ovedanielsson.se

Med anledning av att det inte finns något vatten i kranarna i Askersund torsdag 12 jan. Trasig ledning i Hammar. Askersundarna hade en gång i tiden minst tre kommunala pumpställen att välja på för att få friskt vatten. Trots närheten till sjön. Några vattenledningar fanns ännu inte i stan. Pumparna var ett pittoreskt inslag i stadsbilden. Men också mötesplatser för stadens ungdomar. Där fanns tillfälle för alla pojkar att visa sina chevalereska anlag genom att hjälpa flickorna med vattenpumpningen. I många fall blev vattenpumpningen helt avgörande för en fortsättning av bekantskapen, som senare ledde till äktenskap. Närvattenledningarna kom blev det betydligt svårare för pojkarna i Askersund att imponera.
Har inte riktigt kläm på vilka metoder som användes efter pumpepoken….

Jonskällan intill gamla Frälsningsarmén

Det var inte alls som Ulf Peder Olrogs visa ”Samling vid pumpen”från början av 40-talet. I texten står att ”Alfred har di slagit så han ligger å blör”. Och fortsättningen är inte bättre .”Länsman fick på huve, sa jag tror han dör”. Det var betydligt lugnare vid pumparna i Askersund.

På de flesta gårdar fanns källor. Stora pumpar för att få upp
sjövatten fanns uppsatta i hamnområdet och öster om hamnområdet. Den flitigaste
besökta källan var den så kallade Jonskällan invid kyrkberget vid gamla
Förnicklingsverket och Frälsningsarmén (Högbergs affär Hospitalsgatan)) .
Det var en källa känd för mycket gott vatten. Under torra sommarmånader var det ransonering av vatten från källan. Pumpen hölls då endast öppen på morgonen . Men då stod ofta 20-30 tjänsteflickor i kö för att hämta vatten. Men det blev bara en kruka vattentill alla. Punkt och slut.

När vattenledningarna i stan började komma sinade intresset för pumparna. 1875 tog allmänna rådstugan beslut om att bygga en vattenledning i stan. Men då hade de styrande tjafsat i många år om från vilken sjö vattnet skulle hämtas. Det fanns förslag om vatten från Stora Röllingen och Gårdsjön, men det blev ingen av dessa båda sjöar. Vattnet togs istället från en källa vid Sundsängen, för att sedan passera genom en reningsapparat till en stor cistern på Norra Bergen, för att sedan renas
ytterligare och ledas ut i järnrör till brandposter och vattenhämtningsställen.

Redan 1897 dömde vattenledningarna ut av Brandstodsbolaget. Effekten på ledningen var alldeles för dålig. Kasthöjden över marken var bara 4,6 meter. Brandstodsbolaget krävde en kasthöjd på 15 meter , om det skulle börja brinna i stan igen. Det resulterade i ett nytt vattentorn på Norra Bergen.
I juli 1907 påbörjades bygget och avslutades i slutet av 1908. Tornet är 31 meter och i dag till salu om någon skulle vara intresserande av ett boende med en enorm vacker utsikt. Det är ett antal år sedan tornet togs ur bruk. Det sista när det gäller det ståtliga tornet är att det ska till belysning, så det kan synas på långt håll.

I oktober 1947 försvann den sista pumpen ur stadsbilden. Då flyttades pumpen vid kyrkberget upp till Hembygdsgården, där den fortfarande finns för beskådande. Hur gammal pumpen är svårt att få fram. Men bilder från 1800-talets mitt visar att den fanns på plats vid kyrkberget. Anledningen till att pumpen flyttades var att
Förnicklingsverkstaden skull ändras och byggas ut. Pumpen fick helt enkelt inte
plats på tomten längre. För ett antal år sedan fanns det personer som ville att
pumpen skulle flyttas tillbaka till sin gamla plats. Men jag har inte hört något
mera om det på senare år. Pumpen skänktes av staden till hembygdsföreningen.

Skolmaten är en ständig aktuell fråga. Faktum är att Hammars skoldistrikt var  pionjärer  när det gällde fria skolmåltider. Så Askersunds kommun har mycket att leva upp till nu när Hammar också tillhör kommunen. Hammar var den första på länets landsbygd som införde fria  skolmåltider. Det skedde redan 1946. Askersunds stad  lågt långt efter. Reformen  infördes  efter en motion av fabriksarbetare  Alf Carlsson, Aspa. Han är värd att  minnas som en föregångsman i Hammars kommun. Precis som Valle Eriksson.

