ovedanielsson.se

Har Askersund någon framtid? Det undrade en ledarskribent vid ett tillfälle . Inte den här veckan om någon tror det utan för mycket länge sedan. Närmare bestämt den första ledaren i det första numret av Askersunds-Tidning, i september 1857. Vem som skrivit ledaren framgår inte, men förmodligen var det grundaren av tidningen , Carl Isaac Fahlgrén. Han arbetade både med Askersunds-Tidning och kampen för sitt eget konstruerade blindskriftssystem.

Carl Isaac Fahlgrén

Ledaren svarade själv på frågan om Askersunds framtid. Det blev ett JA under vissa förutsättningar. Enligt ledarskribenten var det nödvändigt med en järnvägsförbindelse mellan Askersund och Örebro, som skulle binda samman Hjälmaren, Mälaren med Vätterns dalgång. På det viset skulle det bli en naturlig förbindelse mellan Smålands och Närkes bergslagsorter, samt med de spannmålsproducerande landskapen Östergötland och Västergötland. Nu blev det ju inte så utan Askersund fick nöja sig med en smalspårig järnväg från Lerbäck. Men Askersund har ju ändå överlevt.

”Läsning för blinda ” kom ut 1866. En unik bok som tidningsmannen, författaren och askersundaren Fahlgrén skapade. Boken är donerad till biblioteket i Askersund. I samband med donationen ordnade enhetschef Annika Restad också en utställning.

Ledarskribent skrev också om vilka framsteg Askersund hade gjort under några år i mitten på 1800-talet. Den första ångbåten som började sina turer till Askersund på hösten 1854. Ledaren berättade också att det skulle bli fyra ångbåtar i trafiken mellan Askersund och Göteborg.. Från att ha varit den mest vanlottade städer när det gällde postgången, hade det blivit stora förändringar 1857. Olägenheten blev undanröjd genom en ny dubbel postgång på Rammundeboda (Laxå) . Post från och till Göteborg tog endas två dygn. Från Stockholm tog det fyra dagar och till Stockholm tre dagar. Och inte nog med det , Askersund hade också fåt telegrafförbindelse med det stora telegrafinätet som nådde ända ut i Europa. Allt det där betydde mycket för den industriella utvecklingen. Bron över Hammarssundet och vägbygget mellan Askersund och Lerbäck var andra stora framgångar för stadens utveckling. Ett önskemål var också förbättringar i hamnen.

Tidningshuset vid Stora Bergsgatan

Carl Isaac Fahlgrén levde mellan 1815 och 1878. Ofta har hans födelseår angives felaktigt till 1816. Det finns inte så mycket fakta om Fahlgréns liv i Askersund. Han kom till Askersund 1857 . Däremot finns det massor av information om det blindskriftssystem han konstruerade. Fahlgéns namn kommer för alltid att vara inskrivet i den svenska blindhistorien. Bibliotikare Sten Gustavsson, Stockholm, har gjort ett imponerande forskningsarbetet när det gäller Fahlgréns arbete med blindskriftsystemet. Stens essä om Fahlgrén kommer att finas med vid utställningen. I drygt 20 år kämpade Fahlgrén för att vinna erkännande för sitt system, som måste kostat honom stora pengar och mycket arbete.

Fahlgrén var född i Uppsala och hade skaffat sig stor erfarenhet och skicklighet som boktryckare när han kom till Askersund 1857. Carl Isaac var en elegant och snobbig då han som 40-åring dök upp i stan. Han var en man att räkna med. Han trivdes i den lilla staden, men om det berodde på den underbara naturen eller den kvinnliga fägringen må vara osagt. Enligt olika skrifter gjorde Askersunds sköna damer verklig good will för staden. Och den unge begåvade konstförvanten var charmig. Han uppträde och världsvant och en smula raljant. Det ledde också rakt in i stadens socitet.

Han slog sig ned i gården 152 (i hörnet Stöökagatan-Lilla Bergsgatan), där även gårdsägaren och målaren Jan Andersson med hustru Maria bosatte sig. Paret fick dottern Lovisa Mathilda och sonen Carl Johan. Sonen kom att bli Fahlgréns gudson. Samtliga inneboende på gården uppmärksammades också senare i Fahlgréns testamente.

Stöökagatan på 1880-talet. Rådhuset till höger.

