Nöjes-och sällskapsliv i Askersund

.

Förr i tiden tillhörde nöjes-och sällskapslivet de mera välbärgade i samhället. Så var det förstås också i Askersund. I gamla skrifter om nöjes-och sällskapslivet i Askersund, kan man läsa att man inte spottade i glasen, även om det var dåliga tider. Fester hölls och skålar utbringades gång på gång. I början och mitten av 1800-talet var det vanligt att fira kungliga familjens födelse-och namnsdagar.

Hantverkshusets lokal i början av 1900-talet

Askersundarna kunde ibland få se en skymt av till exempel Carl XIV Johan, när han med stor svit färdades till Stjernsunds slott. Stadens nöjespalats omkring 1860 var det så kallade Sundstedtska huset vid Sundsbrogatan 16. Huset byggdes 1781 av någon i Askersundssläkten Sundblad. I övre våningen inrymdes den så kallade societetssalongen. År 1848 köpte hovmästare Sundstedt huset och drev verksamhet där fram till 1860. I societetssalongen inreddes sedan flera rum. Bland annat bodde teckningsläraren och majoren Hjalmar Trafvenfelt där.

År 1856 bildades sällskapet ”Nytta och nöje” i Askersund. Föreningen blev basen för vinterns nöjen, som dans , musik, sång och föredrag. På tal om teater berättade teatermannen August Blanche i boken ”En skådespelares äventyr” under rubriken ”Avgrunden i Askersund” om ett teaterframträdande i Askersund. ”Hamlet” skulle spelas i ett vanligt uthus med jordgolv. Där Hamlets faders vålnad skulle sjunka ner, gjordes en fallucka och en grop inunder. Men eftermiddagens regn hade fyllt gropen med vatten. När ”vålnaden” sparkade undan luckan och hoppade ner, kom han mycket snabbt upp igen drypande av lervatten till publikens stora förvåning. Men det blev stormande jubel när alla fattat vad som hänt.

I hotellet vid Lilla Bergsgatan inreddes en salong för teater. Där spelades en del föreställningar. Till nöjeslivet hörde också en dansskola med Thora Sax från Köpenhamn som lärarinna, men längre fram i tiden var det fru Almstedt, syster till ”bostonkungen” Theodor Pinet, som undervisade ungdomarna. Skarpskytterkårens fester på Borgmästareholmen var också populära. Senare övertog IFK Askersund ”holmefesterna”.

Fest i Otto Rudebäcks trädgård

Ett stort offentligt nöjesevenemang var också kung Oscar II:s och kronprins Gustavs besök i staden på 1890-talet . Många var engagerade. Ett något beskt eftermäle fick mottagningskommitténs agerande i samband med besöket. Endast vissa personer i stadsfullmäktige hade inbjudits till kungalunchen på hotellet. Fem personer var inte värdiga att representera Askersund vid lunchen. Det väckte ont blod.

Askersunds Fabriks –och Hantverksföreningen byggde sitt föreningshus vid Lilla Bergsgatan 1906 (nuvarande Hantverkshuset). Där visades också film. Någon har berättat ett minne från en föreställning 1910. Det handlade om det amerikanska inbördeskriget och hette ”Broder mot broder”. En gripande film med en begravning. Musiken till filmen spelades på piano av fröken Greta Larsson. På den tiden var det Lehárs musik som gällde. Fröken Larsson var helt inne på den musiken, så till begravningsscenen spelade hon ”Greven av Luxemburg”. Man skulle kunna säga att det blev lite fel.

En bio fanns också i Logen Svan vid Norströmsgatan. En gång visades en film i Elimkapellet och det man mindes från den visningen var sjömännens struttande gång över en landgång till en amerikabåt, har någon berättat.