Mitt under  brinnande och ransonering försökte Hammars skoldistrikt för projektet i hamn. Första tiden  lånades kokkärl vid Vättra barnkoloni. I alla skolor  i området  skulle kök iordningsställas, eftersom matlagning skulle ske i varje skola. Elva personer var anställda för att sköta matlagningen. Planläggningen  utfördes av en kommitté med makarna Ragnar  och Maja Wiklund, och skolstyrelsens ordförande Valle Eriksson. Maja Wiklund  såg till att lägga upp en matsedel för tre veckor i taget. En svårighet  var alla licenser  som fanns på vissa varor. Fru Wiklund var också en tid   husmor i Harge skola.

Mannen bakom skolmaten i Hammar på 40-talet var Alf Karlsson. Han står i översta raden längst till höger. Bild från Leif Linus bildarkiv.

Hon hade  också till uppgift  att besöka de  olika bespisningarna inom  området för att ge råd. Hon var också en av distriktets  första  skolkökslärarinnor  på 30-talet. Kostnaden  för maten de första 4  åren  varierade mellan 37-57 öre  per  måltid. Varje dag serverades  ett stadigt  mål mat  och ost eller annat pålägg på smörgåsarna. Grönt i  någon form fanns varje dag. Mjölken kom fet  och fin  från Hammars gård.

En sak som väckte stor uppmärksamhet  långt  utanför  kommun var att Hammar sände mat till  elever från Hammar som gick i realskolan inne i Askersund. Skolstyrelsen ansåg att de behövde lagad mat  varje skoldag. För att genomföra det hela behövdes en ändring av  bestämmelserna för skolmåltider. Från myndighetens  högsta  ort  blev det klartecken , men också om ett stadsbidrag.

År 1957  den 25 januari serverades den första  måltiden till 60 elever  i Lutherska  Missionshuset vid Stora Bergsgatan  i närheten av Samrealskolan. Hyran till församlingen var  5 kronor per dag. Maten forslades  med bil i kantiner till Askersund av Birgit Nilsson. I början  på 60-talet hade bespisningen flyttas till  Hantverksföreningen (Hantverkshuset). Då hade elevantalet   stigit till 120 elever. Senare  utspisades eleverna från Hammar på Stadshotellet. 1964 tog Askersunds skolförbund  över bespisningen. Maten lagades  i Askersund  och fraktades ut till samtliga skolor.

Lutherska Missionshuset Stora Bergsgatan

Personligen tycker jag  att skolmaten verkar bra. Alla  kan ju inte tycka om allt. Huvudsaken  är att maten är god. Kan nämna att jag aldrig  ätit skolmat, men jag har varit  i Sjöängens matsal som pensionär och ätit. Och det var riktigt gott. Inget att  klaga på.

 En del faktauppgifter  är hämtade  ur Hammars Hembygdsförenings  bok som gavs  ut  i samband med kommunsammanslagningen.

Förre urmakaren Magnus Bromander var Askersunds förste ”riktiga” pressfotograf. Han sprang inte omkring som dagens lokalskrivare, både med kamera och anteckningsblock för att intervjua. Magnus ägnade sig enbart åt att fotografera. Men så blev det också bra bilder.

Magnus finns inte kvar i livet längre, men hans Askersundsbilder kommer att leva länge. Vi hade ofta kontakt med varandra. Särskilt intensivt blev det i samband med Askersund 350-årsjubileum, då jag körde en serie med Magnus bilder under en egen vinjett. Det var mycket uppskattat bland askersundarna.

Vid sidan av sitt urmakeri hade Magnus en typ av deltidsanställning på gamla Askersunds-Tidning under en tioårsperiod på 40-och 50-talen. Det var också han som gjorde i ordning det första mörkrummet på tidningen. Rummet användes även när Allehanda hade tagit över. Jag själv har tillbringat många timmar i det trånga mörkrummet.

Magnus sa många gånger till mej att tiden som fotograf på tidningen var underbar. Det var jobbigt men mycket roligt. Askersunds-Tidning kom bara ut tre dagar i veckan. På söndagskvällarna efter bandymatcherna på gamla IP, fick han sätta sig i bilen och åka in till en klicéverkstad i Örebro med bilderna. Där var kön lång med fotografer, som hade samma ärende. Magnus berättade för mej att lilla Askersunds-Tidning alltid kom långt bak i kön. De större tidningarna i Örebro hade företräde. Som tur var kom inte ”Askersundaren” ut förrän vid middagstiden på måndagen.

Det var mycket idrotten som gjorde att Magnus började fotografera. Han var aktiv inom IFK Askersund på olika sätt. När IFK spelade allsvensk bandy, så följde Magnus laget med sin kamera, både hemma och borta. Han lämnade bandybilder till olika tidningar. En verklig stor händelse i det bandytokiga Askersund inträffade 1945 då IFK:s Gunnar Carlsson blev uttagen till landslaget. Magnus fanns på IP för att spola is, när hans pappa kom ut vid niotiden på kvällen och berättade att Gunnar skulle spela i landslaget. Magnus pappa hade hört det på radio och ville göra sonen beredd med sin kamera. Lite senare på kvällen kom Gunnar själv ut till IP och tränade en stund. Han hade en stor supporterskara med sig berättade Magnus för mej.

