När IFK Askersund var stora i bandy var träningen i full gång vid den här tiden på året. Då handlade mest om konditionsträning . Några hade spelat fotboll och hade konditionen lite gratis. Under en period var landbandyträning i Rosthyttan Åmmeberg bra i väntan på is. Den var stor och lämplig för landbandy. Problemet var att det dammade ordentligt men vad gjorde det. Bilden har Kjell Johansson plåtad. Spelarna är från vänster: Affe Andersson, Gunnar Öhlin, Garvis Gustafsson, Karl-Erik Hagman och Svante Eriksson.
Inom IFK Askersund har det genom åren funnits några fotbolls-och bandydomare. Längst nådde Leif ” Henka” Johansson. ”Henka ” hade jag spelat ihop med i IFK och uppmanade honom att bli domare i en inomhuscup som tidningen var med och ordnade. Han hade ju ändå stått i mål och dömt många matcher från sin målbur, så jag tyckte det passade. Med sin längd och höga röst skapade ”Henka” respekt och pondus. Förbundet såg också till att han skaffade sig domarkort.
”Henka” Johansson som domare.
Svårast hade ”Henka” att döma matcher på hemmaplan. Då blev det tjat från spelare som kände honom. Men matcher som han dömde längre upp i seriesystemet fick han mycket beröm. ”Henka” finns inte kvar i livet länge men jag minns honom med glädje som en gammal klubbkamrat.
Jag spelade fotboll i många år för IFK och han träffa på många domare av blandat kvalitet. Precis som hos oss spelare. En domare skulle klara av allt med lokala linjemän som bara vinkade till hemmalagets fördel. Inte lätt och med en massa tjat vid varje domslut. När jag tittar på de stora matcherna på tv i dag så är protesterna mot varje domslut kvar. Men de flesta domarna är duktiga och klarar av proteserna på ett bra sätt. Och nu finns det kort att ta till. Det fanns inte när jag började spela fotboll. Däremot kunde de mest talföra spelarna få en skriftlig varning på posten. Har aldrig förstått allt tjat. Hade fullt upp att orka med att spela. Och det går ju aldrig att ändra ett domslut.
I nya Olympiaarenan i Helsingborg finns den här ironiska blindskriftsskylten för domare.
En ung domare som jag tycke synd om kom på moped till matcherna. För att sedan träffa på gamla spelare som visste allt. Själv hade jag slutat som domare, men han fortsatte att döma i många år. Imponerande. Och han skaffade sig också bil senare. Ett annat problem på den tiden för domarna var att de på många ställen fick byta om i samma rum som hemmalaget. Det saknades ett eget rum för domaren. Det kunde inte ha varit roligt att sitta och lyssna på alla kommentarer.
Som domare måste man också ha lite humor för att klara av alla påhopp. Helsingborgs idrottsmuseum har gett ut en bok med namnet ”Men då sa domar`n….!. En mycket trevlig bok med anekdoter, citat, historier och skrönor. Tror jag själv skulle kunna skriva en sådan bok efter alla år på fotbolls-och bandyplanerna, men Hans Sjöström i bokredaktionen har gjort det. Mycket bra. Det finns mycket om elitdomaren Efon Ask. Han dömde en träningsmatch för Malmö FF. I halvtid kallade han in yttern Ingvar Svahn i domarrummet i halvtid. Ingvar var beredd att få en utskällning, men istället fick han femtio kronor av Efon. ”Inte ska väl du springa runt och döma alldeles gratis ” förklarade Efon. Så kan en bra domare få slut på allt tjat utan att leka polis.
Det har gått bra för zinkgruveättlingen Cat Stevens. Han har blivit en världskändis som sångare. Cat slog igenom 1966 med låten ”I love my dog”, och så kom låtar som ”Moonshadow” och ” Moring hasbroken”, för att nämna några. 1978 konverterade han till islam och bör nu namnet Yusuf Islam.
Men det kanske inte så många vet är att Cat Stevens förfäder verkade och bodde i Zinkgruvan. Inte jag heller innan en i släkting till honom, Malin Häggblad bosatt i Västerbotten, skrev till mej och undrade om jag uppgifter om en Gustav Wickman som varit församlingsföreståndare vid Fridhems kapell i Zinkgruvan. Gustav och Klara Wickman fick åtta barn. Ett av barnen, sonen David, var morfar till Cat Stevens.