Leif Linus hjälpt till med bilder och lite andra klipp. Lägger med ett antal klipp och annonser

Image Thumbnail
Image Thumbnail

Snoddas Nordgren upträder i Åmmeberg

Kumla-Greven med sin orkester Roys

Bertil Boo sjunger på slottstrappan på Stjernsund

Linnea och Ingemar Larsson , på dans ute på Idrottsparken (Linus mamma och pappa)

Dansbanan på gamla IP i Askersund

Tivoli i Askersund 1915

Hembygdsfest med Sune Lundgren med ett gäng dragspelare

Hembygdsfest 1936

Julfest i Hammar. Roland Carlsson spelar och Roy Wallgren med barn lyssnar

Anslagstavlor saknas i Askersund

Bristen på anslagstavlor och klotterplank är stort i Askersunds kommun. Åtminstone i centralorten. Annat var det förr som det brukar heta. Det innebär problem för föreningar och arrangörer. Något måste göras anser många inom föreningslivet. Butikernas anslagstavlor räcker inte till på långa vägar. Om det nu finns några sådana kvar? Där ska i så fall nöjesarrangörer trängas med lappar om upphittade eller bortsprungna hundare och katter. För att inte tala om all reklam för vinterdäck och loppmarknader. Solveig Samuelsson, s, agerade för en del år sedan i frågan och skrev en motion till fullmäktige. Året var 2013. Men då fanns det inga pengar till en tavla. Läget verkar vara oförändrat, med undantag för de elektroniska tavlorna vid infarterna.

Anslagstavla i Askersund på 50-talet. Det var församlingarnas tavla.

Innan tavlan fick sättas upp i tätorten skulle också Sydnärkes byggförvaltning hitta en lämplig plats. Den fick inte äventyra den känsliga småstadsmiljön. I motionssvaret till Samuelsson stod att ”givetvis måste omgivningarna också vara sådana att kraven på fysisk tillgänglighet följs”. Sug på den formuleringen. Vad jag förstår ska den vara lättillgänglig för alla.

Församlingarna hade under många år haft en anslagstavla vid Gårdsjögatan, men som nu fallit för åldersstrecket. Tavlan lutade i flera år, men inga krafter kunde hjälpa att hålla den åldriga tavlan uppe. Den plockades bort. Tavlan användes av alla. Det var en blandning av kyrkomöten, cirkusföreställningar, danskvällar för att nu nämna något. Tror inte det var meningen från början.

Anslagstavlan vid Gårdsjögatan har fallit för åldersstrecket. Men jag han med att plåta innan fallet.

IFK Askersund hade en liten egen tavla på planket mellan Letex och Apotekshuset vid torget. Dit kunde alla som spelade kolla om namnet fanns med i laguppställningen till nästa match. Föreningen informerade också om en del andra viktiga saker. För några år sedan hade föreningarna en lottkiosk utanför Rådhuset, som var tapetserad med affischer. Den var inte vacker, men ändamålsenlig, just för affischering.

På planket i bakgrunden syns IFK:s lilla anslagstavla.

Det finns också en del privata lösningar som jag visar upp.

Bosse Molinder gjorde reklam på sitt sätt

En typ av bilreklam.

Gösta Ahlm försöker lockaNisse Gustavsson och Oskar i Kina till Åhlins. Vet inte hur det gick.

Kyrkoherde Bäckgren lockade folk till hembygdsföreningen på det här sättet.

Konstgräsplan i Askersunds kommun.


För att starta upp arbetet för byggnation av en konstgräsplan i Askersunds kommun vill vi ge
uppdrag till förvaltningarna i Kultur och tekniknämnden att utreda en konstgräsplan.
Fotbollsföreningarna i Askersund kommun har efterfrågat en konstgräsplan under många år
och förutsättningarna har ändrats med materialet för miljön och problemen med drift.
Uppdraget ska gälla placering, kostnad för byggnation och drift samt miljöpåverkan.
Förslag till beslut:
Att utreda och lämna förslag för genomförande av konstgräsplans byggnation.
Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet.

Servicehuset Linden i Askersund

Som en liten kontrast till dagens äldreomsorgsdebatt tänkte jag påminna om lyckan när servicehuset Linden i Askersund invigdes 1986. Och vad som sades vid det tillfället. Det var många fina ord vid det tillfället. Socialminister Gertrud Sigurdsen invigde huset.

”Som pensionär ska man vara tillförsäkrad en god bostad, social service och en i övrigt god standard”, förklarade socialministern.