Magnus var sedan med Gunnar som ledare till hans första landskamp. I den matchen utsågs Gunnar till landskampens bäste spelare. Och Magnus fick sina bilder. En av hans verkliga pangbilder tog han på ”Stålfarfar” Håkansson, när Sverigeloppet på cykel gick genom staden på 50-talet. Kvällstidningarna stod på kö för att få köpa bilder.

Magnus började tidigt med en småbildskamera. På den tiden använde de flesta fotografer storbildskameror som Rolliflex och liknande. Redan när Askersund firade sitt 300-årsjubileum 1943, använde magnus en småbildskamera. Många av hans pressbilder är unika både vad gäller miljö och personer. Leif Linus Larsson , har haft möjlighet att kopiera Magnus bilder och visa upp en för allmänheten. På det viset förs Magnus fotoarv vidare och det är ju mycket trevligt. Elof Fryxell var en annan fotograf vid den här tiden i Askersund. Han hade fotoaffär med egen ateljé. Ibland blev han kallade till olika uppdrag. Men Magnus var den ”riktige” pressfotografen som fanns på plats när det hände något.

OVE DANIELSSON

Det har varit aktuellt med en del viktiga markinköp för Askersunds kommun genom åren som kostat lite pengar. Därför ska jag berätta om ett markövertagande som inte kostade en krona. Ett verkligt markklipp. Bara som en liten motvikt. Och hur det kunde gå till ”förr i tiden”. Så kan det naturligtvis inte gå till nu för tiden. Nu handlar det för det mesta om rena markköp utan krusiduller…

Från invigningen av gamla IP 1925

För drygt 50 år sedan övertog Askersund stad IFK Askersunds gamla idrottsplats. Det ledde ett 15-tal år senare till att Askersund beslutade sig för att lite oväntat bygga hus på gamla IP. Det var inte vad ansvariga inom IFK hade tänkt sig. En ny anläggning skulle byggas på Solberg, där man från början tänkt bygga husen. Varför planerna ändras känner jag inte till. Men märkligt var det. Beslutet kom helt oväntat. 1982 var det skrinnarpremiär på Solberga med Svenska juniorcupen.

De flesta inom IFK Askersund och de flesta askersundare ville behålla gamla IP, och med en träningsplan intill. Där Konsum finns i dag. Pengarna till både allsvensk bandy och skötsel av en idrottsanläggning fanns inte. Det var en kommunal anläggning under IFK:s tid , men ändå inte. Staden blev nu ägare till anläggningen, så det var politikerna som bestämde hur det skulle vara i fortsättningen. Några politiker var emot flytten, men de var inte nog många. Solberga blev en fin anläggning för den stora allmänheten, men ändå lite knepig. Kommunen har fått en anläggning med en grusplan som står tom nästan hela året. Men jag förmodar att idrottsfolket fick vara med och säga sitt när det begav sig. Tror inte att det finns en liknande utformning på någon annan plats. Kanske det går att fixa till det, vad vet jag….

Dansbanan på gamla IP

Gamla IP 1957

År 1964 tog Askersunds stad över idrottsplatsen med bland annat löften om att IFK skulle få disponera anläggningen som tidigare. Löftet hölls inte när det gällde klubbrummet. Efter en del år plockades klubbrummet under gamla läkaren bort med löfte om ett nytt rum. Nu dröjde det fram Solberga IP blev klart i början på 80-talet. Under många år var prissamling, bilder och viktiga klubbsaker nedpackade i kartonger för att forslas runt till olika platser. En del prylar kom bort och andra förstördes.

IFK Askersund, vars medlemmar hade byggt idrottsplatsen, fick inte en krona för själva markområdet! Staden gjorde ett verkligt markklipp 1964.Området hade köptes in i början på 20-talet av IFK och den nya idrottsplatsen var klar för invigning 1925. Ersättningen till IFK blev inlösen av ett lån på 15 000 kronor i Sparbanken 1964, vidare fick IFK 10 000 kronor för täckande av utgående skulder, samt 5 000 kronor för inventarierna. Sammanlagt 30 000 kronor. Men överlåtelsekontraktet står inte en rad om betalning för marken där hyreshusen står i dag. Det kan också nämnas att föreningen också hade ett årligt bidrag från stan för spoling av isbanan som aldrig räckt till. Men kravet var ändå att alla skulle ha tillgång till isen, skolor som allmänhet. Och så var det också.

