Ny bok om nationalskalden Heidenstam

 

En ny bok om nationalskalden Verner von Heidenstam kommer ut inom kort. Namnet är ”Heidenstam Olshammar och Aspa bruk”. Författare är Håkan Jaldung som tidigare gett ut både böcker och skrifter om sin hembygd Olshammar.

”Heidenstam, Olshammar och Aspa bruk” kommer att finnas tillgänglig inom kort, preliminärt under vecka 12. Det är en lokalhistorisk bok. Den är inte litteraturhistorisk eller personhistorisk. Boken är heller inte en förmedlare av allmän Heidenstamiana. Man kan säga att boken innehåller resultatet av speciellt avgränsade och unika, lokalhistoriska undersökningar kring Heidenstam, Olshammar och Aspa bruk. Arbetet påbörjades för mer än 10 år sedan.

-Den första uppsatsen i boken rör Heidenstams anknytning till Olshammar och Aspa bruk. Det är en kort sammanfattning av en undersökning som jag hållit på med under många år och som så småningom kanske kommer att tryckas i sin helhet, berättar Håkan Jaldung.

Heidenstams seglingsolycka har uppmärksammats av många författare. I uppsatsen ”Heidenstam och seglingsolyckan 1.8.1888” presenteras initierad och värderad information som inte tidigare är känd.

-Under 2016 kommer jag att tillsammans med marin expertis att göra ett allvarligt försök att lokalisera segelbåten på Vätterns botten varför Heidenstam och seglingsolyckan framöver, ånyo, säkert kommer att få en viss massmedial uppmärksamhet. Det är mer än hundra år sedan som massmedia intresserade sig för den. Ett försök kommer också att göras att initiera ett myndighetsbeslut om en bärgning av segelbåten, om segelbåten kan lokaliseras, vilket det finns goda möjligheter att göra med modern teknik. Efter en bärgning finns viss möjlighet att ytterligare klarlägga olycksorsaken, hoppas Jaldung

I uppsatsen om ”Heidenstam, Strindberg och bruksarkivet i Aspa” undersöks vilka av Strindbergs manuskript som Heidenstam förvarade en tid i Aspa bruksarkiv inom Aspa bruksområde. Heidenstams och Kate Bangs lämnade uppgifter om manuskripten är inte helt relevanta och kompletteras därför. Den dåvarande förvaringen av arkivalier i Aspa klarläggs i uppsatsen som innehåller spännande uppgifter om manuskripten och kanske något oväntade slutsatser om förvaringslokalen.

Håkan Jaldung

Vad är då syftet med uppsatserna i boken?

– Det huvudsakliga syftet med uppsatserna är att dokumentera, sammanställa och värdera tillgänglig lokal information, som lämnats till mig muntligt, eller finns tillgänglig i lokala, regionala och centrala arkiv eller i andra skriftliga källor och som rör Heidenstam, Olshammar och Aspa bruk. Ett annat syfte med uppsatserna, i all anspråkslöshet, är att befrämja det lokala intresset för Heidenstam och hans tid.

Boken trycks i en liten upplaga, 100 exemplar, och innehåller en kortare introduktion samt tre uppsatser. Den omfattar 171 sidor.

IFK slog målrekord

IFK Askersunds fotbollslag satte nytt klubbrekord i målskytte när det gäller tävlingssammanhang. Det blev vinst mot FK Silva (Skyllberg-Närkesberg) med 17-0 i Distriktscupen. Matchen spelades i söndags i Hallsberg eftersom det saknas konstgräsplan i hemmakommunen. Men det kanske kommer? Snabbe Andreas Borg har redan hittat målformen, med fem fullträffar. Många andra ville också vara med i ”skyttetävlingen”.

                                                  Andreas Borg
                                                        Manne Fahlström                                                         Philip Larsson

Bilder: Ann-Sofie Fahlström

Målskyttar: Andreas Borg 5 , Philip Larsson 3 , Daniel Nilsson, Emanuel Fahlström, Patrik Thörnkvist 2 , Linus Tamminen, Robin Gylling, Emanuel Bernström, Johan Hailee och Joakim Gustavsson.

