1953 återvände några IFK:s storspelare till klubben efter utflykter  till andra klubbar. Fr.v:Gunnar Carlsson, Elis Karlsson, Karl-Erik Södergren  och Svante Eriksson

Bandysäsongen är  redan igång med turneringar mellan storlagen. Seriespelet har dock inte kört  igång ännu, men det dröjer  inte länge förrän det är dags. Förr var det alltid premiär annandag jul-om det fanns is. Och det gjorde det nästan alltid förr. Om jag minns rätt…

Föra att klara tidiga premiärer  och hinna med alla matcher  fodras i dag  konstfrysta banor  eller  bandyhallar. Något som  många gamla bandymetropoler  inte haft råd med, eller  det har inte funnits  nog stort  intresse bland de styrande att bygga  isanläggningar. Askersund  är ett lysande exempel på det. Därför  har också många gamla anrika  bandyklubbar  gått i graven. Som IFK Askersund.

Klubben finns kvar efter 107 år, men bandysporten ligger på is om man säger så. Frågan är om sporten  någonsin kommer tillbaka. I dag är det innebandy som gäller bland ungdomarna. När det också saknas  konstis finns inte förutsättningarna. Förbundet kräver i dag  konstfryst av klubbarna, därmed  är många mindre  kommuner  diskvalificerade.

I mitten på 60-talet gjorde  IFK sin senaste och förmodligen sin sista säsong i storserien. Men redan 1951 menade många att det var lika bra att lägga ner  bandyverksamhet. Det var kris.   IFK  åkte  ur divsion 1 som det hetta på den tiden, säsongen  1949-50. Efter nedflyttningen splittrades laget. Sex av det bästa spelarna försvann till andra klubbar, däribland  landslagsspelarna Gunnar Carlsson, Karl-Erik Södergren och Svante Eriksson. På något vis lyckades ändå IFK  kämpa vidare och hanka sig  kvar i tvåan. 1953 var större delen av gänget tillbaka igen  och det blev kval till ettan ganska omgående. Tyvärr klarade inte IFK av Lesjöfors den gången. Ett år senare var IFK tillbaka i storserien genom tre  kvalmatcher  mot Åtvidabergs BK.

Stig Reveny

Elis Karlsson

Karl-Erik Hagman

Svante Eriksson

Gunnar Carlsson i landslagströja

Karl-Erik Södergren

Svante Erikssons flykt till Djurgården berodde på att han studerade till lärare i Stockholm. Södergren valde att följa med  kompisen till storstaden. Gunnar valde  Lesjöfors efter  många lockrop från andra  klubbar, medan brodern Elis försvann till Åtvidaberg, för att året senare  återförenas med brodern i Lesjöfors. Målvakten Stig Reveny  och backen Karl-Erik Hagman skrev på för Köping. Reveny blev  kvar i Köping  och bor där fortfarande, medan Hagman återvände hem.

Södergren skriver  på för IFK igen.

Södergren spelade  en säsong för  IFK efter Djurgårdstrippen. Örebro SK hade under flera år jobbat för att få över ”Söder”, men inte  lyckats. Men när  inte IFK gick upp 1953-54, valde han ÖSK. Han var då 30 år  och förklarade att ”man lever bara en gång” och måste ta chansen till spel i ettan”. ”Söder” var sedan med  och förde  ÖSK till  några SM-titlar.  Redan  under 40-talet  blev han landslagsman i IFK:s färger. När han kom till storlaget ÖSK blev det ytterligare ett antal landskamper.

Gunnar Carlsson spelade  för Örebro SK i två omgångar i början på 40-talet. Det var innan ÖSK hade blivit ett storlag. Gunnar fick aldrig chansen att spela i något storlag, utan fick ständigt vara med att kämpa mot nedflyttning eller för uppflyttning. Trots det fick han representera Sverige ett antal gånger. Första gången  1945 mot Finland  då han korardes till bäste man på plan. Senast 1950 mot Finland. Undrar hur många landskamper han hade fått göra i ett storlag?