Det som finns kvar av gamla IP i dag är ett antal stora björkar. Träd som en skogsägare skänkte till föreningen. I övrigt finns det inget som vittnar om att området varit en idrottsplats. Jo, möjligen gatunamnen, Torsten Carlssons väg. Han var ordförande i föreningen en herrans massa år. Punkten om överlåtelse av idrottsparken-den viktigaste frågan i föreningens historia-vållade ingen som helst diskussion vid årsmötet. Alla var säkra på att IP skulle finnas kvar på samma plats och att den skulle få användas som den alltid gjort. Det var ingen dramatik i det. Men politikerna efter kommunsammanslagningen 1970 hade andra större planer. Men så långt som till konstfryst räckte inte planerna.

I dag hade flytten av idrottsplatsen var betydligt mera komplicerad. Tror aldrig kulturen gått med på en rivning av den gamla läktaren från 1925. Kanske en flyttning till Solberga, men inte en rivning. Det är vad jag tror. En liknanden läktare finns på Skyllbergsvallen. Den är från slutet av 30-talet. Idrottsföreningen där har fått kulturbidrag för att rusta läktaren. Och det har man gjort bra. Medlemmarna har jobbat hårt med den gamla läktaren, som blivit en prydnad för Skyllbergsvallen.

För oss alla som varit aktiva inom idrotten var gamla IP en betydligt gemytligare arena än vad Solberga är. Men det beror förstås på storleken. Och så förstås på lite nostalgi.

Det här var lite idrottshistoria och en liten påminnelse hur markförvärven kunde gå till för ett 50-tal år sedan.

Förr fanns många kaféer i Askersund. Det mest bekanta var ”Nissas kafé” vid hörnet av torget mitt emot polisstationen som då låg i Rådhuset. Av krogar fanns en som vanligen kallades ”Stampen”. Där såldes supar vid disk med en smörgås till. ”Stampen” låg vid Stöökagatan ner mot sjön där parkeringarna finns i dag. ”Stampagården” som namn hängde med länge.

Stampagården vid Stöökagatan

Återger en tårdrypande sedelärande historia i jultid som utspelades just i Värdshuset Stampen. Historien är så mycket man tål så här i juletid. Men jag tar risken. Läste den för ett antal år sedan och vad som kan hända om spriten får ta överhand. Jag
är inte själv nykterist men det får vara måtta på det hela. Ofta är det ju barn som drabbas och det är ju minst sagt tråkigt. En vit jul är att föredra.

Sundsgatan med Stampagården i bakgrunden till höger.

Stampagården på 50-talet. I dag finns parkeringar i området.

Historien handlar om en julafton för länge sedan. Fyra yngre män hade slagit sig ned vid ett bord inne på Stampen för att njuta av varm julglögg. Medan de satt där och i munter stämning och samspråkade kom en ynkligt illa klädd luffare in genom dörren. Han såg sig skyggt omkring. Det glada sällskapet hade observerat mannen och någon vinkade att komma så skulle de bjuda på en sup. Han gick fram till dem för att få supen och när de så skulle skåla för honom så föreslog en i sällskapet att han skulle hålla ett skåltal för dem. Gänget hävdade ”att en sup är en sup och ännu har ingen luffare försmått en sup.”

Den arme mannen som redan fattat sitt glas hejdade sig och ställde tillbaka det på
bordet och började prata.

-När jag var ung var jag lika glad som ni är. Jag fick en fästmö, en god och trofast
kvinna. Vi gifte oss, livet såg sig ljust och lovande ut, men så började jag supa så smått. Begäret växte och jag blev fullständigt slav under spritbegäret. Min hustru vädjade och bad om att sluta supa men det blev bara värre. Barnen drabbades också hårt, förklarade den slitne luffaren med tårarna rinnande.

Mannen hann också med att berätta att både barn och hustru var döda och det skyllde han på sitt spritbegär. Luffaren lämnade Stampen. Glaset med brännvin som han blev bjuden på fick stå orört.

Den glada stämningen försvann i en hast. Det var inte roligt att festa längre. Enligt historieberättaren , en anställd på Stampen, blev sällskapet tystlåtna och fundersamma. Och det kan man förstå. Luffarens tal hade blivit en mycket allvarlig predikan som sent skulle glömmas. Inte något skåltal som var tänkt.

Tybeck ägde Stampen

Storgatan. Till vänster Tybecks affärsskylt. Ner till vänster låg sedan Stampen.

Så gick det till i Värdshuset Stampen i Askersund för mycket länge sedan. Men så där går det förstås inte nu för tiden i Askersund. Luffare finns inte längre och jag vet inte
om det går att köpa rena supar direkt över disk till en smörgås? Möjligen finns det drinkar av olika slag och det är förestås lite finare. Men de har samma verkan.

Som vanligt har vännen Leif Linus hjälpt till med bilder och en del annonser.