Axel Fredrikssons bokbinderi inne på gården 152 Stöökagatan 17

Den första tiden drevs Askersunds-Tidning och tryckeriet i någon slags bolagsform. 1857 blev Fahlgrén ensamägare till tryckeriet. Första numret av tidningen utkom den 19 september 1857. Hans yrkesskickighet gav genklang i fackkretsar. Långt senare tog han i sin tjänst en förhoppningsfull yngling, Emil Andersson, som även skulle bli hans efterträdare. Tryckeriet var enkelt och primitivt och illa rustad vid starten på Carlstenska gården vid Stöögagatan –Lilla Bergsgatan. Kan väl nämna att jag i dag bor där inne på gården. Snart flyttade företaget till större lokaler vid Storgatan, där sedan Konsum uppförde sin affärsfastighet. I dag finns Åhlins där. Fahlgrén avled 1878 , nyligen fyllda 63 år. Det blev en ny ägare och namnet ändrades till Askersunds-Veckoblad, för att senare byta tillbaka till det gamla namnet, Askersunds-Tidning. Efter en kort tid övertog A-E Andersson tryckeri och tidning. Överlåtelsen ägde rum 1885. Då var Emil Andersson 23 år gammal. Tio år senare lät han bygga den röda tegelbyggnaden vid Hospitalsgatan som kom att bli en tidningscentral. Emil Anderson avled 1918. Sonen Joel tog då över faderns poster. Joel är mera känd med efternamnet Haugard.

Före bibliotikarien Sten Gustavsson har på uppdrag av Talboks-och punktskriftsbiblioteket donerat ett unikt bokverk av Fahlgrén till biblioteket i Askersund. Blindskriftsboken som nu finns på biblioteket har namnet ”Läsning för blinda” och är från 1866.

Alf Cederlind har forskade lite om Fahlgréns boende i Askersund och gård 152. Linus Larsson har också lite bilder från gården. Själv har jag bidragit med att skriva lite om bokdonationen på min blogg och letat efter lite fakta från Fahlgréns 20 år i Askersund. Det har skrivits om framstående män i Askersund, men inte mycket om mannen som en gång startade Askersunds-Tidning

Det har blivit populärt i media och i böcker att ta upp gamla brottsfall. Och jag vill inte vara sämre. Mitt fall är från 1970 och hände i centrala Askersund. Tjuvar stal 25 000 kronor vid en kassaskåpskupp i Askersunds Rådhus men missade bankböcker med 2 miljoner kronor innestående. En del äldre personer minns säkert händelsen fortfarande. Det var en kupp som alla pratade om vid den tiden. Och det beror säkert på tillvägagångsättet. Tjuvarna behövde inte bryta sig in. Rådhusets ytterdörr stod nämligen öppen hela natten. Och att dörren stod öppen berodde på att borgmästare Bernhagen glömt att släcka lyset på sitt arbetsrum när han gick hem för kvällen.

Ytterdörren till Rådhuset stod  olåst .

Byggnadschefen hade jobbat över och låste som sig bör ytterdörren. När han satte sig i bilen fick han se att det lyste i borgmästarens rum. Han gick då tillbaka och låste upp ytterdörren för att ingen skulle bli inlåst på Rådhuset. Det fanns nämligen inte patentlås på dörren.

Borgmästare Bernhagen hade glömt att släcka   lyset i sitt arbetsrum.

Hade tjuvarna väntat till efter kommunsammanslagningen den 1 januari 1971 hade de inte kommit över några pengar.  Då slopades kontantkassan. Men nu blev det pengar. Tjuvarna gick in genom den olåsta dörren. Kontorsdörrarna på övervåningen bröts upp. Där stals enbart borgmästarens matta, men den lämnades kvar i bottenvåningen. Det säger allt om den mattan.

Kassavalvet som fanns i drätselkontoret saknade tjuvlarm.  Valvet skars upp med en skärbrännare. För att inte flammorna från den skulle synas hängde tjuvarna upp ett skynke för fönstret till bakgården. Inbrottet upptäcktes av en städerska som kom tidigt till jobbet.  Har inget minne av hur det gick för tjuvarna.  Hela det stulna beloppet täcktes av en försäkring.

I dag är säkerheten betydligt bättre på Rådhuset i Askersund. Ytterdörrarna är låsta på kvällstid. Även dörrarna in till tjänstemän och politiker är låsta. Man får säga till i växeln för att få kontakt. Klimatet har hårdnat. Men 1970 var det ingen som  kunde tänka sig ett inbrott i maktens boningar. Sådant höll man inte på med….

Benny Lennartsson är en av Örebro SK:s stora bandy- och fotbollsspelare. Mest känd är Benny
för sin stora insats som spelare, tränare och ledare i fotboll. Under lång tid ute i Europa. Men
det var bandyn som lade grunden till Bennys idrottsintresse.

Som grabb fick jag följa med farsan Ernst till bandymatcherna i Askersund, när IFK spelade i
Allsvenskan. Farsan var från Snavlunda och hade spelat fotboll både i Snavlunda och Skyllberg, berättar Benny. Vi bodde i Kvarntorp men farsan åkte alltid till Askersund för att titta på bandy. Jag fick sitta på
hans axlar och kolla när det var mycket folk. En del bakom oss gnällde över att vi skymde sikten
men sådant lyssnade vi inte på.

