Pernilla Andersson brukar sjunga om att det sitter en koltrast och sjunger vid Haväng. Själv stötte jag på en ensam höna vid Askersunds by på lördagsmorgonen i regnet som satt och kacklade på bygatan. Hon kacklade som höns brukar göra. Till skillnad från koltrasten i Haväng for hon runt på vägen och kollade vad det för konstig människa som joggade i regnet. Hur som helst var det ett trevligt och lite oväntat möte.
Populäre reportern, kåsören och radioprataren, Torsten Ehrenmark, var när att ge upp sin karriär i början på 40-talet i samband med ett uppdrag till Askersund. Som tur var tänkte Örebrosonen om. Men mer om det senare.
Fyra dagar gammal blev Ehrenmark bortrövad och förd till okänd ort, enligt honom själv. Rövarna var hans farföräldrar och orten var Örebro. Sen tog han studenten, gift sig och började skriva i tidningen. Med tiden blev han utrikeskorrespondent i Paris, London och New York. Men varje sommar kom han tillbaka för att inleda eller avsluta den svenska sommaren i radio.
Sin journalistiska bana började han som volontär på Nerikes Allehanda. Via Örebro-Tidningen och Sundsvalls Tidning kom han till Stockholms-Tidningen. Det var också där han började pröva kåserandes vanskliga konst under signaturen Petmoj. Ehrenmarks målsättning med sitt journalistjobb var att bli en flygande korrespondent som landande mitt i alla världens krigsutbrott, jordbävningar och revolutioner. Han såg sig också som en flanörkorrespondent i Paris, nedtecknande melankoliska iakttagelser under den blå timmen på Café de la Paix. Med uppfälld rockkrage blossande på Carmencita ville han vandra runt i storstäderna som Stockholms-Tidningens tuffing.
Han drömde också om att vara statsmännens förtrogne när han satt och skrev sina notiser på Stockholms-Tidningen. Han var ansvarig för notisskrivandet. För att bevaka statsmän så handlade det om att ila från huvudstad till huvudstad och konsulteras av alla världens premiärministrar. I Ehrenmarks drömmar kände han alla och kunde läsa de styrandes tankar. Men tyvärr var det bara drömmar. Blev det några resor för honom på ST de första åren var det med buss ut i socknen för att intervjua en 75-,80-eller 90 åring.
-De satt där i skymningen och malde om fattiga levnadsförlopp i småsmulor på en obegriplig dialekt som snart gjorde mitt flitiga antecknande meningslöst och oläsligt, har Erhenmark , berättat i en bok.
Så över till historien om Askersund som höll på att knäcka populäre Ehrenmark. Året var 1943. Dagen förflöt som vanligt på ST med notisrubriker om ”Syföreningsauktion i Sorunda” och ”Älgko försenar Läggesta-tåget”. Men rätt som det var dök notischefen upp och förklarade att Ehrenmark skulle ut och resa ett tag.
-Jag blev alldeles stel och kramade stolens armstöd. Det flimrade för ögonen och jag tänkte vilt:vart? Berlin? London? Kanske ännu längre, har han berättat.
Du ska få åka till Askersund sa notischefen. Dom firar 300-årsjubileum där. Och sen till Nora och Lindesberg som också fyller 300 år.
Ehrenmark blev naturligtvis mycket besviken och började fundera över sin framtid som skrivare. Den tänkta resan ut i stora världen förde honom inte längre än till den hembygd han hade lämnat några år tidigare. Det värsta för honom var att resan blev vanebildande som ofta händer på tidningar. Det fanns nästan inte en utställning eller jubileum i Sverige som han inte fick bevaka.
-Jag var den som skickades ut för att fylla spalterna när det absolut inte fanns något at skriva om. De fick ett fint ord för det sedan-pseudohändelser. Jag var tidningens pseudoreporter, har Ehrenmark berättat.