Gustav Wickman. Bild från Leif Linus samling.
När sångarens föräldrar skildes bodde Cat Stevens en tid i Sverige, Gävle, där han också gick i skolan. Med sin mor återvände Cat med till London där hans far bodde. I förbigående kan nämnas att Cat Stevens är syssling till Sissela Kyle och Jan Scherman.
Cats förfader, Gustav Wickman, arbetade som banmästare vid Åmmebergs järnväg. Det var också ett tåg som tog hans liv. Gustav hamnade under ett tåg i samband med en tågväxling precis utanför bostaden. Det var vid ett stickspår från Åmmeberg till Zinkgruvan. Året var 1905 och Gustav var 60 år.
Banmästaren döptes in i Åsbro Baptistförsamling när han var 32 år. Hustrun Klara och ytterligare sju personer döptes vid samma tillfälle. De bildade gruppen ”Fridhems fria vänner”. De läste bibeln och bad. Ytterligare några personer kom till. Fridhems kapell byggdes på en liten tomt som skänkts till församlingen. Invigningen skedde 1879. Gustav valdes till föreståndare. Grundstenarna av den första kyrkan finns kvar utmärkta av hembygdsföreningen med en plakett.
Efter 23 års medlemskap i församlingen uteslöts Gustav Wickman på grund av ”syndafall”. Vad det bestod av förtäljer inte historien. Även hustru Klara fick lämna församlingen sedan hon klagat på församlingens handlingssätt. Efter några år upptogs Gustav i församlingen igen efter vittnesbörd.
Albert , en annan av Gustav och Klaras barn blev känd som ” Den vite generalen” på 20-talet . Albert Wickman var väckelsepredikanten som blev fredsmissionär som med teknikens senaste hjälpmedel, radiokonserter och filmvisningar lockade folk till mötena. Han gjorde den ena fredsturnén efter den andra i vit bil och vit päls – därav smeknamnet. Han startade hundratals lokalföreningar och ökade antalet medlemmar till omkring 50 000 – enligt sina egna uppgifter. Siffrorna ska tas med en nypa salt – administration var inte Wickmans starkaste sida, tyvärr inte heller ekonomi. Han avsattes som byråföreståndare när ekonomin kollapsat.”
Möjligen var det agitationsframgångarna med “röda bilen”(vänsterpolitik) och “blå bilens” (högerpolitik) agitation som inspirerade fredsrörelsen. På våren 1912 inledde baptistpastorn Albert Wickman som hade bildat Antikrigsrörelsen, en intensiv fredsagitation. Den tog ordentligt fart efter maj 1913 när han med hjälp av vänner köpte en vitmålad bil på avbetalning. Med sin “vita bil” reste han “med snälltågsfart” runt i Sverige och talade på minst fyra platser varje dag, så står det i Carl Sundblads Svenska fredsrörelsens historia (1919).
Tillsammans med honom i “vita bilen” agiterade hans fru Silva Wickman. En sådan hektisk agitationsverksamhet, av Sundblad betecknad som “hastverk”, ansåg Wickman som kallades “vite generalen” och den “vita fredshärens” anförare vara nödvändig inte bara för sakens skull utan också av ekonomiska skäl (kollekt och försäljning). Antikrigsrörelsen fick läggas ner på hösten 1918 och Wickman anslöt sig till den stora fredsrörelseorganisationen Svenska freds- och skiljedomsförening som han tidigare hela tiden hållit kontakt med.
De flesta uppgifterna till den här artikeln kommer från Malin Häggblad. Hon håller på med släktforskning
Cat Stevens har förmodligen aldrig varit i Zinkgruvan. Det kanske är dags att bjuda in honom på en rundvandring till hans förfäders hembygd…
Folkets hus bio i Askersund har fått ett verkligt uppsving sedan filmerna börjades visas i Sjöängens nya publikarenan, med stor duk och alla modern ljudteknik. Höstens kulturprogram vid Sjöängen är också imponerande. Det i ett läge det finns beslutsfattare som vill banta hårt på kulturen då den bäst behövs.
