Kategori: Patriks tavlor

Hösten har gjort sitt intrång i Askersunds hamn. Platserna gapar tomma i gästhamnen. Men det var en vardag jag tog bilden. Kanske det blir annat av till helgen.

Ett av Askersunds mest välkända affärshörn låg i korsningen Storgatan-Sundsbrogatan, där Lekextra finns idag. Och det är väl fortfarande ett känt hörn, åtminstone för alla barn som längtar efter nya leksaker. Som tur är finns det också en del artiklar för vuxna. Ingen behöver lämna butiken tomhänt. På den tiden disponerade klädbutiken OAS större delen av lokalerna ut mot torget.

Bild från Sundsbrogatan 1961 ur Leif Linus arkiv

Sundsbrogatan september 2024

OAS fanns länge i lokalerna vid torget. Tror det finns äldre askersundare som fortfarande säger OAS-hörnet. Det var Otto August Olsson lade grunden till företaget. Vid den tiden var Ottos son Simon chef för firman. Det här hänt mycket i OAS-huset genom åren. Själv kommer jag inte ihåg mer än hälften av vad som hänt.

Förr låg det en bokhandel i huset vid sidan om där Lekextra finns i dag. Där finns Letex i dag. Som jag minns har det nog mest varit klädhandlare i lokalen genom åren. När den branschen började svikta slängde ägarna in handduken för gott. OAS hade på sin tid både dam-och herrkläder. Företaget var framgångsrikt, men det var innan folk kunde åka till Marieberg och Motala och handla kläder. De flesta hade
fullt upp att bara ta sig in till stan från nuvarande kommunens ytterområden på
den tiden. Letex verkar dock ha hitta sin nisch, som det heter på ett lite mera
affärsmässigt språk.

En man som hette A G Lindborg drev klädbutiken vid torget innan OAS tog över. Lindborg drev sin rörelse med framgång, även om han råkade ut för en del otrevliga saker. Som inbrott. Jo det fanns inbrottstjuvar även på den tiden, om nu någon mot
förmodan inte trodde det. I en tidning från 1911 kan man läsa att Lindborg
drabbades av ett inbrott i sin butik. Någon hade tagit sig in och stulet ”en
kavaj, ett par korderjosbyxor(?) , strumpor, samt växelkassan”. Värdet på
stöldgodset låg runt 25 kronor.

I växelkassan låg en femma. Tjuven hade brutit sönder det stora hänglåset på affärsdörren med ett järn som hade stulits hos en Eriksson i Stadskvarn strax norr om Askersund. Samtidigt tog sig tjuven in den intilliggande bokhandeln med falska nycklar. Där blev bytet 50 kronor. Tidningen var helt säker på tjuven kände till brottsplatsen mycket väl. Brandvakten Karlsson och postbiträdet Malm hade på natten också uppmärksammat en person som med raska steg gick in i en port. Lindborg uppgav i sin efterlysning på tjuven att den stulna rocken var av” gråmelerad doffel (?)med blått cheviotfoder och byxorna av smårandigt tyg”.

Vem var då Otto August Olsson, som såg till att OAS fanns så många år vid torget i Askersund? Han föddes i Borås, var annars för en textilhandlare ?

Redan vid 12 års ålder började hans affärsbana då han gick från dörr till dörr i Borås och såldes småprylar ur en korg. Efter några år erbjöds han plats hos en handlare i Toarps socken. Handlaren hade ett 20-tal ”drängar” som gick runt på bygden och sålde allt från bomullstyger till schalar. Otto August hade hela tiden siktet
inställd att bli egen företagare. Han sparade en liten slant och köpte in ett
litet lager av varor.

På 1860-talet öppnades Borås–Herrljunga järnväg till Otto August stora lycka. Han kunde med järnväg ta sig ut i Sverige på marknader och torgdagar. År 1881 köpte Otto August en jordlott strax norr om järnvägsstationen i Hallsberg och där lade han grunden för sitt företag. Han byggde en gård på sin jordlott, där det fanns en depå av
varor. Därifrån drog han sedan ut på marknader och torgdagar . Så småningom
hittade också en del kunder till depån i Hallsberg. Senare blev det också butiker både i Hallsberg och Askersund.