Efter 30 år som journalist är det lätt att känna igen sig i Ehrenmarks tankar, även om jag inte haft några drömmar om att bli krigsreporter. Det har fåt räcka med de lokala politiska krigen. Minns vid ett tillfälle för många år sedan att det var bråk mellan några fastighetsägare på söder i Askersund. Då föreslog en kompis till mej att vi skulle gå upp på söder och ” titta på kalla kriget” . Jag följde inte med, men det är nog det närmaste krig jag varit…
Askersunds kommun drev under ett antal år ett båtmuseum. Museiföremålen har till största delen samlats in och skänkts av Harry ”Båt-Harry” Karlsson som startade muséet. Sedan båtmuséet lades ner förvaras samlingen i olika lokaler i kommunen. Merparten av föremålen kan inte visas för allmänheten just nu. Förslag till beslut är att kultur- och fritidsförvaltningen får i uppdrag att fortsätta arbetet med att avveckla båtmuséet.
Båt-Harry med en av sina modellbyggen
Tjänsteskrivelse Kultur- och fritidsförvaltningen :
”Under ett antal år fanns ett båtmuseum i Hamnmagasinet i Askersund. Eldsjälen Harry ”Båt-Harry” Karlsson var starkt involverad i tillkomsten och driften av muséet. Det var också Båt-Harrys samlingar som till stor del utgjorde muséet. Båt-Harry skänkte hela sin samling till Askersunds kommun under 1990-talet. Samlingen består av båtmotorer, redskap som används vid fiske och sjöfart, modeller av fartyg m.m.
Nu finns samlingarna förvarade i förråd i Hammar, i för detta lokalhistoriska arkivet samt i Birgittastugan i Olshammar. Det är inte sannolikt att förvaltningen kommer att kunna visa upp samlingarna för allmänheten igen inom de kommande åren. Det skulle kräva lokaler, arbetstid och kompetens som inte finns i förvaltningen just nu. Kraven på muséer idag är höga när det gäller pedagogik, tillgänglighet och möjlighet att aktivt ta del av samlingar. Ett museibesök ska vara en upplevelse. För att göra samlingen så attraktiv att ett båtmuseum skulle locka fler än de redan intresserade ställer mycket höga krav. Förvaltningen bedömer därför att det är bättre att avveckla muséet.
Båt-Harrys familj är intresserade av att bevara vissa föremål ur samlingen. Familjen har kommit med förslag på andra muséer som kan kontaktas för eventuellt överföring av övriga föremål. Nämnden föreslås besluta att förvaltningen får i uppdrag att fortsätta arbetet med att avveckla verksamheten.”
En lite äldre bild på hamnmagasinet där Båt-Harry fick sitt efterlängtade båtmuseum
Hamnmagasinet Askersund där utställningen fanns
I källaren vid PLM i Hammar finns delar av Båt-Harrys samlingar
Källaren vid PLM
Källaren vid PLM. Båtmotorer under plastsäckarna
—————————————————————————————————————————————-
”Båt-Harry” Karlsson i Olshammar levde för sina Vätterbåtar. Han samlade allt som rörde sjöfarten på Vättern. Både bilder på fartyg och berättelser om folk som arbetat på sjön. Harry var oerhört kunnig. Han kämpade länge för att få ge ut en bok om fartyg som trafikerat Vättern. Men böcker är dyrt, så Harry fick vänta. Med hjälp av pengar från Lions. 1986 gick dock drömmen i uppfyllelse. Namnet på boken blev rätt och slätt ” Vätterbåtar”.
En annan dröm som Harry bar på var att få en lokal där hans samlingar kunde ställas ut för allmänt beskådande. Och hans samlingar var mycket sevärda. Även den drömmen gick i uppfyllelse. Ett båtmuseum skapades i Askersunds Hamnmagasin, dit Harry donerad sin samling. Och han var själv där så, ofta han kunde.
När Hamnmagasinets övervåning byggdes om för några år sedan lånades delar av samlingen ut till en förening i Motala, där den var utställd. Naturligtvis skulle den lämnas tillbaka och få en permanent utställningslokal. Men så blev det nu inte.
Precis som fågel Fenix reste sig ur askan har nu Askersunds bryggeri återuppstått i samma fantastiska lokaler som det en gång startade i för 140 år sedan. Och vi är mycket stolta över att nu få en del av dess historia.
