Centralföreningens gamla lokaler i Askersunds hamnområde revs i mitten på 80-talet. Tomten stod öde ett antal år. Diskussioner om olika lösningar för ödetomten fördes. Det blev bra till slut. ”Sojas” hyreshus som de boende är mycket nöjda med. Nu ägs huset av familjen Gyllings bostadsbolag.
Bild:Kjell Johansson
Ritningar fanns framme för ett Folkets hus i kombination med en efterlängtad badanläggning på Centralföreningens tomt. Politikerna vid det tillfället var inte nog modiga för en sådan satsning, så det hela rann ut i sanden. Ett badhus i Askersund blev bara för mycket. De som arbetade med frågan tröttnade efter ha kört huvudet i väggen ett antal gånger. Badhusfrågan är dock fortfarande aktuell som bekant…
HSB fick hand om tomten för att istället bygga bostadsrätter, men även den idén föll. Bostadsföretaget gick ut med en förhandsförfrågan, men fick väldigt få svar. Insatserna var för höga för folk med vanliga löner. Det hela slutade med att ”Soja” Johansson erbjöd kommunen att bygga hyreslägenheter. Och så blev det.
Hamnen på 80-talet
Rivningen av Centralföreningen med tillhörande plåtförråd utfördes av beredskapsarbetare under ledning av personal från kommunen. Facket och kommunen var helt eniga om den ordningen. Enligt planerna skulle det gamla plåtskjulet plockas ner och sättas upp som ett kallförråd vid kommunens förråd. Vet inte hur det blev med det? Även trävirket skulle tas om hand och användas till något. Fick aldrig riktigt besked om användningen när jag skrev i januari 1985. Plåtförrådet skulle ersättas med parkeringsplatser. Så blev det också.
På tal om alla översvämningar som rapporterats. Hittade ett tidningsklipp från 1958 då Skärgården i Askersund drabbades. Men då handlade bara om en ”lokal” översvämning i en möteslokal. Men ändå…
Förr i tiden fanns det massor av serveringar och bagerier i Askersund. Nästan i vart och vartannat gatuhörn. Fikaställena var ungdomarnas stora samlingsställen. Ett av det populäraste ställena var Hammarbergs konditori vid Storgatan. Kompisarna fanns alltid på något av stans fik. Oftast var det på Ulla och Gösta Hammabergs fik.
Tillvänster Gösta och Ulla Hammarberg
I dag är det pizzerior och grillbarer som gäller. Kanske det är dagen samlingsplatser…
Själv hade jag på den tiden också kontakt med Hammbergs även på dagtid och särskilt tidiga mornar. Jag jobbade på Slakteriföreningen i Askersund. Ulla ringde och beställde dagens smörgåsmat tidigt. Det var många som gick till Hammarbergs och tog sin frukostsmörgås.
Leverpastejen skulle ha viss tjocklek och det var inte alltid det lättaste. Det vet alla som skurit färsk pastej med maskin. Men Ulla var noga med att det skulle bli bra. Själv har jag aldrig smakat pastej, men de flesta älskar det pålägget. Min enkla förklaring är att jag inte äter blodmat även om det sägs vara nyttigt. Men det här var ett stickspår vad det egentligen bloggen skulle handla om.
Vännen Leif Linus är en mästare att få tag på gamla fina bilder i fotalbum hos folk. Han har fullt upp. När det gäller Hammarbergs har Linus fått låna bilder av Ulla och Göstas grabb, Sten. Just sådana bilder är trevliga. De visar ofta hur det såg ut på det olika näringsställena. Man kan på det viset få en bild av vad som verkligen hände.
Ulla Hammarberg och Marianne Andersson
Publicerar ett antal nostalgibilder från Hammarbergs. Kanske några minns och känner igen sig…
Vanja Wahlfridsson fikar
Boje Lundkvist, Sven Widing, Kurt Bergkvist och Kalle Karlsson
Vid Hospitalsgatan i Askersund bara ett stenkast från torget ligger ett fint litet rött hus. Ingen som gått på gatan har kunnat missat huset som är från mitten av 1800-talet. Vem har bott där och vilka är ägare undrar många? Jag kan nu presentera svaret för alla nyfikna. Som jag. Har träffat ägaren Inga Edelswärd. Det var hennes föräldrar ,Walfridssons, som köpte huset en gång i tiden. Sedan många år tillbaka är hon bosatt i Skåne, men hon åker upp till sin barndomsstad när det passar. Och gör hon inte det så finns barn och barnbarn i i det lilla röda huset. Hon hade många minnen från sin ungdom och jag bad henne skriva ner sina minnen.