Bokhandeln i grannbutiken till OAS drevs under många år av originelle Josua Larsson. Han var inte mycket för att folk stod länge och valde mellan böcker, vykort och andra varor. Josua var lite otålig och påpekade också ibland att det var dags att
bestämma sig. När det var stressigt till jul undrande han varför i herrans namn
inte folk kunde gå till Missionsbokhandeln istället, som låg en bit bort. Han sålde också penninglotter som var en mycket stor sak på den tiden. Det var långt före skraplotternas tid. Minns jag rätt var det dragning den 15 i varje månad. Då var det alltid stor uppståndelse hos Josua. Var det någon askersundare som kammade hem högvinsten ?

Bokhandlare Josua Larsson med snabba steg.
Bild: Kjell Johansson

Josua Larsson
Bild: Kjell Johansson

Mitt emot bokhandeln ute på torget hade föreningarna sina lottkiosker. Minns att Josua gisslade lottförsäljarna hårt. Han tyckte det var ”skitlotter” som bara gav lite kaffe i vinst. Annat var det med hans lotter som kunde ge miljoner. Josua tyckte att folk skulle strunta i ”skitlotterna” och istället samla ihop pengar till en ”riktig” lott hos honom.

Visst finns det trötta tonåringar som är drastiska och tycker att skolan nästan är en fångvårdskoloni. Men det brukar gå över. Faktum är dock att en skola-Ladängs skola i Lerbäck -en gång i tiden förvandlades till en fångvårdskoloni! Men det berodde absolut inte på skoltrötta elever, utan det var andra omständigheter som förändrade det hela.

Folkes bok

Kungliga Fångvårdsstyrelsen köpte Ladäng före detta folkskola av Lerbäcks kommun 1964. Det gamla skolhuset hade brunnit ned. En ny skola uppfördes i modernt snitt i tegel och betong. Men det var nog genom tiderna det mest onödiga skolbygge som genomförts inom nuvarande kommungränsen. Bara några år efter bygget blev skolan överflödig, men naturligtvis var det bra för Fångvårdsstyrelsen. När Kriminalvårdsstyrelsen började avveckla de öppna anstalterna i Sverige, så stängdes Ladäng allra först. Det skedde årsskiftet 1994-95. Och det berodde inte på dålig verksamhet. Nya vindar hade börjar blåsa inom styrelsen, och pengar skulle sparas.

Från i början av 80-talet och fram till avvecklingen, var Folke Gustafsson föreståndare för anläggningen. Folke finns inte i livet längre. Han började jobba inom kriminalvården redan 1957. Folke var en kändis i Askersund med många olika intressen. Han dök upp lite här och var på sammankomster. Ofta möts vi på stan för att prata om allt möjligt, både gammalt och nytt. Och Folke var insatt i det mesta. Som före detta Tivedsbo klappade hans hjärta naturligtvis lite extra för sin gamla hembygd. Jag saknar samtalen med honom och hans humana inställning till sina
medmänniskor. Folke hade ju haft göra med många trasiga själar genom åren.

Läste i NA om Kumlaanstalten. De senaste tio åren har ingen rymt från anstalten. Alla gluggar har täppts till. Det fick mig att tänka på vännen Folke Gustafsson och hans syn på kriminalvården. Folke avslutade sitt arbete på Ladäng med en historik över Kriminalvårdsanstalten i Ladäng. Anstalten fungerade i 30 år. Folke kallade sin intressanta skrift för ” Kriminalvårdsanstalten Lerbäck-från folkskola till fångvårdskoloni”. Folkes lilla bok rosades av många när den kom ut, bland annat i Kriminalvårdsstyrelsens egen tidning ”Runtikrim”. Folkes första
arbete inom kriminalvården var vid Härlandafängelset i Göteborg.