Tommy Pettersson och Klas Stjernström står för satsning i Askersunds gamla bryggeri
Texten finns att läsa på Askersunds bryggeris öletiketter. Bakom satsning på minibryggeriet i de gamla upprustade lokalerna står Klas Stjernström och Tommy Pettersson. Ännu finns inte ölet ute på marknaden men provkörningar har gett bra resultat. Om några veckor kommer det att bli en lite större satsning. På sikt är det meningen att Tommy och Klas ska brygga både lättöl och starköl. I första skedet är det lättöl som gäller. För några dagar sedan hade ”bryggarna” bjudit in gamla bryggeriarbetare för en liten visning och för ett smakprov på den mörka lättölen.
-Att vi älskar öl är ingen hemlighet och vår ambition är att vi askersundare ska kunna ha tillgång till riktigt gott, färskt och välbryggt öl trots att vi bor här ute på landsbygden, säger Klas och Tommy, som betonar att deras bryggeri är litet i jämfört med andra minibryggerier.
-Intresset för vår satsning har varit stort. Men vi är ju begränsade om det skulle rusning till vårt bryggeri. Bara en liten förvarning.
Sven Widing jobbade vid Askersunds bryggeri på 50-talet. han var inbjuden att kolla den nya utrustningen.
Klas och Tommy har köpt in utrustning från ett minibryggeri i Gnesta som planerar utöka sin verksamhet. Askersundarna har också varit där och gått utbildning.
De båda” bryggarna” har byggt en läktare där besökarna kan följa processen. Där ska finnas också möjlighet till ölprovning. Kanske en ny turistattraktion för Askersund? Bryggeriets långa historia kommer också att presenteras.
-Provning är tillåtet, men försäljning av starköl är inte godkänt. Lättöl får vi sälja och starkölet kommer att finnas på nära håll att köpa hoppas vi. Det är bara att gå några hundra meter över torget i Askersund från oss till systemet. Tycker att Systembolaget är en suveräna med sitt breda sortiment, säger Tommy.
Ägare till bryggerifastigheterna är Klas Stjernström. Han har förvandlat en av de stora fastigheterna där minibryggeriet finns till udda hyreslägenheter. Det gav också möjlighet att ställa i ordning lokalen där ölet bryggdes förr. Och kommer att bryggas nu.
——————————————————————-
Ernst Skoog hämtar dricka. Bild från Leif Linus arkiv
Askersunds bryggeri är ett mycket gammalt bryggeriföretag från 1840-talet. Bryggeriet lades ner i slutet av 50-talet. Den ståtliga byggnaden, där Galfa finns i dag, dominerade under en lång period stadens västra höjdsluttning. Men har det tillkommit hyreshus i närheten. Men visst är bryggeribyggnaden ståtlig. Bruksinspektor Otto Sundblad startade bryggeriet på 1840-talet, men då på nuvarande Folkets hus gården. Till en början var det endast svensköl som gällde. Men 1848 anställdes bryggare Weiss från Bayern. Då började förstås också tillverkningen av Bayerskt öl. Askersunds bryggeri var ett av det första bayerska bryggerier i landet. Efter Weiss kom en ny bryggmästare, en Dreihall från Wurtemberg. År 1865 flyttade Sundblad bryggeriet till den nuvarande platsen på västra slutningen vid gamla kyrkogården. Och nu är det dags för en ny epok med uppehåll ett antal år.
Frågan om en simhall i Askersund har kommit och gått genom åren. Men det har stannat med diskussioner. Politikerna har ansett att ett simhallsbygge skulle bli för dyrt. Inte minst då det gäller driften. Nu har vänsterpartiet i en motion tagit upp simhallsfrågan igen och presenterat ett förslag på finansiering. Motionen finns nedan:
Vänsterpartiet tycker det är viktigt för invånarnas livskvalitet att ha tillgång till en simhall i kommunen. Alla människor oavsett ålder har glädje av en simhall. Där kan man motionera genom simning eller vattenträning. Barn kan leka och lära sig att simma. Sjuka och funktionsnedsatta kan träna upp sin kroppsliga förmåga på ett skonsamt sätt.
Just nu pågår ett arbete med att se över behov, utformning och finansiering av en idrottshall i kommunen. Vänsterpartiet anser även att en idrottshall är en bra investering för alla kommuninvånare som idrottar och många föreningar engagerar sig i olika former av idrotter för barn, unga och vuxna. En byggnation av en idrottshall och en simhall bör ske parallellt, men behöver inte nödvändigtvis ligga i samma huskropp eller bredvid varandra.