Inga Edelswärd vid sitt hus vid Hospitalsgatan.
– När jag var på kommunen och ansökte om lov att få måla om vår lilla stuga på Hospitalsgatan till röd med vita knutar fick jag veta att den byggdes år 1842 och då med bara ett rum och kök. Den var tidigare grön/grå, skriver Inga.
-Där bodde en sömmerska som min Mor hade fått sytt kläder hos. Detta var början på 1900-talet. Mina föräldrar köpte stugan på 60-talet av en man från landet som i sin tur hyrde ut den till en familj med sex barn. Mannen i familjen blev väl trött på alla barn så han byggde ett rum intill vedboden där han bodde på somrarna. Yngsta dottern bodde ensam kvar när mina föräldrar köpte. Hon hade dass på gården och endast kallvattenkran i köket. Mina föräldrar började renovera och så har vi fortsatt så nu finns toa och varmvatten i stugan.
-Min uppväxt har präglats av ljusa minnen från en småstadsidyll med bad och lek på sommaren och skid -och skridskoåkning på vintern. Jag har växt upp på Bergsund som ligger vid hembygdsgården i Askersund. Till midsommarafton plockade man blommor ock klädde stång och kransar varefter spelmännen kom och dansen började runt stången. Härliga minnen.
-När man skulle handla cyklade man in till stan och där fanns gott om affärer, speciellt runt torget. Speceriaffärer Som Didriksson, Sundblad, Törnkvist, Sohlberg med flera. Där var bokhandel, klädesaffärer som Jenny och Emelie, Lindborgs, Kullbergs, Edlunds järnaffär, Järnbolaget som låg en bit in på Storgatan, Zettervall tobakshandel med flera och postkontoret som låg vis Sundsbrogatan nära torget.
-På lördagarna var det alltid torghandel då folk från trakten kom in med sina varor till försäljning. Jag var ofta med min farmor som handlade på torget varje lördag. Då gick vi in med våra korgar och handlade, där fanns fisk, kött och chark, grönsaker, bröd, blommor, allt man behövde. Fiskhandlaren flyttade ut från affären och stod alltid i hörnet vid Rådhuset och nuvarande Torghallen. Han sålde jättegoda räkor som vi fick till lördagsgodis.
Torghandel
Foto: Samuelsson
-Där torghallen nu ligger låg konfekthörnan, en välbesökt affär. Ovanpå fanns ett pensionat med matservering. Där kunde arbetare från Askersundsverken och Trikåfabriken äta middag och kvällsmat för 3.50 kr per dag.
-Höst och vårmarknader har funnits på torget sedan lång tid tillbaka. Min mor berättade att hennes farmor ( måste varit mitten 1800-talet) gick från deras lilla torp i Tivedstorp till marknaden och köpte en liten vas för 25 öre. Hon tyckte så mycket om den så nästa år gick hon samma väg och köpte en likadan till, den har gått vidare i generationerna och finns nu i mitt barnbarns ägo.
-Den lilla smalspåriga järnvägen som gick mellan Askersund och förbi Skyllberg till Lerbäck fraktade varor till affärerna. Det var Ernst Skoog som skötte om att varorna kom från stationen till affärerna. Han körde med häst och vagn och skötte även snöröjningen på gatorna på vintern. När han körde snö med häst och kälke kunde man få åka med honom, det var toppen. Det fanns ytterligare en man som körde med häst och vagn, han kallades ” Blomsterhultaren ”, men jag kommer inte ihåg hans namn, (Emil Pettersson) han bodde nära hembygdsgården.
Ernst Skoog hästar
Från Leif Linus arkiv
-Man minns en del personer som man ofta såg på stan’, bland annat. ”Skräddare -Hjalmar som var en mycket duktig skräddare men också väldigt begiven på starka drycker, vilket satte sina spår på skrädderiverksamheten. Så var det Kalle Bock som kom cyklande in till stan’ varje dag, där var Sme -Josef som hade sin verksamhet vid Sundsbron.
Emil Blomsterhultarn med sin kärra.
-Den gamla sexåriga folkskolan är sedan länge riven. Den låg ovanför nuvarande Kulturhuset och nedanför gamla sjukstugan. På den tiden var man inte så glad i sjukstugan som när man fick smittkoppsvaccination, men idag är jag väldigt glad att det gamla vackra huset finns kvar.