”Även om jag ständig träffade på människor med svår uppväxt och en bedrövlig skolgång i mitt arbete, så trivdes jag. Jag har fått vänner för livet”, har Folke berättat för mej.

”På anstalter är det ofta så att de intagna inte får säga något gott om verksamheten utåt. Allt ska var dåligt. Men när jag talade med de intagna i enrum var det många som förklarade att Lerbäck var det bästa som hänt i deras liv”, upplyste Folke.

Från början var det meningen att klientelet vid Ladäng skulle bestå av Jehovas vittnen, vilka dömdes till straff för sin vägran att fullgöra militärtjänsten
eller alternativ till denna. Experimentet med Jehovas vittnen skulle löpa fram till
dess att anstalten var färdig att tas i bruk och fungera på ett traditionellt
sätt. De första fångarna kom till Ladäng den 9 mars 1965. Fångarnas första uppgift
blev att kärra ut tegel och murbruk från två skolsalar som skulle bli deras
första bostad. Var och en av rummen var avsett för tio man. Två stycken utsågs
till kockar.

Ladäng började fungera som en traditionell öppen anstalt några år efter inflyttningen. Ledningen på anstalten ordnade med kursverksamhet av olika
slag under alla år. Bland anat fanns det ”frigivningskurser” för att de intagna
skulle få lära sig det mest elementära kunskaper om samhället. Vidare fanns verkstäder på anstalten som var produktionsinriktade. Fritidsverksamheten var också omfattande. På området fans både en golfbana och en fotbollsplan.

Folkes syn på kriminalvården var att man aldrig får ge upp. Det finns hopp för alla.

”Personalen vid Ladäng gjorde ett fantastiskt arbete. Trots att vi fick ett svårare klientel med drogmissbruk och långa fängelsestraff, kämpade personalen vidare. De kunde hantera problem utan paragrafrytteri, utan att för den sakens skull ge avkall på ordning och reda” upplyste Folke , när han såg tillbaka på åren vid Ladäng.

Trots att Ladäng var en helt
öppen anstalt var det inte många som rymde. De hände bara några gånger om året.

”När jag började inom fångvården 1957 fick inte de intagna säga du till personalen. Det kunde leda till isoleringsstraff. Vi inom personalen hade en enorm makt. Som tur var blev det ändring på det. Isoleringsstraff är ingen bra metod, det leder bara till
hat”, konstaterade Folke.

Folkes bok innehåller många
intressanta uppgifter. Den finns säkert att låna på biblioteket för alla intresserade.

”Välkommen till Askersund!
Här finns en skuta som gått på grund.”

Så löd ett förslag på turistinformation från signaturen ”Han med örat” i Askersunds Tidning i mitten på 50-talet. Förslaget fick aldrig något gehör bland de styrande utan hamnade i papperskorgen. En del tyckte till och med att det var ett oförskämt förslag. I dag kanske det hade varit möjligt när man läser kommunernas olika märkliga slogans för att locka turister. Som att vi har Sveriges hemligaste skärgård. Jag vill veta redan från början vad som finns där ute skärgården.

Bakom förslaget fanns det en verklighet. En gammal fiskeskuta blev faktiskt ett udda inslag i Askersunds stadsbild under 1950-talet. Visst har det funnits farkoster i Askersunds hamn, men sällan har någon skuta blivit så omtalad och beskådad som Ronny. Men så gick också farkosten med alla rätta också under namnet ”skräckskutan”. Många besökte hamnen bara för att se om skutan flöt eller låg på botten. Bara det var spännande. Man visste aldrig hur det låg till. Minns bara som grabb att vi kollade dagsläget på skutan. Låg den på botten var det en verklig höjdare. Sådana var vi.