Under flera års tid har undersökningar gjorts bland våra kommuninvånare vad de tycker om den kommunala servicen och Askersunds kommun som boendekommun. Det är nästan alltid två faktorer som har fått dåligt betyg – kollektivtrafiken och fritidssysselsättningar. Antalet bussar mellan Askersund och Hallsberg samt Askersund och Örebro har utökats väldigt kraftigt. Nyligen har även försök med anropsstyrd närtrafik på landsbygden införts som förhoppningsvis ska förbättra möjligheterna att resa på landsbygden. Sjöängen har byggts och erbjuder både kulturella evenemang samt andra former av mötesplatser. Fastigheterna som ligger i kvarteret Verkstaden har rustats upp och innehåller numera bland annat gym och bowling. Planer på en ny idrottshall har nu påbörjats. Man kan säga att många saker har förbättrats de senaste åren. Dock saknas fortfarande en simhall. Det är något som har efterfrågats de senaste 20 åren av många kommuninvånare.
En simhall har många fördelar. Dels så erbjuder även en simhall möjligheter till motion och rörelse med simning och vattengympa. Barn kan leka och lära sig att simma i en bassäng. Poolen kan även användas till rehabilitering av sjuka och funktionsnedsatta personer. Det finns varken en undre eller övre åldersgräns för att glädjas av en simhall. I läroplanen står det att barn måste kunna simma i årskurs 5. Det innebär att skolan reser med elever till Hallsberg för att de ska kunna lära sig att simma. Genom att ha en egen simhall i kommunen så minskar man dessa kostnader som består av kostnader för bussresa, inträde samt lön till personal under den tid som resan och simträningen fortgår, då barnen inte kan resa själva.
Det finns olika möjligheter att bygga och driva en simhall. Ett exempel är företaget Malmsten.com som bygger en mindre simhall för cirka 40 miljoner inklusive markkostnader (förutsätter att pålning inte behövs).
Med en bedömd investering på ca 40 miljoner kr för den lilla hallen och med en ränta på 5 % och en avskrivning på 30 år blir den årliga kostnaden med annuitet ca 2 366 000 kr/år. Driftkostnaden blir med en sammanlagd våningsyta på 1 255 kvm och en kostnad på 900 kr/kvm och år ca 1 130 000 kr om året. Om vi slutligen antar att anläggningen kan drivas med en personal på 4 heltidstjänster så blir personalkostnaden ca 1 400 000 kr/år Sammantaget en årskostnad på 4 896 000 kr. En badavgift på 50 kr ger med 33 000 besökare en årlig intäkt på 1 650 000 kr och med en avgift på 75 kr blir det en intäkt på 2 475 000 kr. Drar man denna från den årliga kostnaden får vi kvar ett underskott på 3 246 000 kr alternativt 2 421 000 kr som måste täckas genom bidrag eller annan finansiering.
Det går förstås att blanda och ge mellan de olika alternativen och kanske finns det fler bra förslag på finansiering? I budgetsammanhang har vi nyligen diskuterat om vi ska fortsätta med friskvårdscheckar till kommunens personal som har en årlig kostnad på ca 1 miljon kronor. Det har visat sig att de som redan är aktiva idrottare eller motionärer är de som utnyttjar dessa checkar, men det stimulerar sällan inaktiva motionärer till rörelse. Självklart är det bra att personalen får stöd till motion och även en morot för det bra arbete som de utför! Ett förslag är att använda denna miljon till att delfinansiera en simhall, samtidigt så erbjuds all persona gratis inträde under året på simhallen för att motionera med simning eller vattengymnastik.
En uppskattad preliminär kostnad för resor till Hallsberg för simträning för buss, inträde samt personalkostnad är 300 000 kr (måste beräknas korrekt innan beslut). Det finns idag ett underskott för foajé- och caféverksamhet på Sjöängen på 688 000 kr. Det har uppkommit därför att för få vill köpa servering under evenemang samt på caféet på entréplan. Denna verksamhet kan privatiseras och ge ett företag på orten möjlighet att få ett komplement till sin ordinarie näringsverksamhet. Personalkaffet på 255 000 kr är också en post som är möjlig att använda för att finansiera en simhall. Självklart är personalen värd gratis kaffe, men vissa nyttjar inte denna förmån och att istället få gratis inträde till en simhall i vår egen kommun är för många mer värt. De resterande 257 000 kronorna kan man ta från posten ”minskade räntekostnader” som beräknas uppgå till en miljon kronor.