-Bussarna som gick till dom mindre orterna runt Askersund utgick från torget. Där var turer till Hammar Medevi, Åmmeberg, Laxå, Vretstorp, Skyllberg, Aspa/Olshammar och Tiveden. På sommarloven åkte jag till släktingar i Sannerud som hade lantbruk, lanthandel och telefonväxel med åtta abonnenter. Det var härliga somrar med full aktivitet. Lanthandeln finns fortfarande och firade 100-årsjubileum förra året vill jag minnas. Vårt gamla Kallbadhus , där man tillbringade många dagar för att ta simmärken, är också rivet och ersatt av en bro ut till Borgmästareholmen. Där ordnade idrottsföreningen en fest med dans varje sommar. För att komma dit fick man åka båt från hamnen.
-Min mormor startade en gång i tiden en servering där hamnkrogen låg. Inte heller den finns kvar, synd på ett så fint läge.
Idrottsföreningen ordnade också dans på idrottsplatsen (som låg bakom nuvarande Coop) lördag och söndag kvällar på sommaren . Där köpte killarna dansbiljetter för 10 öre styck, gick sedan fram till flickorna, bugade sig och sa ett artigt ”får jag lov”. Dansen slutade som regel klockan ett varpå alla promenerade hem. De mindre orterna runt Askersund hade också sina bestämda danskvällar på sommaren. För att komma dit var det cykeln som gällde. Då samlades man ett gäng och cyklade iväg, för att sedan cykla tillbaka på natten när dansen var slut.
-Vintertid hände det ibland att det ordnades buss till Klippan i Åmmeberg där det var dans, mycket populärt.
Bild från Klippan i Åmmeberg. Little Gerhard på besök
Det fanns inte mycket att göra för ungdomar i Askersund på den tiden (ungefär mellan 1940-48) men man visste inte mycket annat och hade inte så stora pretentioner.
-När jag skriver detta och tänker tillbaka måste jag säja att det var en lugn och fin tid trots allt.
Jag är väldigt tacksam och glad för alla härliga somrar vi fått tillbringa i vårt lilla hus och så glad att mina barn och barnbarn också tycker så mycket om att vara där.
Det tals mycket om konst och konstutställningar i Askersund . Ska därför berätta lite om min första konstupplevelse. Den varade till jag flyttade hemifrån. I mitt föräldrahem vid kanten av Gårdsjön strax norr om Askersund fanns bara ett konstverk på väggen vad jag minns. Grindslanten. Och då var ändå farsan konstintresserad. Men pengarna behövdes till annat än inköp av konst. Det kan ha varit ytterligare något. Men jag måste erkänna att jag är dålig på att minnas min barndom vad det beror på? Konstverket var som i många andra hem på tiden August Malmströms ”Grindslanten” med en fin ram på. Tavlan hängde på hedersplats i det lilla huset. Reproduktioner av tavlan har sålts i enorma upplagor.
Tyckte alltid att bilden var fin, men själva händelsen bedrövlig. Fattiga barn som slogs om en slant. Tur att den tiden är förbi. Visst finns det många barn som har det knapert i dag också, men de behöver inte fajtas vid en väg om en peng.
När mina föräldrar dog i slutet på 60-talet nästan samtidigt, så vet jag inte var tavlan tog i vägen. Den hade inget högt värde ekonomiskt och jag själv tänkte inte så mycket på tavlan. Ibland när jag var ute på journalistjobb såg jag ”vår” tavla hos folk.
För några år sedan var jag på en loppis i Harge missionshus och där hängde Malmströms tavla. Kunde inte hålla mej utan köpte den för 30 kronor av ren nostalgi. Den blev hängande på vår altan under några tills vi sålde huset. Då gav jag bort konstverket till ett annat loppis-Christers vid Borgmästargatan. Tror han tog upp den i lägenheten. Frun tyckte den var mycket fin.
Har besökt August Malmströms föräldrahem vid Nubbekullen i Västra Ny mellan Askersund och Motala. Västra Nys hembygdsförenig har sett till att konstnärens hem är öppet för allmänheten. Malmström skapade sitt konstverk under några sommarmånader i början av 1890-talet. Det skedde på hans sommarvistelse, ett vindsrum i Rotebro Värdshus.
August Malmström föddes i torpet Nubbekullen i Västra Ny 1829. Redan vid 12-års ålder målade han åtta akvareller som i dag finns på Nordiska Museet i Stockholm. Hans konstnärliga talang uppmärksammades snart. Han hjälpte sin pappa i hans snickeri, men skadade sig i en arm i samband med byggandet av av altarring till Västra Ny kyrka. Efter det ägnade ha sig helt åt målande.