”Skräckskutan” var en gåta för kommunen och ansvariga för hamnen. Båten kom till Askersunds hamn 1953, och låg förtöjd där snäckbåten låg intill Sundsbron.Just den hamnplatsen har inte båtägare haft särskilt mycket tur med. Även snäckbåten Oden sjönk för en del år sedan där. En båt som sedan sjönk ute på Vättern . Trots att hamnavgiften där ”skräckskutan” låg var mycket human, uteblev betalningarna, till hamnfogde Sigge Karlssons förtret. Enligt uppgift som Sigge fick in bodde ägaren i Vretstorp en tid, men flyttade sedan till från orten utan att ge sig till känna. Tanken var förmodligen att göra en trevlig husbåt av Ronny, men så långt kom aldrig ägaren. Riggen och masten var helt uppruttna. Under däck var tillståndet inte bättre.

.

Dörrarna till kojerna var olåsta. Enligt uppgift användes de flitigt av unga par som inte hade något eget krypin att vänslas i. ”Skräckskutan” hade troligen varit en fiskebåt i sin ungdom. Några i Askersund tog senare över båten och försökte rusta upp den. Det blev några turer vad jag minns. Men förfallet hade gått för långt.

Minns också ett annat fartyg som skulle gå med passagerare från Askersunds hamn, men som aldrig lyckades om man säger så. Besättning var inte tillräckligt trimmad för att styra en större båt. Det har berättats att båten gick på grund vid Klockarholmen strax intill hamnen redan vid den första provturen. När båten var tillbaka i hamnen igen fanns det några oförskämda ynglingar som frågade besättningen om det inte fanns några längre turer. Det var en fråga som inte gick hem hos manskapet.

Minns ni var parhuset ”Ettan” låg i Askersund? Om inte ska jag påminna om det. ”Ettan” låg utmed Storgatan vid stadsbacken. Strax nedanför ”Ettan” låg Församlingshuset, där skolköket fanns i många i år. Ett tag höll också brottarna i Askersund till där. De nu rivna gamla husen låg ungefär där Tingshusområdet med hyreshusen finns i dag.

Ulla sjösvärd bodde i ”Ettan” från 1928 till 1942. Har är hon fotograferad utanför huset som låg utmed Storgatan, där hyresbostäderna finns i dag. Till höger syns Församlingshuset, där skolköket fanns i många år.

Så här fin park fanns det på baksidan av gamla ”Ettan” På bilden är det Ulla och en kamrat till henne som leker i Tingshusparken.

Ulla Sjösvärd hette Karlsson i efternamn när hon lämnade Askersund för att ge sig ut i världen. Pappa Gustav var en kändis i stan och gick under smeknamnet ”Hotell-Gustav”.

Här låg ”Ettan” norr ut i stadsbacken. Allt är rivet. Bara några hög träd vittnar om att funnits en fin park där en gång i tiden.

Själva Tingshuset har också förvandlats till bostäder.

Inne på gården vid ”Ettan” parkerade askersundarna sina cyklar. På marknadsdagarna var det alldeles fullproppat med tvåhjulingar på gården. För barnen som bodde i området var det extra spännande när det var marknader. När gubbarna kom för att hämta sina cyklar blev det ofta bråk, eftersom de flesta hade tittat för djupt i glasen. Det var den tidens enkla underhållning.

På baksidan av ”Ettan” låg den vackra Tingshusparken, med hög träd och gräsmattor. Under sommarmånaderna var det alltid fullt lekande barn i parken. Nästan allt försvann när hyreshusen byggdes. Bara några av de höga träden finns kvar ner mot Sundsängen och några ut mot Storgatan. Resten har huggits bort för att ge plats för hyreshus.

Ulla Sjösvärd bodde i ”Ettan” från 1928 till 1942. Men då hette hon Karlsson i efternamn. Under många år var hon borta från staden, men återvände efter pensioneringen. Men hon flyttade tillbaka till Stockholm efter några år. Ulla har berättat för mej hur det var att växa upp i ”Ettan”.

”Det var ett underbart hus att växa upp i. Vi barn höll till i Tingshusparken hela somrarna. Högtidsstunderna inträffade på söndagarna. Då tog mamma Maria och pappa Gustav med sig kaffekorgen ut i parken och vi fikade tillsammans. Så gjorde de hela somrarna igenom”, har Ulla berättat för mej.

