Torget i Askersund har alltid varit ett stort samtalsämne. Och det fortsätter att vara så. Nu handlar det om en hamburgerförsäljare som enligt en del inte ska vara där, samt de djupa groparna i det gamla kullerstenstorget. Lägger in lite från 1957 då kommunen ställde dit en kiosk för uthyrning. Det skrevs om den hela svenska pressen.
En bild från slutet av 50-talet på torgkiosken
Det unika var att två försäljare fick dela på kioskförsäljningen. Båda ville ha egna kiosker vid torget men det ville inte de styrande i staden så det fick bli en kommunal kiosk. En månad korv och en månad glass och godis fick det bli. En kioskhalva i månaden. Lotten avgjorde vem som skulle börja med den attraktiva korvförsäljningen. Enligt ett refererat var det herr Jansson (Korva-Kalle) som fick börja med korven. Herr Carlsson (David) fick hålla till godo med godiset första månaden. Otur med lotten.
Teckning i Rekord-Magasinet
Själv blev jag inblandad. Hjälpte Kalle att flytta ut och in grejer varje månad. Han hade lite problem med hälsan och orkade inte bära. I dag verkar det inte klokt. Det var jobbigt eftersom han hade sina grejer längst upp i ett hyreshus vid torget. Som tur var fanns det en kommunal vattenkran på torget att släcka törsten med efter kioskarbetet.
Skönt med en kommunalvattenkran på Torget. Bild Nisse Müntzing.
För drygt 40 år sedan i oktober invigdes nya förbifarten norr om Askersund. Riksväg 50 fick en ny sträckning mellan bostadsområdena Närlunda och Lustenrust. Beslutsfattarna ville få bort den tunga trafiken genom stan. Men det var heta diskussioner om hur det skulle ”drabba” handeln i Askersund. Många trodde att ett tungt mörkt täcke skulle läggas över stan med den nya förbifarten. Ingen skulle åka in till centrum längre. Tänk så fel de hade. Det är bara att kolla på torget i slutet på helgerna. Nästan aldrig en plats ledig. Och det mesta av den tunga trafiken har försvunnit.
Själv gjorde jag och kollegan Göran Peterson och en grävande undersökning av vägen innan den invigdes. Vi gjorde det med cyklar och hade matsäck med oss. Både var vi eniga om att det var både första och sista gången några kunde njuta av en fika mitt i vägen helt ostörda av trafik. Och att det också var värt ett reportage.
Planerarna av förbifarten kom fram till att bilisterna skulle tjäna 1 minut och 35 sekunder på att slippa åka igenom stan. Sträckningen av förbifarten är 3,7 kilometer och kostnaden blev 23 miljoner. Till det priset byggdes också fyra broar över vägen. 500 personer kollade på invigningen.
Så var det 1983. Invigningen sköttes av landshövding Elvy Olsson, assisterad av kommunalrådet Karl-Erik Johansson. Så fort invigningen var överstökad började folk köra fram och tillbaka på den nya vägsträckningen. Redan då var det diskussioner om en rondell vid södra infarten. Men den lät vänta på sig i 30 år.
Cykelvägen mellan Askersund och Edö var en efterlängtad väg. Åmmebergsvägen är smal och krokig. Cyklisterna får ny en egen skyddad vägsträcka. Så klart är den kopplad till kommunens storsatsningen på Edöområdet.
Under min tid som journalist var jag med om ett antal väginvigningar, då folk med lite makt kom ut ock klippte band, för att sedan säga några väl valda ord om hur viktigt satsningen var. Skriver inte det för raljera, utan så var det.
Ofta har det funnits delad meningar om ny vägsatsningar. När den nya vägen förbi Åsbro drogs, drabbades mackägaren hårt. Det gällde då att satsa på andra saker, som gatukök och lite andra saker. Invigningen av förbifarten minns jag särskilt. Kände man som var du och tjenis med alla höga potentater. Åtminstone trodde han det själv och jag låtsades inget om. När vägen skulle invigas ringde han mej och vill åka med för att träffa ”kompisen” landshövdingen. Om han sedan fick göra det minns jag inte.