Edvardsson

IFK värvade  också spelare och det bästa kapet var utan tvekan målvakten Karl-Erik Edvardsson  från Åtvidabergs BK. Han blev kvar  många säsonger hos ”de blå”. Värvningen av honom är lite udda. Elis Karlsson, som hade varit klubbkamrat med ”Edvard” i Åtvidaberg berättade för mej att han  och  målvaktsklippan hade en  hemlig överenskommelse innan  kvalmatcherna mellan de båda klubbarna. De skulle spela  ihop i det lag som tog steget  upp till ettan. Det blev Askersund.

Askersunds Idrottssällskap tog upp kampen med IFK på 30-talet.

En uppsättning av Askersunds IS med förstärkningar från Åmmeberg. Nils Lundstedt, Torsten Ljungås Larsson, Olle Källgren, Skåra Widing, Gunar Karlsson, Torsten Andersson, Sandor Wallin, Rune Gevert, och Murren Karlsson. Knästående: Anders Haglund, Lennart Sorken Persson och Arne Bernström

Längst ut till vänster Torsten Ljungåsarn Larsson. Ungefär samma spelare utom honom finns på bilden under.

Askersunds IS fotbollslag  i början av 30-talet. Sixten Gevert, Olle Wallin, Volmar Lundkvist, Nils Lundstedt, Tom Cederkvist (allsvensk bandyspelare i Nässjö),Åke Sjödin, Åke Swiden, Erik Jakobsson och Bagar-Anton. Knästående: Rolf Eriksson, Sven Andersson och Olle Källgren. Bilden är tagen på Fyrkanten i Lerbäck

Sixten Gevert (t.v) var aktiv inom AIS en tid men gick sedan tillbaka till IFK.  Här som bandyspelare i IFK 1946 tillsamamns med Gösta Plåtis Johansson  och Ingvar Ulvenheim

I början av 30-talet blomstrade verkligen idrottslivet i Askersund. Det fanns två föreningar i själva staden. Förutom välkända IFK, fanns också  Askersunds Idrottssällskap. Båda föreningarna hade  fotboll och bandy på programmet.  AIS uppstod som förening efter schism inom IFK. En del spelare tyckte att de blivit orättvist behandlade av IFK på olika sätt och särskilt då vid laguttagningar. På den tiden  tog  valda personer i sektionen  ut lagen. Något som pågick väldigt länge.  När IFK spelade  allsvensk bandy  på 40-talet  visar protokoll att ett antal personer var inblandade  i laguttagningarna. I dag skulle aldrig en tränare acceptera sådan inblandning. Det var just spelare  som stod på gränsen till A-laget i IFK, som försvann till AIS. I tidningsspalterna  skrevs det många hårda ord om klubbarnas rivalitet.

”Man skulle ha tagit hand  om de pojkar som nu spelar i AIS, inan det var för sent, och inte nochalerat deras krav. Men man saknar inte kon  förrän båset är tomt, som ordspråket säger”, skrev signaturen Te-Te i gamla Askersunds-Tidningen. Dagen därpå fick dock signaturen  svar på tal i samma tidning av en uppretad IFK-are.

”Tror Te-Te att den upparbetade fotbollen inom IFK genom Te-Tes inlägg  får någon uppmuntran? Otack är världens lön, säger ordspråket. Ordspråket om ”kon” får stå för  Te-Tes räkning, för med ”kon” menas väl AIS-spelare?”

Den i november 1931 var det dags för det första lokalderbyt mellan de båda klubbarna  på Idrottsparken i Askersund. Trots att det fanns ett tunt snötäcke på planen  och vinterkylan hade kommit, hade ett 100-tal fotbollsintresserade askersundare sökt sig till IP för att se ”30-talets match”. Drabbningen  blev ett bedrövligt bakslag för nybildade AIS. IFK van med 6-0.

”Man kunde  matchen igenom se en klar skillnad i teknik och bollbehandling, samt hårdhet. IFK-laget som fostrats i serien har allt detta. AIS saknar det. Särskilt frapperande voro forwards  vekhet”, kunde man läsa  i referaten från matchen.

Efter några  mycket livaktiga år i början på 30-talet försvann AIS. Det var helt omöjligt at ha två idrottsföreningar med samma sporter  på programmet i en sådan liten stad som Askersund. Kloka ledare i de båda klubbarna insåg att samarbete var den enda möjligheten. Eftersom IFK hade en egen idrottsplats blev det naturligt att det blev just den  klubben som förde idrotten vidare i Askersund.

