1980 träffade jag bankonsulent Sten Karlsson i Dalby. Han jobbade då åt Svenska Golfförbundet. Han ville då att Askersunds kommun skulle planera för en bana vid Stavhagen i Askersund. Han ville att kommunen skulle börja med en övningsbana. Om intresset blev stort kunde han tänka sig en bana på Edö. Anledningen till att Sten tyckte Stavahagen var ett bra alternativ var kontakten med andra idrotter. Senare blev han i högsta grad inblandad i arbetet med banan i Åmmberg. Minns att vi var och tittade på Vaskmullen tillsammans. Sten hade stora planer för hur det skulle kunna se ut. Och så blev det också.

Golfarna har fått sitt eget paradis vid sin vackra seasidebana i Åmmeberg vid viken av Vättern Utsikten över Vättern är strålande. Men det har varit en kamp innan golfklubben kommit så långt som man gjort i dag. Området var rena ökenlandskapet tidigare. Gruvbolaget hade dumpat rester av anrikningen där. Naturvårdsmyndigheterna krävde att området skulle gröngöras. Det var då man kom på den lysande iden att anlägga en golfbana på området i samband med återställningen. Och så blev det också. Gruvbolaget och golfklubben enades om att göra något bra av det hela.

Men långt innan banan i Åmmeberg kunde det ha byggts en bana i Askersund på Nordhammar, eller i Stavahagen. Gärdshyttan var ett annat alternativ. Om nu inte kyrkan varit så motsträviga har det funnits en bana på Nordhammarsområdet. I slutet på 60-talet var byggherren och bandyspelaren Ingvar Ulvenheim redo att bygga en niohålsbana strax söder om Askersund. Ingvar hade både ritning och kostnadsberäkning klar. Tyvärr föll projektet i allra sista skedet. Kyrkan ägde en del av marken och de var inte ens intresserad av att tala med Ingvar. Året var 1969.

Ingvar Ulvenheim kämpade i flera år för at få en golfbana på Nordhammarsområdet strax söder om Askersund. Men kyrkan som ägde en del av marken sa nej. Inga golfare på deras mark.

Ingvar berättade en gång för mej att han och arkitekt Nils Sköld åkte runt i kommunen och tittade på olika platser. De tittade bland annat på Edö, Stjersund, Harge och många andra platser. De kom dock fram till att Nordhammar låg bäst till 195 000 kronor skulle hela golfbanan kosta.

”Jag tröttnade. Felet var nog att jag var för ensam. Många ansåg dock att en golfbana på Nordhammarsområdet skulle bli en verklig PR-sak för kommunen. Närheten till Vättern, Tiveden, Husabergs camping, småbåtshamnen skulle göra banan mycket attraktiv”, förklarade Ingvar.

Det var svårt att få bra golfbilder på vintern när banan i Stavahagen var aktuell. Det gick dock att locka ut bandystjärnan och golfaren Svante Eriksson i snön.

Vaskmullen

Vaskmullens historia är lång och mycket omdiskuterad. Som nästan alla vet har det pågått gruvbrytning i århundraden i trakterna runt Åmmeberg och Zinkgruvan. År 1863 togs ett vaskverk i bruk i Åmmeberg , samtidigt med järnvägen till Zinkguvan avslutades. Malmen fördes med järnväg till Åmmeberg där anrikning vidtogs. Den sand som återstod efter det at zink, bly och andra metaller avskiljts, pumpades vattnet ut i Kärrafjärden och lagrades på boten.. ”Nytt land” växte så småningom till längs den östra stranden av på Kärrafjärden.

Hela anrikningen flyttades till Zinkgruvan , där ett nytt anrikningsverk togs i bruk 1977. Vid Kärfjärden fans resterna av 120-årig anrikning av zink och bly. En öde landremsa av gråberg som forslades dit från gruvorna i Zinkgruvan. Det är just på den öde landremsan som nu blivit den vackra golfbanan i Åmmeberg. Arbetsnamnet på golfbanan var också ”Kärrafjärdens golfbana Askersund”.