En kompis till mej från idrotten vill också åka med. Vi tre åkte dit och jag gjorde mitt jobb som journalist. Dagen efter ringde mannen med med alla kändisvänner till mej och frågade vad vägmästaren som var med på resan hette. Han kunde aldrig drömma om att jag bara tog med en idrottskompis till en sådan högtid. Och jag spelade med och förklarade att namnet var Olsson. Så viktigt är det för en del att träffa kändisar. Men jag hade överseende med det. Mannen var mycket snäll och det uppväger det mesta. Man ska vara snäll.
Skvallerpressen är bedrövlig brukar det ofta heta. Ingen köper heller tidningarna. Det är hos frisören,läkaren eller tandläkaren som de häromdebatterade tidningarna läses. I alla fall låter det ofta så. Klart det händer ibland, men visst köper folk de här tidningarna i kiosken. Det är bara att kolla upplagesiffrorna. Tycker någon det är kul att läsa om glitter och glamour och kändisars liv , så är det inget att säga om det.
Prins Gustaf Adolf på Sundsbrogatan i Askersund.
Bild från Leif Linus arkiv
Själv begränsar jag mitt tidningsläsande till NA, och DN i veckosluten. Kungligheterna drabbas hårt och är också mycket kritiska mot veckotidningarna. Men jag kan lugna kungahuset. Det var inte ett dugg bättre förr. En del som skrivs i dag är bra en lätt vindpust mot det som skrevs förr. Läste en gång om ett besök som prins Gustaf Adolf (nuvarande kungens pappa) gjorde 1935 i Askersund. I tidningsreferatet kunde man till och med läsa om hur mycket prinsen hade ätit på Stadshotellet. Så skulle det aldrig gå att skriva i dag. Åtminstone inte i min gamla tidning.
Källarmästare Hermansson förklarade att prinsen tog dubbla portioner röding till lunch. Och sedan fortsatte han i samma stil hela lunchen. Källarmästaren tog prinsens aptit som ett högt betyg på hotellets matlagningskonst. En prins som backade om flera gånger. Även officerarna i hans sällskap år rejält till Hermanssons förtjusning.
Källarmästaren berättade också för tidningen att ”prinsen var som alla andra och att verkade trivas bra på hotellet”. Flickorna i personalen förklarade också att ” prinsen var förtjusande enkel och rar”. De kunde också berätta att prinsen , som bodde i rum nummer 11, hade sin frus porträtt, prinsessan Sibylla, stående på sitt skrivbord. Från portierens svarta tavla lyste den förnäma bokstavskombinationen H. K. H., och det hade inträffat under detta århundrade, kunde tidningen också meddela.
Gustaf Adolfs besök 1935 var helt inofficiellt. Han deltog i krigshögskolans övningar i Askersundstrakten. Han kom till Askersund i sin Mercedes-Benz A.26, som han körde själv. Många som bar uniform fanns naturligtvis i stan under övningarna. Så fort det visade sig en man i uniform hoppades askersundarna på att det var just prinsen. Någon hade också sett prinsen på promenad en sen kväll. Många stod också och väntade med kameror vid prinsens bil som var framkörd till hotellentrén.
Som nämnts var kungens pappa í Askersund för en militärövning. Jag i min enfald trodde då att militären skulle leva under fältmässiga förhållande. I tält. Men under den här övningen var det stadens stadshotell som gällde. Militärtält var det aldrig tal om! Hur som helst levde staden upp under några dagar. Och tidningen hade lite skvaller att skriva om och som folk tyckte det var roligt läsa om.
Prinsen hade det skönt på gamla Statt i Askersund under militärövningen.
För mej känns det väldigt trevligt att det finns personer som vill göra ett nytryck av min bok som kom ut för två år sedan. Boken trycktes i 1000 ex av Bild-Och Kultur i Skyllberg. Och den tog slut ganska snabbt. Det var en bok med mina bloggar som grund. Jag var tveksam. Undrade vem som skulle köpa. Farsan och morsan var ju döda. Men Maria i Skyllberg och Ulrika på bokhandeln i Askersund, trodde på en bok. Den här gången är det en privatperson, Hans Örnhagen, och Ulrika, som enats om ett nytryck på 400 böcker , den har gången i svart/vitt. Så var det nästan också i den första utgåvan. Hoppas det inte låter allt för skrytig att skriva om sin egen bok. Men ni får ha överseende. För mej är det trevligt att folk vill läsa vad jag skriver.