Många inom AIS  blev  också stora namn både som aktiva  och ledare. Arvid Swidén blev lagledare för IFK:s bandylag under många år. Olle Wallin  var både  aktiv  och ledare inom IFK. Sixten Gevert fortsatte som stenhård backkämpe för IFK både i bandy  och fotboll. AIS Nisse Lundstedt. Tillhörde senare de bättre inom IFK på sin halvbacksplats i fotboll. Under  några förstärkte också några spelare från Åmmeberg   AIS.

Åmmebergs störste fotbollsspelare genom tiderna, Herbert "Murren" Karlsson. Förutom att han var aktiv var han något av klubbens allt i allo.

Två Åmmbergslegender i fotboll. John Alvar Jansson  och Herbert "Murren" Karlsson. Bilden  är från 1923.

Björkvallen 1957. Åmmebergs fotbollslag uppställda för match mot Södermalms BK. Det blev förlust med 4-3.

Åmmebergs jubileumsbok som kom ut för några år sedan är mycket omfatande. En verklig tegelsten med massor av bilder.

Herbert ”Murren” Karlsson  och Åmmebergs IF  är intimt förknippade. Pratar men fotboll och bandy med gamla Sydnärkesbor, så dyker nästan alltid namnet ”Murren” Karlsson  upp  i något sammanhang. Han har varit med om att skapa  både  idrottsplatsen  och fotbollen  i Åmmeberg. Under många år var han i det närmaste bosatt på Björkvallen. ”Murren” finns inte livet  längre, men har för alltid ristat  in sitt namn  i klubbens  historia. Själv hade jag förmånen  att få träffa  honom ett antal gånger som journalist.  Och ibland  när jag med IFK Askersund spelade  på Björkvallen.”Murren” var en färgstark person.

-Min far sa alltid at det var lika bra att jag tog med  både mat  och säng till fotbollsplanen, eftersom jag nästan jämnt var där. Och farsan hade nog rätt, upplyste ”Murren” , vid något tillfälle.

Som de flesta smågrabbar i Åmmeberg i början  på 1900-talet  började Herbert spela fotboll hemma på gården, som  i hans fall låg i Tomtevik. Någon riktigt  fotbollsplan fanns inte  i samhället på den tiden.

-Jag kunde stå timme efter timme och skjuta med en liten gummiboll  mot vedboväggen. Ibland tog  vi mammas  mattrasor och lindade till fotbollar, mindes Herbert.

Som 14 –åring kom han med i Åmmebergs A-lag första  gången. Det var en match mot Hammar. Efter det var Herbert  bofast bland de stora grabbarna. Hans  teknik  och skottfarlighet ställde till mycket trassel  för de  övriga Sydnärkeslagen. Trots att Herbert var ganska liten  och lätt hade han ett mycket tungt skott.

-Jag tror det var  min träning hemma mot väggen  som gjorde att jag  kunde skjuta så bra. Man stod  och nötte in detaljer väldigt noga.

Samtidigt som Herbert  var aktiv spelare var han   också lagledare, sekreterare och ordförande i klubben. Förutom det var han också domare. Från sin tid som domare hade han väldigt  många roliga minnen  att berättat om, även om det inte var så roligt just när de inträffade.

-Minns särskilt en match  i bandy mellan Askersund  och Bastedalen på lergropen i Harge. Askersund vann med 3-2 och segermålet kom alldeles i slutminuten av matchen på ett tennisskott. Bastedalsspelarna var vilda efter matchen. När jag skulle få betalt av Bastedalens kassör efter matchen  grät han. Att få stryk av Askersund var det värsta som kunde hända. Själv fick jag rädda  mej in i en bil annars hade jag fått stryk, berättade Herbert.

Sin allra sista insats  för Åmmebergs IF  gjorde  nog Herbert när idrottsplatsen kom till. Klubben hade ingen riktigt fotbollsplan och det var naturligtvis  en dröm för alla  i det lilla samhället att få en egen idrottsplats. Sagt  och gjort, Herbert föreslog bolaget en plats-där Björkvallen ligger nu- som idrottsplats. Bolagets inspektor följde med Herbert och tittade, men sade blankt nej. Han ansåg att det var bolagets bästa åkermark.