Vaskmullen 1980. Ingen kunde tro at det skulle bli en vacker golfbana där.

År 1989 dök det upp ännu ett alternativ för placering av en golfbana. Ett Stockholmsföretag hade köpt det gamla vårdhemmet med tillhörande mark. Tidigare ägare var Maranataförsamlingen med Arne Imsen i spetsen. De hade köpt anläggningen av landstinget i slutet av 1970-talet för en halv miljon kronor. Stockholmsföretaget uppgav att de tänkte satsa 30 miljonor kronor i Gärdshyttan. Det skulle bland anat bli en 18-hålsbana. Banan beräknades var spelklar sommaren 1991. Antal anställda beräknades till ett 20-tal personer. Alla kan se i dag vad det blev av det. Inget.

Gärdshyttan var också aktuell för placering av en golfbana. Planerna var storartade, men av det blev det pannkaka.

Under en period var Gärdshyttan ålderdomshem.

Maranata köpte Gärdshyttan av landstinget för en halv miljon. Församlingen klarade inte av att driva hemmet ekonomiskt. Men Arne Imsen kämpade emot i det längsta.

Under en period användes vårdhemmet till flyktingförläggning. Kanske den mest aktiva period Gärdshyttan upplevt. Då var det fart och fläkt där ute .

Till slut blev ändå allt bra. Askersunds kommun kan glädja sig åt den fina banan i Åmmeberg.





Illrött och knallblått! Färgen på husen i Lundbyområdet väckte stor sensation när området byggdes upp. ”Blåbär och lingon” kallades Lundby allmänt. Många turister stannade till och filmade husen. Någon liknande färgsättningen hade man aldrig sett tidigare i ett villaområde. Till och med kom det utländska turister och offrade film på husen. En del stannade också till för att fotografera. Andra både plåtade och gick runt i området och talade med de boende. Hur var det att bo i ett sådant färgrikt område?

Många askersundare var mycket kritiska till färgsättning. Skandal menade många. Det fanns till och med krav på at Lundbyhusen skulle målas om. Men de flesta som flyttade in i husen tyckte det var en härlig färgsättning. Mycket effektfull blev det på vintern när snön bäddade in husen. Huvudsaken var ändå att de som skulle bo där trivdes med färgen.

Elaka rykten berättade att målaren gjorde ett misstag när han blandade färgerna. Det var inte meningen med illrött och knallblått. Men byggnadschefen i Askersund dementerade alla sådana rykten. Det var visst meningen med de klara färgerna. Helt enligt arkitektens intentioner. En del husägare protesterade och bad att få lite diskretare färger. Men det gick inte arkitekten med på. Och byggnadsavdelningen ville inte göra sig osams med arkitekten. Istället hoppades man att det skulle bli flera hus i Askersund med klara färger. Vet inte om det blev så…

Själv tycker jag att det blev ett trevligt område med lite udda färgsättning. Och det behövdes nog i Askersund vid den tiden, när det bara handlade om tegelhus och mexistenhus. Det här var på 70-talet.I dag hör man inget om färgerna på Lundby. Inte om färgerna på några andra hus heller för den delen.

Jättepilen vid Hagavägen har kommit i ropet de senaste veckorna. Det har till och med varit avspärrningar runt klätterträdet på grund av sprickor i grenarna. Men nu har experter gjort en besiktning och blåst faran över. Det är bara att leka på. Men det har funnits en pil i närheten av Stationshuset som väckte sorg i Askersund när den föll till marken. Politikerna uppmanade till och med askersundarna att ta ett sista farväl med sina kameror. Skriver om det nedan.