Var ska simhallen ligga? Ja det finns förstås flera olika alternativ. Viktigast är att den ligger på mark som är stabil och inte sank så att pålning krävs, eftersom pålning skulle medföra extra kostnader. Eventuellt kan man tänka sig bredvid Sjöängshallen. Då kan man även undersöka möjligheten att bygga en korridor som möjliggör att omklädningsrummen på Sjöängshallen kan användas för att minska ned på byggkostnaderna avseende VA. Den yta som frigörs kan eventuellt användas till andra ändamålsenliga ytor.
Vänsterpartiet vill att man parallellt med utredningen om en ny idrottshall även tar fram ett underlag för byggnation av simhall. En simhall tror vi, förutom det vi redan har angett, har fler fördelar i form av en ökad attraktivitet att flytta till, samt stanna kvar, som invånare i Askersunds kommun.
Vänsterpartiet föreslår:
Att kommunfullmäktige beslutar om att snarast inleda ett arbete med att ta fram relevanta uppgifter inför ett beslutsunderlag för att påbörja en investering av en simhall i centrala Askersund.
Att ett eller flera företag bjuds in för att berätta om vad de kan erbjuda i form av byggnation i kommunens egen regi, uthyrning samt leasing av en ordinär simhall.
Att kommunfullmäktige sedermera beslutar om finansiering av byggnation av en simhall i Askersunds kommun i den årsbudget som berörs av projektet.
FINANSIERINGSALTERNATIV – SIMHALL ÅR 2020 från Vänsterpartiet
Friskvårdscheckar 1 000 000 kr
Personalkaffe 255 000 kr
Pausservering 688 000 kr
Del av minskad räntebudget 257 000 kr
Simresor, Hallsberg 300 000 kr
Årets första julbord är avklarat. Det skedde på ett stort varuhus för en ganska billig penning. Vid kassan fick man också en rund grön lapp att fästa på skjortan med den logiska texten ”Julbord”. Det var för att motverka fuskare som inte hade betalat. Och det var inget fel på maten. Det fanns till och med ansjovisbitar i Janssons frestelsen, även om potatisen var lite rörig och saknade tuggmotstånd. Det var många mer än jag som gick med gröna lappar i varhuset den här dagen.
Det fanns annars det mesta på julbordet. Visst går det också att dricka lingondricka till skinka och sillen även om det är lite ovant. Såg inte till något annat lämpligt i dryckesväg. Tror inte det blir något mer julbord i år. Det brukar räcka med ett. Istället får det bli lite kallskuret i familjekretsen och då behöver jag inte gå med någon grön lapp på skjortan.
Egentligen var det inte bara för julbordet jag besökte det stora varhuset. En nära bekant har inte varit nöjd med sina glasögon och hade beställt en synkontroll. Det hade varit lite dimmigt vid tidningsläsningen men det hela slutade i antiklimax. Istället för nya glasögon som förhoppningen var blev optikerns uppmaning att köpa en sprayflaska med putsmedel och en putsduk till de gamla glasögonen.
Men tillbaka till julborden. Jag har besökt många julbord under årens lopp både i jobbet och privat. Ofta var det så att företagen bjöd sina anställda på julbord och samtidigt avtackade trogna medarbetare som gjort sitt arbetsliv. Det var anledningen till att jag var där som journalist. Var alltid varit noga med att skilja journalistjobbet från privatlivet. Gjorde mina jobb och gick vidare. Med det vill jag inte skryta om att jag är en någon särskilt fin människa med hög moral. Men det kändes rätt. Ville inte bli anklagad för att gå runt och vara en snyltgäst.
Grishuvudet på julborden är borta. Och det är tur det. För aptiten. Här en gammal bild från Hargebaden
Själv har jag en bakgrund inom charkturinäringen innan glasbruksjobbet och journalistiken tog över. Minns stressen inför julen. Skinkor skulle saltas, syltor rullas och tunnorna med fläskkorv skulle vara fyllda. På den tiden fanns inte mängden av kokta skinkor som i dag och kunderna frågade fortfarande efter ”rart fläsk”. Som tur är har de dekorerade grishuvudena försvunnit från julborden. Ett grishuvud som blickade emot gästerna. Tyckte det var makabert och något som förstörde aptiten. Det finns också julbord som jag minns med extra glädje men då inte bara för maten. Tänker då på Sportjournalisterna julfest på en festvåning i Örebro. Gänget Ola, Pelle, Håkan, Kenneth, Hasse hade alltid ordna det mycket trevligt.