Min tidningskrönika 13 mars

 

 

Under 30 år gick jag i ”maktens korridorer” som det brukar heta. Nu uppfattade jag aldrig Rådhuset i Askersund som något makthus. Nästa alla var på det klara med vilka roller vi hade. Klart det fanns en och annan grinig person som på det flesta andra jobb. De hade uppfattningen att journalister skulle hållas kort. Ofta handlade det om rädsla för vad som skulle stå i tidningen och vem som sagt vad. Det kanske skulle drabba personerna senare i sitt arbete.

Ett exempel på rädsla var när en kvällstidning skulle skriva om tips på turistnäringar från A till Ö i Sverige. Reportern ringde till någon person på ett företag i Zinkgruvan. Det fanns inte så många platser som börjar på Z. Där hade ansvariga sagt att om någon kvällstidning ringer så säg inget. Absolut inget. Men då handlade det förstås inte om turistbesök. Den som svarade kvällstidningsjournalisten stod fast vad som sagts utan att ta reda på vad det handlade om. I tidningen stod det sedan att det inte hände något och att det absolut inte fanns något att titta på i Zinkgruvan. Reportern hänvisade till de kontakter han haft med personen i företaget. Så fel kan det bli.

Jobbet som journalist lokalt har förändrats mycket sedan jag slutade för ett antal år sedan. Nu kommer handlingarna med E-post. Snabbt och bra. Det är duktigt och proffsigt folk som sköter det tekniska konversationen. När jag började gällde besök på Rådhuset varje dag för att kolla vilka handlingar som kommit in. En given daglig rutin som var trevlig. Det är alltid roligt att träffa folk i verkligheten. Sigyn och Britt på kansliet plockade fram brev, skrivelser och lokala beslut, utan att blinka. Samtidigt med besöken träffade jag på beslutsfattare och tjänstemän som kunde informera direkt.

Vid ett tillfälle blev jag dock straffad av socialnämnden, som då beslutade att jag i fortsättningen skulle få hämta mina handlingar direkt hos chefen. Då skulle det bli ”riktig” information. Det tog mej inte särskilt hårt. Upprinnelsen till ”straffet” var att en kvinna i nämnden skulle åka till Moskva och studera alkoholproblemen. Jag skrev om det. En ilsken insändarskribent skrev med anledning av artikeln att det var slöseri med skattepengar. Det skulle gå lika bra att se folk ”gå och dingla” i Askersund på lördagskvällarna. Man behövde inte åka till Moskva för sådana studier. Kvinna ställde in resan och jag fick mitt straff för att jag skrev om saken. Chefen tröttnade snart också på att ha journalister stå och tjata på sitt rum. Straffet blev kortvarigt.

Tre bra saker.

Idrottshistoriska Sällskapet. Medlemmar från Sällskapet har var med och valt framstående idrottsmän i länet. Det är 11 stycken till att börja med. Det har gjorts en mobil utställning som ska vandra runt i länet.

Aktion Rädda Vättern.Tur det finns människor som jobbbart hårt för att få slut på försvarets provskjutningar över Vättern. Protester har pågått sedan 50-talet.

Bandy. Glädjande att ÖSK hängde kvar i Allsvenskan. Många askersundare har spelat i den klubben. Som vännen Södergren.

Karl-Erik Södergren i ÖSK:s tröja mot sin gamla klubb IFK på gamla IP. En 50-talsbild
Bild:Nils Muntzing

Einar var 30 år före sin tid

Giftfria grönsaker, husmanskost, cykelåkning och hårt arbete, var förre glasbruksarbetaren Einar Johanssons recept på hur man klarar sig från allvarliga sjukdomar. Själv var han ett levande bevis på att hans teori höll även i praktiken. Intervjun gjorde jag med min gamle arbetskamrat för 30 år sedan. Men hans teori är mer aktuell än någonsin. Allt som Einar pratade om för att hålla sig frisk och få ett bra liv, kan man läsa om i var och varannan tidning i dag. Brukar tänka på honom när jag läser alla uppmaningar om hur man ska leva för att hålla sig frisk. Einar var en föregångsman när det gällde hälsa utan att veta om det själv. Han använde bra sunt förnuft. Einar var 30 år för sin tid. När jag gjorde intervjun i september 1986 var Einar 80 år och hade aldrig varit sjuk. Och han levde många år efter min intervju.


