ovedanielsson.se

Hamnområdet i Askersund har alltid varit en stor arbetsplats. Förr i tiden slet hamnjobbarna med att lasta och lossa Vätternskutorna. Ett hårt och tufft jobb utan alla tekniska hjälpmedel som finns i dag. ”Julius”, ”Hamn-Sigge, Fredriksson, Frössle, Ivar Karlsson och alla andra slet hårt både med kubb, tackjärn, grus, gödning och spannmål.

I dag har turistfolket tagit över hamnområdet. En näring som också kräver ganska mycket folk, men på ett lite annat sätt. Det behövs inga blåbyxor längre. Det jobbigaste nu för tiden är väl att behöva stå länge i en kö för att köpa en glass. Eller en korv med bröd. För att inte tala om stekt strömming hos Ante. Och ingen längtar väl heller tillbaka till det tuffa hamnjobbet. Det som saknas mest är väl de gamla skutorna som satte liv i Askersunds hamn fram till 60-talet och alla personligheter som jobbade där.

Bild från 1954 och från lastrummet. Det handlar om lossning av tackjärn

Läste ett klipp från mitten av 50-talet som handlade om båttrafiken till Askersunds hamn. Hamnförman Sigfrid ”Sigge” Karlsson berättade då att 45 lastbåtar varit inne i hamnen för att lossa och lasta. Året var 1954. De dominerande lasterna var massakubbarna. Den första båten kom till Askersund den 7 maj det året och den sista gick från hamnen den 10 december. Sigge berättade att den största båten, Vättervik, (det fanns en Vättervik då också) hade lastat 430 kubikmeter kubb. Munksjöbåtarna tog också stora laster. Fyra man jobbade i hamnen med båtarna, som naturligtvis var ett deltidsarbete. Sigge var lite ordad över att spannmålslasterna hade minskat kraftigt. Han visste inte varför och trodde att det skulle bli ännu sämre kommande år.

Bildern på lastfartyget Vättervik kommer från Anders Engdahl.

Har plockat med de gamla tidningsbilderna från klippet. Bilderna är inte av bästa kvalitet och det var ju så i tidningarna på den tiden. Man kan tro att bilden är från en kinesisk kolgruva. Men så är det inte, utan det är Sigge med manskap som är fotograferade i lastrummet på en båt. Nu var det ju inte bara tungt jobb som det handlade om i hamnen förr i tiden. Båtarna kunde också användas till nöjen, som att transportera ut folk till IFK Askersunds populära sommarfest på Borgmästerholmen. Vid ett tillfälle körde det ihop sig ordentligt för arrangörerna. Besättningen på en av båtarna hade festat till och färjetrafiken stoppades. Men då surnade besättningen på den andra båten till och inledde en sympatistrejk. Det ledde till att båta båtarna stod kvar i hamnen medan publiken som skulle över blev allt mer irriterade för att använda ett milt uttryck. Efter en stund fick den något lulliga besättning klartecken att ändå börja köra. Ansvariga tyckte inte det var så farligt. Men vad hade man för val…..

Om det är någon som vill veta mer om forna tiders sjöfart på Vättern, så har jag ett tips. Ta kontakt med Anders Engdahl i Forsa. Han har en imponerande kunskap om Vättern och dess båtar. Men så tillhör han också en gammal båtsläkt.

Linus Larsson har hjälpt till med en del av bilderna.

Nu kan man se hur  lägenheterna  på Vattentornet i Askersund  kommer  att placeras. Inne i själva tornet kommer köken och badrummen att finnas. Det blir sju våningar. Runt Vattentornet  byggs  också och ett antal enfamiljshus.

Alla lägenheter i Vattentornet och markbostäderna är redan tecknade och hyresavtal skrivna. Nu får man vara observant på vad som läggs ut som ledigt framöver om det blir någon lägenhet som blir uppsagd.

Trästommen för lägenheterna på Vattentornet i Askersund har börjar resas. Förvandling av Vattentornet till  lägenheter är en av de  mest spektakulära  byggen som gjorts i Askersund. Bygget väcker  stort intresse.