Ragnar Wetter
Själv tänkte jag lämna ett litet nostalgibidrag till i den här bloggen. Det handlar om revyn ”Turisthotellet Bomsesund” som också drog storpublik. Allt började så bra, men till skillnad från dagens Folkets hus så slutade det inte så bra. Det var en revy som Askersunds Scensällskap, satte upp i mitten på 40-talet. Och den spelades inte bara på A.H.F-biografen (nuvarande Hantverkshuset ), utan den gick på turné runt i Sydnärke. Efter några års turnerande i Sydnärke, blev man dock tvungen att lägga ned revyn. Ekonomin hade rasat. Det var dyrt att åka taxi med fyra bilar till varje föreställning.
Mannen bakom revyn var Ragnar Wetter. Han kom till Askersund som värnpliktig och var redan då halvproffs som artist. Han visste hur man skulle skriva revyer. Senare hade han ett showband som turnerade med olika kända artist. Snoddas Nordgren var en, sångerskan Lily Berglund var en annan. Han var också med i några filmer. När ”Turisthotellet Bomsesund” spelades upp för första gången 1943, var det fullsatt i biograflokalen. Gamla Askersunds-Tidning öste lovord över revyn. I feta krigsbokstäver kunde man läsa ”Askersundsrevyn blev en succé”.
En av revyns verkliga humorister var askersundaren Tage Gevert. Han finns inte kvar i livet längre. Jag träffade honom många gånger. Och vid ett tillfälle berättade han om sitt revyliv. Han plockade då också fram lite klipp och bilder från de ”gyllene åren”.
”Från början var jag med i SSU:s teatergrupp. När Ragnar Wetter kom till stan blev det fart på det hela. Jag gjorde succé som Hitler och som skolpojke i en annan av revyns 34 tablåer”, berättade Tage för mej.
Tage Gevert
”Rollen som skolpojke var väldigt rolig att göra. Varje gång magistern frågade något skulle jag svara ”Anton-Pelle”. (”Anton-Pelle var en känd askersundare och krögare som ordnade det mesta i staden på den tiden). Du kan ge dej på att publiken hade roligt. När vi började revyn köpte vår kassör ett kassaskrin till våra pengar. Det sista året vi körde kunde kassören hade de få kronor som blev över i sin egen plånbok”, skrattade Tage när han berättade.
Vid något tillfälle hade jag också kontakt med Ragnar Wetter för att prata om hans tid i Askersund med revyn. Det han mest kom ihåg var att det fanns väldigt många vackra flickor i Askersund.
”Men jag har också ett roligt minne från den tiden handlar om Bertil Boo. Han hade börjat sjunga lite smått och jag frågade de andra grabbarna i revyn om vi inte skulle ta med honom. Nej det blir alldeles för högtidligt om han ska vara med fick jag till svar. Några år senare slog han igenom som sångare med dunder och brak som alla vet. Det var en av mina största tabbar som revymakare”, upplyste Ragnar.
Revymakaren Wetter hamnade så småningom som välbeställd krögare på Väröbacka Värdshus . När jag talade med honom för ganska länge sedan hade han lämnat turnélivet men han skrev fortfarande lite kupletter åt primadonnan Git Gay. Och han minns också mycket väl sin revykompis från Askersund, Tage Gevert. Revyns stora stjärna.
Du har säkert sett de inplastade balarna ute på åkrarna. Namnet är ensilage. Åkrarna brukar var fyllda med balar nu på höstkanten. Det är grovfoder till nötdjur, får och hästar vad jag förstår. Innan balarnas tid var det hässjor som gällde. Och jag minns många som jobbade på gärdena med höhässjning när jag växte upp. Ett tufft jobb.
Hittade ett klipp från 1960 och ett reportage hos lantbrukare och åkare Ernst Skoog i Björkliden. Höhässjan var 75 meter lång. Enligt tidningen var det mest största sannolik den längsta i Askersundstrakten. Normalt vid den här tiden var hässjorna 10 meter. Skoog ville inte vara originell utan den långa hässjan berodde mera på att det var praktiskt med hänsyn till höets beskaffenhet. Skoog hade hjälp av Emil och Karl Andersson, samt Filip Almstedt och Anders Hansson. De klarade jobbet på en och en halv timme enligt tidningen. Och det var viktigt att de namngavs i tidningen.