Mina första bandyidoler blev Karl-Erik Södergren, Gunnar Carlsson och Svante Eriksson i
IFK:s blåa elva. Karl-Erik kom ju sedan till oss i ÖSK i mitten på 50-talet. ÖSK tränade ofta lådbandy när laget var som
bäst. Och det var allvarliga drabbningar. Jag gick dit och kollade de stora grabbarna.
När det fattades någon fick jag hoppa in. Så började min bandybana. Benny spelade 120 allsvenska matcher, gjorde
44 mål och blev svensk mästare 1965 och 1967. Han blev också landslagsspelare och Stor grabb. Benny spelade också ishockey för ÖSK.

När jag var på väg att bli A-lagsspelare i fotboll spelade jag också både bandy och ishockey. Fick
order om att välja sport. Idolen Södergren valde ishockey i Hallsberg före bandyn, men övertalades att också fortsätta med bandy. Det var lite före min tid. Han lydde inte några order, konstaterar Benny.

Vi var flera som kombinerade bandy och fotboll, som Hasse Nordin och Sören Andersson. Vi
spelade bandy en bit in i mars och tre veckor senare var det allsvensk premiär i fotboll Efter 15 bandylandskamper åkte Benny på otäck smäll mot Ryssland i Örebro (VM 1969). Benny var då en av Sveriges allra bästa bandyspelare.

Okbenet trycktes in och sedan var det färdigspelat med bandy för min del. Flyttade därefter till
Schweiz och satsade mer på fotbollen. Även om det var bandy som startade Bennys
idrottsintresse på pappa Ernst axlar går han inte och tittar på bandy längre.

Senast jag var på bandy var på 60-talet när jag spelade själv. Jag älskade att spela bandy men det
är inte något speciellt att titta på. Bandy ska spelas.

Reportaget om Benny finns i det senaste numret av Idrottsarvet som är Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskaps egen tidning.

Fotboll
Benny spelade 117 matcher för ÖSK och representerade även Fullham FC och FC Monthey.
De lag Benny tränat är FC Monthey, Örebro SK,
IFK Sundsvall, Viking FK, BK Forward, Lyngby
FC, Bristol City FC, Viking FK, Viborg FF, IK
Start, GAIS, U 21 Sverige, OS-landslaget 1988,
Elfenbenskusten.

Förvandlingen av Vattentornet till  lägenheter pågår för  fullt. Norra Bergen i Askersund har  blivit en stor byggarbetsplats med Vattentornet  och alla småhus som växer  upp i  området. Just nu jobbar man men den gamla vattencisternen. Ett knepigt jobb vad jag förstår. De som byggde cisternen gjorde  inget fuskjobb. Här  kommer några  bilder  från den här veckan.

 Cisternen som sitter i Vattentornet rymde 280 kubikmeter vatten och är åtta meter djup.  Nu måste delar skärs bort för att få plats med kök och badrum till lägenheterna.

Sedan i januari 1922 har askersundarna från och till pratat om Elsa Anderssons dödshopp på Alsens is. Berättelsen har gått i arv över generationer. Men det är fortfarande lika målande. Bondflickan från Strövelstorp i Skåne var Sveriges första kvinnan i Sverige som tog flygcertifikat, eller aviatördiplom, som det hette på den tiden. Dödshoppet var bara hennes tredje fallskärmshopp i Sverige. Vid olycksplatsen ute på Edö finns en ganska välbesökt minnessten rest över Elsa Andersson. 100 årsminnet av olyckshoppet kommer att uppmärksammas i Sjöängen den 22 januari med visning av filmen om hennes liv , ”Så vit som en snö”. Vidare kommer det finnas ett bildspel i foajén om hennes liv.

Elsa Andersson omkom vid ett fallskärmshopp i Askersund 1922. Jan Troell gjorde om hennes liv som hade premiär i januari 2001

Bilden är tagen från bergshöjden på Edö där Elsa Andersson slog ned med sin fallskärm.

Kungliga Svenska Aeroklubben reste en minnessten över Elsa Andersson på nedslagsplatsen ute på Edö.

Bilden är från 1922 och Elsa Andersson är på väg mot sin sista flygtur och fallskärmshopp. I bakgrunden syns landskyrkan i Askersund. Cirka 3000 askersundare följde Elsa Anderssons dödshopp över Alsens is. Men det gick fel. Fallskärmen utvecklades aldrig.

Efter hård kamp med SF lyckades Folkets hus föreningen i få en premiärfilm till Askersund. Inte undra på sedan att styrelsen i FH klädde upp sig för at ta emot premiärpubliken. Från vänster Rolf Arvidsson, Ingemar Åhs och Robert Willen.

Runt tre tusen askersundare följde Elsa Anderssons dödshopp ute på Alsens is, som slutade i ett träd på Edö. Fallskärmen utvecklades inte. Fallskärmen föll 600 meter. 50 meter från trädtopparna fladdrade skärmen till som en trasa, men för sent. Många som var med vid uppvisningen har berättat för mej om den tragiska händelsen, som senare blev en film av Jan Troell med namnet ”Så vit som en snö”. Amanda Ooms hade huvudrollen i filmen.

