invigdes 1994. Och nu ska byggnaden bort. Politiker har sagt att man inte kan ha byggnader stå tomma och förfalla. Många stannar fortfarande vid rastplatserna vid bron, men de får väl ta med egen matsäck. Precis som några ansvarig ansåg när det blev nej till avfarten mot höjden. Men nog vore det trevligt med en god glass och en kaffe med bulle och sitta och njuta av utsikten. Utan att behöva ta med termos. Men det är vad jag tycker.
En bild från 1993 när Stora Hammarsbron byggdes. Jag hade möjlighet att få gå in i bron och fotografera.
Närkes Brandkår är en modern kår där det sällan händer några fadäser vid utryckningar. Har på ganska nära håll genom mitt gamla jobb som journalist kunde jag konstatera att manskapet blev proffsigare för varje år som gick. Informationen blev också proffsig ute på olyckor och bränder. När jag började som journalist fick man gå runt och fråga brandkillarna-och tjejerna om orsak och verkan. Ibland blev det olika bud. Bättringen har väl med utbildning att göra kan jag förstå. Och att det finns sedan många år tillbaka också heltidsanställd räddningspersonal.
Minns när de första heltidarna vid brandstationen i Askersund skulle anställas i Askersund. En del politiker tyckte det var helt onödigt. Varför skulle det inte gå med bara deltidsanställda som förr…
Klart att jag varit med om en del knepiga saker där brandkåren har varit inblandad. Det mest udda var nog vid en brand i Olshammar där brandbilen var borta när personalen kom för att släcka en brand. Det visade sig då att brandbilen var stulen och det var den som låg och brann i ett dike.
En annan märklig händelse var vid en övning som skulle hållas vid Igelbäckens brygga. Då överträffade verkligen fantasin. Det var meningen att det skulle komma räddningsfordon både från Askersund och Motala, men det kom inga. Ansvariga chefen Anna och jag väntade och väntade på bryggan. Manskapen var helt enkelt upptagna med riktiga händelser som en brand i Askersund och en bilolycka på riksväg 50. Sjukvårdspersonal med en doktor i täten dök i alla fall upp.
Tänkte dock berätta om en brand i Hammar som slår alla rekord när det gäller missar. Det måste ha varit rena mardrömmen för ansvariga brandchefer. Allt gick snett. Det hela utspelades i slutet på 30-talet. Magasinsbyggnaden vid prästgården i Hammar hade fattat eld. Brandchefen , hyttmästare Eklund, larmade då via glasbrukets siren. Så långt allt gott och väl.
Hammars brandkår anlände snabbt till platsen med sin motorspruta, men det dröjde olyckligtvis länge innan den gick igång. Allt medan huset stod i ljusan låga. Brandplatsen var bara 75 meter från stranden av Vättern, så det fanns inga problem med slangdragningen. Stranden är långgrund och dyig, så därför försökte man dra upp sprutan på en brygga. Det ledde till att vackumledningen på sprutan blev skadad. Och det tog tid att få igång sprutan. Under tiden fortsatte branden att rasa i magasinsbyggnaden. Närliggande byggnader hotades dock aldrig. Som tur var hade brandkåren från Medevi dykt upp för att hjälpa till. Några i kåren hade sett eldskenet på himlavalvet från Medevi.
Brandchef Andersson i Askersund
Brandkåren i Askersund lättade upp stämningen på 20-talet med en egen orkester. Det är aldrig fel med musik i jobbet.
Eklund kallade på förstärkning från Askersunds brandkår, som också anlände till platsen. Men bara med en bil utan spruta! I en kurva mellan Grindtorpet och Stensäng kom brandbilen för långt ut på vägrenen, som i sin tur ledde till att motorsprutan slängdes i diket. Dragjärnet gick av och sprutan blev kvar i diket. Ett av hjulen blev fullständigt spolierat. Däcket och fälgen hittades senare långt ut på ett gärde. Med brandbilen följde ett 10-tal man. Som tur var hamnade inte hela gänget i diket.
Snabbt spreds ryktet om att både bil, manskap och motorspruta låg i diket. Och det var långt före tillgången till Facebook och Internet. Men så var inte fallet. Det var bara den viktiga sprutan som hamnat i diket. Orsaken till dikeskörningen var enligt brandchefen i Askersund att ett av däcken var för löst pumpat. Det skulle vara 2,2, men det var bara 1,9, enligt brandchefen som var noga med detaljer.
Motorsprutan sändes till Kristinehamn för lagning och under några dagar stod Askersund utan sin spruta. Men det hände inte något. Brandskyddsföreningen beslutade då också att det måste till en belysningsanordning på sprutan. Det gick inte att jobba i mörker och bara lita på eldskenet.
Församlingen i Hammar hade försäkrat ladan för 3 200 kronor och det visade sig vara i snålaste laget. Arrendatorn hade 100 säckar vete i magasinet samt en del inventarier. Men där fanns en helförsäkring.
Så här såg det ut i Askersund under många år när brandkåren ryckte ut. Stationen fanns på rådhustomten. I bakgrunden Ahnérska som revs