En hässja som blev omskriven på 1920-talet var Skyllbergshässjan. Vid användning av den behövdes ingen spettning. Allt enligt Lantbrukets Presstjänst som också påpekade att förutsättningen för Skyllberghässjan var tillgång till lämpligt virke. Har pratat med några i Skyllbergstrakten som aldrig hört talas om ortens egen hässja. Men jag hittade en gammal tidning.
Hösten har gjort sitt intrång i Askersunds hamn. Platserna gapar tomma i gästhamnen. Men det var en vardag jag tog bilden. Kanske det blir annat av till helgen.
Ett av Askersunds mest välkända affärshörn låg i korsningen Storgatan-Sundsbrogatan, där Lekextra finns idag. Och det är väl fortfarande ett känt hörn, åtminstone för alla barn som längtar efter nya leksaker. Som tur är finns det också en del artiklar för vuxna. Ingen behöver lämna butiken tomhänt. På den tiden disponerade klädbutiken OAS större delen av lokalerna ut mot torget.
Bild från Sundsbrogatan 1961 ur Leif Linus arkiv
Sundsbrogatan september 2024
OAS fanns länge i lokalerna vid torget. Tror det finns äldre askersundare som fortfarande säger OAS-hörnet. Det var Otto August Olsson lade grunden till företaget. Vid den tiden var Ottos son Simon chef för firman. Det här hänt mycket i OAS-huset genom åren. Själv kommer jag inte ihåg mer än hälften av vad som hänt.
Förr låg det en bokhandel i huset vid sidan om där Lekextra finns i dag. Där finns Letex i dag. Som jag minns har det nog mest varit klädhandlare i lokalen genom åren. När den branschen började svikta slängde ägarna in handduken för gott. OAS hade på sin tid både dam-och herrkläder. Företaget var framgångsrikt, men det var innan folk kunde åka till Marieberg och Motala och handla kläder. De flesta hade fullt upp att bara ta sig in till stan från nuvarande kommunens ytterområden på den tiden. Letex verkar dock ha hitta sin nisch, som det heter på ett lite mera affärsmässigt språk.
En man som hette A G Lindborg drev klädbutiken vid torget innan OAS tog över. Lindborg drev sin rörelse med framgång, även om han råkade ut för en del otrevliga saker. Som inbrott. Jo det fanns inbrottstjuvar även på den tiden, om nu någon mot förmodan inte trodde det. I en tidning från 1911 kan man läsa att Lindborg drabbades av ett inbrott i sin butik. Någon hade tagit sig in och stulet ”en kavaj, ett par korderjosbyxor(?) , strumpor, samt växelkassan”. Värdet på stöldgodset låg runt 25 kronor.
I växelkassan låg en femma. Tjuven hade brutit sönder det stora hänglåset på affärsdörren med ett järn som hade stulits hos en Eriksson i Stadskvarn strax norr om Askersund. Samtidigt tog sig tjuven in den intilliggande bokhandeln med falska nycklar. Där blev bytet 50 kronor. Tidningen var helt säker på tjuven kände till brottsplatsen mycket väl. Brandvakten Karlsson och postbiträdet Malm hade på natten också uppmärksammat en person som med raska steg gick in i en port. Lindborg uppgav i sin efterlysning på tjuven att den stulna rocken var av” gråmelerad doffel (?)med blått cheviotfoder och byxorna av smårandigt tyg”.
Vem var då Otto August Olsson, som såg till att OAS fanns så många år vid torget i Askersund? Han föddes i Borås, var annars för en textilhandlare ?
Redan vid 12 års ålder började hans affärsbana då han gick från dörr till dörr i Borås och såldes småprylar ur en korg. Efter några år erbjöds han plats hos en handlare i Toarps socken. Handlaren hade ett 20-tal ”drängar” som gick runt på bygden och sålde allt från bomullstyger till schalar. Otto August hade hela tiden siktet inställd att bli egen företagare. Han sparade en liten slant och köpte in ett litet lager av varor.
På 1860-talet öppnades Borås–Herrljunga järnväg till Otto August stora lycka. Han kunde med järnväg ta sig ut i Sverige på marknader och torgdagar. År 1881 köpte Otto August en jordlott strax norr om järnvägsstationen i Hallsberg och där lade han grunden för sitt företag. Han byggde en gård på sin jordlott, där det fanns en depå av varor. Därifrån drog han sedan ut på marknader och torgdagar . Så småningom hittade också en del kunder till depån i Hallsberg. Senare blev det också butiker både i Hallsberg och Askersund.