Text från Bokhandel Ugglans Facebooksida Askersund:
Ugglan Askersund. Nu är den här! Oves Bok ”Oves observationer” finns nu i svartvitt nytryck. Han finns hos oss här på bokhandeln lördag 20e april. Välkommen hit och få din bok signerad och byt några ord. Från klockan 11,00. Vi har redan nu boken i butiken om du inte har möjlighet att komma på signeringen. #boktips#ugglan#askersund#ovesobservationer#boksignering
Jag hade en gång en båt, men inte med segel, ruff och köl. Men det var för så länge sen. Svara mig du, var är den nu, jag bara undrar var är den nu, frågade Cornelis Vrerswijk i visan? Någon stal min båt vid en båtplatsen i Strandparken för ett antal år sedan och har aldrig kommit till rätta. Visans text passar bra in tyckte jag.
Reportaget från 1947. Båtbyggare Isedor Lundfeldt i Hammar.
Intresset för båtar har alltid varit stort i Askersund. Och det är inte så märkligt med närheten till Vätterns klara vatten. Båtlivet är mycket aktiv. Det kommer båtgäster från alla håll. Många askersundare har naturligtvis också egna båtar. Det har också funnits en del båtbyggare i trakten. Och just nu sjuder det av liv i kommunens båthamnar. I en blogg för tre-fyra år sedan skrev jag bland annat om båtbyggare i Hammar. Tycker det är läge att påminna lite om den nu när årets båtliv är på gång.
I Hammar fanns båtbyggare Lundfeldt, Båta-Frans och Gunnar Johansson. Läste in en intressant intervju med båtbyggare Isedor Lundfeldt från 1947. Han berättade då att han jobbat 50 år i branschen. 1915 slog han sig ner i Hammar. I intervjun upplyste han om att beställningarna strömmade in, men bristen på arbetskraft gjorde att varvet inte kunna få fram båtar snabbt nog till alla beställare.
Isedor berättade då också att sönerna Åke och Erik, hjälpte till i varvet. 1947 byggdes i huvudsak rodd-och motorbåtar vid Lundfeldts. Den största kuttern som hade byggts vid varvet just vid det tillfället hade en segelyta på 40 kvadratmeter. Längden var 11 meter och enbart blykölen vägde 1 500 kilo.
Bilder från Motala Musei-och Hembygdsförenings skrift.
Vätternsniporna blev lite specialbåtar för sjön. Sniporna svarade för mindre frakter och fiske på Vättern från 1800-talets början fram till 1930-talet. De större sniporna lastade cirka 1 ton. Båtarna var mellan 5-8 meter långa och bredden var cirka 2 meter. Den spetsiga fören och den lite bulliga aktern gjorde att båtformen lämpade sig mycket väl för den krabba och lättrörliga Vättern. Flatbottande farkoster var inte särskilt lämpliga på Vätterns oroliga vatten. Båtbyggarna i Hammar byggde naturligtvis Vättersnipor. Även Rolf Jakobsson i Tived byggde många snipor.
På 1920-talet kom aktersnurrorna och då var båtbyggarna tvingade att göra en del ändringar på sniporna. Man monterade in en akterspegel med plats för snurran. I en årsskrift för Motala Musei-och Hembygdsförening för ett antal år sedan beskrev Ola Edvinsson ingående Vättersnipornas tillkomst. Båt-Harry Karlsson berättade många gånger för mej också om de speciella båtarna på Vättern. Håkan Jaldung har också skrivit om Vättersniporna
Skicklige båtbyggaren Gunnar Öhlin, som byggde sin egen Vättersnipa
Gunnar Öhlin var en av Lundfeldts skickliga båtbyggare. Han var med när varvet spottade fram små Vättersnipor på 40-talet. Nästan direkt efter skolan började Gunnar arbeta hos båtbyggare Lundfeldt. Han fick lära sig jobbet från grunden. Läromästare var de äldre båtbyggarna. Gunnar finns inte kvar i livet längre, men jag träffade honom ofta och besökte hon på varvet ett antal gånger. Vi kände varandra väl genom idrotten.
”Man blir aldrig fullärd som båtbyggare. För att bli en bra båtbyggare, fodras stor känsla för trämaterialet. Det fungera inte annars”, förklarade Gunnar många gånger för mej.
Det kanske inte var så konstigt att Gunnar blev båtbyggare. Han växte upp med sjön och sjöfarten. Pappa Helge arbetade som kapten på fraktbåtar i hela sitt liv. I många år drev Gunnar varvet ensam, men då som en liten hobbyverksamhet. För att driva ett varv fodras stor planering. Virket till båtarna måste ligga några år innan det går att använda. Virket till båtarna kom strax före jul. Sedan skulle det plockas upp och torkas.