En lördagsmorgon i början av 1950-talet förvandlades utseende på Strandparken i
Askersund radikalt. Den omfångsrika tiostammade vitpilen i Järnvägsparken
(ibland också kallad Skolparken) föll då till marken. Trädet med sina många
stammar och stora krona var en verklig sevärdhet i Askersund. Något som
askersundarna var stolta över. Redan på 40-talet hade dock pilen börjat
krackelera. Stammarna hölls ihop med stålwirar, men tidens tand och grenarnas
tyngd tärde på stagen tills de brast den här lördagsmorgonen. Fyra av stammarna
knäcktes vid roten, medan de andra grenarna sjönk några meter.

Det ståtliga trädet -på den tiden stadens vackraste-var ett kärt tillhåll för det uppväxande
släktet. I det lättklättrade trädet drömde sig säkert många unga bort till
Tarzans djungler. Sorgen efter det den stora pilen var stor i Askersund.
Tidningen uppmanade till och med askersundarna att ta ett sista farväl, gärna
med en kamera innan trädet sågades ner helt.

Många trodde att pilen var flera hundra år gammal med tanke på storleken. Men så var det
inte. De styrande i stan hade några år före fallet kallat salixforskaren och professorn, Heribert Nilsson, för att titta på det ståtliga trädet. Han konstaterade att trädet inte var särskilt sällsynt.

-Pilar växer hastigt och trädet kan bara vara 60-70 år gammalt, upplyste han de styrande om.

Bild från tidningen 1950

De styrande i Askersund blev naturligtvis en smula besvikna på professor Nilssons
bedömning. Leja en professor och få sådana negativa svar. Han kunde väl
åtminstone ha sagt 100 år tycke somliga.
Hur som helst var trädet dekorativt. Och välbesökt av ungdomar. När
järnvägen försvann, så var inte namnet Järnvägsparken gångbart längre. Parken
var lika gammal som järnvägen, från slutet av 1800-talet. Men av den första
planteringen, som till stor del utgjordes av bokar, finns inget kvar. En rad
björkar stod i strandkanten, men var tvungen att plockas bort efter en tid.
Vattnet underminerade björkarna.

Jättepilen längre ut mot Haga håller på att gå samma öde till mötes
som den stora tiostammade vitpilen i gamla Järnvägsparken. När den planterades
är oklart. Men gamla bilder visar att det borde ha skett någon gång på
30-talet. Många tror att även den pilen är flera hundra gammal. Men det finns bildbevis på att det inte är så. Och professor Nilsson sa en gång att träden växer fort. Om den har bra gener kan den klara sig länge. Precis som för oss människor. Ett annat faktum när det gäller den pilen är att det var rena sumpmarken ut mot Haga efter vattnet. Det fanns inga kommunala planteringar åt det hållet. Det visar också gamla bilder.

Plåten som sätts upp på Vattentornet kommer att smälta bra in i tegelfärgen på det gamla tornet vad det lider. Bygget fortskrider som beräknat. Väggar sätts upp i lägenheterna våning för våning. Och vid sidan om växer det ett tvättrum med gästlägenhet. Husen på berget intill tornet målas och kaklas invändigt. Intresset för bygget stort och det kan man förstå. Det är inte varje dag ett gammalt Vattentorn byggs om till lägenheter.

Filadelfiaförsamlingen i Askersund har sålt sin möteslokal i korsningen Storgatan-Loggatan (Klockaregatan). Köpare är Askersundsbostäder. Köpesumman är 2,8 miljoner efter en värdering av bostadsbolaget.

-På grund av att vi är så få medlemmar som är aktiva i församlingen och också kommit till en ålder då vi inte orkar och kan sköta fastigheten längre ser vi inget annat alternativ än att sälja Pingstkyrkan, skriver ordföranden Per-Olov Skoog , i ett brev till medlemmarna.

Församlingen kommer att få hyra källarplanet i fortsättningen.

Askersundsbostäders planer är att bygga om kyrkolokalens till lägenheter. I dag finns det två lägenheter i byggnaden. Pingstkyrkan ligger bara ett stenkast från ett antal Askersundsbostäder fastigheter. Säkert ett av skälen till köpet. Det finns också en ganska stor tomt i anslutning till kyrkan som ingår i köpet. Innan förändringen kommer till stånd måste det till en detaljplaneändring. Från kyrkoverksamhet till lägenheter.