Bokhandeln i grannbutiken till OAS drevs under många år av originelle Josua Larsson. Han var inte mycket för att folk stod länge och valde mellan böcker, vykort och andra varor. Josua var lite otålig och påpekade också ibland att det var dags att bestämma sig. När det var stressigt till jul undrande han varför i herrans namn inte folk kunde gå till Missionsbokhandeln istället, som låg en bit bort. Han sålde också penninglotter som var en mycket stor sak på den tiden. Det var långt före skraplotternas tid. Minns jag rätt var det dragning den 15 i varje månad. Då var det alltid stor uppståndelse hos Josua. Var det någon askersundare som kammade hem högvinsten ?
Bokhandlare Josua Larsson med snabba steg. Bild: Kjell Johansson
Josua Larsson Bild: Kjell Johansson
Mitt emot bokhandeln ute på torget hade föreningarna sina lottkiosker. Minns att Josua gisslade lottförsäljarna hårt. Han tyckte det var ”skitlotter” som bara gav lite kaffe i vinst. Annat var det med hans lotter som kunde ge miljoner. Josua tyckte att folk skulle strunta i ”skitlotterna” och istället samla ihop pengar till en ”riktig” lott hos honom.
Visst finns det trötta tonåringar som är drastiska och tycker att skolan nästan är en fångvårdskoloni. Men det brukar gå över. Faktum är dock att en skola-Ladängs skola i Lerbäck -en gång i tiden förvandlades till en fångvårdskoloni! Men det berodde absolut inte på skoltrötta elever, utan det var andra omständigheter som förändrade det hela.
Folkes bok
Kungliga Fångvårdsstyrelsen köpte Ladäng före detta folkskola av Lerbäcks kommun 1964. Det gamla skolhuset hade brunnit ned. En ny skola uppfördes i modernt snitt i tegel och betong. Men det var nog genom tiderna det mest onödiga skolbygge som genomförts inom nuvarande kommungränsen. Bara några år efter bygget blev skolan överflödig, men naturligtvis var det bra för Fångvårdsstyrelsen. När Kriminalvårdsstyrelsen började avveckla de öppna anstalterna i Sverige, så stängdes Ladäng allra först. Det skedde årsskiftet 1994-95. Och det berodde inte på dålig verksamhet. Nya vindar hade börjar blåsa inom styrelsen, och pengar skulle sparas.
Från i början av 80-talet och fram till avvecklingen, var Folke Gustafsson föreståndare för anläggningen. Folke finns inte i livet längre. Han började jobba inom kriminalvården redan 1957. Folke var en kändis i Askersund med många olika intressen. Han dök upp lite här och var på sammankomster. Ofta möts vi på stan för att prata om allt möjligt, både gammalt och nytt. Och Folke var insatt i det mesta. Som före detta Tivedsbo klappade hans hjärta naturligtvis lite extra för sin gamla hembygd. Jag saknar samtalen med honom och hans humana inställning till sina medmänniskor. Folke hade ju haft göra med många trasiga själar genom åren.
Läste i NA om Kumlaanstalten. De senaste tio åren har ingen rymt från anstalten. Alla gluggar har täppts till. Det fick mig att tänka på vännen Folke Gustafsson och hans syn på kriminalvården. Folke avslutade sitt arbete på Ladäng med en historik över Kriminalvårdsanstalten i Ladäng. Anstalten fungerade i 30 år. Folke kallade sin intressanta skrift för ” Kriminalvårdsanstalten Lerbäck-från folkskola till fångvårdskoloni”. Folkes lilla bok rosades av många när den kom ut, bland annat i Kriminalvårdsstyrelsens egen tidning ”Runtikrim”. Folkes första arbete inom kriminalvården var vid Härlandafängelset i Göteborg.
”Även om jag ständig träffade på människor med svår uppväxt och en bedrövlig skolgång i mitt arbete, så trivdes jag. Jag har fått vänner för livet”, har Folke berättat för mej.
”På anstalter är det ofta så att de intagna inte får säga något gott om verksamheten utåt. Allt ska var dåligt. Men när jag talade med de intagna i enrum var det många som förklarade att Lerbäck var det bästa som hänt i deras liv”, upplyste Folke.
