ovedanielsson.se

Bergqvist yllefabrik

När kungen kommer på sina besök blir det en del uppståndelse. De styrande i kommunerna vill förstås visa upp allt det fina som finns just. Har sett massor av sådana händelser på TV under kungens Eriksgator. Men dagens uppståndelse är inget emot hur det var förr. Här kommer berättelsen om när kung Oskar II besökte Askersund i slutet av 1800-talet. Det var grejer det. Bara som en liten jämförelse hur det var förr och nu.

Kung Oskars besök i Askersund 1898

Bloggen handlar om när konung Oskar I I gästade Askersund 1898. Fabrikör Bergqvist ägare till Askersunds yllefabrik i hamnområdet, var en mäktig man i staden. Han var rådman och med i kyrkorådet. Och dessvärre var han också brandchef. I makarnas sovrum hängde den stora brandluren av blankpolerad mässing. I sovrummet fanns även en elektrisk signalklocka, som stod i förbindelse med Storkyrkans torn. Nattväktaren, som ropade ut nattens timmar över stad och land, kunde ge direkt signal vid utbrytande eldsvådor. Det var hans åliggande att först signalera till brandchefen och sedan klämta med kyrkans lilla klocka, om han såg någon eldsvåda

Hela staden var i uppror . Den lilla staden vid sjön Alsen låg i strålande solsken. Urmakare Andersson och skorstensfejare Blomer stod på höga stegar framför det pampiga huset som inrymde Fridens speceriaffär. De var ivrigt sysselsatta med att drapera unionsflaggor över ingången.

Sundsbrogatan var smyckad vid kungens besök.

Borgmästaren övervakade förberedelserna och hans hustru Alvina, som skrivit hälsningstalet, hade just förhört honom för tionde gången. Han fick bannor när han stakade sig. Hon var särskilt noggrann att han gjorde konstpauser på rätta ställen. Han måste höja rösten när manuskriptet innehöll nationella känslor och sänka densamma till milt vemod när manuskriptet behandlade undersåtarnas tillgivenhet till monarken.

Den stora dagen kom närmare och programmet för Majestätets mottagande hade haft generalrepetition. Allt hade gått väl i lås och nu återstod endast frågan vem som skulle bli inbjuden till den stora middagen på Stadshotellet.

Det fanns endast åttio platser för honoratiores. Samtalsämnet och skvallret gick om dem som blev valda eller ratade. Som alltid i en liten stad, gick stridens vågor höga över placeringarna. Det var oerhört att bli förbigången vid ett sådant tillfälle.

Den stora dagen randades och telegrafen från Vretstorp meddelade att tåget avgått i ordinarie tid. I fabrikörens hem rådde villervalla. Man klädde sig för mottagningen och kungamiddagen. Frun i huset var först klädd och redo. För fabrikören Bergqvist tog det längre tid. Han skulle så proper ut. Familjen var samlad en trappa upp i matsalen i det stora huset. Den var omgiven av barn, tjänstefolk och fabrikens kontorspersonal som skulle beskåda ståten. Fabrikören och hans fru tågade ut ur porten på väg mot det stora torget Han stor och kraftig, i fyrtioårsåldern. Han gick i militärisk hållning och hans nyborstade höga hatt glänste i solskenet Vid hans sida gick makan i den ljusblå sidenklänningen under sin solparasoll.

De var tagna av stundens allvar och medvetna om att barnen stod och följde dem med blickarna i matsalens skvallerspeglar. För övrigt var det stor publik som beskådade de utvalda från stadens fönster och portar och genom småstadens otaliga skvallerspeglar. Tänk, vad de är lyckliga som får vara med på en kungamiddag, där hans Majestät håller tal. Tänk vad de får se. Det var ju inte bara kungen som skulle komma. Naturligtvis hade han stor uppvaktning av män, klädda i guldbroderade uniformer med ordnar och utmärkelser. Ja, själva landshövdingen, skulle vara med.

Paret, som gick Storgatan fram, beskådades av nyfikna som väntade på kungen, vek av mot stora torget. Då hördes, först svagt, sedan olycksbådande hårt, klämtningar från storkyrkan. Elden är lös. Folket på gatan greps av panik. Alla som tillhörde borgarbrandkåren måste hem! Antingen för att klä om sig för utryckning, eller hämta hästar till de röda vattenkärrorna som stod parkerade på rådhusets gård. Där stod även brandsprutan. Vattenledning fanns ännu ej i staden. Genom skvallerspegeln såg husfolket fabrikör Bergqvist lämna sin fru och i språngmarsch, med fladdrande skjortbröst och den höga hatten i handen, sprang till sitt hus. Han ryckte ner brandluren från sovkammarväggen och begav sig ivrigt tutande mot rådhuset, där borgarbrandkåren samlades. I sporrsträck red de uttagna vattenkuskarna genom gatorna for att så snabbt som möjligt spänna sina löddriga hästar för vattenkärrorna. Det var rödmålade, runda cisterner på tvåhjulsvagnar. Den kusk som först infann sig på brandplatsen, sedan han fyllt sin cistern i sjön, fick en premie. Fem hela riksdaler.

