ovedanielsson.se

Folke Dahlberg Sällskapet har hållit årsmöte i Hantverkshuset Askersund. Till mötet hade det fina sammanträdesrummet genom Hantverkshusets försorg förvandlats till ett Folke Dahlberg-rum, som invigdes av kommunstyrelsens ordförande Caroline Dieker.

-Det är en ära för oss i Askersund att få möjlighet att hedra Folke Dahlberg på detta sätt. Det bekräftar också Hantverkshusets betydelse, framför allt de människor som verkar i huset för att vårda traktens kultur, framhöll Caroline Dieker.

45 personer deltog i mötet under ledning av ordföranden Jonas Modig. Håkan Bagger från styrelsen i Hantverkshuset berättade om husets historia och betydelse som kulturellt minnesmärke. Jonas Modig presenterade sin nya bok Genom vattenåren – Anteckningar om Folke Dahlberg, som är nr 14 i Sällskapets skriftserie. Erling Öhnell talade om Brosundet om hösten, den nya bilden i Sällskapets bildserie.

Jonas Modig omvaldes som ordförande och som ledamöter omvaldes Marianne Karlsson, Johan Dahlberg, Erling Öhrnell, Janne Andersson, Elisabeth Göthberg, Thomas Skalm, Björn Franzén och Christina Müntzing. Mattias Dahlberg omvaldes som suppleant, medan Ulrica Dahlberg avböjt omval. Som ny suppleant valdes Jimmy Åkerfeldt.

1971 var det premiär på Hasse Alfredsson och Tage Danielssons film ”Äppelkriget”. Handlingen utgick från ett försök att exploatera natursköna Änglamark för att bygga nöjesparken Deutschneyland. Änglamark var ett lät förklätt Österlen. Äppelodlarfamiljen Lindberg kämpade mot projektet och med hjälp av sina släktingar lyckades de besegra politikerna och storfinansen. Men allt det här utspelades på film. Faktum är att det förekommit ett ”riktigt” äppelkrig på torget i Askersund i mitten på 50-talet. Striden stod mellan torghandlare paret Sandin i Tived och Askersunds köpmannaförening. Sandins gick segrande ur striden med hjälp av allmänheten.

Med påtryckningar från Köpmannaförening beslutade Drätselkammaren att införa en ”fruktull”! Det skulle kosta 50 kronor per dag för en ”utsocknes” att sälja utländsk frukt på torget. Avgiften skulle drabba torghandlare som inte var bosatta i Askersund och hade fräckheten att också sälja utländsk frukt och konfektyrer. Men då hade inte de beslutande och de styrande i Köpmannaföreningen räknat med att Sandins från Tived hade ett stort folkligt stöd i Askersund. Bygdens eget folk kunde dock sälja utländsk frukt utan avgift.

Köpmännen menade att den utländska frukten präglades av osund konkurrens. Man anklagade också en del torghandlare för att sälja sekunda varor till dumpade priser.

”Frukt finns i att få i varenda speceriaffär runt torget och köpmännen anser det är rät att säljare utifrån förstör markanden utan kostnader. Frukthandlarna inom kommunen har vi igen anledning att vända oss emot. De betalar liksom vi skatt i till staden. De utsocknes ifrån hälsar vi som objudna gäster på torget”, förklarade en i Köpmannaföreningens ledning.

Paret Sandin blev naturligtvis upprörda över beslutet. De förklarade att de betalat tull för alla utländska äpplen. Till det skulle Askersunds egen ” äppeltull” läggas till. Paret upplyste också de styrande om att Askersund var ensamma i landet om att ta ut ”tullavgift”, samtidigt som man undrade om det verkligen var lagligt.

Sandin fortsatte med sin försäljning men då utan den billigare utländska frukten. En platshyra på 50 kronor per dag skulle bli rena försluten.