Det växer  också  upp ett antal småhus  i området. Norra Bergen har blivit ett  mycket intressant byggområde. En del byggnader är resta och några framför Vattentornet förbereds. Utsikten ut över stan  går  inte att  klaga på.

Kanske  någon tror att jag springer runt  och fotograferar hur som helst för bostadsbolaget så  är det fel. VD-Anders har tagit fram den skyddsutrustning som krävs för arbetsplatsområdet. Många av  mina bilder hamnar också på bostadsbolagets hemsida genom Petras försorg.

När Snavlundapojken Gerhard Johansson var fem år lyfte han sin egen pappa. Och det var inte så konstigt kanske med tanke på att han redan då vägde 76 kilo! Som vuxen blev han 2.10 lång och vägde upp till 200 kilo. Det kan nämnas att Gerhards tre syskon och föräldrar var alla småväxta.

Detta ovanliga barn blev av naturliga skäl uppmärksammad av många människor däribland hans blivande impressario , Hjalmar Forsell. Han lyckades övertala Gerhards föräldrar, ett småbrukarpar i Snavlunda, att låta sonen framträda för publik. Baktanken var naturligtvis att tjäna pengar. Gerhard kom att visas upp under flera år, bland annat för de kungliga på Stockholms slott.

Gerhard lämnade nöjesbranschen när det var dags att börja skolan. Efter skolan började han arbeta inom jordbruket. Efter har gått ut lantbruksskolan blev han rättare på olika gårdar i Värmland. I Värmland kom han också att stanna till sin död 1939. Gerhard avled av hjärtslag vid 55 års ålder. Han fick familj, fru och fem barn.

Hur kom det sig nu att Gerhard Johansson blev så lång och tjock. Några arvsanlag kan inte spåras. Förmodligen led Gerhard av en sjukdom, När han som 21-åring vägde 170 kilo så var det en normal vikt för honom. I dag hade det varit omöjligt att åka omkring och visa upp ett barn som man gjorde med Gerhard. Det hade myndigheterna satt stopp för direkt.

Kom åren som underbarn att sätta några spår hos Gerhard senare i livet? Barnen till honom har sagt vid något tillfälle att han gick ganska obemärkt genom uppvisningarna. De trodde istället han trivdes med att få vara i blickpunkten. Han blev så van vid att vara betittad och det satt i hela livet. Gerhard skulle alltid vara medelpunkten. Barnen har berättat att han var mycket sträng, utan att vara elak. Men det som han sa skulle åtlydas.

En sak som Gerhard tog med sig från åren som ”artist” var oron. Oron att alltid flytta på sig. Så fort familjen hade rotat sig på något ställe så ville Gerhard flytta. Han ville jämnt försöka sig på något nytt. Det blev familjen ekonomiskt mycket lidande på. Familjens böner att stanna på någon plats en längre tid lyssnade inte Gerhard på. Hans ord var lag. Att försöka få honom att bosätta sig för gott på en plats gick bara inte. Oron hade han fått med sig från barnaåren och turnélivet.

Enligt familjen slet Gerhard ut sig för andra. Han var aldrig sen att hjälpa till. Mycket av det hängde samman med att han var så stark. Han ville visa att han klarade av vad andra människor misslyckades med. Gerhard fick ofta fungera som domkraft. Lyfta upp timmerlass som hamnat i diken. När han lassade hö var det inte gott för barnen att hänga med. Gerhards fru dog fem år före honom. Enligt familjen fick hon slita hårt . Det var kraftkrävande jobb bara med att sy och tvätta den store mannens kläder. Och sedan skulle hon också se till barnen.

Gerhard Johansson som vuxen. Stilig herre, 2.10 lång.

Gerhard som barn med föräldrar och syskon

Uppgifter om Gerhard har jag hämtat från olika källor. Och så har jag hört folk berättat om honom. Linus Larson har hjälpt till med en del bilder och klipp

Bild från Snavlunda utanför Gerhards föräldrahem.

”Tjommebo” på Norra Bergen i Askersund. Husen har rivits för många år sedan.