I Askersunds hamnområde fanns fram till i början av 1970-talet en ståtlig röd kvarnbyggnad i fyra våningar. Det var en imponerande träbyggnad som revs. När kvarnen byggdes 1908 vallfärdade folk till stan för att se det imponerande bygget. Och det kan man förstå.
Den ståtliga kvarnbyggnaden i Askersunds hamnområde revs i början på 70-talet.
Bild:Kjell Johansson
När kvarnen revs förändrades hamnbilden helt. Tittar man på bilder från 60-talet så kan man tycka att de styrande på den tiden borde gjort något bättre av den gamla praktfulla byggnaden, än att jämna den med marken. Det fanns också planer på att riva gamla Hamnkontoret (restaurang i dag) samtidigt med kvarnen. Som tur var blev det stopp på dessa planer. Många askersundare protesterade mot rivningen av kvarnen, men vad hjälpte det. På den tiden hjälpte det inte att protestera. Annat är det i dag…
Kvarnen i Askersund var en bygdekvarn som flyttades från Ängatorp till stan 1908. Väl inne i Askersund var det ett kvarnaktiebolag som ansvarade för driften. Åtminstone till att börja med. Det visar gamla annonser. Aktiebolaget ägde också tomten där IOGT finns i dag. Ägarna till kvarnen ville in till Askersund som var centrum för båt-och tågtrafik.
Oskar Hagle blev ägare till kvarnen 1933. Han drev den fram till 1964, då ”mjölnardrängen”, Henry Persson, tog över. Han hade jobbat under Hagle sedan han tog över kvarnen. Han blev också förman vid kvarnen. I Askersund gick han under namnet ”Mjölnar-Henry”. Ett ganska logiskt smeknamn om man säger så. Henry drev kvarnen fram till det bittra slutet.
Bild: Kjell Johansson
Askersunds kvarn var länets största bygdekvarn. Hushållen kunde köpa mjöl direkt från kvarnen. För lantbrukarna fungerade den som en så kallad löneförmalningskvarn, där man malde sin säd. Största kunderna på 60-talet var stadens bagerier, där man i största möjliga utsträckning använde sig av Askersundsmjölet. Det blev mycket gott bröd av mjölet från Askersunds kvarn hävdade bagarna. På den här tiden hade kvarnen stor betydelse för bygden och var ett viktigt företag i stadens näringsliv.
Askersunds kvarn var knuten till lantbruket på ett alldeles speciellt sätt, då företaget också fungerade som ett slags sädesbolag genom att driva handel med utsäde, fodervaror och fröer.
På 60-talet ansågs Askersunds kvarn vara en modern rörelse i gammal stil. Det sistnämnda med tanke på att verksamheten var inrymd i en träbyggnad av typsikt 1800-talssnitt. Maskinparken var också imponerande enligt kvarnexpertisen, med tre par stenar, en havrekross och tre valsstolar. Till det kom också rensningsmaskiner och andra specialanordningar.
Henry Pettersson, eller ”Mjölnar-Henry” drev kvarnen fram till nedläggningen på 70-talet. Då hade han jobbar i kvarnen sedan 1933.
Fors och Lindèn jobbade i många år vid kvarnen. Ofta såg man de båda köra en trehjuling med mjölsäckar till busstationen.
Henry Pettersson och Oskar Hagle som blev ägare till kvarnen 1933.
Henry och Oskar kollar mjölet
När kvarnen revs hade en grupp Sjöbodar redan uppförts mot Storgatan. Kvarnen skulle ge plats för ytterligare en rad. Och så blev det också. Husägarna i den första etappen var missnöjda med att inte kvarnen revs nog fort. De var nämligen utlovade sjöutsikt. Kvarnbyggnaden skymde.