Från början var det meningen att klientelet vid Ladäng skulle bestå av Jehovas vittnen, vilka dömdes till straff för sin vägran att fullgöra militärtjänsten eller alternativ till denna. Experimentet med Jehovas vittnen skulle löpa fram till dess att anstalten var färdig att tas i bruk och fungera på ett traditionellt sätt. De första fångarna kom till Ladäng den 9 mars 1965. Fångarnas första uppgift blev att kärra ut tegel och murbruk från två skolsalar som skulle bli deras första bostad. Var och en av rummen var avsett för tio man. Två stycken utsågs till kockar.
Ladäng började fungera som en traditionell öppen anstalt några år efter inflyttningen. Ledningen på anstalten ordnade med kursverksamhet av olika slag under alla år. Bland anat fanns det ”frigivningskurser” för att de intagna skulle få lära sig det mest elementära kunskaper om samhället. Vidare fanns verkstäder på anstalten som var produktionsinriktade. Fritidsverksamheten var också omfattande. På området fans både en golfbana och en fotbollsplan.
Folkes syn på kriminalvården var att man aldrig får ge upp. Det finns hopp för alla.
”Personalen vid Ladäng gjorde ett fantastiskt arbete. Trots att vi fick ett svårare klientel med drogmissbruk och långa fängelsestraff, kämpade personalen vidare. De kunde hantera problem utan paragrafrytteri, utan att för den sakens skull ge avkall på ordning och reda” upplyste Folke , när han såg tillbaka på åren vid Ladäng.
Trots att Ladäng var en helt öppen anstalt var det inte många som rymde. De hände bara några gånger om året.
”När jag började inom fångvården 1957 fick inte de intagna säga du till personalen. Det kunde leda till isoleringsstraff. Vi inom personalen hade en enorm makt. Som tur var blev det ändring på det. Isoleringsstraff är ingen bra metod, det leder bara till hat”, konstaterade Folke.
Folkes bok innehåller många intressanta uppgifter. Den finns säkert att låna på biblioteket för alla intresserade.
”Välkommen till Askersund! Här finns en skuta som gått på grund.”
Så löd ett förslag på turistinformation från signaturen ”Han med örat” i Askersunds Tidning i mitten på 50-talet. Förslaget fick aldrig något gehör bland de styrande utan hamnade i papperskorgen. En del tyckte till och med att det var ett oförskämt förslag. I dag kanske det hade varit möjligt när man läser kommunernas olika märkliga slogans för att locka turister. Som att vi har Sveriges hemligaste skärgård. Jag vill veta redan från början vad som finns där ute skärgården.
Bakom förslaget fanns det en verklighet. En gammal fiskeskuta blev faktiskt ett udda inslag i Askersunds stadsbild under 1950-talet. Visst har det funnits farkoster i Askersunds hamn, men sällan har någon skuta blivit så omtalad och beskådad som Ronny. Men så gick också farkosten med alla rätta också under namnet ”skräckskutan”. Många besökte hamnen bara för att se om skutan flöt eller låg på botten. Bara det var spännande. Man visste aldrig hur det låg till. Minns bara som grabb att vi kollade dagsläget på skutan. Låg den på botten var det en verklig höjdare. Sådana var vi.
”Skräckskutan” var en gåta för kommunen och ansvariga för hamnen. Båten kom till Askersunds hamn 1953, och låg förtöjd där snäckbåten låg intill Sundsbron.Just den hamnplatsen har inte båtägare haft särskilt mycket tur med. Även snäckbåten Oden sjönk för en del år sedan där. En båt som sedan sjönk ute på Vättern . Trots att hamnavgiften där ”skräckskutan” låg var mycket human, uteblev betalningarna, till hamnfogde Sigge Karlssons förtret. Enligt uppgift som Sigge fick in bodde ägaren i Vretstorp en tid, men flyttade sedan till från orten utan att ge sig till känna. Tanken var förmodligen att göra en trevlig husbåt av Ronny, men så långt kom aldrig ägaren. Riggen och masten var helt uppruttna. Under däck var tillståndet inte bättre.
.
Dörrarna till kojerna var olåsta. Enligt uppgift användes de flitigt av unga par som inte hade något eget krypin att vänslas i. ”Skräckskutan” hade troligen varit en fiskebåt i sin ungdom. Några i Askersund tog senare över båten och försökte rusta upp den. Det blev några turer vad jag minns. Men förfallet hade gått för långt.