Isupptagning var en viktig sak vid den här årstiden förr i tiden.  Men det var innan kyl-och frysskåpens stora genombrott.  Lite var stans på sjöarna fanns det folk som sågade is med jättesågar. Ett tungt arbete men ett måste för företag som fiskaffären, bryggeriet, hotellet, mejeriet och för de flesta lantbruk. I det senare fallet var det viktig med is för att bland annat kunna kyla mjölken.

I Askersunds hamnområdet var isupptagningen en stor aktivitet. Vid Stapelängen nedanför landskyrkan fanns det en isdös . Och det fanns också vid många andra ställen, som vid bryggeriet. Det finns många historier om isupptagningen på Alsen.  En historia som jag hört  är en  ilsken arbetsgivare som kom ner till isen  och såg att det fattades en av mannarna mitt på blanka förmiddagen. Svaret från de övriga var att han var hemma och tvättade sågspån ur  ögonen. Det ledde till att arbetsgivaren vände på klacken och försvann. Han insåg det meningslösa att argumentera mot sådana påståenden.

 En isdös byggdes med plankor runt om. Isen som sågats i 50-60 cm stora bitar packades tätt så de frös ihop sedan. Sågspån fylldes på ca 25 cm runt om och ovanpå. Det isolerade fullgott. Man hade alltid is för två år på lager.

Historien bakom ett vykort från Askersund

Alla som samlar på vykort från Askersund har sett bilden. Och många andra också. Pojken med gasbinda om en arm stående mitt ute på Hospitalsgatan och tittar in i kameran. Bilden är från slutet av 40-talet. Vad heter pojken och vad finns för historia bakom bilden?

Grabben heter Kalle Tingö och det är något som jag känt till under många år. Känner honom, men har aldrig tagit reda på historien bakom vykortet förrän för ett par år sedan. Men jag har många gånger undrat varför han står där. Det är inte så vanligt att det finns folk på vykort.

Pojken som mit i gatan står. Ett gammalt vykort från Hospitalsgatan med Kalle Tingö. I bakgrunden syns ”Mäntar-Axel” med sin häst.

Kalle Tingö i dag. Under många år har varit bosatt i Mariestad och jobbat som lärare i Borås.

Jag har haft kontakt med Kalle, som sedan 1959 är bosatt i Mariestad. Och han berättar.

-Jag hade cyklat omkull dagen före och hade ont i armen när fotografen dök upp. Han tyckte väl synd om mej och frågade om jag ville vara med på bilden. Bör ha varit fem-sex år. På samma bild syns en person med häst och vagn. Det är en man som gick under namnet ”Mältar-Axel”. Han hade ett stall vid Lilla Bergsgatan strax intill, berättar Kalle.

Det rätta namnet på hästägaren var Axel Pettersson, född 1892 . Han levde ensam med sin häst.

Familjen bodde på vid Trädgårdsgatan 17 strax intill där bilden är tagen. Huset med gården kallades ”Blåskäggagården” av askersundarna . Det var en jordbruksfastighet som ägdes av ett dödsbo, där Hilma Maria Karlsson var en av delägarna. Hon både där med sin son Birger. Det bodde också en del andra personer i huset, som nu är borta och har ersatts med moderna hyreshus. Vad namnet ”Blåskägg” kommer ifrån lämnar jag därhän. Tror inte att den person som gick under det namnet tyckte om det…

-Farsan hette Sigfrid Johansson och hade ägt en båt. När han blev utan båt fick han smeknamnet ”skutlös”. Smeknamnet gick i arv, berättar Kalle , roat.

-Vi bodde sex personer i två rum och kök. Så var det på den tiden. Standarden i huset var inte den bästa. Det saknades vatten, men det fanns gott om vägglöss som bet oss på nätterna. Många familjer hade det så i de gamla dåliga trähusen. Jag bodde vid Trädgårdsgatan från jag var två år och fram tills vi flyttade till Laxå 1950. Tidigare hade vi bott på söder i Askersund.

Hilma Maria Karlsson var ”chef” på ”Blåsskäggagården” i Askersund där Kalles familj bodde fram till 1950. Adressen var Trädgårdsgatan 16.

Birger var son till Hilma Maria. Han bodde på gården tillsammans med sin mamma.

-Mina kompisar var bröderna Bergholm vid Elimkapellet på samma gata. Deras farsa var pastor.En annan kompis var Sven ”Putte” Ahlm. Hans pappa , Abel, var vaktmästare i kapellet. Som många andra var jag med och spelade bandy i IFK. Det fortsatte jag med i Mariestad och då i Elles. Var också spelande tränare där under en period, upplyser Kalle.