”Till hösten har vi svenska äpplen från våra egna 350 fruktträd att ta till. Om ett eller ett par år-när odlingen blivit lite mer bärande har vi möjlighet att erbjuda svensk frukt till grossistpriser. Tivedsborna har Askersunds som huvudort och affärerna i Askersund skulle säkert inte vara glada åt att mista oss som kunder. Man kan därför fråga sig varför de skall behöva ta extraavgifter på oss för att vi säljer utländska äpplen i Askersund, jämsides med våra egna produkter”, funderade Sandins i en tidningsartikel från torgbråket.

Köpmannaföreningen insåg snabbt att beslutet om ”frukttullar” skulle ge mycket dålig reklam. Folk blev helt enkelt förbannade. I en skrivelse till Drätselkammaren skrev föreningen att beslutet skulle upphävas. Det hade väckt stor irritation. Folk ville köpa billig frukt. Men föreningen stod dock fast vid att utsocknes torghandlare innebar osund konkurrens, med tanke på vilka som betalade skatt till staden.

Drätselkammaren upphävde också sitt beslut om ”frukttullar”. Men det var under galgen. Sandins tänkte driva ärendet vidare till Länsstyrelsen. Och det var Drätselkammarens ordförande Matteus Berglund och hans kamrater livrädda för. De insåg också att beslutet var något förhastat.

Det kan väl nämnas att torghandlarna stod gratis på torget vid den här tiden, med undantag av marknaderna. Då vill staden ha lite betalt för platserna. Har inte riktigt kläm på vad en torgplats kostar i dag? Förhoppningsvis är det inte allt för dyrt. Torghandeln är ett givet och mycket trevligt inslag i torgbilden, även om det i dag kan vara svårt at upptäcka handlarna för alla bilar.

Makarna Sandin som fick askersundarna på sin sida i äppelstriden

Vilka verksamheter har funnits på innergårdarna i Askersund. Ofta var det hantverkare med enmansföretag. Säkert känner många som läser bloggen till mer om vad som hände på gårdarna och vad som fanns där. Kanske någon också har bilder? Då är det bara att höra av sig. Den här bloggen handlar om Konsumgården

Auktion bakom gamla Konsum på 50-talet

Auktionist Swidén

Askersunds många gamla innergårdar har starkt bidraget till den lokala konsten. Även konstnär Hjalmar Trafvenfelts katthatande foxterrier måste också få ett stort köttben på sin minnessten för sin insats för den lokala konsten. Det finns många gårdsmiljöer bevarade i oljemålningar utförda av majoren och konstnären Trafvenfelt. Hunden tålde inte katter. När han fick se en katt blev det full jakt inne på gårdarna. Konstnären måste då skynda till för att avstyra blodiga bataljer. Det var vid sådana tillfällen konstnären också upptäckte nygammal miljöer att måla.

När tavlorna överlämnades till Askersund stad 1921 som en donation förklarade också konstnären att hunden spelat en ej oviktig roll vid tillkomsten av många tavlor. Trafvenfelt dog 1937 vid 85 års ålder.

Bild från 1936. Ryttare inför hembygdsfesten

Innan Konsumhallen byggdes

Arrenius butik vid Storgatan där Åhlins finns i dag

Så här såg det ut innan Konsum byggde den butik som Åhlins finns i.

Bokbindare Holm hade lokal inne på gården

Linus Larsson har hjälpt mej med bilder till Konsumgården. På den platsen finns i dag Åhlins (Storgatan). Inne på gården där parkeringen finns i dag hölls bland annat auktioner. Innan Åhlins kom fanns Konsum i lokalen. För att ge plats för den nya Konsumhallen revs ett hus där både Konsum och Arrenius kläder var inrymda.

Inne på Stöökagården i centrala Askersund rådde stor aktivitet förr med. I kvarteret fanns många butiker som hade sina bakdörrar ut mot gården. Klädfirman STÖÖK:s dominerade stort. I dag finns Be-Ge:s i lokalerna. Linus Larsson har plockat fram en del bilder från gården, men även ut mot finrummet , Storgatan.