Einar höll igång från tidig morgon till sena kvällen med trädgårdsarbete. Hans trädgård vid Lunna i Hammar var imponerande med frukträd och grönsaksland.

-Folk får för sig att det måste vara en massa konstgjord gödning för att få fart på växtligheten. Det är helt fel. Jag använder vanlig hederlig hönsgödsel och egen kompostjord. Det är inte underligt att folk blir sjuka med alla dessa gifter, förklarade han.

Påminner än en gång att intervjun gjordes för 30 år sedan.

Einar var född och uppväxt vid ett litet lantbruk i Tiveden. Det fanns fyra barn i familjen.

-Redan som barn fick jag hjälpa farsan i lantbruket. På den tiden var det också vanligt att man fick hjälpa andra bönder. Vi fick gå upp halv fem och det är något jag fortsatt med genom livet, upplyste Einar.

Efter en del år som lantarbetare kom Einar med familj till Hammar 1955. Där fick han jobb som synare vid Hammars glasbruk. Det var också där vi träffades. Einar var noga. Inga defekta flaskor slank förbi hans skarpa synarögon. 1973 gick han i pension. Vid sidan om sitt arbeta på glasbruket hjälpte han till med trädgårds-och jordbruksarbete på olika håll. På den tiden ägde Hammars glasbruk nästan hela Hammar.

-Varje sommar fick jag slå gräs på brukets ägor, berättade Einar, som var något av en mästare med sin lie.

-En gång när jag stod och slog gräs efter vägen till Hammar, stannade en bil med fyra fina herrar och erbjöd mej arbete vid parkförvaltningen i Stockholm. De behövde någon som kunde hantera lien.

På den här tiden när intervjun med Einar gjordes, var det stor debatt om vad som skulle hända med hans gamla arbetsplats. Företaget hade satsat stort på engångsglas. Men det blev stopp för den tillverkningen vid Hammar. Det var inte miljövänligt.

-Jag sa det till dåvarande disponenten. Redan från början var jag negativ till engångsglas. Jag fick också rätt. Glasbruket kommer säkert att leva kvar även om det blir neddragningar av personal, trodde Einar, men där fick han fel. Glasbruket stängdes i början på 1990-talet.

Einar i Lunna hade också andra talanger än trädgårdsarbete. Under alla år hade han också klippt folk. Även där var han självlärd.

-Det började med att jag fick klippa håret på brorsan och farsan. Sedan har det bara rullat på. Många äldre personer kommer hem till mej för att bli uppsnyggade i håret. Jag rullar undan köksmattan och så står min frisörsalong färdig, berättade Einar, roat.

-Som mest klippte jag 35 personer på en dag. Det var pensionärer både vid Lunnagården och från Norrbergahemmet i Askersund. Det brukar ta en 15-20 minuter för varje kund. Jag har inte bara en frisyr att välja på om du nu tror det var hans klara besked.

Einar hade bott själv några år när jag gjorde intervjun. Hans kära fru Naime avled efter flera år på långvården. Matlagningen och städningen skötte han själv. Om det skulle knipa med något hade han sina två barn på nära håll.

-Jag äter mest grönsaker från den egna trädgården. Fisk vägrar jag att göra i ordning, sedan jag sett det oljiga vattnet i Hammarsviken. Nej då är det bättre en morot, förklarade Einar, innan han satte sig på cykeln för att hjälpa en granne med trädgården.

Kan väl också nämna att det inte är ofta man blev klippt i samband med en intervju, som hos Einar. Han tyckte att jag var långhårig och ville göra något åt det innan han började med trädgårdslanden. Tror inte ensa att tog en kvart att bli fin i håret. Så fin jag nu kunde bli.