” Frågan om boendeförhållanden och för de äldre måste stå i centrum. Det behövs en förändring i sättet att se på äldre människor. Pensionärer ska kunna leva i samhället som andra medborgare. Askersunds nya servicehus står som ett exempel på den stora förändringen som skett i de äldres villkor”, trummade Sigurdsen på i sitt tal.

Många av de som var på invigningen hade aldrig träffat en minister tidigare. Men alla tyckte att hon såg snäll ut. På den tiden fanns det personal som jobbade i servicehuset hela tiden. Det fanns också en husvärdinna. Nu har hemtjänsten tagit över det hela. Att bo på Linden i dag är som att bo i en ”vanlig” lägenhet på stan.

Socialminister Gertrud Sigurdsen invigde Linden 1986. Här i samspråk med Georg Karlsson.

Erik och Anna Lundin var mycket nöjda. De hade flyttat in från en villa i Åsbro.

Det som jag tyckte var märkligt den gången var att de styrande inte räknade med att folk skulle bli äldre . Även de som bodde på Linden och som skulle komma att behöva mer vård senare i livet. Vid invigningen 1986 var de flesta som flyttade in mycket alerta pensionärer. Men det kom ju att ändras av naturliga skäl.

Den totala kostanden för servicehuset låg på runt 44 miljoner. HSB svarade för bygget. Förutom 58 lägenheter fanns och finns ett bibliotek, ett tillagningskök, Apotek och en dagcentral med olika aktiviteter. Apoteket och en dagcentral med olika aktiviteter är dock ett minne blott. I dag är det Väntjänsten som ordnar de flesta av aktiviteterna. Den viktiga terapiverksamheten som kommunen stod för är borta.

Det var också en tävling vad servicehuset skulle döpas till. Birgit Högfelt från Åsbro föreslog Linden. För den insatsen fick hon 250 kronor.

Det har hänt mycket på Gärdshyttan

Har inte varit på Gärdshyttan på några år. Vad jag förstår är det matservering och uthyrning av rum i dag. Tänkte istället berätta lite om några händelser där ute. Som journalist var jag där ganska ofta, för det som hände där var ofta kontroversiellt. En gång användes Gärdshyttan till flyktingförläggning var jag där ganska ofta också privat. Hade flera goda vänner där som jag fortfarande håller kontakten med. Lite stolt är jag också över ett av invandrarbarnen döptes till Ove Dritton innan de flyttade till Norge..

Fram till i början av 1940-talet användes Gärdshyttan som ålderdomshem för Hammarsborna. Fastigheten såldes till Birgittasjukhuset i Vadstena som ett sekundärsjukhus. I Hammar byggde man ett nytt ålderdomshem, Lunnagården. Landstinget tog senare över Birgittasjukhusets verksamhet. I slutet på 60-talet började också landstinget tveka om verksamheten vid Gärdshyttan.

Även den gången handlade det om pengar. Landstinget ville inte satsa pengar på verksamheten i det gamla ålderdomshemmet, som trots allt hade rustats. 1974 blev det klart att patienter och personal skulle flyttas över till gamla delen av sjukstugan i Askersund. Det hela skulle ske under 1976.

Gärdshyttan 1974

Landstinget ansåg att Gärdshyttan var omodernt och föreslog i början på 70-talet att verksamheten skulle läggas ned och flyttas till Åkerby, men protesterna var kraftiga för byte av kommun. Personalen ville vara kvar i Askersund. Naturligtvis fanns det politiker som protesterade mot nedläggning av Gärdshyttan , bland annat den moderate landstingsmannen Sivert Andersson från Åmmeberg. Men det hjälpte inte.

Landstinget erbjöd Askersunds kommun att köpa Gärdshytan, men kommunen tackade nej. Istället blev Maranata ägare till stället under ett antal år. Deras ledare Arne Imsen och jag hade många samtal. Imsen styrde det hela med järnhand. När jag besökte stället var det bara han som svarade på frågorna. Ofta gjorde han stora PR-grejer av ”gömda barn” vid sina tältmöten. Det gjorde att stora delar av svenska pressen bevakade mötena.