Kronblom har alltid bott i Vinkelboda. Men i början på 90-talet var det ytterst nära att han hade flyttat sin bopålar till Norra Bergen i Askersund. Längst ut på berget fanns en röd liten stuga som fått namnet ”Tjommebo”, efter originalet Birger Andersson som gick under smeknamnet ”Tjommen”. Huset stod tomt sedan Birger några år tidigare ”kastat in handduken” för gott. Han bodde där periodvis. När det var för kallt använde hans slaktare Lönns pannrum som övernattningsrum. Birger var lite gårdskarl åt Lönn , så den vinterbostaden det var helt legal.

Tecknaren av Kronblom var intresserad av få ett Kronblomsmuseum i Askersund. Då hade han sommarhus i Åmmeberg.

Birger ”Tjommen” Andersson

Turistansvariga i Askersund var intresserade av att få Kronblom till stan. Det skulle bli en verklig turistattraktion. Det handlade att få fram ett lämpligt hus för ett Kronblomsmuseum. Gunnar Persson som tecknar Kronblomsserien var med på noterna. Familjen hade då en sommarbostad i Åmmeberg. Det fanns många olika bud om lämpliga lokaler innan man fastande för ”Tjommebo”. Gunnar tyckte det var ett vackert område med massor av små fina röda stugor. Ett hus som skulle passa Kronblom bra. Samtidigt med sökandet efter ett boende för Kronblom så ville Gunnar ha någon som spelade Kronblom. Jobbet var mycket enkelt. Det gällde bara att ligga still på en soffa. Ett drömjobb. Alternativet var två skyldockor utklädda till Kronbom och Malin.

Skulle ”Tjommebo” förvandlas till ett Kronblomsmuseum behövde huset rustas. Men det ansåg alla att det inte skulle vara några problem. Kronblomsmuseet skulle göra landets turistchefer gröna av avund . Det skulle bli en verklig turistattraktion. Nu blev det inget av Kronblomsplanerna. Efter en tid revs ”Tjommebo”. Och därmed var planerna på ett museum för den populäre seriefiguren spolade.

Statyn på Kronblom fanns tidigare vid Eyravallen. Så var namnet på arenan vid avtäckningen 1988.

Sören Niklasson skapade Kronblomsstatyn.

Förutom att Kronblomsserien finns med i tidningen Allers varje vecka , har han stått på hedersplats utanför Eyravallen (jo det var namnet på arenan vid avtäckningen 1988). Träskulptören Sören Niklasson skapade statyn. Den har nu plockats bort och placeras utanför en butik i Adolfsberg.

Själv har jag hamnat på två Kronblomstavlor från Askersund. Jag hjälpte Gunnar med lite bilder på personer som skulle var med på tavlorna. Men jag visste inte om att han också skulle ta med mej på tavlorna. Kronblom skapades av Gunnars pappa Elf 1927. Serien gick då i veckotidningen Allt för Alla. Gunnar tog över serien 1968 och nu är sonen Jonas i ansvarig för den populära Kronblomsserien, som bland annat går Allers varje vecka. Gunnar avled 2018.

IFK Askersund  var tidigt ute med cykelsporten. Bilden  är från 1900 och en tävling i Örebro. Och IFK-arna var duktiga. Segrare  i loppet blev Robert Högberg. Han var också IFK:s förste  ordförande. Bilden har jag fått av Eva Holèn i Göteborg. Hennes farfar , Torsten Carlsson, var ordförande i förening i 39 år. Han lämnade sin post 1948. Robert står som nummer  fem från vänster på bilden. Övriga har jag inga namn på. Kanske  någon har  uppgifter? Högberg emigrerade  senare till Amerika  som många  svenskar vid den tiden. Släktingar finns kvar i Askersund. I ett protokoll har jag läst att Högberg senare  blev utesluten  ur föreningen därför att han inte hade betalat medlemsavgiften. Tydligen tog  inte  föreningen hänsyn till att han bodde i Amerika. Det fanns heller inte Swish på den tiden.