Bilden tagen med självutlösare om någon undrar.

Bron till Borgmästareholmen skadad av isen

2016. Isen har lyft första delen på bron ut till holmen.

Isen har tryckt sönder första delen på bron ut Borgmästareholmen i Askersund. Den här gången är det en lindrig skada som inte blir så kostsam. Men det är inte första gången bron drabbas av is och stormar. Hösten 1999 vek sig bron helt i en storm. Då fanns en högdel på bron där mindre båtar kunde passera. Det var just vid högdelen som det blev problem vid stormar. Den gången kostade lagningen av bron 275 000 kronor. Firman som hade byggt bron stod för 200 000 kronor.

1999 efter en storm

År 2005 var det dags igen. Stormvindar fick bron att vika sig på mitten och driva bort. Den gången fick kommunen stå för kostnaderna själva. Högdelen på bron plockades bort. Båtfararna fick vara så goda att åka runt Borgmästareholmen. Upprustningen kostade runt 100 000 kronor. Men det fanns ett problem 2005. Ingen firma ville ta åt sig ett större upprustningsjobb. Firmorna ville inte lämna några garantier. De tyckte inte att det var en riktig bro, utan bara en enkel pontonbro som kunde brytas sönder av vädrets makter. Dåvarande arbetsingenjören Bo Lind fick jobba hårt för att få en upprustning till stånd. Det handlade en del också om att få fram pengar till upprustningen.

2005 efter en storm

Bron byggdes av en privat firma. Genom en bytesaffär blev sedan ägare till bron. Byggfirman bytte till sig en större fastighet i Askersund.

Väderkvarnsbackens domarring

 

I mitten på 80-talet var det en konstnär som ville återskapa den gamla domarringen på Väderkvarnsbacken norr om Askersund. Konstnären föreslog en rekonstruktion av domarringen. Nio stycken avlånga stenar tre meter höga skulle placeras på den gamla platsen. Stenarna skulle bli väl synliga från riksväg 50. Enligt konstnären skulle satsningen placeringen förmedla en kulturupplevelse av stora mått. Med enkla medel skulle den gamla historien återupprättas. Satsningen skulle bli en stor sevärdhet. Hembygdsföreningen var med på noterna. Däremot var länsmyndigheterna mycket skeptiska till förslaget. Kulturnämnden i Askersund trodde heller inte på iden. Nämnden ville vårda befintliga fornlämningar istället för att återskapa försvunna. Förslaget från konstnären försvann därmed i papperskorgen. Vem vet konstnärens förslag kanske hade blivit en verklig attraktion…

Fram till 1920-talet fanns en stor och präktig domarring av oval form på backkrönet. En sådan som konstnären hade tänkt sig. Stenarna försvann åt olika håll för att troligen användas till hus-och ladugårdsgrundar i trakten. Väderkvarnsbacken är Askersunds äldsta kända tingsplats. Man kan ju undra hur det kändes att bli dömd på en plats med stans bästa utsikt. Kanske det underlättade lite.

Annons 1874

Väderkvarnsbacken är nu ett naturreservat . Det tog lite tid att få till det hela, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge är ett gammalt slitet uttryck som väl passar på grusbacken strax norr om Askersund. Det är några år sedan en kvinna på miljö-och hälsokontoret berättade planerna för mej och att det fanns pengar att söka för att skapa ett naturreservat. Så blev det också. Kommunen byggde också en promenadväg vid sidan om Vretstorpsvägen, som blivit ett populärt gångstråk. Backen är populär särskilt nu på våren då blåsipporna lyser upp den gamla tingsplatsen på en del ställen. Men de får inte plockas. Det är ett naturreservat som nämnts. En grillplats har också ställts i ordning

Personligen förknippar jag backen mera med Tivedsloppet på skidor och motorcross. IFK drog sin skidtävling över backen och det blev en mycket tuff avslutning för många sista biten in mot målet på gamla IP. Under en period fanns också en skidlift i backen söderläge. Det var ingen bra kombination när solen började värma.