Själv blev jag utmotad från ett tältmöte, därför att jag samtalade med bänkgrannen som åkte med mej och var lite engagerad. Vi störde inte mötet, men det räckte med ett samtal. Någon slags ordningsvakt menade att vi stört mötet med vårt samtal. Jag ville bara veta namnet på människorna som stod på scenen. Själv menade jag att de var de på scenen som störde mej. När jag kom tillbaka till redaktionen ringde Imsen till mej och förklarade att ordningsmannen måste haft en dålig dag och att han inte var riktigt bra i nerverna. Imsen förklarade lika vänligt som alltid att jag var välkommen.

Det var alltid trevligt att prata med den gamle fackpampen Imsen. Men jag förstod mej aldrig på vad han sysslade med. Men det förlät han mej. Imsen menade att jag inte begrep bättre. Och så kunde det kanske vara.

Maranata klarade inte av det ekonomiska och tvingades sälja fastigheten. Under en period var där en sommarservering. Lite senare kom också blev det också ett behandlingshem för unga människor som hade problem med droger. Och nu matställe.

Hantverkshuset i Askersund en lokal med kultur

Hantverksförenings lokal vid Lilla Bergsgatan var förr askersundarnas enda riktig stora samlingssal. Så fort det hände något stort publikmässigt var det på ”Hantverkaren”. Lokalen är nu mera också döpt till Hantverkshuset och drivs av en ekonomisk förening. Det var också den föreningen som räddade huset. Det fanns andra planer. Under en lång period drev Folkets hus verksamheten i huset innan de flyttade över till Sjöängen.

Herbert Fallgren var vaktmästare vid biografen under många år.

Själv sprang jag och mina kompisar på film så fort det gavs tillfälle på 50-och 60-talet. De fyra första bänkraderna var billigare så det fick bli där. Bänkarna 53 och 54 längst ut till vänster i fjärde raden. Ibland fanns det inte pengar, men det rådde vi bot på. En av kompisarna bodde på övervåningen i ”Hantverkaren”. I hallen mot kompisens våningen fanns en reservutgång från läktaren som alltid var öppen. Problemet när det gällde att gå in ” riktigt billigt” var att det fanns en biljettrivare på varje våning som hade järnkoll på allt. Det gällde att filmen hade kört igång och mörkret hade fallit. Brottet är preskriberat. Och försvarbart enligt min mening.Vi saknade pengar till biljetter.

”Häxan” Mariana Vlady

Från inspelningen av ”Häxan”

Alla teaterföreställningar gavs i lokalen, men då var inte kraven på ljud, ljus och loger var allt för hårda. Många av de gamla skådespelarna tyckte att Askersund var en mycket bra spelplats. Ett av de bästa i landet .Hotellet låg nämligen tvärs över gatan, med mat och inte minst dryck. Någon har berättat att det fanns skådespelare som gick över till hotellet i pausen för att stärka sig lite med en god dryck.

Filmer som ”Åsa-Nisse” och ”Hon dansade en sommar” drog alltid fullt hus. Men frågan är ändå inte om filmen ”Häxan” drog mest publik av alla filmer. En stor del av filmen var inspelad i Askersundstrakten med en massa statister från stan. Folk ville naturligtvis se sig själva på film. Tycker själv att det var en knepig film, men häxan Mariana Vlady var mycket vacker. Bara det. Jag såg den för första gången för några år sedan. När det begav sig gick det inte att få någon biljett.

Det har funnits och finns en del färgstarka biomaskinister, som Bertil ”Bubban” Johansson, Magnus Bromander och nu Roger Ivarsson. ”Bubban” var maskinist i 27 år. Magnus övertog jobbet 1958, för att sedan lämna över till Roger när Folkets hus tog över.

Maskinist Bertl ”Bubban” Johansson

Maskinist Magnus Bromander

Maskinist Roger Ivarsson

Har läste ett referat från 1958 när ”Bubban” blev avtackad. Den hösten infördes också vidfilm och att byta ut den mindre duken och bredda scenen lite betydde en kostnad på 12 000 kronor.