”En träbåt kan nästan bli hur gammal som helst, om den underhålls på rätt sätt. Till skillnad från plasten, är träet levande material”, betonade Gunnar, när plastbåtarna kom på tal.
När jag besökte hans varv i Hammar i Hammar i mitten på 90-talet, byggde han just en Vättersnipa för eget bruk. Han berättade då att tidigare inte hunnit bygga någon båt åt sig själv. Han hade haft fullt upp med andras båtar.
Till höger på bilden Båt-Harry Karlsson med sin farkost på Vättern
Kan väl avslutningsvis avslöja att jag själv har haft en båt, men det var för länge sedan som jag nämnt. Det var en röd livräddningsbåt som kommunen hade annonserat ut. Som jag inledde blev den stulen. I dag har jag ingen båtplats och ingen båt. Det är nog bäst så. Och det säger en person som är uppväxt två meter från stranden vid Gårdsjön med en träbåt förankrad i ett pilträd strax intill huset…
För någon vecka tittade jag på tv-programmet Husdrömmar. Ett par hade inrättat sitt nya hus för att slippa undan strålningsfält. En kvinna var där och mätte in fälten så att familjen skulle undvika besvären. Enligt ägarna påverkade fälten negativ, både på sömn och hälsa. Det fick mej att tänka på ”Sme-Bertil” Karlsson i Lerbäck och mina reportage om honom för många år sedan. Han var tidigt ute med strålningsbältens påverkan på oss människor.
Bertil med sin katt.
Själv har jag bidragit till att ”Sme-Bertil” Karlsson i Lerbäck blev känd. Visserligen lite lokalbetonad först, men ändå. Smeden var i många år känd i sin hemby eller åtminstone på sin egen gata som mannen med pendeln koppartråden och björkluten. Men det var mitt reportage i Nerikes-Allehanda som gjorde smeden känd för svenska folket. Åtminstone för alla som hade TV 3 på den tiden.
Efter ett reportage om ”Sme-Bertil” i NA började telefonerna ringa. Först på tråden var TV 3. Robert Aschberg vill ha med honom i direktsändning. Var fanns smeden? Sedan följde en rad veckotidningar. Ni vet sådana tidningar som berättar om att folk varit hemskt sjuka och att de sedan blivit full friska. Och lyckliga.
Alla ville ha tag på smeden. Bertils telefon höll på att braka ihop. Folk stod på kö för att bli avstrålade med hjälp koppartråd. En hälsotråd som blev en bristvara i Lerbäck under en period. Tala om genombrott. I en del fall lyckades Bertil så bra att han fick åka tillbaka och ta bort en del trådar. Folk som hade haft sömnproblem vaknande inte längre på morgonen, med följd att de kom för sent till sina jobb. Allt enligt smeden själv. Ett problem för Bertil var att få komma till husägare och mäta strålningen. Ingen vill ha radonhus och strålningshus. Det trodde att värdet på huset skulle sjunka om Bertil kom fram till att det fanns strålning. Därför släppte jag loss honom hemma i vårt eget hus vid Ugglegatan trots att vi aldrig haft några problem med strålning .Det låg koppartrådar lite här och var.
”Sme-Bertil” var helt övertygad om att jordstrålning påverkar oss människor negativt. Han tog som sin livsuppgift att hjälpa folk med strålningen på olika sätt. Smeden hade nästan en religiös övertygelse i vad han gjorde. Till och med resulterade det till en bok.
Vad var det då som fick media att reagera på reportaget om smeden från Lerbäck? Som så många gånger förr var det förmodligen sexinslaget som inspirerade till så kallade uppföljningar. I artikel berättade han om att många äktenskap som knakat i fogarna räddats genom avstrålning med koppartråd. Ett antal trådar placerades under dubbelsängen hos par som tappat gnistan. Äktenskapen slog i många fall ut i full blom. Enlig smeden började det istället att knaka i många dubbelsängar runt om Sydnärke. Allt på grund av små smala koppartrådar.
Aschbergs program skulle sändas den 1 april av alla dagar. Förmodligen var smedens framträdande tänkt som ett 1 april skämt, enligt honom själv. Men därav blev intet. Han tar alltid sin uppgift på fullaste allvar, så även i direktsändning i teve.