Tillägg från IFK:s jubileumsbok 1954 om cykelsporten inom IFK. Säkert finns några av namnen med på bilden:

Så här såg premiärtåget som sattes in i trafik 1884.

Kritiken mot skötseln av våra järnvägar är massiv sedan några år tillbaka. Tågen är försenade och ibland till och med inställda. Nu senast avslöjads också att felaktigheter inte åtgärdas. Det verkar inte bli något slut på eländet. Det bästa är väl om allt förs tillbaka till staten igen och det blir en ansvarig för allt. Ska jag säga som nästan aldrig åker tåg. Brukar ta Skövdebussen upp till Stockholm. Den stannar vid busstationen i Askersund. Bara det. ..

Som en lämplig övergång på det hela tänkte jag skriva lite om järnvägen mellan Askersund och Skyllberg. Den finns inte kvar så det är riskfritt att komma med kritik om det skulle vara så. Jag kanske inte rätte mannen att skriva om tåg. I föreningen ALJS (Askersund.Skyllberg-Lerbäcks järnväg) finns det ett helt gäng med som kan allt om tåg. Men jag tar risken ändå.

Järnvägen lades ner i mitten på 50-talet. Det sista ordinarie tåget från Askersund avgick den 15 januari 1955. Men det gick inte helt smärtfritt. Det fanns många motståndare till nedläggningen, bland annat ägaren till Askersundsverken som var mycket oroad över framtidens transporter från stan. Men det blev ändå en nedläggning. Skyllbergs bruk ville inte driva banan längre och kommunen vill inte ta hand om det hela. En som tyckte det var mycket tråkigt var gamla konduktören Bernhard Karlsson. Han var drygt 70 när järnvägen lades ned, men var ändå i fullverksamhet med andra uppgifter vid bruket. Bernhard hjälpte till på styckegodsbilarna. Men han kunde berätta om konduktörsliv. Han hade ändå drygt 50 tjänsteår på nacken vid Skyllbergsjärnvägen.

Bernhard Karlssonvar konduktör på Skyllbergsjärnvägen. Härmed sin gamla signallampa.

”Järnvägen öppnades 1884 och då var trafiken mycket livlig. Då frustade tre ånghästar dagligen i vardera riktningen, passagerartrafiken stod i sitt flor och minst vid marknader och helger. Upp till 100 resande per dag kunde vi räkna in. Det var nästan obligatoriskt både i Skyllberg och Askersund skulle ner till stationerna när tågen kom och gick. Det var dagens stora händelse”, har Bernhard , berättat.

”Någon komfortabel tur var det aldrig på Skyllbergsjärnvägen då seklet var ungt. Men man kunde dock åka för en spottstyver. 80 öre tur och retur var priset. Trots at vi hade ungefär samma fart som en cyklist, så skakade personvagnarna i alla fogar. Passagerarna sat inlåsta om inte som boskap, men som fångar. Men inget ont om det . Säkerheten blev god”.

Bernhard berättade vid en intervju att han klippt biljetter åt många lustiga figurer. Men mannen som kom med ett paket dynamit under armen blev avvisad.

”Vid marknadstider fick man ta många hårda duster med överfriskade resenärer. Och det hände mer en än gång att jag tvingades sätta foten i baken på någon som tittat för djupt i flaskan. När busstrafiken kom 1931 gjorde jag min sista resa på det gamla kära skyllbergståget. Trots att loket allt som oftast visade tendenser att gå sin egen väg trivdes jag gott i de gamla vagnarna , som från början lystes upp av stearinljus, men som sedan fick något så nymodigt som oljelampor. Spottkoppar i varje hörn ingick också i komforten. ”

En av de mest dramatiska upplevelserna som Bernhard var med om var urspårningen vid Sjöstorp. Då kom domkraften fram och men tåget blev endast två minuter försenat när de anlöpte stationen. Det var ändå en katastrof…

Den 6 december 1884 hölls järnvägsinvigningen i Askersund. Då invigdes den smalspåriga banstumpen till Skyllberg. Bruket i Skyllbergs hade redan förbindelse med Lerbäck på Krylbo-Mjölbybanan. Nu blev även Askersund kopplade till det stora ”järnvägsnätet”. Det väckte stora förhoppningar om ”härliga tider, strålande tider” för askersundarna. Invigningsdagen var staden smyckad från topp till tå. Kring torget fanns flaggor och marschaller. 50 stycken minsann. Stationsbyggnaden var insvept i girlander och flaggor. Och som toppen på det hela pryddes fasaden med Närkevapnet.