Pappa Gustav var en riktig kändis i Askersund. Han gick under namnet ”Hotell-Gustav”. Parstugan kallades också huset för och det berodde på att det fanns två exakt lika lägenheter i ”Ettan”. Mitt i huset fanns ett så kallat kallrum, där hyresgästerna hade sin mat förvarad. Det här var ett par år före kylskåpens tid.

Hotell-Gustav

”Visst var det dragit och kallt i gamla ”Ettan”, men det var väl så i det flesta hus på den tiden. Vatten fanns naturligtvis inte, utan det fick vi gå och hämta på andra sidan Storgatan, vid polis ”Molins hus” , har Ulla berättat.

När Ulla kom hem från Stockholm förr i tiden och hälsade på sina föräldrar i Askersund, gick hon ofta en tur förbi platsen där barndomshemmet låg en gång. Ulla tyckte det var bra att folk fick bra bostäder. Men hon tyckte det var sorgligt att de styrande inte kunde spara den vackra Tingshusparken. Där hon haft så mycket trevligt som barn.

1953 startades AB Edlunds Järnhandel i Askersund. Med färre kunder i butiken samt stora kundförluster såg de nuvarande ägarna inget annat alternativ än att avveckla bolaget. Tidigare låg butiken inne vid Hospitalsgatan i centrala staden. För några år sedan flyttades butiken ut i närheten av den norra infarten.

Två kändisar , Levi Karlsson ”Den blyge” och Bertil Boo, träffas när Edlunds fanns vid Hospitalsgatan. Levi hade köpte på sig några brädor. En 50-talsbild.

Fick en fin röding av snälla grannen Hans Och vi gjorde så gott vi kunde med den fina fisken om någon är intresserad av våra matvanor. Det blev riktigt gott med en kall pilsner till. Det är inte varje dag vi äter röding. Tycker det är stor skillnad mellan färsk röding och fiskpinnar som är rullade i något sågspånsaktigt. Jo vi äter sådant ibland. Det är bra för ekonomin.

Askersund har aldrig haft någon Folkets park. Men fetserna och artistuppträdena på gamla idrottsparken i Askersund var en bra ersättare.  Där fanns både dansbana, servering där man kunde köpa en Citronil och en korvkiosk. Inget saknades. Har fått en del gamla fina bilder av Anders Fors som jag får använda och lägga ut.  Anders pappa John var mycket aktiv i IFK  under  många år.

Så trevligt kunde funktionärerna ha vid en cykelkontroll vid en tävling.

I trappan upp till hallen i Askersunds Hamnmagasin står ”väntade Märta” och väntar. Många kanske undrar vem konstnären bakom skapelsen är. Den
märkliga träskulpturen har skapats av Sonja Öhrman-Eriksson i Lerbäck och har
en gång i tiden ingått i båtmuseets samlingar.

Sonja Öhrman-Eriksson

Konstverket som står i trappan är udda och föreställer en väntande sjömanshustru. Faktum är dock att ”den väntande Märta” själv varit ute på en världsomsegling i slutet på 1800-talet. Trästocken son Sonja gjort den fina skulpturen av har tagits från den berömda ångfregatten Vanadis. Båten byggdes 1862 och var det sista örlogsfartyget i trä. Hon var ute på en världsomsegling åren 1883 och 1885.

Men hur har då en stock efter Vanadis hamnat hos Sonja i Lerbäck?
Själv tycker hon att det är en smått otrolig historia och det är bara at hålla
med om det.

-I början på 1950-talet gick jag på konstfack i Stockholm. En morbror som byggde inredningar till ubåtar gav mej ett tips om att det fanns fina stockar att göra skulpturer av i en källare på Kungsholmen, berättade Sonja.

-Jag hittade en stock, som senare visade sig vara just från ånfregatten Vanadis. Båten hade huggets upp till ved i slutet av 1940-talet. Det var dåligt med bränsle under kriget. Fastighetsägaren på Kungsholmen hade helt enkelt köpt upp stockarna från Vanadis för at värma upp lägenheter med. Av min morbror fick jag också två kopparbultar som hörde till båten.