Under många år reste och studerade Malmström ute i Europa. När han kom hem till Sverige igen utsågs ha till professor i figurmålning och teckning. ”Grindslanten” lär vara en minnesbild från Nubbekullen där brunnsgästerna åkte till Medevi och bygdens barn öppnade grinden och fick en slant. Har läst om att barnen som stod modell för tavlan fick 25 öre i timmen, som var stora pengar på den tiden.
Värdet av original tavlan har varierat genom åren från 16 miljoner till 2 miljoner 1992, då Bukowski sålde till okänd köpare.
Första etappen för villabebyggelse på Edö rullar på. Den första etappen handlar om Skathöjden ut mot Åmmebergsvägen. Själv har jag besökt höjden några gånger med politiker och tjänstemän. Men vid de tillfällena fick jag ingen riktigt bild över hur det kommer att se ut, men det fanns en detaljerad karta. Och nu finns ett antal hus på plats.
En tidig karta på hur Edöprojektet var tänkt.
Vägen fram till kartan och försäljning av tomter på Edö har minst sagt varit bergig och krokig. Naturvårdsmyndigheterna menade att en del av de planerade tomerna på etapp den etapp kommunen hade tänkt börja med stred mot strandskyddet. Djur och växtliv skulle också påverkas. Arrendatorerna av stugor på Edö protesterade också. Därför kastades de första planerna om. Det var lättare att börja på Skathöjden. När det gäller just Skathöjden fick kommunen punga ut med 300 000 kronor till arrendatorerna hösten 2007, för att komma igång snabbare.
Bild från april 2020
Bild från 2007
Bild från 2007 . I dag är träden i förgrunden borta. De gamla husen på Skathöjden skymtar. Bilden är från ett besök med förre kommunalrådet Trygg
När husen var tomma följde jag med dåvarande kommunalrådet Bo Trygg och kollade hur det såg ut. Minns också att han var en smula uppgiven när han talade om Naturvårdsverkets agerande i Edöfrågan. Ett besök i Stockholm hos myndigheten hade inte hjälpt
När det gäller Skathöjden så hände där en märklig olycka för drygt 60 år sedan. Det jag tänkte berätta om i den här bloggen när vi ändå är inne på platsen. Olyckan ledde till ett är ett tragiskt dödsfall. Två äldre systrar bodde på höjden där det nu byggs. En dag i början på december 1951, råkade en av systrarna ramla och bryta benet.
Skathöjden i början på 1900-talet. Då var namnet Lilla Djupviken på hela området. På bilden personer i familjen Nyman.
Djupviken 1930. Till höger upp bland träden ligger Skathöjden
Hon fick sedan ligga utan hjälp i två dygn i den lilla stugan. Det var då en bra bit till närmaste grannar och hennes eventuella rop hjälp kunde inte höras. Systern var på grund av sjukdom helt oförmögen att ta hand om systern eller hjälpa henne.
Först efter två dagar kom en person till stugan för att gratulera en av systrarna på hennes namnsdag. Det var en dag för sent, men det dåliga vädret hade hindrat ett besök på ”rätt” dag.
Den olycksdrabbade systern hittades svårt medtagen liggande på golvet, medan den sjuka systern satt i en stol helt ur stånd att ta vård om sig själv och systern. Den skadade fördes omedelbart till Sjukstugan i Askersund, för vidare transport lasarettet i Örebro där hon avled senare. Den andra systern fördes till äldreboende i Askersund.
Det var den tråkiga berättelsen om Skathöjden, men trevligare berättelse från höjden är att vänta. Som när alla tomerna är sålda.
Leif Linus har bidragit med några äldre bilder och en del har jag plåtat själv.
Kände en person för länge sedan, skomakare Nisse Lundstedt, som berättade om ett unikt ungdomsjobb han haft i början på 20-talet ute på Husabergs udde. Anledningen till att jag lärde känna ”Skomakar-Nisse”, var att jag lagde min läderfotboll hos honom ibland. Han tyckte det var besvärligt att laga bollar med snörning, men han gjorde det för en billig penning. Och så var han idrottsintresserad och själv duktig idrottare en gång i tiden.
Den forna gravplatsen för vikingar vid Husabergsudde, har förvandlats till en modern och trivsam camping
Husabergsuddes camping 1961.
Nisse Lundstedt fick ett ovanligt sommarjobb som ung.