Bild från 1987

På 50-talet gjordes en stor satsning av ett motorintresserat gäng på en motorcrossbana i Väderkvarnsbacken ned mot Gårdsjön. Banan var en av de svåraste i Sverige, men också en av de vackraste enligt expertisen. Det kördes också en del tävlingar där. Men det blev inte så många som de motorintresserade hade tänkt sig. Banan var 1 300 meter lång och formad av Sture Malmborg. En av de drivande i motorklubben var Stures pappa Elis och tandtekniker Seth Magnusson.

MC-bilder Nils Muntzing. 1955

Vid en tävling kom det 3 000 personer. Publiken placerade sig på kullarna i backen för att se förarna bra. Minns att Gösta Gildner från Svemo var på plats för att flagga igång tävlingen. Askersund hade några förare med, men de nådde inte några stora framgångar. När de första tävlingarna skulle gå var motorklubben i Askersund nystartad. För att få ordna tävlingar måste klubbarna ha varit igång i två år. Men Elis och Seth löste problemet på sitt sätt. De hyrde helt enkelt ut banan i Väderkvarnsbacken till Örebro SMK, som saknade bana.

Noterbart var att det fanns en ”dynamitkällare” mitt i banan! I källaren förvarade Öhrmans järnhandel sina sprängvaror, eftersom det var förbjudet att förvara sprängmedel inne vid torget i Askersund där affären låg. Förhoppningsvis hade butikens ägare plockat bort dynamiten innan tävlingarna kördes. Men jag vet inte hur det var med den saken. Jag har tänkt på det efteråt. Med lite otur för hade det annars kunnat bli en riktig smäll i backen. Källaren används inte längre, men den finns kvar.

Min tidningskrönika 29 februari

 

På senare tid har media rapporterat om olika knepiga lägenhetsaffärer bland höjdare med stort inflytande i samhället. Det har av naturliga skäl väckt heta känslor. Ingen ska gå före i lägenhetsköer på grund av status i samhället resonerar de flesta. Det ska vara rättvist.

Måste erkänna att jag själv blivit erbjuden en lägenhet för ett antal år sedan när jag jobbade som journalist i Askersund. Och det var inte för att jag var någon höjdare i samhället, utan för att det var svårt att bli av med att bostadsrätterna i ett område. Jag blev något av sista chansen. Efter intervjun med en projektledare för ett större bygge i Askersund fick jag erbjudande om få köpa en lägenhet för 25 000 kronor. Det var ordinarie pris.

Naturligtvis tackade jag nej omgående. Det skulle ha sett ut om jag som journalist satt mej i en lägenhet i bästa läget. Folk skulle ha pratat om fusk och mygel, även om det inte var så. Kan också upplysa om att jag heller inte hade kunnat köpa lägenheten om det skulle ha varit så. Jag hade inga 25 000 kronor.

Blev också privat erbjuden en båtplats i Strandparken vid ett tillfälle som jag faktiskt tackade ja till, trots att jag inte hade någon båt. Det fanns ett antal platser som inte var uthyrda. Förvaltningen hade problem med att bli av med platserna. Då kom jag in i bilden. Köpte en räddningsbåt för att fylla upp platsen med, som senare stals. Jag upplät platsen istället till Länkavdelningen som hade lokal i närheten. Länkarna hade båt, och jag betalade. En bra fördelning tyckte avdelningen. Som uppskattning fick jag en klubbnål. Samma nål som medlemmar fick om det avhållit sig från starka drycker en tid. Jag behövde inte uppfylla kravet.

Som journalist har jag också varit med om att rädslan för muta tagits till en högre nivå. Kommunalrådet Erik i Laxå bjöd alltid på en kopp kaffe och finska pinnar eller vad det nu var vid pressinformationerna. En journalist från en annan lokaltidning tackade nej till Eriks stora förvåning. Hon var rädd för att hamna i ett beroendeförhållande som gjorde att det inte gick att skriva kritiskt. Agerande gjorde att jag fick två små torra kakor istället för en, utan att känna mej bunden att skriva på ett visst sätt.