Stööks butik ut mot Storgatan i början av förra seklet

Bild från 1912

Stöökagården syns i bakgrunden. Bilden är tagen från Stöökagatan för en del år sedan

Det kan väl nämnas att både jag och Linus har trampat gården åtskilliga gånger under ungdomsåren. Linus föräldrar drev en charkuterifirman , Ekegård och Larssons Livs intill Stööks. Anledning till att jag ofta också var inne på gården allt som oftast berodde på att farsan Sven fanns i ett litet rum där han slipade skridskor. Han slipade både åt Be-Ge:s , bandyfolket och allmänheten. På övrig tid spolade han isen på gamla IP. Två viktiga uppgifter som hörde ihop på den tiden i bandytokiga Askersund. Det var farsans bandyidol Gunnar Carlsson som hade ordnat rummet. Han ägde butiken tillsammans med brodern Bertil.

Farsan Sven slipade skridskor inne på Stöökagården, när han inte spolade is på gamla IP

Bandy på innergården. Snoddas Nordgren i sällskap med bröderna Gunar, Bertil och Elis Carlsson.

Gunnar Carlsson och Ingemar Larsson (Linus pappa). De hade butiker intill varandra vid Stöökagården

Personalen vid Ekegård och Larssons Livs

Bild från Stööks på 1920-talet

Hugo Stöök och Karin Lindh

Kvinnor som jobbade vid Stööks skrädderi

Gun Andersson i säljartagen inne på Stööks. Makarna Sandin från Tived är kunder.

Längre ner i kvarteret fanns en speceriaffär. Har själv ett speciellt minne just från den innergården. En torghandlare från Ljungås förvarade bord, vågen och vikterna till vågen i en av handlarens bodar. Gratis. Torghandlaren kom väldigt tidigt till stan på lördagsmorgnarna. Ofta långt före handlaren som skulle låsa upp. Torghandlaren blev lite irriterad på att inte ägaren till bodarna var upp i tid och påpekade också det. Men det skulle han inte ha gjort. Specerihandlaren hade ett mycket häftigt humör. Han slängde ut torghandlarens prylar så det ekade mellan väggarna på innergården, samtidigt som han bad honom flyga till något varmare land. På den tiden jobbade jag i en butik i närheten och hörde när de båda ”herrarna” började skrika åt varandra. Men jag vågade inte gå in på gården utan stannade ute på gatan. Så feg är jag.

I kvarteret Lejonet utmed Lilla Bergsgatan fanns Lindströms bageri, senare KIA:s bageri som hade ”slankor” som specialitet. Det var ett sorts bröd som nästan alla askersundare köpte. Gammal som ung. Gamla askersundare minns säkert det goda brödet. Kopparslagare Widing fanns också inne på gården , liksom åkare Ernst Skoog. Det som ofta slår mej när man ser gamla bilder från gamla Askersund är alla skraltiga hus. Det fanns oftast inte pengar till underhåll. Husen är borta och stora delar av kvarteret har förvandlas till parkeringsplats.

En 50-talsbild

Kopparslagare Widing

Parkeringsplatser är viktiga, men de är inte vackra? Går det inte att göra det bästa för att det ska bli något sånär skapligt? Nu handlar allt om att det ska bli praktiskt. Det kanske går att kombinera det vackra med det praktiska? Parkeringen ett stenkast från centrum i korsningen Stöökagatan-Lilla Bergsgatan är ett bra exempel på en riktigt ful parkeringsplats. Kanske någon häck, plantering eller plank skulle lyfta den parkeringen. De finns de som vet mycket bättre än jag när det gäller planering, men det här är bara några förslag. Kan nämna att jag själv har bil så jag förstår att det måste finnas parkeringsplatser.