-Jag ilskande till och förklarade för honom att det inte växte mer  än tistlar där. Det var också sant, för jag hade varit med  många gånger  och skördat, där planen skulle ligga, berättade Herbert, för mej.

1935 kom ingenjör Sven Torell till gruvbolaget i Åmmeberg  och det var tack vare honom som idrottsplatsbygget kom igång.

-Han var intresserad av idrott och hade själv varit en av Europas  allra bästa rallyåkare. Det var bara att gå till honom och låna de maskiner vi behövde. Tack vare det  och med hjälp av  nödhjälpsarbetare stod idrottsplatsen färdig i slutet på 30-talet.

Hur kan man då  bli kallad för ”Murren”  när man heter Herbert? Många har undrat och här är svaret.

-I början av 20-talet fanns  det en fotbollsspelare i IFK Göteborg som man kallade  för ”Murren”. Han hade också Herbert som förnamn, så man tyckte att det smeknamnet skulle passa bra även på mej. Jag blev naturligtvis stolt då den ”riktige” ”Murren” spelade i landslaget , upplyste Herbert, mej om.

På äldre dagar gick inte den gamle kanoncentern  på fotboll längre. Han var lika nervös att se matcherna som när han spelade själv, så därför avstod han. Det var inte bra för hjärtat. Samma  var det  när det gällde matcher på TV. Visste han bara resultatet i förväg gick det bra. På den tiden sändes en del matcher i efterhand.

-Jag var  nervös när jag spelade, men det gick över så fort jag rört bollen första gången i match, omtalade han.

Den som vill  läsa mer om Åmmebergs IF:s klubbhistora  kan med fördel skaffa sig  klubbens  jubileumsbok 1908-2008. Boken är en verkligen en tegelsten som  tar upp nästan allt. Bakom det  omfattande  jobbet låg Curt Ahlm och Yngve Altskog. Ett verkligt hästarbete  om man säger så. En del bilder  till den här artikeln är hämtade från boken.

Bastedalens  Bollklubb

På 30-talet var Bastedalens BK Sydnärkes bästa bandylag. Leo Andersson, Hugo Andersson, Börje Jonsson, Rune Karsberg, Anse Jonsson, Valter Johansson, Nils Persson, Torsten Jonsson, Hadar Jonsson, Sven Jansson och Valle Eriksson. Knästående  Bertil Andersson, Evert Eriksson och Göte Dalegård.

Bastedalens BK hade naturlgtvis också en egen kaffeservis-. Det hade nästan alla föreningar på den tiden

Festplatsen  och fotbollsplanen i Bastedalen

Tre gamla kämpar framför den stolta  klubbstugan. Göte Dalegård, John Johansson och Hadar Jonsson. I dag fins inte ens resterna kvar av klubbstugan.

Post-Bertil Andersson var en stenhård back i BBK:s bandylag. Här pekar han  ut "Lergropen" som var klubbens hemmais.

En tidig fotbollsbild från Bastedalen. Från vänster Einar Knall Andersson, okänd, Gideon Engdahl, okänd, Helmer Blomgren,Paul Engdahl, Leo i Moberget, och sedan följer ett antal okända.

Ännu en årgång bandyspelare  i Bastedalen. Svärfar Bertil står längst ut till höger. Honom käner jag igen liksom Valle Eriksson trea från höger

Året är 1919. Nere vid tegelbruket i Bastedalen går ungdomarna Gideon Engdahl, Valle Eriksson och Benny Johansson, i funderingar  på att bilda en idrottsförening. Sagt och gjort, på höstkanten samlar grabbarna ihop pengar till en fotboll och en regelbok. På planen  utanför kalkungnen i Bastedalen sätter man  upp provisoriska målstolpar och börjar sparka. Samtidigt döper  man klubben till Bastedalens Bollklubb.

Det är just  om Bastedalens  BK:s  uppgång och fall den artikeln ska handla om. Många andra  idrottsklubbar i Sydnärke  har gått samma öde  till mötes som BBK.  Klubben  upphörde  i slutet på 30-talet. De tre  pojkarna som bildade föreningen har gått bort för länge sedan. Men jag hade nöjet att höra berättelsen  om BBK  medan många av de äldre i klubben levde. Och min svärfar Post-Bertil Andersson, var stenhård back  i  det vitklädda laget. Han berättade en del från storhetstiden. Nu för tiden  bär för övrigt nästan aldrig ett bandylag vita tröjor. Det är ingen bra vinterdräkt. Skutskärs storlag i bandy hade också vita tröjor.