Problemet invigningsdagen var det bedrövliga vädret. På förmiddagen rådde full snöyra. Det blev lite bättre framåt dagen när folk började samlas vid stationen för att ta emot det första tåget. Alla affärer hade stängt och hantverkarna hade slagit igen för dagen. En mängd landsbor hade också tagit sig in till staden på den stora dagen. Invigningståget tuffade in under kanonsalut från Borgmästareholmen. Tåget bestod av tre personvagnar, en så kallad finka och en öppen lastvagn. På den hade regementsmusikkåren placerats. Det var ingen lyckad placering i snöblötan. Lokomotivet hade under färden spytt massor av sot över dem. Det var precis ingen glittrig musikkår som stod uppställda vid stationen.

Höjdarna med borgmästare Waldenström i spetsen radade upp sig på perrongen för att hålla tal. Landssekreterare Heling kunde också meddela att hans majestät utnämnt borgmästaren till riddare av Vasaordern. Så var det på den tiden. Borgmästaren fick ta åt sig hela äran för den nya järnvägsförbindelsen. Ett värmande besked för borgmästaren i snögloppet, även om det muttrades på sina håll. Varför skulle just han hedras av kungen. Vad hade han gjort? Den nersotade och snöblöta militärmusiken spelade ett nytt stycke och så tågade järnvägsbolagets aktieägare och andra stadens mäktige i väg till en festmiddag på Stadshotellet.

Marchallerna tändes vid torget och vid den så kallade Bergmansberget brann dessutom tjärtunnor så nog var det en riktigt festkväll. I tidningen stod det också sedan att ”ingen minnes sig någonsin förut ha sett Askersunds stad förete en så skön och strålande anblick”.

Som journalist var jag med några gånger vid Järnvägsbolagets årsstämma. Bolaget var igång långt efter nedläggningen av järnvägen. Det var en trevlig samkväm utan tuffa beslut. Det fanns ju ingen tågtrafik att besluta om. Styrelsen och aktieägarna ät en god middag med lite gott att dricka till. Ofta hände det att ett gäng muntra personer med borgmästare Bernhagen i spetsen kom upp till redaktionen på Stora Bergsgatan när årsstämman var över. De skulle prata ut med mej om framtiden för bolaget stärkta av den goda middagen. Trevliga minnen som kom att handla väldigt lite om Järnvägsbolaget. Men det fanns som tur var annat att prata om. Som Bernhagens viktiga jobb för kommunen…

Wirsén och borgmästare Bernhagen hälsade på vid redaktionen ibland efter bolagsstämmorna. Bild:Ove Danielsson

Faktauppgifterna i den senare delen av bloggen har jag läst på olika ställen och sedan gjort min skrivning av det hela. Allt stämmer , men det är beskrivit med mina ord. Linus Larsson har också hjälpt till med en del bilder.

Spåret ut från Askersund i Strandparken

Biljettluckan i Askersund. Håkan Persson och Torsten Ljungåsarn Larsson

Askersunds station

Järnvägsparken med spåret intill vattnet.