Klipp från 1938

Klipp från september 1939

Filadelfiaförsamlingen bildades 1922. Första tiden hyrde församlingen en före detta biograflokal vid Hospitalsgatan. Församlingens förste föreståndare, Alfred Blad, kom till Askersund 1921. Han var anställd som vaktmästare vid Knappfabriken. 1938 tog församlingen beslut om att bygga den nuvarande kyrkolokalen. Filadelfiakyrkan var det enda bygge som var på gång i Askersund det året. För att få in pengar till bygget gav bland annat Amy Boström, Ullevi, boken ” Systern och andra Guds barn”. Alla gjorde sitt bästa för att få in pengar till bygget. En del avstod till och med att köpa nya kläder har jag läst i en jubileumsbok. Behållningen från boken gick direkt in i byggnadskassan. I september 1939 var kyrkan färdig. Halva kostnaden betalades inom loppet av några få år.

Bilder  från församlingens jubileumsbok 1982

Vid invigningen för drygt 80 år sedan så kunde inte kyrkan bereda plats för alla som ville närvara. Så var det på den tiden.

Vid infarten till Stjärnsund söder om Askersund fanns ett välkänt ”luffarhärbärge” fram till 1956. Det är säkert inte många som kommer ihåg det i dag. Efter midsommarhelgen 1956 slog vaktmästare Ernst Pettersson definitivt igen portarna vid Skoporten. Huset kallades Skoporten. I slutet på 50-talet blev det tunnsått med ”luffare”. Det sociala nätet hade fångat upp de flesta av de som av olika anledningar tvingades vandra och cykla runt på våra vägar.

När Skoporten upphörde fanns det inte många lokaler av det slaget. Skoporten var mycket uppskattat av vägfararna. Det var en plats där de i lugn och ro och utan att göra intrång kunde laga sig ett mål mat, tvätta kläderna och sova i en riktig säng. Rummen uppläts helt gratis. Under midsommarhelgen 56 bodde tre personer på Skoporten. Två av dessa hade bott där många gånger. Ernst Pettersson var ”klockarfar” på Skoporten sedan det började upplåtas till luffarhärbärge.

En vänt till mej, Håkan Jaldung, som skrivit böcker och kulturhistoria om Aspa och Olshammar. Han var släkt med Annie och Ernst på Skoporten. Och minns Ernst begravning. Vi träffas ibland på Tutingen vid torget och pratar gamla minnen. Mycket trevliga möten.

-På Hammarbergs bjöd min faster Annie på kaffe, stora smörgåsar och mockatårta efter begravningen av min farbror ”Ernst i Skoporten”. Ernst var snickare på Stjernsunds slott och dessutom skyddsjägare av kråkfåglar. Han höll en uv i en bur intill uthusen i backen bakom bostadshuset på Skoporten. Som barn var man lite rädd för den stora rovfågeln. Varje sommar fram till slutet av 1950-talet cyklade vi från Olshammar till Skoporten för släktkalas, berättade Håkan, sensat vi träffades.

Begreppet luffare kom till på 1800-talet. När det gamla bondesamhället blev till ett modernt industrisamhälle och många blev arbetslösa. Ett sätt att försörja sig var att dra ut på landsbygden. För att luffa. Det närmaste man kommer luffa i dag är Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”.

Det var populärt att vandra i trakter där det fanns teglebruk, med varma ugnar att ligga intill. Samma sak gällde för glasbruken. Det var skönt at ligga nära ugnarna. I Askersundstrakten fanns både Hammars glasbruk och teglebruket i Bastedalen. Många av luffarna skrev poesi eller målade tavlor. Nobelpristagaren Harry Martinsson gick på luffen några år. Boken vägen till Klockrike handlar om den tiden.