Filmen hade premiär på tre platser, Ljungbyhed, Stockholm och slutligen också Askersund, i januari 2001. Men det skedde efter hård kamp av Folkets husföreningen i Askersund. Askersund fans inte med från början som premiärplats, men SF ändrade sig i sista minuten. Jan Troell hade startat filmprojektet om Elsa Andersson redan 1992, tillsammans med författaren Jacques Werup. Manuset byggde på gamla brev med systern Stina. Werup skrev både filmanuset och en bok om den mytomspunna fallskärmshopperskan.

”Boken bygger på en händelserna i filmen. Normalt brukar det vara så att man bygger en film på en bok”, berättade Troell en gång för mej i telefonen.

Filmaren var mycket överraskad över att filmen väckte så stort intresse och uppståndelse i Askersund. Folkets hus föreningen hade laddat upp både med snittar och cider till premiärföreställningen. Troell tycke inte att ett dödshopp var så mycket att fira för askersundarna. Troell hade aldrig varit på Edö och sett minnesstenen över Elsa Andersson,

”Jag har aldrig varit där. Däremot har jag fått se minnesstenen på bilder”, upplyste han mej om.

Amanda Ooms fans dock på plats i Askersund vid premiären. Hon besökte också minnesstenen på Edö.

Askersundare som kom till premiären hade förhoppningar om att få se bilder från Askersund i filmen. Men så blev det inte. Filmen handlade i stort om vad som drev Elsa Andersson att börja hoppa fallskärm. Det var hennes far som bekostade flygskolan och utbildningen i Tyskland. Elsa beskrev som en kvinna som älskade sensationer av olika slag. En sådan var faran.

Under en ganska lång period var det mycket svårt att ta sig fram till olycksplatsen. I början av 90-talet tog Aste Vikström med sig sitt huggarlag till minnesplatsen för att röja upp och markera stigar. En skylt sattes också upp ute vid Åmmebergsvägen. Kungliga Svenska Aeroklubben reste stenen på Edö.

Bloggen handlar om Ahnérska huset i centrala Askersund och dess historia. De gamla husen är rivna och ersatts med hyreslägenheter som ägs av Askersundsbostäder. Askersundsprofilen och skolvaktmästaren Bertil Nordlund hade jobbat i en butik inne på gården berättade hur det var en gång i tiden.

 Bertil började arbeta  i en speceriaffär som låg i hörnet Sundsbrogatan-Väderkvarnsgatan år 1925. Där stannade han fram till 1940 då han fick vaktmästarjobbet på Samrelaskolan.

Ahnérska huset grannen med Rådhuset. En 50-talsbild.

Kaleb Ahnér en betydelsfull man i Askersund när det begav sig.

Den förste  ägaren till speceriaffären  var Axel Andersson. Efter  honom kom  A R Norry, som senare blev kamrer på Skandinaviska banken. Den tredje  ägaren hete Kaleb Ahnér. Han drev  också  kemikalieaffären, även kallad Ahnérs färghandel.

Kaleb hade också Andersson som efternamn liksom A R. De var inte släkt, men det blev för  mycket av Andersson tyckte de  båda och bytte därför efternamn.

Huslängan byggdes  i slutet  på 1800-talet. Bourenska huset som fanns där innan  brann ner  i augusti 1896.

”Affären disponerade andra  och tredje våningen  i magasinet. På den tiden hade alla speceriaffärer allting på lager. På andra våningen fanns socker  och mjöl, som  kom i stora tunga säckar. Vi fick veva  upp säckarna med hjälp av en  vinsch.  De tunga säckarna fick vi sedan bära på ryggen från magasinet fram till affären. På tredje  våningen  förvarades bland annat  fönsterglas  som var packade i lådor. Där fanns  också fotogenlampor, brännare lampglas, Höganäskärl och konservglas”, berättade Nordlund en gång.

” Det fanns förråd även i källaren under  speceriaffären, med  saltsen  och fotogen. Silltunnorna sod i ett särskilt rum.”

”På bottenvåningen fanns det torrdass, vedbodar, garage, tvättstuga plus förråd  för färghandeln. Det fanns  också ett stall som låg intill gatan. På lördagarna var stallet  välfyllt och på gården var det trångt med alla  vagnar. Under marknadsdagarna  skulle  många av hästägarna som kom till stan använda sig av stallet”, berättade Nordlund  vidare.

Jag berättar här också lite om mannen bakom namnet Ahnér. Huset bär ju fortfarande hans namn. Bara det….