Stationshuset i Askersund år 2000. Bild:Ove Danielsson

Till kommunfullmäktige i Askersunds kommun

Askersund är känd som en sjöstad, både nu och förr. I marknadsföring pratar vi gärna om den fantastiska skärgården. Vattnet har alltid varit viktigt. Det har varit och är ett livsmedel, vi dricker vattnet. Sjöfarten har varit väldigt viktig för staden. Läget intill Vättern gjorde att Gustav Vasa på

1500-talet bestämde att marknader skulle hållas i Askersund. Läser man i äldre kommunala beslut och i gamla tidningar är det tydligt att de som bestämde och de som bodde här tyckte det var viktigt att vyerna mot vattnet och kyrkorna behölls öppna. För att förtydliga vad som menas med öppna vyer så handlar det om att bevara den gamla stadsplaneringen som ger charm, trivsel och knyter an till stadens historia. De äldre kvarteren är uppbyggda i ett rutnät. Om man till exempel står vid före detta Norrbergaskolan ska man kunna se rakt över Stora Bergsgatan och till Alsen. Står man på torget och tittar västerut mot Stöökagatan ska man se vattnet i sundet.

Det har aldrig fattats något formellt beslut om detta. Nu när dessa tankar tycks ha fallit i glömska vill vi med denna motion ha ett beslut. Det som är unik med vår anrika stad behöver skyddas genom ett beslut att hålla vyerna öppna när arbetet med utveckling pågår. Historien ska kunna gå hand i hand med en modern och växande boendeort.

Askersund är en sjönära stad och upplevelsen när man vistas här ska vara att sjön är nära.

Förslaget är

– Att vid all stadsplanering till exempel vid byggnation, renoveringar och planteringar arbeta för att behålla öppna vyer mot vattnet

– Att uppdatera Stadslivsmanifestet utifrån motionens intentioner

Förslag från socialdemokraterna i Askersunds Fullmäktige genom

Siv Ahlstrand (S)

Vi fortsätter gårdsvandring i Askersund till Väderkvarnsgatan. Närmare bestämt stadsäga 82 bara ett stenkast från torget. Just från den gården finns det en mycket intressant berättelse nerskriven av Ingrid Hartman Söderberg med namnet ” Gästgivardöttrarna”. Det är ett familjealbum om hennes släkt som bodde på gården i mitten på 1800-talet och en bit in på 1900-talet.

Väderkvarnsgatan på 1800-talet. Porten in till 82:an ligger i höger i bildkant.

Väderkvarnsgatan 1915

Berättelsen börjar med Ingrids farfars mor Augusta Hartman född Ericsson och hennes stora familj. Gamla fina fotografier visar hur det såg ut på gården vid den tiden. Huvudpersonerna i Ingrids berättelse som döpts till ”Gästgivardöttrarna i Askersund”, är systrarna Augusta, Hilma och Emile, samt deras mor Lotten. Den senare blev familjens överhuvud . Som gårdsägare nådde hon en viss social position i Askersund.

Den äldsta av gästgivardöttrarna, Augusta Ericsson, gick under namnet ”Askersunds ros” för sin skönhet. Bilden är från 1870-talets början.

Kafferep i trädgården med Emelie och Hilma Ericsson, samt Ester och Lisa Hartman i mitten av 20-talet

Med gårdens centrala läge var den mycket lämpad som gästgiveri. En senare bouppteckning visar att det fanns åtta hästar och en rik uppsättning av vagnar på gården. I ett av uthusen fans också en ko, två grisar och tre höns. Det handlade om självhushåll. När Lottens man Anders Gustaf avled stod hon ensam med sina tre små flickor. Matserveringen och hyresintäkter var familjens försörjning. Den äldsta av de tre systrarna växte upp till en verklig skönhet. Hon fick också smeknamnet ”Askersunds ros”.

Innergården vid Lottens gästgiveri vid Väderkvarnsgatan. Husen revs 1935.

Kommunala ölcaféet låg också vid Väderkvarnsgatan . På bilden är det originalet Tiveds-Oskar som klämmer en pilsner i glada vänners lag

Jag har bara plockat några delar ur Ingrid Hartman Söderbergs fina berättelse. Den som inte har läst den och är intresserad av gamla tider i Askersund borde skaffa sig ett exemplar. Som vanligt har Linus Larsson hjälpt till med en del bilder.

När det gäller slutna innergårdar med parkeringar finns det lysande undantag, som motbild till alla öppna fula parkeringar . Som Englunds fastighet i hörnet Väderkvarnsgatan- Hospitalsgatan.