En anledning till att jag nämner just parkeringen i kvarteret Lejonet är min lilla bildserie om innergårdar på bloggen. Med hjälp av bilder från Leif Linus kan man se hur det såg ut en gång i tiden. Därmed inte sagt att allt gammalt går att bevara.

Lindströms bageri-senare KIA:s -på 40-talet

Lindströms bageri inne på gården

Askersund var mycket nära att få sin första ”skyskrapa” i mitten på 50-talet. Det handlade om ett åttavåningshus och Askersund kan man väl ändå kalla det för en ”skyskrapa”. Huset skulle placeras där ICA-jouren finns i dag, i korsningen Floragatan-Gårdsjögatan. Det skulle minsann bli Askersunds första bostadshus med hiss. Just hissen blev också ett problem för stadsarkitekt Fredriksson. Han menade att hissar och barn inte hörde ihop. Med anledning av det skulle det bara bli smålägenheter som inte var anpassade för barnfamiljer. En lite udda inställning kan man tycka.

På den här flygbilden är Florahallstomten obebyggd.

Affärshuset med lägenheter på plats.

I ”skrapans” bottenvåning skulle det bli affärslokaler och konditori för att nu nämna något. Det fanns stora planer. Med facit i handen kan alla se i dag vad det blev av det högtflygande planerna. Det blev en affärslokal i ett normalthögt hyreshus. Kommunen ägde marken där höghuset skulle uppföras. Marken annonserades ut i lokaltidningen , Askersund-Tidning. Två intressenter anmälde sig innan tiden för svaren hade gått ut, det var HSB och Konsumtionsföreningen. Det märkliga var att ingen av dessa blev köpare, utan marken såldes till Hakonbolaget och byggherren Anders Diös.

Försäljningen gick dock inte helt smärtfritt. Det hela fick avgöras i stadsfullmäktige. Med röstsiffrorna 15-12, till Hakonbolagets fördel. Motståndarna ville inte ens ta upp Hakonbolagets ansökan om köp, eftersom anbudet kommit in för sent. Drätselkammarens ordförande Matteus Berglund, hade lärt sig bortförklaringarnas svåra konst på högre nivåer. Han var också riksdagsman. Berglund förklarade vid beslutet att Hakonbolaget hade hört sig för om tomten flera år tidigare. Att sedan annonsen gick bolaget förbi berodde helt enkelt att annonsen enbart fanns i den lilla lokala tidningen som i stort sett inte lästes mer än av de som bodde i Askersund. Ett annat starkt skäl till försäljningen just till Hakonbolaget var att de flesta affärsmän i staden redan var anslutna till bolaget. Berglund hävdade också att det inte fanns någon villkorad sluttid i tidningsannonsen. Så det så…

Precis som alltid, har det gått att styra beslut på ett visst sätt efter ideologier och kontakter. Och då får också demokrati stryka på foten för att komma fram till beslut. Och i det fall som jag berättar om blev det ändå 15-12…..

Tomten fortfarande öde.

Pensionärssamling för resanutanför Florahallen (ICA-jouren)

Hur som helst fick inte Askersund någon ”skyskrapa”. Men huset som byggdes på tomten får duga gott. Det blev en affärslokal som tänkt från början. Och det var väl ändå det viktigaste.

Som vanligt har Linus Larsson hjälpt till med en del bilder.

I politiskt oroliga tider som dessa kommer jag att tänka på Snavlundalantbrukaren Erik Gustaf Eriksson. Och hur svårt det kan vara att få till det. Han hade en dröm om att bilda ett bolag med namnet ”Arbete och frihet. Det blivande bolaget skulle hjälpa ”de förtryckta mot kapitalismens bojor”. Men det gick inte som den djärve bonden Erik Gustaf hade tänkt sig. Han blev utsatt för spått och spä.