Under dubbelsängen när vi bodde på Ugglegatan
Bertil fixar till alla koppartrådar under dubbelsängen
Bertil fortsatte sin kamp bland annat genom mängder av insändare. Smeden hade dock sin egen förklaring varför han nobbas ibland. Folk vet inte sitt eget bästa och har redan drabbats av jordstrålningens negativa följder var hans teori.
Man får säga vad man vill ”Sme-Bertil”. Ett är dock klart. Ingen tar skada av lite björklut och koppartråd runt huset. Vem vet ,kanske det istället gör nytta? Jag tog ingen skada och märkte heller ingen skillnad. Och smeden fick hållas.
När jag var på NA i Askersund var han inne till mej flera gånger i veckan med nya varningssignaler när det gällde den förhatliga strålningen. Vi hade också en katt som kom från Bertil genom Kattakuten i Skyllberg. Om någon är intresserad så hette katten Alice. En fin katt med mänskliga drag om det nu är något positivt. Kanske Bertils koppartrådar gjort gott även på en katt. Vi hade Alice i 19 år, men till slut orkade hon inte längre. Saknar henne.
Hantverkshuset vid Lilla Bergsgatan i Askersund var förr askersundarnas enda riktig stora samlingssal. Så fort det hände något stort publikmässigt var det på ”Hantverkaren”. En förening med ideella krafter räddade huset till askersundarnas glädje. Och medlemmarna rustar huset allt eftersom. Det fanns till och med förslag om rivning och ersätta det med ett höghus.
Filmen ”Häxan” med Mariana Vlady lockade storpublik i Askersund. Men så fanns också många askersundare med som statister
Så här kunde det se ut i gamla ”Hantverkarn” på 50-talet
50-tal
Jazz i hantverkshuset under festivalerna i Askersund
Roger Ivarsson har varit biomaskinist länge på Folkets hus.
De fyra främsta bänkarna var billigare att sitta på. Det passade mej och min kompisar bra.
Själv sprang jag och mina kompisar på film så fort det gavs tillfälle på 50-och 60-talet. De fyra första bänkraderna var billigare så det fick bli där. Bänkarna 53 och 54 längst ut till vänster i fjärde raden. Ibland fanns det inte pengar, men det rådde vi bot på. En av kompisarna bodde på övervåningen i ”Hantverkaren”. I hallen mot kompisens våningen fanns en reservutgång från läktaren som alltid var öppen. Problemet när det gällde att gå in ” riktigt billigt” var att det fanns en biljettrivare på varje våning som hade järnkoll på allt. Det gällde att filmen hade kört igång och mörkret hade fallit. Brottet är preskriberat. Och försvarbart enligt min mening. Vi saknade pengar till biljetter.
Alla teaterföreställningar gavs i lokalen, men då var inte kraven på ljud, ljus och loger var allt för hårda. Många av de gamla skådespelarna tyckte att Askersund var en mycket bra spelplats. Ett av de bästa i landet. Hotellet låg nämligen tvärs över gatan, med mat och inte minst dryck. Någon har berättat att det fanns skådespelare som gick över till hotellet i pausen för att stärka sig lite med en god dryck.
Filmer som ”Åsa-Nisse” och ”Hon dansade en sommar” drog alltid fullt hus. Men frågan är ändå inte om filmen ”Häxan” drog mest publik av alla filmer. En stor del av filmen var inspelad i Askersundstrakten med en massa statister från stan. Folk ville naturligtvis se sig själva på film. Tycker själv att det var en knepig film, men häxan Mariana Vlady var mycket vacker. Bara det. Jag såg den för första gången för några år sedan. När det begav sig gick det inte att få någon biljett.
Det har funnits och finns en del färgstarka biomaskinister, som Bertil ”Bubban” Johansson, Magnus Bromander och Roger Ivarsson. ”Bubban” var maskinist i 27 år. Magnus övertog jobbet 1958, för att sedan lämna över till Roger när Folkets hus tog över.
Har läste ett referat från 1958 när ”Bubban” blev avtackad. Den hösten infördes också vidfilm och att byta ut den mindre duken och bredda scenen lite betydde en kostnad på 12 000 kronor.