Branden visade sig ha uppstått genom en luffares slarv med elden i en loge på en närbelägen stadsäga. Logen brann ned och manskapet återvände till rådhuset med sin brandspruta.

Kungamiddagen var redan över, och efter middagen for Hans Majestät i en öppen landå genom staden. I närheten av torget lät Majestätet stanna sin vagn, när han såg det hemvändande manskapet. Konungen lät brandchefen komma och frågade hur det gick med eldsvådan. Brandchefen kom fram till landån och stod där i sin solkiga våta frack. Kragen var nedsölad och rosetten hängde på sned. Genomvåt och sotig, gjorde han ställningssteg för Majestätet. Med tordönsstämma, som han trodde att ögonblicket krävde, röt han:

– Elden är släckt, Ers Majestät.

– Det var bra gjort, svarade konungen och for vidare

På grund av luffarens slarv med elden, hade brandchefen och hans hustru gått miste om sitt livs enda kungamiddag. Luffaren, som även kommit till staden, för att ta del i festglädjen och få se en skymt av Hans Höga Majestät,blev inburad och fick fjorton dagars logi med vatten och bröd i stadens finka.

Askersunds yllefabrik i hamnområdet var en gång i tiden en stor och viktigt arbetsplats för många askersundare. Fabriken låg vid alldeles intill vattnet i närheten av Varmbadhuset. Ofta är det svårt att få tag på fakta om en fabrik och varför det gick som det gick. Och det gjorde det också. Men så är det inte när det gäller Askersunds yllefabrik. Om den fabriken finns det massor av fakta och bilder. Min vapendragare när det gäller gamla bilder Leif Linus Larsson och personer i släkten har träffats och pratat om gamla tider. Det är därifrån jag också fått fakta till bloggen.

Det var ingen lätt verksamhet ekonomiskt som familjen Bergqvist hade slagit sig på. Det kan man konstatera i gamla handlingar och i familjens släktforskning, som jag nu också fått ta del av. Konkurs och flykt till Tyskland blev resultatet av den stolta fabriken vid strandkanten, som snickare Fors och senare Lantmännen tog över.

Ove Danielsson

Här kommer min tidningskrönika som var införd den 31 jan. Tyvärr är det fel rubrik i tidningen. Något fel i texten är det också. Saker som jag har svårt råda över när jag lämnat ifrån mej texten.

I Askersund fundera kulturfolk, en arkitekt och en projektledare på hur den konstnärliga utsmyckningen av nya Sjöängen ska se ut. Allmänhet får också säga sitt, men det slutliga beslutet tas av en jury som jag nämnt. Tio förslag till utsmyckning har varit utskällda i Askersunds bibliotek. Det blir en grannlaga uppgift att utse vinnarna. Hur är juryn gör kommer det att få utstå kritik. Så brukar det alltid vara, annars är det något som inte stämmer. Själv har jag några favoriter som jag nämnt på min personliga blogg (Oves blogg).

Apropå utsmyckningen har jag under årens lopp träffat ett antal konstnärer, författare, tecknare och diktare. Och det har ofta varit trevliga möten med färgstarka personer. En konstnär som jag hade mycket kontakt med var Anders Hellsten vid Wästansjö herrgård i Åsbro. Vi pratade om allt från konst till fotboll och mat. Anders var en fantastisk berättare. Han var också kompromisslös som konstnär, men så hade han aldrig haft något annat yrke. Under en period ägde och bodde han i Tivedstorp. Anders hade haft en utställning i Göteborg som gick bra. När det dök en mäklare och ville sälja Tivedstorp slog Anders till. ”Min fru blev inte så lite förvånad” berättade konstnären. Många tyckte det var ett vansinnigt köp och bortkastade pengar men kritikerna fick fel. Anders sålde till IM och fick igen pengarna med råge

Anders talade ibland om matlagning. Det var lite av hans specialitet. Vid ett tillfälle beskrev han tillagningen av fisken lake och allt som hörde till på ett sådant målande sätt att jag blev riktig hungrig. Och då tycker jag ändå inte om lake.

Diktaren Oskar Larsson var en annan kulturperson som jag hade mycket kontakt med. Han ringde ibland och frågade om jag vill göra honom sällskap till lunchen på hotellet i Askersund. Normalt åt han på servicehuset, men han vill ha lite variation på det hela. Oskar åt alltid rödspätta med remouladsås. Och varje gång ångrade han sig. På hotellet finns en tavla med tryckknapp för varje rätt. Jag ska ta samma som du nästa gång sa han, men framme vid knappen svek modet Oskar. Det blev rödspätta. Det hjälpte inte att jag erbjöd mej att hjälpa honom trycka. Oskars dröm var att ge ut en ”riktig” diktbok med hårda pärmar. Så blev det också i ABF:s regi. Han hade då närmat sig 90. Jag hjälpte honom med omslagsbilder och ett trycker i Hallsberg tog hand om resten.

Anders och Oskar finns inte i livet längre, men minnet av de två kulturarbetarna kommer att leva kvar. Så länge jag lever.