Bild:Kjell Johansson
Nisse klagade på att ungdomarna inte var nog aktiva i sitt sökande efter jobb. Annat var det förr minsann. Vet inte om han själv hade varit så aktiv… Jobbet på 20-talet som han berättade om var enligt honom en forskargärning. Även det bara pågick i tre dagar.
Nisse och kompis till honom höll gärna till nere vid stationen. Det fanns tåg i staden på den tiden. De höll gärna till vid vändskivan där vattenpåfyllingen ägde rum av de fräsande tågen. Kände redaktören Joel Haugard kom dit en dag och frågade Nisse och hans kompis om det kunde hjälpa till med en utgrävning ute på Husabergsudde. En järnåldersgrav skull undersökas.
De båda ynglingarna tackade ja till jobbet. Tillsammans med Haugard och köpman Stöök tog de sig ut till Husabergsudde i en skranglig roddbåt.
Förväntningarna på utgrävningen var stora. Arbetet pågick några dagar, men om det gjordes några värdefulle fynd mindes inte Nisse. Deras uppgift var att gräva och påta bland stenmurarna. Nisse och hans kamrat undrade vad det hela skulle tjäna till. Efter tre dagar ställdes grävningarna in, vid den nuvarande campingplatsen.
Nisse trappade med tiden ner sitt skomakeri, för att istället köra tidningar från Pressbyrån upp till affärerna i stan. I ärlighetens namn ska sägas att Nisses precis som kungen pådyvlats jobbet. Skomakeriet gick i arv.
Bilder på fynd ur Haugards bok om Vättern och Norra Vättersbygden
Utgrävningar vid Husabergsudde som gett resultat skedde redan 1916 under ledning av fil.lic Erik Lundberg. Man kunde då konstatera att det funnits en stor gravplats från där ute från vikingatiden. Sammanlagt påträffades åtta större gravar. Bland annat påträffades ett stort svärd av järn. I kollagren kring gravarna hittades järnbitar och beslag av järn. Det fanns också en del eleganta föremål i brons. De döda brändes från på kullens krön. Eldskenet påminde om att även om vikingarnas dödlighet.
Gravfältet på Husabergsudde är det enda i södra Närke , från vilket några järnåldersvapen finns bevarade. Redan i mars 1880 hade de som grävde efter grus hittat en spännbuckla i brons och lite senare också ett spänne i brons. Några år senare hittades flera föremål från vikingatiden bland annat lerföremål och massor av benrester. Men det skulle ta ytterligare drygt 30 år innan den stora utgrävningen gjordes. Sedan tog det ännu några år innan Nisse och hans kompis gjorde sin tredagarsinsats. Utan resultat att lägga på minnet.
Ungdomar jagar varje år med ljus och lykta efter sommarjobb. Kommunerna ställer ofta upp med några veckor, så att ungdomarna kan tjäna några kronor. Och har något att göra. Men det är inte det lättaste att få tag på något sommarjobb utanför det kommunala. Det gäller att ha kontakter. Nisses klagmål mot dagens ungdomar var obefogat.
För tio år sedan bildades Koloniföreningen Oxgropen i Askersund. I helgen var det en enkel trevlig fest , med både potatissallad och jordgubbstårta. Och allsång. Det som störde lite var en kraftig regnskur just när festen skulle börja, men vad gjorde det. Solen kom tillbaka och allt blev frid och fröjd.
Kolonilotterna har funnits mycket länge i Oxgropen, men för tio år sedan blev det mera organiserat genom en förening. Under en period var Oxgropen en bortglömd odlaroas. Men sedan kom Kerstin från Dalarna både med kunskap och entusiast. Hon väckte Oxgropen ur sin ”Törnrosasömn”. En förening bildades och genom ett LEADER-projekt på kunde man komma igång. I dag arrenderar koloniföreningen området av kommunen. Hade jag fått bestämma skulle föreningen haft området gratis genom det jättearbete medlemmarna gjort. Men jag vet inte hur många som varit där och kollat odlingarna av de som beslutar.
Ordföranden Kerstin Svärd hängde med i allsången
Kommunen har lämnat ett investeringsbidrag till en enkel redskapsbod. Senare har föreningen fått bidrag till en jordfräs och ytterligare en bod. Föreningen ordnar olika aktiviteter . En årlig populära aktivitet är skördefesten som ger lite inkomster till föreningen. Efter tio år har föreningen 28 medlemmar och området består av 20 odlingslotter, samt 22 pallkragar. För att få plats med flera odlare måste området i så fall utökas. Intresset för att odla ökar hela tiden. Det finns folk som har ringt till ordföranden Kerstin Svärd och frågat om det finns odlingslotter innan de ska flytta till Askersund.