Askersundsbygdens tidning skrev: ”Mannen som drar veven, avtackades i går kväll. Han har sett till att askersundarna fått se rörliga bilder i 27 år. Det är känslig position han haft, där inga misstag tillåts. Då reagerar publiken direkt, trots att visselkonstnärerna i salen själva inte har en aning om vad saken gäller. Vid minsta misstag sätter de igång med att föra oljud Man kan tro det är en Rockn Roll-gala. Publiken är kräsen , men skyll för alla del inte på pianisten ”.
Tidningen passade också på att ge biopubliken en känga: ” Varför behöver egentligen så många biobesökare ständigt rusa in i salongen sedan filmen börjat ? Dessa förstör ju nöjet för dem som varit lojala och infunnit sig i tid. Låt oss för fridens och våra medvandrares skull komma överens om att vi bör passa tiderna. Även på biograferna. Sedan några tillbaka har Folkets Hus flyttat sin biografverksamhet till Sjöängens moderna lokaler med en av länets största filmdukar.
Slutligen kan jag nämna att jag blivit inbjuden till hantverkshuset den 15 maj för att prata under rubriken ” Skrönor och sanningar i Askersund”. Leif Linus kommer också med för att visa bilder. Ingen av oss kunde drömma om att komma tillbaka till ”Hantverkarna” för att föreläsa när vi som unga satt på rad fyra och tittade på filmer. Och inte nog med det. Inte för att skryta men vi har båda fått kommunens ”Kulturpris”. En stor ära. Livet kan vara knepigt ibland och framtiden går aldrig att förutspå. Jag och Leif Linus är tydliga exempel på det.
IFK Askersund har hållit sitt 120 årsmöte. Det skedde på stadens hotell. Ulrika Bengtsson fick förnyat förtroende som ordförande. Förening har deltagit i en rad aktiviteter under året som, garderobresningsdagar, Vätternrundan, Antikmarknaden, aktiviteter för motorburen ungdom och tidningsutdelning för att nämna något.
Ulrika Bengtsson
Rent idrottsligt spelade damerna i division 4 med svårigheter att ta poäng trots jämna matcher. Det brast i målskyttet. Inför den här säsongen ser bra ut med ett 20-tal tjejer i träning. Nu också med en kontrakterad damtränare.
Herrlaget spelade i fem med en stark vårsäsong. Höstsäsongen blev en kamp för att hänga kvar i den mycket jämna serien. Till den här säsongen ställer IFK upp med ett mycket ungt lag. Ryktena om att IFK skulle dra sig ur serien, var bara rykten. Som tur är finns stöttepelaren Erik Danielsson kvar som försvarsklippa.
Under året har föreningen också haft igång ett antal ungdomslag både på pojk-och flicksidan. I år kommer att pojklag att delta i Gothia Cup i Göteborg, som är en av världens största ungdomsturneringar. En stor upplevelse för unga spelare.
Kan väl också nämna för ordföranden Ulrika Bengtsson, att profilen Torsten Carlsson , var ordförande för IFK i 36 år.
Som journalist i Askersund mötte jag ofta det rara gamla paret Nisse och Anna , på stadens gator när de var på väg att handla. De bodde i en lägenhet vid Tullplan i Askersund sedan de flyttat från Åmmeberg. Paret gick armkrok. Pratade vänligt med varandra och såg ut att ha det allmänt trevligt. Nisse hade alltid en egen väska med sig hemifrån när det gick och handlade. Han hade miljötänk.
Ibland stannade vi och pratade med varandra om väder och vind, sjukdomar, dåliga kommunala besluta och många andra viktiga saker. Tänkte alltid att jag måste göra ett reportage om paret. De hade inte Nisse och Anna något emot när jag frågade. Tvärtemot. De lovade kaffe och gott kaffebröd. Vem kan motstå något sådant?
Min första fråga var förstås hur länge de hade varit gifta.
-Vi är inte gifta. Vi är syskon, förklarade paret med ett skratt.
Anna var lite äldre och hade Petterssons som efternamn medan Nisse hette Jansson. Det skulle jag förstås ha kollat. Nisse ställde upp för sin syster som hade dålig syn. Delad lägenhet blev både trevligt och praktiskt.
Det var nära att jag hade sjunkit genom golvet med stolen efter syskonbeskedet. Jag som alltid varit noga med fakta innan jag skrev för att inte få folk på mej. När det gällde Nisse och Anna hade jag gjort en verklig blunder. Men jag var helt säker på min sak. De blev inte arga. De tyckte mesta att det var humor och intervjun fortsatte utan problem. Och frågan om inte artikeln om syskonkärlek blev bättre än vad jag tänkt mej från början.