Arbetare vid Hammars glasbruk på 1800-talet

Lantarbetare vid Stockshammar

I tidningen Nya Dagliga Allehanda ironiserade man över hans bolagastankar. Svindel och spekulation var andra omdömen Erik Gustaf. Askersunds-Tidning tillhörde de värsta när det gällde att misstänkliggöra Erikssons bolagasplaner.

”Eriksson från Snavlunda socken kommer att pryda förnämsta platsen i det museum, som han i Askersund tänker inrätta”, ironiserade A-T.

Det var i senare delen av 1800-talet som Snavlundabonden tänkte bilda det jättelika arbetarögda bolaget. Upprinnelsen ägde rum under nödåren 1867-1868, då folket svalt och led brist på det nödvändigaste. Det hölls folkmöten runt om i landet. Särskilt gick missförhållandena ut över lantbrukarna. Man utvandrade till Amerika från de små torvorna.

Det var i det ögonblicket arbetaren Gustaf Eriksson framträdde inför södra Närkes svältande bönder med förslag om ekonomisk frigörelse, med bildandet av bolaget ”Arbete och frihet”. 250 000 aktier skulle spridas ut bland arbetarna , summan skulle uppgå till 2.500.000 riksdaler. Av de olika grenarna som skulle ingå i bolagets verksamhet, nämnde s mineraliska och industriella företag, samt jordbruk, handel, anläggande av tryckeri, utgivning av tidning, ett bibliotek, ett museum , en arbetsskola, sjukvård och ålderdomskassa, för att nu nämna något av Snavlundabondens planer. Som tjänstgörande generaldirektör ansåg sig Eriksson vara självskriven.

Nerikes –Allehanda misstänkte i en artikel att Erikssons förslag var en bluff, enbart för att få in pengar till en planerad Amerikaresa. ”Arbetarklassens självverksamhet är god och riktigt, med dessa galenskaper är att beklaga”.

Företaget startade också i blygsam skala, men tidningarna fortsatte att varna för konsekvenserna och för Eriksson. Det ansågs att han helt saknade kompetens att leda ett stort företag. Vid en allmän bolagsstämma 1871 togs beslut om att bolaget skulle upplösas. Bolagsbutikerna i Åmmeberg och Askersund lades ned. Två års slit gick om intet.

Hur gick det för Gustaf Eriksson, mannen med de stora drömmarna och ambitionen att bryta kapitalismens makt? Sedan hans stolta bolag upphörde, flyttade han 1871 till landet i väster. Men han var tillbaka i Sverige redan efter två år. Då bosatte han sig i Timrå. Sedan tonar hans liv bort i ett dunkelt fjärran. Eriksson var född i Lerbäck 1834, där han också gifte sig. Men där slutar mina kunskaper om honom. Men jag har ändå tyckt at det var en intressant historia att berätta.

Nya Dagliga Allehanda ironiserade över Erikssons tankar under lång tid. Vid ett tillfälle skrev tidningen: ”Blir Erikssons planer realiserade, så bör Askersund lyftas i jämnhöjd med London och Paris. Tänker er gott folk, när bolaget ”Arbete och frihet” får ordning på sin bank och sina övriga företag och sin generaldirektör, ja då blir det bäst för örebroare att flytta sin stad”. Och så säger folk att en del tidningarna i dag är elaka och hänsynslösa….

Arbetare vid Zinkgruvan Nygruvan

Skyllbergs bruk Kårberg

Askersund blev aldrig riktigt en storstad, eller så präktig som Eriksson hade tänkt sig. Många arbetare förlorade troligen också sina sista slantar på det erikssonska finansäventyret. Banken och företagen hade ingen täckning för sin verksamhet. Allt förblev en hägring om arbetarnas ekonomiska frigörelse. Men bakom drömmarna låg det ändå en tanke om en ljusare framtid för människorna. Men förståelsen och förutsättningarna på den tiden var grymma och vidriga. Eriksson föll på ett räkneexperiment , som förmodligen inte ens dagens räknenissar och nationalekonomer hade kunnat lösa.