Askersundsbygdens tidning skrev: ”Mannen som drar veven, avtackades i går kväll. Han har sett till att askersundarna fått se rörliga bilder i 27 år. Det är känslig position han haft, där inga misstag tillåts. Då reagerar publiken direkt, trots att visselkonstnärerna i salen själva inte har en aning om vad saken gäller. Vid minsta misstag sätter de igång med att föra oljud Man kan tro det är en Rockn Roll-gala. Publiken är kräsen , men skyll för alla del inte på pianisten ”

Bertil ”Bubban” efterträdde sin far som maskinist. Fadern vevade på sin tid filmerna för hand.

Tidningen passade också på att ge biopubliken en känga: ” Varför behöver egentligen så många biobesökare ständigt rusa in i salongen sedan filmen börjat ? Dessa förstör ju nöjet för dem som varit lojala och infunnit sig i tid. Låt oss för fridens och våra medvandrares skull komma överens om att vi bör passa tiderna. Även på biograferna.

Hantverksföreningen (Folkets hus) för länge sedan

Nytt förslag ska skapa ett mer levande hamnområde i Askersund

Pressmeddelande från Askersunds kommun

 En ännu mer levande hamn i Askersund. Det är syftet med det förslag till utveckling för hamnområdet som presenterats för kommunstyrelsen. Kommunstyrelsen gav klartecken till fortsatt arbete. Nästa steg är att utkastet presenteras för aktörer i hamnområdet som får komma med synpunkter och idéer.

Förslaget har tre huvudlinjer, att de funktioner som finns ska vara mer utspridda efter hamnlinjen, att trafiken i högre grad än nu ska ske mer på de gåendes villkor och att kontakten mellan land och vatten ska utökas.

 – Vi jobbar väldigt mycket med byggnader, men glömmer allt för ofta bort det som knyter ihop byggnaderna, mellanrummen, de offentliga miljöerna. Det är ju där man rör sig och det är kanske ännu viktigare än själva byggnaderna att det är välplanerat, snyggt och tillgängligt, säger Caroline Dieker (M), kommunstyrelsens ordförande.

Det är hon som har gett uppdraget att utreda hamnområdet och en arbetsgrupp ledd av kommunens utvecklingschef Henrik Olofsson har i sin tur uppdragit åt arkitektfirman Klara att ta fram förslag på skisser över hur hamnen skulle kunna utvecklas utifrån de tre huvudlinjerna. – Även om vi inte kommer kunna förverkliga de här idéerna direkt så är det viktigt att man vet hur det ska se ut när det är klart, då kan man göra lite i taget när man har möjlighet. Vi är väldigt nöjda med principerna i förslaget. Det tillgängliggör verkligen hamnen och vattnet och knyter ihop hamnen så den upplevs som en helhet. Jag tror verkligen att våra näringsidkare i hamnen kommer att gilla det, säger Caroline Dieker.

 Förslaget är efter samråd med aktörer i hamnen och bearbetning tänkt att ligga till grund för fortsatt arbete med hamnområdet. Delar av förslaget kräver ändring av detaljplan.

Ett förslag att arbeta efter. Till och med ett Food Court vad det nu är.

—————————————————————————————————–

För åtta år sedan skrev jag om hamnen i en bok. Lägger med det för att visa hur läget var 2014

Så såg det ut förr i Askersunds hamn, Fredriksson, Sigge Karlsson och Julle, lastade skutor.

Källforskning vid Gärdshyttan

Som gammal journalist har jag den här gången ägnat mej åt lite källforskning på bloggen. Och då handlar det om riktiga källor. Normalt brukar det vara så att dåliga kommunikationer brukar knäcka olika verksamheter på ett eller annat sätt. När det gällde hälsokällan vid Gärdshyttan, var dåliga förbindelser istället ett verkligt plus. När det blev lättare att ta sig till Medevi brunn några mil bort, föll Gärdshyttekällan i glömska. Trots att källans vatten ansågs mycket hälsobringande. Det var festligare vid Medevi. Många tog sig till den brunnen med segelskutor, särskilt då till midsommar.

Prins Bertil och hans Lilian vid Medevi brunns 300-årsjubileum 1978. Det var kungen som skulle komma men han blev förhindrad.