Första matchen som Bastedalen spelades  mot Hammars  IF , 1919. ”Om det nu kan kallas för match”, skrev Valle Eriksson en gång. Hammarspojkarna  som hade några år på nacken som fotbollsspelare, hade full utrustning med  skor, byxor och tröjor. Grabbarna från Bastedalen var en brokig samling med både kort-och långbyxor. Förmodligen var det ingen i gänget som sett  ett par fotbollsskor tidigare. Resultatet har fallit  i glömska. Förmodligen blev det brakförlust. Även Hammars IF har försvunnit som klubb.

Verksamheten  i Bastedalens BK växte ut  och det var i och för sig inte så underligt. Ungdomarna vid tegelbruket  hade bara sina cyklar när de skulle någonstans, så det blev att de stannande i Bastedalen. Det blev också naturligt att  också hjälpa idrottsföreningen. Förhållandena var  ungefär de samma på de flesta små platser i Sverige vid den tiden.

Efter några år tog  klubben upp bandy  och gymnastik på programmet. Två gånger i veckan hade klubben  gymnastik i Harge skola. Bandy spalde BBK på ”lergropen”. Harge tegelbruk tog  lera från den gropen till tegelbränningen. Brukschefen var mycket positiv till att ungdomarna höll på med idrott, så därför  upplät  han en åkerbit till fotbollsplan.

1923 inleddes en  ny framgångsrik epok i BBK:s  historia. Det året på försommaren invigde klubben  sin första dansbana och på det viset  kunde klubben ordna fester  och ta in pengar till verksamheten. ”Gårdfarihandlare Tore” –ett av de gamla originalen i Bastedalen-lånade ut pengar till  virket  och klubbens snickarkunniga byggde banan. Ungdomsdagarna i Bastedalen lockade  stadigt  3-4 000 personer. Bredvid dansbanan byggdes också ett klubbhus. Klubbhuset användes  inte bara till omklädningsrum för fotbollslagen. Det blev också en stor samlingsplats  under vinterhalvåret med  dansaftnar och amatörteater.

Hadar Jonsson var en av klubbens stora fotbolls-och bandyspelare. Hans tre bröder  var också mycket duktiga.

”Vi hade  ett mycket bra bandylag på den tiden, mycket  bättre än Askersund.Det fanns mycket folk att välja på. I varje  hus fanns det åtta-tio ungar. Jag hade tre bröder med i samma lag”, berättade Hadar, för mej. I mitten av 30-talet var BBK  Sydnärkes obestridliga mästare i bandy.

 Svärfar Bertil berättade ofta  om drabbningarna på ”Lergropen” mot Askersund.

”Minns inte året, men vi klådde Askersund med 6-0 hemma i Bastedalen. Söndagen därpå skulle askersundarna ha revansch i en pokalmatch på Alsen.Vi van även denna match, då med 4-1. När vi efter matchen skulle  få pokalen, visade det sig att det var den minsta pokal som fanns att köpa. Den var inte större än ett snapsglas”, upplyste svärfar med ett gott skratt.

I slutet av 30-talet när andra världskriget bröt ut blev det allt svårare att få ihop ett lag i Bastedalen. Många av spelarna försvann till Askersund  och Hammar. Många blev  också inkallade. Festplatsen och fotbollsplanen växte igen. Klubbhuset, en gång BBK:s stolthet rasade ihop. Ungdomarna  försvann från Bastedalen och tegelbruket. Det ledde också till Bastedalens  BK  försvann som klubb.

Det mest påtagliga  minnet av BBK i dag är gärdet som användes till fotbollsplan. Några har  också bevarat delar av den klubbens praktfulla kaffeservis. Varje  förening med självaktning hade en egen  servis på den tiden. Fortfarande  går det att hitta koppar och fat märkta med BBK  lite var stans  i Bastedalen. Vid ett tillfälle hade jag sällskap med  klubben stortstjärna Hadar Jonsson till den gamla idrottsplatsen. Minnen strömmade över honom när han berättade  om allt trevligt han varit med om inom BBK. Luciafesterna, teaterkvällarna  och inte minst danskvällarna i klubbhuset var verkliga höjdare berättade Hadar.