Har försökt att hitta en bild på Gustaf Eriksson, men det har inte gått. Kanske någon i bygderna har en sådan bild? I så fall hör av er. Däremot har jag hittat massor av gruppbilder på arbetare utanför sina arbetsplatser. Det var mycket vanligt på den tiden att man tog gruppbilder på hela arbetstyrkan. Det förekommer nästan inte längre. Vilken fin gruppbild det skulle bli om alla kommunal personal ställde upp sig på torget för en bild. Det skulle bli en unik bild att sätta upp väggen eller klistra in i familjealbumet .

Arbetare vid Harge tegelbruk

Arbetare vid Askersundsverken på 20-talet

Gamla dagböcker är intressanta. Särskilt om det är någon annans bok och det finns lite skvaller. Men det är fult att läsa andras hemligheter. Är man nyfiken så är man. En liten ursäkt är dock om dagboken är väldigt gammal. Och det är just vad den här bloggen ska handla om . En gammal dagbok från 1800-talet som berättar lite om livet och tankar i småstaden Askersund på den tiden. Dagboken är skriven av en dam och den handlar mycket om nöjen och kärlek i hennes ungdoms Askersund. Lite samma sak kanske….

”Nu är det vår igen och jag är 12 år. Björkarna vid Nordhammar har fått ljusgrönt lyster. Vi for till Björstorp och fann mormor vid god hälsa. På kvällen är det storkalas i parken hos Mamsell Dahlgren. Jag åt en pudding och den var så god att min mage värkte. På söndagsmorgonen kom Oskar tidigt från Björstorp och vi for sedan till Tortärn. Jag hade en ny klänning och jag dansade fram på lätta fötter. Jag tyckte Oskar var stilig och hela livet lekte.”

”Den 20:e avlöpte den stora seglatsen på Alsen. Vi var på sjön från tre till nio. Vita svanar låg vid Klockarholmen. Jag känner mej som en dam, men jag får inte göra som jag vill. Allting ska pappa bestämma, men mamma tycker jag bäst om. Vi for till Björns, där vi kokade kaffe i en bergsskreva. De pratade också om att vi ska få en järnväg, men det är nog inte sant. Det är säkert bara önskedrömmar.

Det blåste på holmen. Det finns inte så många träd där. Då är Borgmästareholmen mycket rarare. Där är som en park. Sedan seglade vi till Djupviken, där vi var hela kvällen och dansade och sjöng.”

Borgmästareholmen var ett kärt tillhåll för många askersundare för i tiden. Det vittnar dagboken om.

” I dag fyller jag 14 år. Jag har druckit kaffe hos mormor. Det liksom spritter i mej av liv. Men mormor säger att det inte passar, jag måste vara sedesam säger hon. Jag tycker det är dumt, för mormor har så många och vida kjolar på sig, men det ska jag nog inte ha. Vi promenerade till Åbron på kvällen. Nu skjuter dom inte så mycket på Borgmästareholmen och det tycker jag är bra. Då behöver man inte vara rädd.”

Skarpskyttekårens övningar skrämde många

”Emilie och Tolins gick i dag på nykterhetspredikan och så blev det seglats till Kalvholmen. Det var också musik och roligheter på Borgmästareholmen. Man blåste i mässingsinstrument. På aftonen var vi på Kyrkbacken. Det var Beckmans och vi.”

”Jag är nu 16 år och har inte skrivit i boken på länge. I dag ska tant Medin komma till Askersund. Hon skall bo vid Nordhammar hos Hedendals. Undrar om hon är snäll?

Jag har varit på båda julottorna och undrar i dag om Gud var med i kyrkan? Det glunkas om på stan att tant Medin har en fästman. Får se hur det går. Hon talar mycket om honom och hon virkar i hemlighet på mellanspets till örngott och lakan åt sig själv. Vad tror hon egentligen? Jag skrattar så förfärligt åt vad? Ingenting.