Medevi brunn

Gärdshyttan

År 1895 hade folk i stort druckit färdigt vid Gärdshyttan. Några av de gamla fortsatte ytterligare några år, men det var ingen rusning till hälsovattnet längre. Nu var det Medevi som gällde.

En gammal hemmansägare i Hammar har berättat just om hälsokällor i hans hemtrakter. Han ägde gården Ängarna i Lunna. Även där fanns det en källa som folk besökte för att få sig några klunkar starkt järnhaltigt vatten. Många hade också med en kruka för att ta med sig vatten hem. Det fans bänkar vid källan att sitta på, så folk kunde i lugn och ro sitta och dricka vattnet.

Källan vid Gärdshyttan hade ett starkt flöde av järnhaltigt vatten som lockade många människor. Bredvid källan fanns bänkar för de drickandes bekvämlighet. Under varma sommardagar samlades mycket folk där för att dricka vatten, diskutera och ha det allmänt trevligt. Markägaren hade också satt ned stolpar i marken med slanor, där folk kunde binda sina hästar. Allt var genomtänkt.

På Fröshyttans mark fanns också en gammal bykälla. Gamla har berättat att byns och ortens ungdomar brukade samlas där på midsommarafton. En fiolspelare fanns redan i byn och han liksom alla andra kom också till midsommarfirandet vid källan. Bondmororna bjöd på förtäring, men de fodrade också en motprestation. Att de blev uppbjudna till första dansen runt källan. De som dansade och roade sig drack vid sidan av andra drycker även av källans vatten. Men även källan vid Fröshyttan förlorade sin dragningskraft. En gammal vital man fortsatte att gå till källan dagligen med spänstiga steg. Alla var ense om att det var vattnet som höll honom ung.

Även på Nyhyttans mark , ovanför Nyhyttans banvaktsstuga, på norra sidan om järnvägen Zinkgruvan-Åmmeberg, fanns en välbesökt källa med ett kraftigt flöde. Vattnet var järnhaltigt och enligt alla på den tiden mycket hälsobringande.

Förmodligen finns det väl inga spår av de gamla källorna kvar. Men det kanske är värt att leta på någon om man skulle börja känna sig lite kraslig. Gick det förr med hälsobringande vatten ska det väl gå nu också….

Sjöängsparken eller Kanslihusparken

FÖRSLAG PÅ NAMN

Det planerade bygget vid Sjöängen. Bilden är från byggföretagets presentation.

Föreningen Gamla Askersund har vid flera tillfällen skrivit remisser

avseende namn på gator och parker och anser oss som remissorgan i dessa frågor

Vi har nu noterat att den reklamskylt för nya bostäder som står invid den park som ligger norr om nya Sjöängsskolan har fått heta ”Kanslihusparken”

Vi menar att förslaget är ett historielöst namn på parken. Vi vill gärna att namnet skall vara bättre förankrat i Askersunds långa historia och samtidigt kännas naturligt i sitt sammanhang.

Vi har sökt historien om Kanslihuset och funnit att det har genom historien haft många funktioner och därmed tillfälliga namn.

Huset byggdes 1909 som Askersunds Sjukstuga och fungerade så fram till 1943. Då fann man att huset var för litet och verksamheten flyttades till sin nuvarande plats vid den senare Smedsgården och har senare tillbyggts med enplans byggnader för Vårdcentral samt varierande  eftervård.

Vad hände då med det så kallade ”Kanslihuset. Jo 1943 blev det ett Kronikerhem och kallades kort och gott för ”Kroniska” fram till 1962.

År 1964 då den ”nyss” rivna Sjöängsskolan stod färdig fick huset tjäna som administrationlokaler för skolan och inrymde också Folktandvården.

För att ytterligare påvisa parkens historieanknytning så hette nuvarande Torebergsvägen, som avgränsar parken åt norr, Sjöängsgatan. När namnbytet skedde vet vi inte men på en karta från 1909 ser vi namnet Sjöängsgatan

Efter att ha tagit del av ovanstående anser vi att det är naturligt att dra slutsatsen att parken skall heta Sjöängsparken och inget annat.

Med vänliga hälsningar

Bengt Tivelius

Ordförande

Föreningen Gamla Askersund (FGA)