Men frågan är om inte både Sjöbodarna och kvarnbyggnaden fått plats. Det var ändå den ståtliga kvarnen som gav karaktär åt hamnområdet. Förhoppningsvis var rivningen av en sådan kulturbyggnad en engångsföreteelse. Det är vad jag tycker efter att ha titta på äldre bilder. Minns själv också hur det såg ut när kvarnen fanns kvar. Så gammal är jag…
Leif Linus har också hjälp till med bilder.
Det har blivit populärt i media och i böcker att ta upp gamla brottsfall. Och jag vill inte vara sämre. Mitt fall är från 1970 och hände i centrala Askersund. Tjuvar stal 25 000 kronor vid en kassaskåpskupp i Askersunds Rådhus men missade bankböcker med 2 miljoner kronor innestående. En del äldre personer minns säkert händelsen fortfarande. Det var en kupp som alla pratade om vid den tiden. Och det beror säkert på tillvägagångsättet. Tjuvarna behövde inte bryta sig in. Rådhusets ytterdörr stod nämligen öppen hela natten. Och att dörren stod öppen berodde på att borgmästare Bernhagen glömt att släcka lyset på sitt arbetsrum när han gick hem för kvällen.
Ytterdörren till Rådhuset stod olåst .
Byggnadschefen hade jobbat över och låste som sig bör ytterdörren. När han satte sig i bilen fick han se att det lyste i borgmästarens rum. Han gick då tillbaka och låste upp ytterdörren för att ingen skulle bli inlåst på Rådhuset. Det fanns nämligen inte patentlås på dörren.
Borgmästare Bernhagen hade glömt att släcka lyset i sitt arbetsrum.
Hade tjuvarna väntat till efter kommunsammanslagningen den 1 januari 1971 hade de inte kommit över några pengar. Då slopades kontantkassan. Men nu blev det pengar. Tjuvarna gick in genom den olåsta dörren. Kontorsdörrarna på övervåningen bröts upp. Där stals enbart borgmästarens matta, men den lämnades kvar i bottenvåningen. Det säger allt om den mattan.
Kassavalvet som fanns i drätselkontoret saknade tjuvlarm. Valvet skars upp med en skärbrännare. För att inte flammorna från den skulle synas hängde tjuvarna upp ett skynke för fönstret till bakgården. Inbrottet upptäcktes av en städerska som kom tidigt till jobbet. Har inget minne av hur det gick för tjuvarna. Hela det stulna beloppet täcktes av en försäkring.
I dag är säkerheten betydligt bättre på Rådhuset i Askersund. Ytterdörrarna är låsta på kvällstid. Även dörrarna in till tjänstemän och politiker är låsta. Man får säga till i växeln för att få kontakt. Klimatet har hårdnat. Men 1970 var det ingen som kunde tänka sig ett inbrott i maktens boningar. Sådant höll man inte på med….
Politikerna i Askersund har bestämt sig för att satsa på en ny idrottshall. Något som är mycket efterlängtat av föreningslivet. I veckan hade kommunen bjudit in föreningslivet, allmänheten och inte minst politiker till ett möte i Sjöängen. För några veckor hölls en träff där alla uppmanades att komma med förslag och synpunkter. Och det hade man gjort. De flesta tyckte att den nya hallen ska ligga i anslutning till Närlundahallen. Inte minst med tanke på parkeringsfrågan. Det finns ju också planer på att bygga ut skolan vid Närlunda. Kanske kan byggen kombineras? Vad vet jag….
Närlundahallen i november 2018 . Gräsytan intill hallen kan vara en plats för en ny hall.
Vid mötet i veckan var föreningslivet rikligt representerats. Presentation sköttes på ett utmärkt sätt av fritidschef Daniel Eriksson och Thomas Eklund från idrottsförbundet. Som alltid i sådana här sammanhang ska deltagarna presentera sig och i vilken förening de är aktiva. Själv var jag där som privatperson och som jag sa, jag representerade bara mej själv. Men det är klart att jag har en bakgrund i IFK Askersund som aktiv. Man jag höll tyst och bara lyssnade.
Föreningslivet hade lämnat ett antal förslag på hallens utseende och placering. Det var bara för politikerna att suga åt sig. Vad jag förstod var enigheten bland politikerna stor om att det skulle byggas en idrottshall. Placeringen och när bygget skulle vara igång är en öppen fråga. Samma är det med kostanden. Än så länge. Det verkade som de flesta ville att hallen skulle placeras i anslutning Närlundahallen. Någon föreslog i anslutning till Skyllbergsvallen eftersom föreningen där fyller 100 år 2022. Friidrottsfolket önskade att det byggdes multihall där även deras verksamhet fick plats för tävlingar och träning.