-Mina kurskamrater på konstfacket blev väldigt avundsjuka när de fick se stockarna. Då var de svartmålade och inte särskilt vackra. När jag gjorde skulpturen ”väntande Märta” så beslutade jag mej för att spara en del av ursprungsformen på stocken,
förklarade Sonja.

Askersunds egen båtexpert, Båt-Harry Karlsson, hjälpte mej en gång att ta fram bilder på ångfregatten Vanadis. Harry finns inte i livet längre, men jag minns att han berättade för mej att Vanadis byggdes under övergångsperioden mellan trä och järnfartyg.

År 1893 togs båten ur aktiv tjänst. Hon blev då ombyggd till logementsfartyg
och blev liggande vid Skeppsholmen i Stockholm. Fram till 1940 användes båten,
Sedan låg hon och förföll. Senare sjönk hon också. År 1944 bärgades båten, för
att efter några månader huggas upp till bränsle. Harry tyckte det var helt
otroligt att en stock från Vanadis hamnat i Lerbäck hos Sonja.

Vanadis

Väntande Märta

Sonja finns inte i livet längre. Hon bodde kvar länge i sitt hus i Lerbäck. Hade
mycket kontakt med henne genom åren. Sedan jag slutade på tidningen blev det glesare med besöken hos henne. Sonja var en känslig konstnärssjäl som har levt för sin konst. Ibland hade hon haft svårt för att skiljas från sina skapelser. Hon var
alltid varit noga med att hennes konst kommit i rätta händer och inte bara
köpts i spekulationssyfte.

Böcker om människor har alltid intresserat mej. Hur tänker
folk, hur blev det så och varför gjorde de inte på ett annat sätt? Vilka förklaringar finns till olika agerande? Är för övrigt roade av biografier i stort. Både av de som skrivit egna och som andra skrivit. Säkert är det en störning efter 30 år som
journalist. Intresset för människor måste alltid finnas i det yrket. Annars är
det kört.

Har i läst Lars Ragnar Forssbergs bok om radio-och TV-legenden Lennart Hyland. När jag läser boken dyker gamle vännen Lars-Gunnar Björklund upp i några kapitel. Därför handlar den här bloggen just om Lars-Gunnar om någon undrar. Hyland kände jag inte, men det är intressant att läsa om en sådan mediastorhet. Lars-Gunnar stod Hyland mycket nära och blev nästan lika stor. Han tillhörde
gänget som kallades ”Hylands pojkar”. Det finns ett kapitel som handlar
just om det. De var handplockade av Hyland. Skriver man om Hyland går det
inte att komma förbi Lars-Gunnar. Den senare skrev en bok med namnet ”Minnesluckor-livstycken och klacksparkar”. I den boken fanns det en del om Hyland. Så förknippade var de med varandra. Lars -Gunnar hade också sin moster Hulda bodde i Askersund. Han hörde sig för ibland hur hon mådde och om jag sett till henne. Och det hade jag gjort.

En annan som jag träffade och hade kontakt med var diskstjärnan Björn ”Ricky” Bruch. En färgstark person som besökte Askersund för att spela hemlig gäst för de som jobbade i Sojas” butik. Han hade skrivit boken ”Gladiatorenas kamp”. En tjock bok fullspäckad med klipp och bilder. Ricky slog rekord på löpande band hemma i Malmö på lokala tävlingar. Jag förstår att det måste vara två deltagare för att få rekorden godkända. Någon har berättat att kanslisten fick gå ut i diskusringen och ställa upp många gånger för att rekorden skulle bli godkända.

När jag träffade Ricky så propagerade han för hälsokost och hälsopiller. Han hade flera lådor på sitt hotellrum. Han var då helt motståndare till doping av alla slag. Det var hälsa som gällde.

Några har sagt att de som läser biografier inte har något eget liv utan bara läser om andra. Men nog tycker jag mig ha ett eget liv.