År 1921 arrangerades en luffarriksdag i Hallsbergs Folkets hus med 200 närvarande. Det var luffarkungen Karl Oskar Karlsson som tog initiativet för landets hemlösa. Han var själv konstant arbetssökande och blev till sist yrkesluffare. Han lär ha vandrat genom Sverige 38 gånger. Mot slutet använde han dock cykel. Under riksdagen i Hallsberg krävde de närvarande att kommunen skulle hjälpa dem med arbete och bostäder. Luffarna på kongrensen hade inget att äta och för at inte hungern skulle påverka dem att fatta felaktiga beslut så tog man långa pausar för vila.

I dag finns inga luffare kvar längre. Men vi har ju uteliggare….

Nu börjar man ser hur lägenheterna i Askersunds vattentorn kommer att se ut. För en som fotograferar en gång i vecka åt Askersundsbostäder är det lite spännande. Innerväggarna börja komma på plats. Även de nya husen i området, Norra Bergen, börjar bli färdiga. Åtminstone utvändigt. Tillbyggnaden av tornet kommer att få en plåtbeklädnad. Lite rostigt som blivit så modernt. Förr var det ett elände när prylar började rosta. Men det är fint i dag. Många frågar om det handlar om bostadsrätter på bergen, men så är det inte. Det kommunala bostadsbolaget bygger hyresrätter.

Urmakaren och tusenkonstnären Rulle Bäckström saknas av många och då inte bara i Askersund. Han kunde ordna det mesta, allt från klockor, smycken , blåsinstrument , till vapen. Bara för att nämna något. Rulle fans nästan alltid på plats i sitt vid Stora Bergsgatan , ett stenkast från gamla Samrealskolan. Ibland tittade han upp när man kom in, ibland inte. Det berodde på vad han jobbade med just då. En del små detaljer som han jobbade med krävde stor koncentration. Då gick det inte att sitta och babbla.

Bild från 1958 , Stora Bergsgatan. Huset gick inte att rädda.

Tegelhuset byggde Rulle själv. Kanske någon kompis hjälpte till ibland, men mer än så var det nog inte. Men den här bloggen ska just handla om själva tomten där Rulle byggde sitt hus. När han köpte tomten fanns där ett mycket gammalt timmerhus. Riktigt hur gammalt det var fanns inga uppgifter på när han köpte tomten med timmerhuset.

Från början tänkte Rulle restaurera det gamla huset. Innanför tapeterna hittade han klistrade tidningar med årtalen 1809, 1818 och 1795. Fastigheten var i ett mycket dåligt skick, så Rulle tvekade när det gällde restaureringen. Det skulle bli dyrare än att bygga ett helt nytt hus. Men han var ändå lite sugen på det gamla. Länsbostadsnämnden -som hade mycket att säga till om på den tiden -åkte till Askersund för att inspektera, och gav ett negativt svar. Huset var inte värt att bevara. De dömde ut byggnaden.

Rulle beslutade sig då för att bygga ett nytt hus. Året var 1958. Årtalet finns inristat i trappan. Under bygget flyttade Rulle med familj in i målarverkstaden på gården som ett provisorium. Tegelhuset och målarverkstaden finns kvar i backen upp mot skolan. I dag bor en familj där som rustat och donat Rulles livsverk.

Gamla målarverkstaden inne på gården

Under årens lopp hade jag ofta kontakt med Rulle. Vissa tider någon gång i veckan. Det var spännande samtal. Det har ju också gjorts en film om Rulle, som blivit mycket populär. Massor av folk har sett den. Filmen finns också att köpa. Men Rulle själv var lite skeptisk till det hela. Han trodde inte att det skulle bli någon film. ”De bara filmar och filmar. Vet inte vad det är för påhitt”, sa han till mej flera gånger.

Synd att Rulle inte fick se det färdiga resultatet. Det blev bra och intressant. Precis som Rulle var själv.

Leif Linus har hjälpt till med en del bilder.

Stora Bergsgatan söder ut 1870