-När vi flyttade till Laxå forsatte jag att spela bandy för IFK. Fick åka med backkämpen Karl-Erik Hagman som bodde i Laxå. Vi hade ett bra juniorlag som spelade hem DM-tecknet 1954.

Kalle spelade bandy för IFK. Även när han hade flyttat till Laxå. Juniorlaget blev DM-mästare 11954. Stående fr.v: Pelle Törnmarck (lagledare), Hasse Andersson, Kalle Tingö,Sven Ahlm, Anders Björck, Kurt Nilsson och Toffe Wallin. Knä:Sune Nordberg,Jan Körner, Sven-Åke Frida Karlsson, Hasse Larsson och Mikael Färg

Kalle lämnade snart Laxå för att gå till sjöss. Sedan har han prövat på lite av varje. De senaste 25 åren fram till pensionering jobbade han som lärare vid Viskadalens folkhögskola i Borås.

-Jag har släkt kvar både i Laxå och Askersund. Brorsan Pelle har bott i Askersund. Kollar också på din blogg om både gamla och nya Askersund, upplyser Kalle, som inte glömt sin barndoms Askersund.

Det är inte så ofta Kalle och hans fru besöker Askersund nu för tiden. Efter alla år i bilen mellan Mariestad och Borås, är han ganska trött på bilåkande. Men det händer ändå ibland. Kalle och jag har enats om ett nytt foto på Hospitalsgatan nästa gång han kommer till stan. Den här gången kommer inte Kalle med på bilden därför att han kört omkull på cykel dagen före. Den nya bilden från Hospitalsgatan har jag väntat på länge och det är mitt förslag. Det blir inget vykort utan en bra och trevlig bild som kommer att spegla lite vad som hänt en gammal gata i Askersund.

Leif Linus har hjälpt till med några bilder och lite fakta. Några bilder har Kalle själv bidraget med.

Alla som samlar på vykort från Askersund har sett bilden. Och många andra också. Pojken med gasbinda om en arm stående mitt ute på Hospitalsgatan och tittar in i kameran. Bilden är från slutet av 40-talet. Vad heter pojken och vad finns för historia bakom bilden?

Grabben heter Kalle Tingö och det är något som jag känt till under många år. Känner honom, men har aldrig tagit reda på historien bakom vykortet förrän för ett par ¨år sedan. Men jag har många gånger undrat varför han står där. Det är inte så vanligt att det finns folk på vykort.

Pojken som mit i gatan står. Ett gammalt vykort från Hospitalsgatan med Kalle Tingö. I bakgrunden syns ”Mäntar-Axel” med sin häst.

Kalle Tingö i dag. Under många år har varit bosatt i Mariestad och jobbat som lärare i Borås.

Jag har haft kontakt med Kalle, som sedan 1959 är bosatt i Mariestad. Och han berättar.

-Jag hade cyklat omkull dagen före och hade ont i armen när fotografen dök upp. Han tyckte väl synd om mej och frågade om jag ville vara med på bilden. Bör ha varit fem-sex år. På samma bild syns en person med häst och vagn. Det är en man som gick under namnet ”Mältar-Axel”. Han hade ett stall vid Lilla Bergsgatan strax intill, berättar Kalle.

Det rätta namnet på hästägaren var Axel Pettersson, född 1892 . Han levde ensam med sin häst.

Familjen bodde på vid Trädgårdsgatan 17 strax intill där bilden är tagen. Huset med gården kallades ”Blåskäggagården” av askersundarna . Det var en jordbruksfastighet som ägdes av ett dödsbo, där Hilma Maria Karlsson var en av delägarna. Hon både där med sin son Birger. Det bodde också en del andra personer i huset, som nu är borta och har ersatts med moderna hyreshus. Vad namnet ”Blåskägg” kommer ifrån lämnar jag därhän. Tror inte att den person som gick under det namnet tyckte om det…

-Farsan hette Sigfrid Johansson och hade ägt en båt. När han blev utan båt fick han smeknamnet ”skutlös”. Smeknamnet gick i arv, berättar Kalle , roat.

-Vi bodde sex personer i två rum och kök. Så var det på den tiden. Standarden i huset var inte den bästa. Det saknades vatten, men det fanns gott om vägglöss som bet oss på nätterna. Många familjer hade det så i de gamla dåliga trähusen. Jag bodde vid Trädgårdsgatan från jag var två år och fram tills vi flyttade till Laxå 1950. Tidigare hade vi bott på söder i Askersund.

Hilma Maria Karlsson var ”chef” på ”Blåsskäggagården” i Askersund där Kalles familj bodde fram till 1950. Adressen var Trädgårdsgatan 16.

Birger var son till Hilma Maria. Han bodde på gården tillsammans med sin mamma.