Sedan många år tillbaka är det bara huset i korsningen Sundsbrogatan-Stora Bergsgatan som kallas Ahnérska. Från början var det så att fortsättning fram till torget till och med turistbyrån också kallades Ahnérska. Och det fanns ett antal olika verksamheter i byggnaden. Från post, till bank, telegrafstation och tandläkare.

I lokalen där asiatiska finns i dag mot torget fanns förr en speceriaffär . Förste ägaren var Axel Andersson. En av de praktiserade i den butiken var Kaleb Ahnér, som på den tiden också bar namnet Andersson. Han försvann från Askersund till Mariestad, för att sedan flytta vidare till Åtvidaberg. Där var han föreståndare för Åtvids hushållsförening. 1913 återkom han till Askersund för att ta över speceriaffären i hörnet mot torget, som han tidigare var anställd i. Några år senare köpte han fastigheten. Han hade då också bytt efternamn.

År 1920 öppnade han kemikalieaffären i samma fastighet. En fastighet som byggdes om och moderniserades. 1923 överlät han speceriaffären och inriktade sig helt på kemikalier.

Kaleb Ahnér var en stor man i staden. Och då inte bara till sin längd. Han var ordförande i Askersunds köpmannaförening massor av år. I den kommunala verksamheten deltog han flitigt, liksom inom kyrkan, inom Sparbanken , i Askersunds Luhterska missionsförening och Askersundsmoderaterna. Han var också dirigent för Askersunds manskör.

Ahnér var också ordförande inom något som hette gatuförvaltningen. Omläggningen av vissa genomfartsgator, Gröngatan och Sundsbrogatan, var hans verk. Gröngatan gick från järnvägsstationen till Norrbergahemmet. Sedan tog Bergslagsvägen vid och fortsatte norr ut. Många av projekten som han drev stötte på hårt motstånd. Ett problem enligt dåtidens tidningsreferat var att han ibland gick alldeles för snabbt fram. I fullmäktige kritiserade han sina politiska motståndare hårt. Men han hade också höga krav på sig själv.

Handlare Ahnér älskade också fartens tjusning. När han fick sätta sig i sin Graham var lyckan gjord. Ibland for han in till Örebro eller Stockholm med sin bil för att hos myndigheterna påskynda beslut som gällde Askersund.

Leif Linus Larsson har bidragit med en del bilder till bloggen.

På trappan till PJ:s Livs som fanns i loklar ut mot torget. Fr.v Bertil Andersson, Monika Fredriksson, Pelle Johansson och Leif Swallin

Skandinaviska banken fanns också ut mot torget. På bilden Erik Wassberg, Inga Wahlfridsson och Arnold Wickberg

Sundblads butik ut mot torget 1937. Överst Severin, Sten Sundblad, Bertil Nordlund. Främre raden : Göte Ekstedt. Åke Dunker Karlsson, Börje Didriksson,Gun Sundblad och Gustav Sundblad.

Speceriaffären ut mot torget i början av 1900-talet. Då var Norry ägare till butiken

Postsortering i Ahnérska. Det är Gunnar ”Kina” Karlsson som sorterar julpost 1961.

Telegrafstationen fanns i Ahnérska under många år. Bilden är från 1959

Gun Eriksson hade inga problem att hålla reda på alla kopplingstrådarna.

Just nu visas en dokumentär om folkkäre Evert Taubes liv på tv. Det ska bli tre avsnitt och kommer att bli intressant att följa. Den här bloggen ska dock handla om Everts hustru Astri och redaktören och hembygdsforskaren Joel Haugard. Det finns en koppling. Astri har gjort reliefen på Haugards grav, som är ett porträtt av redaktören. Graven finns på norra kyrkogården i Askersund för den som är intresserad.

ASTRI TAUBE

”Astri Taube föddes 1898 och växte upp i Stockholm som äldsta barnet i en syskonskara på fyra. Fadern drev ett eget konstgjuteri och en egen utställningshall. Hon kom därför tidigt i kontakt med många av tidens konstnärer, såsom Carl Milles, Carl Eldh och Christian Eriksson. Efter Franska skolan gick hon på Tekniska skolan, Sigrid Blombergs skulpturskola samt Caleb Althins och Carl Wilhelmsons målarskolor. År 1920 studerade hon i Paris och därefter fyra år på Konstakademien i Stockholm där hon bland andra hade sin gudfar Carl Milles som lärare. Under studietiden i Paris träffade hon Evert Taube och de gifte sig 1925. Efter bröllopet reste paret till Italien där de arbetade och studerade. De gjorde flera gemensamma utställningar, den första 1925 på Galleri Gummeson i Stockholm. Tidigt i sin karriär ägnade sig Astri Taube åt konsthantverk och gravutsmyckningar, som göts och såldes genom Herman Bergmans firma. Som ung gjorde hon utsmyckningarna till biografen Rio på Hornsgatan i Stockholm (nuvarande Folkoperan), vilken invigdes 1928. Till taket har hon modellerat eleganta hundar, fåglar, fiskar och blommor i vit stuck. Sin första separatutställning hade Astri Taube inte förrän 1974, men åren därefter och fram till sin död hann hon med mer än 25 egna utställningar. Hon målade också akvareller, ofta med motiv från Sjösala, Grekland och Provence eller med inspiration från makens visor. Hennes grafiska blad trycktes i Paris hos Fernand Mourlot. Men det är framför allt för sina barnporträtt som Astri Taube har gått till eftervärlden. Ett av dem finns på Moderna museet”(Text från Wikipedia)