Vi var ute och provade skridskorna. Vi åkte runt Byfogden två gånger, men det var så kallt. Men nere i vilken, där dom säger att en järnväg ska gå fram, eldade dom på sjön för värmens skull. Där var en ung man som ville hålla mej i armen. Jag vågde inte låta honom göra det även jag själv ville det innerst inne. Han såg trevligt ut , men var kom han ifrån?”

” I dag har fröken Sundblad varit här. Hon har lärt mej knyppla. Sångföreningen har sjungit i dag. I dag har också Emil predikat här. Vi har varit hos faster på kalas. Boströmarna och någon som hette Waldenström och mamsell Berg var där. I går kom mamsell Andersson hem, hon har varit hos sin fästman. Får se hur det går, han är liten och tjock och har varit gift tidigare. Ack,ja…”

En flickaktig förälskelse har börjat spira. Så här låter det:

”Jag såg honom i går, han gick genom östra tullen. Han var lika stilig som vanligt. Men tyst nu min mun! Mamsell Andersson och vi var på Borgmästareholmen och drack kaffe. Det ska bli så fint där ute i framtiden säger dom. Det skall bli alla möjliga förlustelser. Men om man kunde gå över dit på en bro skulle allt bli så mycket lättare. Det skall bli dans och servering av alla slag. När jag skriver just nu har faster gått till Långhällan och en hel syndafamilj har böjt sig vid Jesu fötter”

”Jag såg honom igen. Det har på nytt blivit en bedårande vår. Vinden leker så milt i min kjol och jag känner en berusande längtan att leva ut mitt liv. Förbindelsen tycks gripa mej trots att han varken är vacker eller rik. Men ändå dras alla flickor till honom. Man har dock hindrat mej att gå ut. Jag stod alltid bakom gardinen och såg min vän snedda över parken.”

”Jag måste tänka en stund innan jag skriver. Jag stod nyss nere i torghörnan där jag gömde mej vid Rådhusets gavel. Det ligger en krog strax intill och utanför stod några oroliga hästar. Då-just då-gick han över torget, han kryssade mellan vattenpussarna och höll på att ramla i en stor grop. Mitt hjärta bävade, men han såg mej inte.”

”Vi har varit ute och åkt släde. Efter slädfärden var jag på bal i Stadskällaren. Det var hög stämning, men det luktade sprit av herrarna. Och det tycker jag inte om.”

Sundstedska huset vid Sundsbrogatan, stadens ”societetshus under första hälften av 1800-talet.

Men nu spetsar situationen plötsligt till sig. Ägaren till dagboken har nåt mogen ålder och så här låter det sommaren därpå:

”Jag har gråtit en hel natt. Jag har endast talat med honom en gång och han höll mej i sin famn. Det gjorde mej yr och besinningslös. Men det blev inget mer. Han kysste mej inte ens. Men hur hade inte den natten kunnat sluta? Kanske det var bäst som skedde?”

”Åter har det kommit höst . Jag gråter dagar och nätter. Aldrig mer ska någon få min kärlek. Jag vill nu vara hos Gud och träffa mormor.”

Den 2 juni 1886 kan man läsa följande i dagboken:

”Ja nu sitter jag på tåget. Jag skriver för sista gången i min dagbok. Jag ser dej ej mer älskade lilla stad. Jag tar alla minnen med på färden mot det okända. Nu försvinner staden i ett svart töcken från det bolmande loket. Nu ser jag den sista skymten av mina drömmars stad. Tåget går in en kurva och nedför en backe.

Jag känner att jag börjar bli gammal”.

Som vanligt har vännen Linus Larsson hjälpt till med en del bilder

Vattenår heter den samling av Folke Dahlbergs lyrik som gavs  ut  1964 av FIB:s Lyrikklubb. Så heter också en av hans centrala  dikter och den har fått ge namn åt det medlemsblad som Folke Dahlberg Sällskapet ger ut två gånger om året sedan starten 2002. I varje nummer har Jonas Modig skrivit en krönika med reflektioner kring Folke Dahlbergs liv och verk.