-Mina kompisar var bröderna Bergholm vid Elimkapellet på samma gata. Deras farsa var pastor.En annan kompis var Sven ”Putte” Ahlm. Hans pappa , Abel, var vaktmästare i kapellet. Som många andra var jag med och spelade bandy i IFK. Det fortsatte jag med i Mariestad och då i Elles. Var också spelande tränare där under en period, upplyser Kalle.

-När vi flyttade till Laxå forsatte jag att spela bandy för IFK. Fick åka med backkämpen Karl-Erik Hagman som bodde i Laxå. Vi hade ett bra juniorlag som spelade hem DM-tecknet 1954.

Kalle spelade bandy för IFK. Även när han hade flyttat till Laxå. Juniorlaget blev DM-mästare 11954. Stående fr.v: Pelle Törnmarck (lagledare), Hasse Andersson, Kalle Tingö,Sven Ahlm, Anders Björck, Kurt Nilsson och Toffe Wallin. Knä:Sune Nordberg,Jan Körner, Sven-Åke Frida Karlsson, Hasse Larsson och Mikael Färg

Kalle lämnade snart Laxå för att gå till sjöss. Sedan har han prövat på lite av varje. De senaste 25 åren fram till pensionering jobbade han som lärare vid Viskadalens folkhögskola i Borås.

-Jag har släkt kvar både i Laxå och Askersund. Brorsan Pelle bodde i Askersund. Kollar också på din blogg om både gamla och nya Askersund, upplyser Kalle, som inte glömt sin barndoms Askersund.

Det är inte så ofta Kalle och hans fru besöker Askersund nu för tiden. Efter alla år i bilen mellan Mariestad och Borås, är han ganska trött på bilåkande. Men det händer ändå ibland. Kalle och jag har enats om ett nytt foto på Hospitalsgatan nästa gång han kommer till stan. Den här gången kommer inte Kalle med på bilden därför att han kört omkull på cykel dagen före. Den nya bilden från Hospitalsgatan har jag väntat på länge och det är mitt förslag. Det blir inget vykort utan en bra och trevlig bild som kommer att spegla lite vad som hänt en gammal gata i Askersund.

——-       Löpsedeln är från 1988. Och texten är några år gammal och har varit publicerad i en tidigare blogg. Kanske inte allt stämmer idag. Undertecknad hade samlat familjen Hagman i Laxå hemma hos Kennet. Övre raden Arne Hagman, Karl-Erik Hagman, Kenneth Hagman och Anders Hagman. Framför  gänget sitter Kenneths grabbar Robin och Niklas.  Arne Hagman var under många år backklippa i Degerfors fotbollslag.  Några gånger blev han uttagen till Sverige B och i presslaget. Bilden är från Rekord-Magasinet 1949.  Stående fr.v: Reino Börjesson, Kalle Svensson, Kalle Franck, Börja Leander, Lennart Lindskog (Degerfors) och Vitjärv Sundkvist. Knästående: Olle Åhlund (Degerfors) Arne Hagman (Degerfors) Bernt Karlsson (Örebro SK) Tore Karlsson (Degerfors och Gösta Lindh (Örebro SK) . Pressen förlorade med 4-1 mot landslaget.   Karl-Erik Hagman var hårdför back i Askersunds allsvenska bandylag under många år. Här i kamp med Olle Sääw i en DM-final i mot ÖSK i Örebro. IFK:s målvakt Edvardsson kniper dock bollen. Övriga spelare på bilden är Åke Pettersson och Astley Nyhlén. ÖSK vann matchen trots Hagmans backspel.     ”Hagmans bollklubb” i Laxå har aldrig vunnit någon serie. Däremot har många av spelarna i ”klubben” medverkat till framgångar både i fotboll och bandy. Klubbar som Degerfors IF, IFK Askersund, Elles, Rävåsen, KB Karlskoga, IFK Eskilstuna, City och Köpings IS, har dragit nytta av familjen Hagmans bollkunnande. Även fotbollslandslaget har använt Hagmans som förstärkning. Arne Hagman, som avled för några år sedan gjorde flera B-landskamper  under sin storhetstid som back i allsvenska Degerfors. Kenneth är den i familjen som blivit mest känd på senare år.  Han var klippa i Degerfors stolta fotbollslag under många år. Han gästspelade också i Örebro SK på 80-talet sedan Laxå IF varit vänliga att låna ut honom. -Det blev fem allsvenska matcher i fotboll för ÖSK. Just då var det rörigt i ÖSK. Benny Lennartsson hade fått sparken och Orvar Bergmark hade tagit över mot slutet av serien. Degerfors var annars klubben för mej. Första gången jag lämnade Laxå var annars när jag gick till KB Karlskoga. Sedan var det mycket nära att jag hamnade i IFK Norrköping. Tyvärr kom aldrig Laxå och IFK överens om övergångssumman. Och på den tiden handlade det inte om några stora pengar, men Laxå hade fått med en bankman i styrelsen som skötte förhandlingarna och pengar var hans grej, berättar Kenneth utan att låta allt för bitter. Det blev Degerfors istället där Kenneth trivdes utmärkt. Pappa Karl-Erik, 87, var allsvenska bandyspelare i IFK Askersund under många år. Sonen Kenneth följde sedan i pappas spår till Askersund och bandyn . Karl-Erik hann också med några säsonger i Köpings IS. – Själv hann jag också med att spela et 60-tal allsvenska matcher i bandy för Örebro SK. I dag läser man ofta att ÖSK har ett lovande bandylag. Men jag undrar när laget ska gå över från att bara vara lovande till ett bra allsvenskt lag. Det måste naturligtvis till bra rutinerade spelare, konstaterar Kenneth.  Farbror Arne värvades från Degerfors till Eskilstuna på 50-talet där han representera både City och IFK. När han kom hem från Eskilstuna blev han tränare för olika lag i Sydnärke. Kennets yngre bror Anders var också aktiv i Laxås fotbollslag under en lång period. -När jag kom hem från Degerfors hann vi med att spela ihop några år. Jag slutade och han fortsatte. Men det var trevligt att också fått spela ihop med brorsan, säger Kenneth. Båda bröderna Hagman har sitt dagliga värv inom byggbranschen. Bröderna Hagman har inte lämnat fotbollen helt. De brukar hjälpa till när det dra ihop sig till cuper i idrottshallen. Under en period spelade Kenneths grabbar Robin och Niklas fotboll i Laxå, men de bor inte kvar på orten längre. -Grabbarna har spelat för Yxhult på senare år, men nu har de lagt av. Robin är underhållningsbranschen, upplyser Kenneth.Men den som tror att det är slut för epoken Hagman i Laxå är fel ute. Anders grabb Albin tillhör en av de mest lovande spelarna i Laxå IF. Han har varit med på flera sammandrag för länets bästa ungdomsspelare. Ove Danielsson