Kanske någon nu tror att jag är en människa med fläckfritt levande och hög moral. Kan spräck den bubblan direkt. Som exempel kan jag nämna att jag för en tid sedan åkte på 800 kronor i böter för att jag ställt bilen två meter för nära ett gathörn. Så jag är minsann syndat.

 

 

Från Hannas fotoalbum

Genom familjen Jonsson, Bygget, har jag fått tillgång till telegrafkommissarie Hanna Ljungqvist fotoalbum med många Askersundsbilder från början av 1900-talet. En bildskatt.

Hanna Ljungqvist avled 1974. Hon var född 1884 i Askersund. Hennes pappa var kyrkoherde. Efter att ha genomgått elementarskolan för flickor och hushållsskolan Fleurie (Tingshuset) blev hon elev vid telegrafstationen i Askersund . Från 1928 var hon telegrafkommissarie i Askersund och var det fram till pensioneringen. En släkting till fam Jonsson arbetade som hushållerska åt Hanna. Hon kallades allmänt för ”Tant-Lisa”. Det är genom henne och fam Jonsson som albumet räddas till eftervärlden. Visar upp några bilder ur albumet. Bilder som också ha varit på Facebook.

Gamla kyrkogården
Tingshuset

Utanför Samrelaskolan på Norra bergen. Anton Frendel i vit keps.

 

40 års väntan på attraktiva lägenheter i Askersund

Haga har blivit ett mycket attraktivt område i Askersund. Läget på bergen ut mot Alsen kan vem som helst bli avundsjuk på.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge brukar det heta, även om det tar 40 år som i fallet med HSB-husen på Hagaområdet i Askersund. Många klagar i dag på långa handläggningstider när det gäller olika byggsatsningar. Alla vill att det ska gå fortare men reglerna måste följas. Demokratin skall ha sin gång. Fast ibland kan man tycka att en del överklagandena är mera okynne än demokrati. Och 40 år kanske blev i längsta laget.

Många hade gett upp hoppet om att det skulle bli några flerfamiljshus i på Hagaområdet, som det ändå blev till slut. Men det tog tid. En verklig långbänk. Hagaområdet hade varit en het potatis i 40 år för stadens politiker. Det var för och emot. Som alltid. Villaägarna i området var rädda för att det vackra området skulle totalförstöras. Berg skull sprängas bort och vackra träd skull fällas för att ge plats för bostadsrätterna. Rädslan var dock överdriven, även om det blev många huskroppar. Något som en del också protesterade emot. Kommunen hade stora svårigheter att lösa in alla markbitar på Hagaområdet innan byggnationen kom igång. Gamla vägservitut var svårlösta och det fanns ärenden som gick till länsstyrelsen. Många av de som bodde i Haga menade att kommunen och HSB exploaterade området alldeles för hårt.

Byggnadschef Åke Lindh visar upp planerna för byggnationen på Hagaområdet i början på 80-talet.

Det var HSB som stod för bygget. Enligt deras arkitekter vid den tiden så var Haga i Askersund ett av de vackraste områden de hade jobbat med. Lika attraktivt som verkstadsområdet vid Alsen strand i dag. Kommunens målsättning var att så många människor som möjligt skulle få tillgång till den fina Hagamiljön. Närheten till idrottsplatsen, badet, Stadsparken och elljusspåren, gjorde det hela ännu mera attraktivt.

Precis som i dag så var det stora problemet att hålla insatserna till bostadsrätterna på en bra ekonomisk nivå. Annars skulle inte ungdomarna ha en chans att få en lägenhet. Dåvarande byggnadschefen Åke Lindh ansåg att det var en politisk fråga att lösa när det gällde höga insatser. Trycket efter bostäder var stort, precis som nu. Tiden går igen som det brukar heta.