De finns nu samlade Genom vattenåren, bearbetade  och utvidgade och rikt illustrerade med Folke Dahlbergs  teckningar . Tomas Bannerhed  har skrivit förordet.

Debatten om kriminalvården är het i Sverige just nu. Partierna presenterar olika tuffa förslag någon gång i veckan. Det verka vara en tävling vilket parti som går tuffats fram. Det får mej att tänka på när Askersund hade en egen rådhusrätt. Då var det som det var. Sällan några nya förslag på straff. Men då var det heller inga stora mål som dök upp.

Rådhusrätten i Askersund hade sina sammanträden i Rådsalen fram till i december 1947. Det sista målet var så simpelt som ett rattfyllerimål. En man från Falköping hade lånat en av försvarets lastbilar och låtit två flickor från Askersund åka med till en dans i Åmmebergs Folkets hus. Utrymmet i bilen var bara avsett för en person, men finns det hjärterum så finns det stjärterum brukar det heta. Eller om det är tvärtom? Mannen från Falköping skulle imponera på sina damer och trampade gasen i botten. Vid Djupviken bar det sig inte bättre än att lastbilen körde in ett vägräcke, varpå bilen gick utför vägbanken och slog runt. Turligt nog blev det inte några allvarliga personskador.

Ett annat problem för Falköpingsbon var att han tittat för djup i flaskan redan innan färden till Åmmeberg. Han var starkt påverkad av rusdrycker, på ren svenska var han jäkligt full. Föraren dömdes för grov vårdslöshet i trafiken. Han hade också olovligt åkt runt på nöjesfärder med försvarets lastbil. Det är förbjudet. När det gäller försvaret handlar det om allvar. Föraren dömdes till en månads fängelse och att ersätta staten med 1.463,50 kronor för skadorna på bilen. Och inte nog med det. Vägförvaltningen krävde 182,93 kronor för skadorna på vägräcket. Ingressen på tidningsreferatet vid det sista mötet var lite smått lyriskt.

I december 1947 bröts en 300-årig hävd när rådhusrätten försvann. Askersund skulle vid årsskiftet läggas under landsrätt. Det innebar att magistraten avvecklades och borgmästareämbetet drogs in. Istället för en borgmästare , tillsattes en kommunalborgmästare. Det var skillnad på det. Gunnar Bretzner hade varit borgmästare i Askersund i 34 år när han lämnade sin post. Han var lite ”Kung av Askersund” skulle man kunna säga. Kommunalborgmästare Viktor Bernhagen fick när han tillträdde lite mera förvaltande uppgifter. Inte riktigt lita fint som under Bretzners ära. Efter kommunsammanslagningen i början på 70-talet, förändrades Bernhagens roll. Titeln borgmästare var bara en titel. Men ibland uppfattade inte Viktor Bernhagen att det skett förändringar. ”Bönderna” hade kommit in till stan” som han så vördsamt uttryckte sig. Det ledde till att politikerna tröttnade på honom och lyfte ut honom från Rådhuset. Sista tiden satt han i annan huslänga på rådhustomten och var inte helt nöjd med sin situation.

Vid det sista rådhusrättssammanträdet överflyttades också Askersunds handelskassa, 13.890.17 kronor, till kommunalborgmästaren, två köpmän och till två av stadsfullmäktiges ledamöter. Avkastningen skulle gå till understöd åt efterlevande änkor till köpmän, samt till deras barn.

Rådsalen i Askersunds Rådhus moderniserades för några år sedan. Drottningens Kristinas porträtt pryder en vägg. Drottningens allvarliga blick ska påminna om att det tas viktiga och riktiga beslut i salen även i dag.