Det är brist på platser vid de olika äldreboendena hör man ofta. Nya Smedsgården är i Askersund är fullbelagd vad jag förstår. Ett bevis på de ökade behoven är de ökade anslagen som sociala centralnämnden tvingas begära. Eftersom man inte kan erbjuda tillräckligt med platser belastas hemhjälpen till åldringarna i större utsträckning. Det behövs personal. Ett nytt äldreboende är på diskussionsplanet. Det handlar om vem som ska bygga och placeringen. Smedsgården byggdes av Länsgårdarna och hyrs ut till kommunen. Kanske det blir samma sak nästa gång?
Från rivningen av gamla Norrberghemmet.
Bild: Kjell Johansson
Rivning av gamla Norrbergahemmet.
Bild: Kjell Johansson
Från 1972
Känns det igen det där med ökade anslag till socialnämnden? Det mesta går igen. Ansvariga i den nämnden har slitit med ekonomiska problem mycket länge. Ingressen är faktiskt från en tidningsartikel för 40 år sedan, 1972. Det är bara att konstatera att det är en nämnd som alltid verkar ha fått för lite pengar tilldelade i budgeten. Det går helt enkelt inte att förutspå till fullo vad som kommer att hända. Det ansåg socialchef Holger Källebring 1972 och det ansåg socialnämndens ordförande Siv Ahlstrand, 2012.
Det kan vara intressant att gå 40 år tillbaka i tiden och se hur man resonerade då inom äldreomsorgen. Tog man någon lärdom av vad som hände då? I dag är äldreomsorgen högaktuell i Askersund och i många andra kommuner. Debatten rasar.
-Anledningen till att vi tvingas begära tilläggsanslag är att den prutning som gjordes i vår budget tog bort 5 000 timmars hemhjälp. De hade behövts. Tyvärr hade inte politikerna förståelse för våra behov och därför blev det en nedbantning, förklarade socialchef Holger Källebring , 1972.
-Hade politikerna lyssnat på våra önskemål som var exakt uträknade hade det inte behövts några extrapengar, som nu får plockas från något annat, upplyste Källebring, upprört 1972.
Så löd det för 40 år sedan….
Glädjen var ändå stort 1972. Det nya pensionärshotellet (Norra Bergens äldreboende) var på gång att byggas. Lägg märke till namnet-pensionärshotellet. Ålderdomshemmet i Finntorp hade tjänat ut. Den gamla träbyggnaden annonserades ut. Under tiden bygget pågick flyttade pensionärerna som fanns i gamla Norrberghemmet till gamla kommunalhuset i Hammar. Det gamla Norrbergahemmet stod färdigt 1931, så behovet av ett nybygge var stort.
-Med tanke på stora antalet pensionärer inom Askersunds kommun så är behovet av ett nytt pensionärshotell stort, förklarade socialchefen den gången.
Vet inte varför han använde orden ”ett nytt”? Det fanns inget sådant hotell tidigare vad jag vet. Då var det ju ålderdomshem med dålig standard som gällde. Det skulle finnas plats för 80 pensionärer. Ett plus var att det fanns uttag för både TV och telefon. Och för den allmänna trivseln skulle det byggas ett sällskapsrum och en altan i skyddat läge. Det fanns också möjlighet att hyra garage.
I övrigt skulle det bli bibliotek, läkarmottagning, matsal en del andra bra utrymmen. Bygget var kostnadsberäknar till 5 miljoner. Till att börja med användes det nya pensionärshotellet som det var tänkt. Nu är namnet Eden på byggnaden och drivs i privat regi som ett trygghetsboende.
Det jag alltid funderat på vid byggen och satsningar av det här slaget, är om ansvariga aldrig tror att folk ska bli äldre och skröpligare. För sådant verkar inte finns med någon plan. De som flyttar in tros alltid att vara i samma skick. Men så är det naturligtvis inte. Vårdbehoven ökar, det behövs mer folk och behoven ändras. Det kan inte komma som någon överraskning. Jag har följt det här på nära håll.
Har plockat med lite gamla bilder för att visa hur det var på den tiden. Kolla noga för snart kan det vara dags för ett nytt äldreboende igen. Tror inte att kommuner bygger på samma sätt i dag som man gjorde 1972. Men när Norra Bergens äldreboende byggdes ska man komma ihåg att namnet var ”pensionärshotellet”.