Haga 1984. HSB -husen  är  på gång

På den tiden var bostadsrättsföreningarna berättigade till hyresrabatt genom ett statsbidrag. Rabatten under det första året var 60 kronor per kvadratmeter, som sedan trappades ned med en femtedel per år. Kravet för att få statsbidraget var att hälften av pengarna skulle säkerställa det yttre och inre underhållet av fastigheterna utöver föreningens stadgar för det ordinarie underhållet. Det betydde att rabatten det första året blev 35,40 kronor per kvadratmetern. Insatsen för en trerummare låg runt cirka 25 000 kronor, med en månadshyra på 1 829 kronor.

I dag är det detaljplanen för Hamnområdet i Askersund som blivit en verklig långkörare med överklaganden. Det innebär förmodligen att det inte kommer att hända något på hamnplanen den här säsongen heller. Förhoppningen var bland annat att få till en fast snygg scen, men det verkar inte gå i lås nu till sommaren. De senaste årens tråkiga och fula scen verkar bli kvar om inget särskilt händer. En annan detaljplan där förhoppningarna var att det skulle gå snabbt med ett förenklat bygglov var i kvarteret Repslagaren. Det gällde lägenheter i gamla Electrolux-byggnaden. Ärendet överklagades och nu måste det ske en ändring av detaljplanen. Namnet Repslagaren kommer för övrigt från en verksamhet precis som namnet beskriver. De långa byggnaderna efter repslagarbanan finns kvar. Ett lite udda industriminne värt att bevara. Bröderna Nils och Ivar Carlsson tog över verksamhet efter sin far 1909. 1920 lät de bygga fabriksbyggnaden son nu är aktuell för lägenheter. Electrolux kom in mycket senare i bilden med sin verksamhet. Den verksamheten försvann i mitten på 60-talet. Ett svårt slag för kommunen, då ett 25-tal personer blev arbetslösa.

Ett tidningsklipp från 1965.

Hannas gamla fotoalbum

Genom familjen Jonsson, Bygget, har jag fått tillgång till telegrafkommissarie Hanna Ljungqvist fotoalbum med många Askersundsbilder från början av 1900-talet. En bildskatt. Hanna Ljungqvist avled 1974. Hon var född 1884 i Askersund. Hennes pappa var kyrkoherde. Efter att ha genomgått elementarskolan för flickor och hushållsskolan Fleurie (Tingshuset) blev hon elev vid telegrafstationen i Askersund . Från 1928 var hon telegrafkommissarie i Askersund och var det fram till pensioneringen. En släkting till fam Jonsson arbetade som hushållerska åt Hanna. Hon kallades allmänt för ”Tant-Lisa”. Det är genom henne och fam Jonsson som albumet räddas till eftervärlden. Visar upp några bilder ur albumet från Hannas tid vid hushållsskolan. Hanna bodde i ett litet hus vid Stora Bergsgatan med en vacker trädgård. Huset fick ge plats för hyreshus för en del år sedan.

Några av bilderna har   också varit på Facebook.

                                             Från Hushållsskolan Fleurie (Tingshuset) . Hanna längst ner till höger.Lilla Bergsgatan Vykort Askersund                                       Stora Bergsgatan  i början på 1900-talet. Till höger syns fam Ljungqvist  hus.