Var enigheten bland politikerna stor den här gången så var det andra tongångar på 70-talet när Närlundahallen skulle byggas. Det gällde då både hallens utformning och placering. Ungefär som nu. Många politiker ansåg att det skulle byggas en mindre hall enbart för barnens behov och verksamhet vid Närlundaskolan. En del andra menade att ny större hall skulle byggas vid idrottsplatsområdet vid Solberga. Idrotten skulle vara samlad där. Politikerna hade mycket svårt att enas. Det slutade med att Närlundahallen byggdes. Många ansåg det var en halvmesyr. Ingen riktigt idrottshall. En förstorad gymnastiksal.
Närlundahallen på gång i mars 1979
Utdrag ur den kommunala handligen från 1974 då beslut om bygget togs
Vid invigningen förklarade dåvarande kommunalrådet Franzèn att Närlundahallen skulle vara en hall både för skolan, föreningslivet och allmänheten. Danskvällar i hallen kunde vara ett inslag. Någon undrade hur det då skulle gå med golvet i hallen. Inga problem. Det skulle kunna gå att lägga ut skivor om det skulle vara så. Vad jag vet blev det aldrig några danskvällar i Närlundahallen.
Visning av äldre bilder och lokalfilmer är givna publiksuccéer i Askersund. Det är bara en film, ”En man som heter Ove”, som kan konkurrera. Och då är det inte bara för namnet, även om det ligger nära till hands att tycka det för en sådan som mej. Men det är också en bra film. Mannen bakom de flesta visningar i Askersund är kompisen Leif Linus. Han har massor av bilder och filmer som visar hur Askersund såg ut förr i tiden. Vid några tillfällen har vi kamperat ihop vid visningar i ute i föreningslivet. Nu senast hos PRO i Hammar. Trevligt värre med kaffe och dopp. Många gamla jobbarkompisar fanns också där.
Vi har också gjort några filmer ihop. Han har filmat och jag intervjuat. I en del filmer som Leif Linus och Alf Fransson gjort har jag själv blivit intervjuad. Känner mej inte särskilt bekväm att titta på filmer där jag själv är med. Tycker det är lite förargligt. Skulle då helst vilja sitta längst bak i lokalen med solglasögon och vara anonym. Men då skulle väl folk undra vilken underlig figur som sitter där. Som gammal journalist har jag fått lära mej att lyfta fram andra och inte glänsa själv. Det sitter djupt. Men det gäller att ha ordning på filmgrejerna och vara ute i tid. Och det är kompisen Leif Linus noga med. Annars kan det bli problem inför väntande publik. Men de flesta som jag mött har inte haft ordning på sina bilder. Jag själv inräknad.
Under mina år på tidningen har jag varit med om många udda film och bildvisningar som det inte varit ordning på. Vid ett tillfälle om ett främmande land i ett Folkets hus gick det mesta snett. Själv tyckte jag det var roligt och inte så pretentiöst som det kan vara. Mannen som visade bilderna låg lite före hela tiden. ” Titta noga på nästa bild får ni se”, var uppmaningen. Och det räckte inte med det. Ibland dök det upp familjebilder från julfirandet. ” Typiskt, nu har ungarna också varit där och plockat om bilderna i diamagasinet”, var förklaringen. Minns inte så mycket av bilderna men själva visningen satte sina spår.
Vid ett annat tillfälle var jag inbjuden till en privat filmvisning inför en större premiär. Stämningen var laddad och nyfikenheten stor. Filmen skulle visas i tv-apparaten, men problemet var att ingen kunde med tekniken. Folk skruvade och tryckte på alla knappar som fanns. Men rutan förblev svart. Efter mycket om och men hittade någon i rummet till slut på en lösning, så filmen kunde började rulla. Under kraftiga applåder. Men det var inte så mycket för själva filmen.
Med det här vill jag absolut inte göra mej rolig på andras bekostnad. Vem som helst kan göra missar. Tar det hela som några roliga minnen från ett långt journalistliv.