JOEL HAUGARD

Harsdammet från fiolstråkar är en stor anledningen till att Askersunds lokalhistoria blivit så väldokumenterad. Det låter kanske lite märkligt men redaktören, tidningsägaren och hembygdsforskaren Joel Haugard var också en hängiven fiolsamlare. Han hade samlat på sig ett antal dyrbara fiolskatter ute i Europa som han spelade på ibland. Men det blev också hans dystra musiköde. Haugard fick astmaanfall av hartsdammet som rök från stråken. Han tvingades sluta spela. Och istället ägna sig mera åt hembygdsforskning. Haugard levde mellan åren 1892 och 1949.

Under 40-talet skrev Haugard en rad böcker om hembygden och om mänskor som bott där. Redaktörens storverk, Askersundiana, kom ut 1940. Det är nu 60 år i februari som Haugard avled, men hans hembygdsböcker är högsta grad levande för de flesta. I sitt arbete var han synnerligen noggrann. Han kunde i halvtimmar diskutera ett ords betydelse. I sin självkritik var han något av pedant. Han makulerade till exempel en hel upplaga av Askersundiana. Två porträtt fanns på olika ställen och en feluppgift hade smugit sig in om Askersunds hotell. Hellre makulering än lapp med rättelse resonerade han.

Med allt mer imponerande skulder for han runt till Europas storstäder på jakt efter dyrgripar. Sammanlagt ägde han ett hundratal fioler. Haugard spelade också själv. Han var förste violinist i Askersunds musiksällskap. Ofta ackompanjerad av systern Maria Andersson. Haugard var ständigt orolig för att det skulle hända något med hans dyrbara instrument. En natt blev han rädd för att det skulle gå mask i felorna. På fläcken startade han ett flerdagarsjobb som bestod i att spruta fotogen i alla upptänkliga hål i möblerna hemma i våningen . Och så fortsatte det tills han fick ta farväl av violinen.

Joel fick då trösta sig med sin äldre hobby, kulturhistorisk forskning. Något som blivit till stor glädje för dagens askersundare. Så fort någon pratar hembygdshistoria dyker Joel Haugards namn upp.

1918 debuterade Haugard som skönlitterär författare med ”Ann Dayot”. Hans dröm var att bli en berömd författare. Men det blev inte så många skönlitterära verk. Haugard var bättre på att skriva om hembygden.

”Jag skickade manuset till min debutbok Ann Dayot till ett förlag med upplysningen om att verket kostat mej 500 nätters arbete. Till sist kom svaret: ”Huruvida det varit bättre om ni sovit de 500 nätterna eller ej kan vi inte uttala oss om” skrev förlaget”, berättade Haugard i en av få intervjuer som gjorts med honom.

Joel Haugard var född i Askersund. Fadern , A.E Andersson, var boktryckare och tidningsman. Efter studentexamnen studerade unge Joel medicin i Uppsala för att bli läkare, men hoppade av studierna då han ansåg att läkaryrket inte passade honom. Han var allt för blödig. Tidigt kom Haugard in på tidningsbanan. Han blev också redaktör för Askersunds-Tidning och huvudägare till Askersunds Boktryckeri AB. Företaget såldes 1943. Då lämnade han också sin post som redaktör för Askersunds-Tidning. Nerikes-Allehanda tog senare över familjeföretaget. För Joel Haugard var det helt otänkbart att överlåta företaget till någon tidningsman utanför det borgerliga blocket.

Efter försäljningen till NA blev Haugard kvar som chef för Askersunds-Tidning några år. Men mer och mer drog han sig undan offentligheten, undan de gamla vännerna och sällskapslivet. Joel Haugard blev en enstöring som mest vandrade mellan sitt hem på Stora Bergsgatan och sitt stambord på stadens hotell. Han tittade också in en stund på någon film på AHF-biografen (nuvarnde Folkets hus). De sista åren han levde glömde han till och med bort sin kära violin. Han blev inåtvänd och kände sig överflödig.