Hanna Ljungqvist Malvina Ljunggren Rosa Ljungqvist
                                   Rosa Ljungqvist vid trädgårdsskåpet. En bild från 1921. Rosa var Hannas mamma.
Vykort Askersund047
Från Oves blogg:
                                                                                            Tant-LisaBild:Ove Danielsson
                                                                               Bild: Mikael Bäckström
Som ett prydligt litet dockhus låg ”Tant-Lisa” Jonssons hus utmed Stora Bergsgatan. Låga fönster blinkade vänligt uti eftermiddagsljuset. Smått antika rullgardiner fanns i fönstren. De var mönstrade med torn och borgar, gröna blad och höga fjäll. I täppan bakom huset tronade ett högt och ärevördigt päronträd. Grovt och knotigt med 100 år på nacken. När dess krona stod i blomning i vårljuset, syntes den på håll i Askersund. Över gatans alla ljus. Ofta under päronträdet hördes klirret av spröda kaffekoppar och doften av sockerkaka. Så beskrev Askersundsskalden Levi Karlsson ”den blyge” stadens verkliga idyll under stora delar av 1900-talet.I dag är idyllen , Stora Bergsgatan 27 b, borta på när som på gårdsporten. Men frågan är om den inte hamnat upp och ned? Större delen av tomten fylld med hyreshus. Men rivningen av ”Tant-Lisas” hus skedde under starka protester. Kulturnämnden och Föreningen Bevara Gamla Askersund (som i dag heter Föreningen Gamla Askersund) protesterade så länge det var möjligt. Men utan resultat. Till och med byggnadschefen Åke Lindh tyckte det var självklart att kommunen skulle utnyttja sin förköpsrätt, för att rädda huset och trädgårdsidyllen. Lindh ansåg också att det skulle var ett sätt att också rädda byggrätten till kommunen. Men inte hans ord hjälpte. Och han var ändå byggnadschef och ett tungt namn i kommunen. Men politikerna ville annorlunda. Enligt stadsplanen fanns den en byggrätt på tomten. Och det utnyttjade byggherren Sundsbrons Fastighets AB i Örebro, till fullo. Han var ute efter att bygga lägenheter i ett attraktivt läge. Fastighetsbolaget köpte tomten med ”Tant-Lisas” hus för 850 000 kronor i slutet på 80-talet. Senare fick Askersundsbostäder AB ta över husen.

Bild:Ove Danielsson

Föreningen Bevara Gamla Askersund gjorde ett sista tappert försök att rädda huset, med ett förslag om en flytt upp till Norra Bergen om det nu nödvändigtvis måste rivas. Till slut tvingades föreningen ge upp. Byggherren gjorde inte något lagligt fel. Men många askersundare tyckte att det måste vara något fel på stadsplanen som tillät ett bygge på tomten. Och rivning av huset.

”Tant-Lisa” avled 1988. Hon hade fått ärva huset av telegrafkommissarie Hanna Ljungkvist för lång och trogen tjänst som hembiträde. Hon kom till huset 1939. Under många år jobbade jag i huset mitt emot ”Tant-Lisas” hus och vackra trädgård. Det var en fröjd att följa att årstiderna genom den lilla fina idyllen på andra sidan gatan. Blomsterprakten var stor, från första vårblomman till de sena höstastrarna. Många kastade avundsjuka blickar in i trädgården, där Lisa nästan jämt putsade och fejade. Ogräset hade inte chans att rota sig. Ofta talade vi med varandra. Om både väder och vind och livet i största allmänhet.

”Jag har alltid tyckt att trädgårdsarbetet varit roligt. Så länge jag orkar kommer jag att hålla på”, förklarade Lisa många gånger för mej.

Och det löftet höll hon.

Fram till i början av 80-talet var det träplank runt ”Tant-Lisas” trädgård. Planket plockades bort och istället planterades en häck. Till glädje för alla askersundare som hade vägarna förbi huset dagligen.

”Insynen blev en annan, men vad gör det. Det är trevligt när folk stannar och pratar en stund. Och det händer ofta när jag håller på i trädgården” , upplyste Lisa , för mej.

Lisas trogne vän och fasta sällskap var hunden Andy. Det hände ofta att Andy väckte folk ur deras dagdrömmar när de gick förbi på gatan. Andys skarpa skall fick många att ouppmärksamma att hålla sig för hjärttrakten.

”Vi har nästan alltid haft hund i huset. Jag fick Andy för några år sedan av en familj. Visst skäller han ibland, men hundar är ett trevligt sällskap”, tyckte Lisa.

Jag kan förstå att man inte kan bevara alla gamla hus, men med ”Tant-Lisas” var det något särskilt. Om inte annat vittnade alla protester om det i samband med rivningen. Dagens hyreshus i alla ära, men det går inta att tala om det på samma dag som ”Tant-Lisas” hus och trädgård, även om jag gör ett undantag i den här bloggen.