Minns också ett annat fartyg som skulle gå med passagerare från Askersunds hamn, men som aldrig lyckades om man säger så. Besättning var inte tillräckligt trimmad för att styra en större båt. Det har berättats att båten gick på grund vid Klockarholmen strax intill hamnen redan vid den första provturen. När båten var tillbaka i hamnen igen fanns det några oförskämda ynglingar som frågade besättningen om det inte fanns några längre turer. Det var en fråga som inte gick hem hos manskapet.
Minns ni var parhuset ”Ettan” låg i Askersund? Om inte ska jag påminna om det. ”Ettan” låg utmed Storgatan vid stadsbacken. Strax nedanför ”Ettan” låg Församlingshuset, där skolköket fanns i många i år. Ett tag höll också brottarna i Askersund till där. De nu rivna gamla husen låg ungefär där Tingshusområdet med hyreshusen finns i dag.
Ulla sjösvärd bodde i ”Ettan” från 1928 till 1942. Har är hon fotograferad utanför huset som låg utmed Storgatan, där hyresbostäderna finns i dag. Till höger syns Församlingshuset, där skolköket fanns i många år.
Så här fin park fanns det på baksidan av gamla ”Ettan” På bilden är det Ulla och en kamrat till henne som leker i Tingshusparken.
Ulla Sjösvärd hette Karlsson i efternamn när hon lämnade Askersund för att ge sig ut i världen. Pappa Gustav var en kändis i stan och gick under smeknamnet ”Hotell-Gustav”.
Här låg ”Ettan” norr ut i stadsbacken. Allt är rivet. Bara några hög träd vittnar om att funnits en fin park där en gång i tiden.
Själva Tingshuset har också förvandlats till bostäder.
Inne på gården vid ”Ettan” parkerade askersundarna sina cyklar. På marknadsdagarna var det alldeles fullproppat med tvåhjulingar på gården. För barnen som bodde i området var det extra spännande när det var marknader. När gubbarna kom för att hämta sina cyklar blev det ofta bråk, eftersom de flesta hade tittat för djupt i glasen. Det var den tidens enkla underhållning.
På baksidan av ”Ettan” låg den vackra Tingshusparken, med hög träd och gräsmattor. Under sommarmånaderna var det alltid fullt lekande barn i parken. Nästan allt försvann när hyreshusen byggdes. Bara några av de höga träden finns kvar ner mot Sundsängen och några ut mot Storgatan. Resten har huggits bort för att ge plats för hyreshus.
Ulla Sjösvärd bodde i ”Ettan” från 1928 till 1942. Men då hette hon Karlsson i efternamn. Under många år var hon borta från staden, men återvände efter pensioneringen. Men hon flyttade tillbaka till Stockholm efter några år. Ulla har berättat för mej hur det var att växa upp i ”Ettan”.
”Det var ett underbart hus att växa upp i. Vi barn höll till i Tingshusparken hela somrarna. Högtidsstunderna inträffade på söndagarna. Då tog mamma Maria och pappa Gustav med sig kaffekorgen ut i parken och vi fikade tillsammans. Så gjorde de hela somrarna igenom”, har Ulla berättat för mej.
Pappa Gustav var en riktig kändis i Askersund. Han gick under namnet ”Hotell-Gustav”. Parstugan kallades också huset för och det berodde på att det fanns två exakt lika lägenheter i ”Ettan”. Mitt i huset fanns ett så kallat kallrum, där hyresgästerna hade sin mat förvarad. Det här var ett par år före kylskåpens tid.
Hotell-Gustav
”Visst var det dragit och kallt i gamla ”Ettan”, men det var väl så i det flesta hus på den tiden. Vatten fanns naturligtvis inte, utan det fick vi gå och hämta på andra sidan Storgatan, vid polis ”Molins hus” , har Ulla berättat.
När Ulla kom hem från Stockholm förr i tiden och hälsade på sina föräldrar i Askersund, gick hon ofta en tur förbi platsen där barndomshemmet låg en gång. Ulla tyckte det var bra att folk fick bra bostäder. Men hon tyckte det var sorgligt att de styrande inte kunde spara den vackra Tingshusparken. Där hon haft så mycket trevligt som barn.
Josua Larsson
.