Alla gamla bandyspelare i Bastedalens BK  var rörigt eniga om en sak. Hade man varit med  om drabbningarna på ”Lergropen” i Bastedalen, då hade man varit med om det mesta…

Själv kan jag glädjas åt att ha fått träffat delar av det framgångsrika bandylaget och hört berättelserna. I dag finns  det ingen kvar som kan berätta om BBK som de gamla spelarna kunde.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt. Kanske det finns  bilder att komplettera med….

-----------------------------------------------

Inga Broberg-Stenbrink

Alla som satte svenskt rekord  1958 hyllades vid en högtid i Stadshuset.  Grabbarna är Affe Pettersson, Lars Carbom, Rickard Dahl och P-O Trollsås. Tjejerna är May Hjertberg,Ingrid Almkvist, Stina Croniholm och Inga Broberg-Stenbrink.

Under  många år arbetade Inga Stenbrink som gymnastiklärare vid Sjöngsskolan i Askersund. Några generationer Askersundsbarn  har haft Inga som lärare. Hon var noga med att alla skulle delta i hennes gymnastiktimmar. Inga visste vikten av att börja röra sig redan som  ung. Det var det som lade grunden till hennes framgångsrika  friidrottskarriär i slutet  på 50-talet  och en bit in på 60-talet.

Inga jobbar inte kvar på skolan i Askersund och har också flyttat från stan. Frågan  är dock hur många som visste om hur duktigt hon hade varit som aktiv friidrottare? Inga tillhörde  svenska eliten  både i längdhopp och på 100 meter. På den tiden hette hon Broberg  och tävlade  IK Göta, Stockholm. Visst tävlade Inga  både för Sjöängens IF, Åsbro GoIF och Glanshammar, men det var i slutet av hennes karriär.

Från 1958  och fram till 1965  var Inga bofast i landslaget. 1958 var hon också med i EM som det året gick i Stockholm. Inga är född och uppväxt i Stockholm och började tävla för en klubb  som hette IK Svolder.  1956 van Inga 80 meter vid skolungdomens tävlingar på Stadion. Det var  ledarna i IK Göta fick  upp ögonen för den unga talangen.

”Jag ville till Göta, men var för blyg för att svara ja. Ledarna hade  dock pratat med mamma och hon såg till att jag  kom till klubben”. Har Inga berättat för mej.

1957 blev Inga och klubben svenska mästare i stafett 4X100 meter. Ymer Borås brukade vinna, men den här gången  hade  Götaflickorna gett sig katten på at vinna. Under vintern 1957-58 tränade Göta i en  inomhushall. Inga fick köra starter i massor.

”För att få lite avkoppling smög jag bort till längdhoppsgropen ibland och gjorde några hopp på skoj. Torgny Wåhlander som då var  landslagsman i grenen tränade samtidigt. Det var han som tyckte at jag hade  något visst i själva avstampet”, har Inga berätta.

Inga satsade hårt för att komma med i EM-truppen 1958. Kvalgränsen var 5,60 i längd. Vid kvaltävlingar på Stadion klarade Gunilla Cederström , gränsen, medan Inga fick nöja sig med 5,58. Några veckor senare kvalade Inga in på längden 5, 77, som också var svenskt rekord. Gunilla blev senare  Ingas  trogna kompis  i landslaget. Trots att Gunilla Cederström hade kvalat in, kom hon inte med på EM-tävlingarna. Snopet.

EM-tävlingar blev dock inte som Inga hade tänkt sig. En inflammation i ett ben ställde till problem  inför hennes viktigaste  tävling. Skadan känns igen från dagens friidrottare.

”Jag fick en kortisonspruta som gjorde otroligt ont. Träning var absolut förbjudet. Kavlgränsen till finalen var 5,60. Turligt nog klarade jag det i första hoppet. Finalen gick dagen därpå. Trots skadan  blev jag sjua med längden 5, 85.

Inga hade stora förhoppningar at komma med till OS i Rom 1960. Kvalgränsen var 5,80, men Inga nådde aldrig dit.

”Hade jag vunnit kvaltävlingen vid SM hade jag kommit med. Jag var sjuk och matt och blev ”bara” trea”.