Mina fördomar om strak syskonkärlek kom på skam. Vi var många syskon men vi gick aldrig armkrok. Det närmaste vi kom i närkontakt var inom fotbollen där vi tre bröder spelade för IFK i samma lag. Kanske det blev något handklapp vid mål.
Nisse och Anna finns inte i livet längre. Men jag kommer alltid att minnas det trevliga syskonparet,
Torget i Askersund har alltid varit och fortsatt vara är ett kärt diskussionsämne. Och nu är det igång igen. Frågan ska upp i fullmäktige. Nu handlar det om hamburgarnas vara eller inte vara i samband med torghandeln! På 50-talet gällde striden korvförsäljning. Kommunen löste det hela den gången genom att bygga en kommunal korvkiosk som hyrdes ut. Två korvhandlare fick dela på verksamheten genom att lösa av varandra varje månad. De styrande tyckte ändå att torghandeln var viktig.
Får hamburgaren säljas på torget i Askersund eller inte? Det kommer fullmäktige att avgöra i slutet av mars.
En försäljare kommer nu till torget Askersund i stort sett varje vecka för att sälja hamburgare från en rullande vagn. Food Trucks är namnet. En del tycker det är bra, gott och smidigt, medan andra inte tycker att det är bra. Det snedvrider konkurrensen menar en del. Hamburgermannen skattar inte i Askersund och har för billig platshyra är andra argument. Någon menade också folk ändrar matvanor med en hamburgervagnen på torget. Istället för att luncha på en restaurang blir det snabbluncher med mat från Food Trucks. Tror det är svårt att styra sådant. Pris, smak och trevligt bemötande avgör är min bestämda uppfattning.
Förvaltningen hade lagt ett förslag på nya regler. Bland annat att de som säljer måste ha organisationsnummer och personal med arbetstillstånd. Det som partierna blev oeniga om var huruvida foodtrucks, ambulerande gatukök, skulle omfattas av reglerna. Enligt förvaltningens förslag ska inte foodtrucks räknas som torghandel.
Alla oppositionspartier, även SD, ville skicka frågan vidare till fullmäktige. Det gäller nu för politikerna att se bort från särintressen och påtryckningar. Förmodligen inte så lätt i en liten stad som Askersund där alla känner alla och har vänskapsband på olika sätt. Någon politiker har sagt att sådant bara är trams. De är helt fristående, men det får man nog ta med en nypa salt. Märker det när jag talar med folk på stan och vilka vägar de ska gå vidare på för att få sina egna viljor godkända. Det är väl bra som politiker att lyssna på folk och sedan ta ett fristående demokratiskt beslut. Och det som är bäst för askersundarna.
Och ett kommunalt rullande hamburgerkök att hyra ut i likhet med kioskbygget på 50-talet för att lösa problemet lär inte vara aktuellt. Förhoppningsvis har politikerna lyssnat på askersundarna innan beslutet om hur de vill ha sitt torg och vad som ska vara där. När jag möter folk på stan varje dag finns en rad synpunkter. Torghandeln i Askersund är en mycket gammal tradition som alla vill värna om.
Men det är inte första gången det varit bråk om torget som jag nämnt. Inför Askersunds 300-årsjubileum 1943 uppstod en het politisk strid om en gammal fin torglampa. I folkmunnen var den döpt till ”metkroken”. Lampan hade stått på torget sedan staden fick elljus.
Eftersom det skulle bli jubileumsfest på torget skulle lampan bort ansåg hälften av de aktiva politikerna, medan andra hälften ville ha lampan kvar. Beslutet blev att den skulle bort och placeras i stadsparken. Men när ”metkroken” skulle plockas bort gick allt snett. Stolpen slog i marken och gick i bitar. Och Askersunds stad-som det hette då- blev en lampa fattigare.
En 50-talsbild från torget i Askersund med den kommunägda kiosken.
Slutligen kan jag upplysa om att jag aldrig köpt en hamburgare på torget så jag är inte jävig på något vis. Köper inte så ofta hamburgare men när det blir så är det vid matstället vid söder infarten till Askersund. På andra sidan riksvägen. Men förr köpte jag gärna en varm korv med bröd på torget i sällskap med alla kompisar. När sedan räksalladen kom var lyckan gjord.