Någon undrar kanske varför jag bloggar om en man som verkade och levde i Sandviken. Faktum är dock att hans rötter finns i Askersund. Det gäller att ta vara på varje liten positiv nyhet som är förknippad med kommunen. Stort som smått och även det som står på gamla gravstenar. Jag visste inte själv om anknytningen till Askersund, men för en tid sedan fick jag en bild på E-post med en gravsten där Göran Fredrik Göranssons namn finns inristad. Texten finns på samma sten som handelsman och rådman Göran Berg. Berg var född 1744 och avled 1805. Gravstenen finns på gamla kyrkogården vid Stadsbacken.

Göran Fredrik Göransson var med och bildade Sandvikens Jernverk på 1800-talet. Han var köpman och stor industriman. Göransson avled 1900 i Sandviken 81 år gammal.

Det var vännen Alf Anneborg som sände över bilden med en lite följdfråga. Han undrade om jag visste sambandet mellan Göransson och bandyn i Askersund. Då gick det upp ett ljus. Sandvikens fina bandyarena är döpt till ”Göranssons Arena”, efter industrifamiljen Göransson. Själv har jag aldrig läst så noga vad som står på gravstenarna vid gamla kyrkogården. Går inte så ofta på kyrkogårdarna, men där finns mycket historik att hämta. Helt klart. Jag får bättra mej.

Vem var då Göran Berg, farfar till industrimannen Göransson. För att få reda på det bad jag en annan av mina vänner, Alf Cederlind , att forska lite om Berg. Det gäller att utnyttja sina vänner. Efter någon dag skrev Alf till mej och berättade Göran Berg verkade som handelsman och rådman i Askersund. Familjen Berg bodde på gården 57 och 58 . Gården låg norr om nuvarande Centrumhuset, med adress Väderkvarnsgatan – Storgatan.

Göran Fredrik Göransson

Bergs bodde på gården 57-58. Den här gamla kartan har Eric Englund bidragit med. Han är specialist på att ta fram gamla kartor.

En av handelsman Bergs söner var Anders Peter född 1789 i Askersund. Han flyttade till Gävle där han antog namnet Göransson. En av hans söner var just Göran Fredrik. Den senare blev medlem av Vetenskapsakademin och dessutom filosofie hedersdoktor vid Upsala universitet. Han står också staty i Sandviken.

Göran Berg ledde arbetet med byggandet av Sofia Magdalena kyrka. Fredrik Göran glömde aldrig sitt ursprung i Askersund och hans farfars insatser. År 1916 när kyrkan restaurerades bekostade direktör Göransson den elektriska belysningen i kyrkan. Fredrik Görans son Anders Henrik ledde företaget efter faderns död.