1966 flyttade Inga till Askersund efter utbildningen som gymnastiklärare.  1967 övertalades hon att göra  comeback för Glanshammar i inne-SM. Då hade hon inte hoppat längd på ett år.  Trots det vann spänstiga Inga både längd och 60 meter.  Inga lade sedan av med idrotten  för att bli mamma till tre barn.  När de började  bli lite  vuxna tog  hon upp tävlande igen på veterannivå, med framgång.

Ove Danielsson

Tisarloppet i Åsbro  1981. Jorma Sippola, Enhörna vann seniorklassen. Autograf-och bildsamlare Majken Nilsson var inte sen med att  uppvakta Jorma.

--------------------------------------------------------------------------

Gunnar Högberg Askersunds framgångsrikaste idrottsman genom tiderna.

Gunnar Högbergs bästa gren var enarmslyft. Den försvann från mästerskapen i början av 50-talet

Krönika av Johannes Kjerrström i Askersundsbygdens Tidning på 50-talet.

Gunnar 1946

Askersunds främste  idrottsman genom tiderna är förmodligen tyngdlyftaren Gunnar Högberg. Han  har lyft hem ett mycket stort antal SM-tecken. Det är oklart för mej  hur många det blev under hans långa  lyftarkarriär. Men säkert runt  20. Gunnar tog flera Nordiska mästerskap. Han var också svensk  och nordisk rekordhållare. Vidare deltog han  i ett antal landskamper  och ett VM. Gunnar var fjäderviktare  och när han fick sitt stora genombrott 1938 var konkurrens i den klassen  mycket hård. Specialgrenen var enarmslyft, som försvann från mästerskapen i början av 50-talet.

År 1936 blev Gunnar svensk juniormästare. Pressen började då skriva om att han var ett stort svenskt medaljhopp i OS i Japan 1940. Nu blev det aldrig något OS. Kriget kom emellan. En uppgift från 1950 berättar om att Gunnar då tog sitt 17:e individuella  mästerskap, och gick därmed upp på samma antal mästerskapstitlar som legendariske  lyftaren Reinohld Pettersson. Efter det fortsatte Gunnar att tävla. Enligt alla referat från den tiden  levde Gunnar  som lyftare  på sin fina teknik. Råstyrka  var inte riktigt hans grej.

”Julle” som han kallades  var född och uppväxt i Askersund. Innan han lämnade Askersund var han anställd vid Konsum. Senare  blev han fotograf. Han började lite smått att lyfta i Askersund. IFK hade då en  mycket framgångsrik tyngdlyftningssektion, med Bertil Nordlund, Algot Widing och Torsten ”Ljungåsarn” Larsson, som toppnamn. Som ung flyttade Gunnar till Stockholm och hans klubb blev Stockholms Atletklubb. Men gästade sin barndomsstad ofta under sommarmånaderna. Själv träffade jag Gunnar och hans bror när de gästade  ”Tryckar-Harry” Andersson. Vid besöket  i Askersund bodde bröderna Högberg i ett hus  på Harrys gård vid Norströmsgatan. De var kamrater sedan barndomen och kunde verkligen berätta minnen. I Askersund förstod man aldrig riktigt  hur stor Gunnar var som lyftare. Han är den ende från stan som hamnat på baksidan av gamla Rekord-Magasinet. Bara det…

I dag är det nog inte många som minns Gunnar i hans gamla hemstad. Kanske några äldre personer? Förutom att jag träffat Gunnar och hans bror har jag läst till  mej det mesta  om den framgångsrike tyngdlyftaren. Kanske  någon kan berätta mera? Genom Leif Larsson har jag fått en bild på Gunnar som liten grabb. Ägare till bilden  är Inga Rosengren-Strid. Hon skrev at den lille pojken på bilden blev en stor idrottsman. Och det blev han.

Förutom bilder låter jag en krönika av gamle kollegan Johannes Kjerrström  från 50-talet gå med.

PS! Kommentera gärna . Det skulle vara trevligt. Kanske kan någon berätta lite mera  om Askersunds framgångsrikaste  idrottsman genom tiderna.

   Karl-Erik Södergren , var med om att lyfta ÖSK:s bandylag till ett storlag. Här i moderklubben IFK Askersunds tröja.