Joel Haugard skrev alltid sina manus för hand. Han avskydde överdrivna minnesrunor och översvallande hyllningsartiklar som han tvingades skriva ibland. Det ledde också till att han författade sin egen dödsruna. Kärv och verklighetsbetonad. Haugard var en stor man i Askersund. Bestörtningen över hans död den 13 februari 1949 blev stor. Han hade besökt AHF-biografen kvällen för sin död en liten stund. Han hade som vana att aldrig stanna för att se slutet på filmerna. Systern Maria hittade honom död i toalettrummet på söndagsmorgonen. På gamla IP var det allsvenskt bandykval på söndagsmiddagen. Spelarna hyllade honom med en tyst minut. Staden hade förlorat en av sina trognaste söner.

Det råder stor aktivitet på Norra Bergen med byggandet. Det växer upp hus och jobbet med Vattentornet invändigt pågår för fullt. Det har hänt något varje gång jag är där fotograferar. Det brukar bli någon gång i veckan.

Tvättinrättningarna hade fullt upp förr i tiden. Och det fanns ett antal tvättar inom Askersunds nuvarande kommun. De som inte hade råd att lämna in sin tvätt i centralorten var hänvisade till klapphuset på Sundsängen. Morsan Gunborg höll till hemma vid bryggan vid Gårdsjön, i stort sett året runt med tvätt. Så var det på den tiden. Måste erkänna att jag inte tänkte så mycket på hur tvättningen gick till. Men det har ändrats på den punkten.

I dag är tvätterierna borta i Askersund. När tvättmaskinerna gjorde sitt intåg i de svenska hemmen blev det allt svårare för tvättinrättningarna att få till det med ekonomin.

Stortvätt vid kajen i Askersund på 20-talet. I bakgrunden Bäckmans brygga (Marieborg)

Klapphuset med gamla bryggeriet i bakgrunden.

Klapphuset vid Sundsängen

Askersundarna är i dag hänvisade till inlämningsställen- som bensinmackar för vidare befordran till tvätterier på andra orter. Vid Solhaug, strax väster om Askersund fanns ett tvätteri som ägdes av Knut Rosén. Han kombinerade det med en minkfarm och ett skollärarjobb. En ganska ovanlig kombination kan tyckas. En typ av rening pågår fortfarande där. Jehovas Vittnen har förvandlat stället till Rikets Sal. De gjorde ett imponerande arbete med huset på mycket kort tid. Det kom vittnen från hela Sverige och hjälpte till med bygget.

Ingrid Larsson ansvarade för tvätteriets butik i Askersund

Tvätmästare Brunlid vid Solhaug 1966. Han visar upp nya maskiner som allmänheten kunde använda själva. En ny giv inom tvättnäringen.

Läraren och minkfarmaren Knut Rosén drev också tväten vid Solhaug. En lite udda kombination.

Tvätteriet i Solhaug införde moderna metoder på 60-talet. Folk fick åka dit och tvätta själva i maskiner som företaget höll med. Vet inte vad det kostade, men det var ett nytänkande. Tvätteriet hade också en butik vid Sundsbrogatan, där folk kunde lämna in och hämta sin tvätt. Det kallar jag för service.

Vid Sundsängen fanns Westerbergs tvätteri. Han lockade i sin reklam med att han tvättade i ”äkta sjövatten”. Den som tittade i vattnet vid Sundsängen på den tiden blev nog inte särskild imponerad av reklamen. Där flöt det mesta omkring som inte borde finnas i vattnet. Man kan med viss fog säga att reklamen var lätt överdriven. Men Westerberg var en duktig och kunde reklam, så det är honom förlåtet. Och tvätten blev ren. Trots sjövattnet.

Askersundstvätten låg vid Sundsängen. De gamla byggnaderna är borta och har ersatts med garage.

En av det mest populära och billigaste tvättar var , Zinkgruvans Andelstvätt. Den startade 1946 vid kanten av Trysjön och levde kvar i 30 år. Initiativtagare till tvätten var gruvbolaget och Hammars hälsovårdsnämnd. Anslag till att bygga tvättinrättningen kom från olika håll. Fru Vega Adolfsson blev tvättens första föreståndarinna med en lön på 80 kronor i månaden. Tog hon in personal som hjälpte till fick hon stå för det själv.

Fram till 1972 var inte personalen vid andelstvätten fackligt anslutna. 1973 begärde en av personalen inträde i Fabriks och det väckte stor bitterhet i styrelsen. De ansåg at det var helt omöjligt att driva tvätteriet med avtalsenliga löner. Styrelsen vägrade skriva på avtalet. Det slutade med att förbundet satte tvätteriet i blockad. Till slut skrevs avtalet på , men enligt styrelsen var det början till slutet för tvätteriet i Zinkgruvan. 1976 såldes tvätten och andelarna löstes in.

Kommunen köpte tvättstugan, som i sin tur hyrde ut den till Zinkgruvans IF. Under flera år använde klubben huset till klubblokal. Under 90-talet flyttade föreningen sin verksamhet och huset jämnades med marken.

Själv lämnade jag ofta in oljiga arbetskläder till Zinkgruvetvätten. En dam tog med kläderna från mitt dåvarande jobb i Hammar och några dagar senare var kläderna tillbaka i Hammar. Det var många av mina arbetskamrater som också utnyttjade den fina servicen med nytvättade och pressade arbetskläder. Första timmen gick man som en kung. Efter en timme med glaset såg man inte att kläderna varit på tvätt. Och det tyckte de ansvariga vid tvätten i Zinkgruvan var riktigt bra. Det skapade jobb. Det kom nya tvättlådor från Hammar hela tiden. Allt gick sedan framåt. Företaget kom att sköta det hela den sista tiden jag var i Hammar.

Bandystjärnan Gunnar Carlsson, som också drev BE-GE:s i Askersund, var en mästare i att sälja tvättmaskiner när det begav sig. Han tillhörde en av Sveriges bästa försäljare på den tiden. Alla kände honom och han kunde prata för sin vara. En gång berättade Gunnar för mej att han sålt en tvättmaskin när han skulle passera Ingelsby. Vid en brygga låg en kvinna och skurade som hon alltid hade gjort. Gunnar stannade och frågade om han fick ta en bild. Han menade att det skulle bli en unik bild. Det har var i mitten på 50-talet. Folk låg inte vid bryggorna och tvättade längre. Det blev affär.

Bröderna Bertil och Gunnar Carlsson, vid BE-GE:s var duktiga försäljare. Gunar vräkt ut tvätmaskiner till sydnärkingarna i på 50-talet. Men så var han en känd bandystjärna som alla ville prata med. Gunar grabbar driver affären vidare

Leif Linus har som vanligt bidragit med bilder. Faktauppgifterna om tvätten i Zinkgruvan har jag hämtat från en skrift som vännen och före detta kollegan Weine Ahlstrand skrev för ett antal år sedan

Bristen på anslagstavlor och klotterplank var akut i Askersunds kommun för snart tio år sedan. Hur det är i dag ? Det kan jag inte uttala mej om, men en liten uppföljning kan nog vara på plats. Socialdemokraten Solveig Samuelsson ansåg att bristen på anslagstavlor ställer till stora problem för föreningar och arrangörer. Något måste göras snabbt. Butikerna anslagstavlor räcker inte till på långa vägar. Där ska nöjesarrangörer trängas med lappar om upphittade eller bortsprungna hundare och katter. För att inte tala om all reklam för vinterdäck och loppmarknader. Året var 2011.

Anslagstavla i Askersund på 50-talet. Det var församlingarnas tavla.

Samuelsson skrev därför en motion till fullmäktige att det bör göras en översyn om möjligheten att sätta upp en del anslagstavlor i kommunen. Annonser i pressen är inte ett alternativ menade hon. Det är för dyrt för många fattiga föreningar.

Precis som föreningarna får även kommunen vända på sina slantar enligt det svar som Samuelsson fick på sin motion. Det finns inte några pengar till en anslagstavla i Askersunds tätort förrän år 2013. Redan tidigare hade frågan väckts ute bland kommunens byalag , och till dessa tavlor har det anslagits pengar både i liggande budget och i budgeten 2013.

Innan tavlan fick sätts upp i tätorten måste också Sydnärkes byggförvaltning hitta en lämplig plats. Den får inte äventyra den känsliga småstadsmiljön. Den skulle flyta in i miljön även om det nu bara var en anslagstavla. I motionssvaret stod att ”givetvis måste omgivningarna också vara sådana att kraven på fysisk tillgänglighet följs”. Sug på den formuleringen. Vad jag förstår ska den vara lättillgänglig för alla.

Församlingarna hade under många år haft en anslagstavla vid Gårdsjögatan, men som föll för åldersstrecket. Tavlan lutade i flera år, men inga krafter kunde hjälpa att hålla den åldriga tavlan uppe. Den plockades bort.

Tavlan användes av alla. Det var en blandning av kyrkomöten, cirkusföreställningar, danskvällar för att nu nämna något. Tror inte det var meningen från början.

IFK Askersund hade en liten egen tavla på planket mellan Letex och Apotekshuset vid torget. Dit kunde alla som spelade kolla om namnet fanns med i laguppställningen till nästa match. Föreningen informerade också om en del andra viktiga saker. För några år sedan hade föreningarna en lottkiosk utanför Rådhuset, som var tapetserad med affischer. Den var inte vacker, men ändamålsenlig, just för affischering.

På planket i bakgrunden syns IFK:s lilla anslagstavla.

Det finns också en del privata lösningar som jag med hjälp av gamla bilder kan visa. Men till 2013 fanns det ingen anslagstavla i Askersunds tätort.

Bosse Molinder gjorde reklam på sitt sätt

En typ av bilreklam.

Gösta Ahlm försöker locka Nisse Gustavsson och Oskar i Kina till Åhlins. Vet inte hur det gick.

Kyrkoherde Bäckgren lockade folk till hembygdsföreningen på det här sättet.