Kategori: Patriks tavlor

 

Har ni det bra! Så lyder det ofta när artister tar plats på scenen. Och det upprepas flera gånger. Vet inte vad man tänkt sig att publiken ska svara? Själv har jag känt mej kraslig flera gånger på konserter och artistframträdanden, men det är inte något jag basunerat ut i folkmängden. Jag har hållit det för mej själv.

Som journalist i många år hann jag dock med att träffa många artister och författare. Askersunds egen sångstjärna, den sjungande bonden Bertil Boo, kom in på redaktionen ibland när han kom hem på sommaren för att koppla av från turnerandet. En vänlig man som ibland bjöd på lite sång för mej och kontoristerna Sonja och Britt. Han var också lite besviken på farsan Sven, som hade klätt vår lilla röda stuga vid sjön med vita så kallade ”fattiglappar”. Skivorna skulle vara en bra isolering i gamla dragiga hus. Bertil tyckte det skulle bli svårt att sjunga ”I en röd liten stuga ner vid sjön ska vi bo”. Det stämde inte med vita eternitplattor.

Bertil berättade att han varit på turné i Norrland och gästat en rad ålderdomshem. Vid ett framträdande kom en gammal man fram och tackade för den fina sången, samtidigt som han förklarade att han aldrig trott att han skulle få träffa sin idol Harry Brandelius i verkligheten. Bertil skrattade gott  åt händelsen i det norrländska ålderdomshemmet.

Jag är ganska säker på att min gamle bekant Erik Frykman, hade funnits med i Sverigeuttagningarna  till Melodifestivalen om det varit aktuellt  på hans tid. Eriks populära schlagers finns fortfarande med i allsångshäften och sjungs så fort det drar ihop sig till allsång någonstans.  Han var medansvarig till evergreens som ”En dörr står på glänt”, ” I en grönmålad båt”, ”Två små fåglar på en gren” och sist men inte minst ”En röd liten stuga ner vid sjön”.

Schlagerförfattare Erik Frykman fick själv inte bo i en röd  stuga vid sjön när han flyttade till Askersund på 70-talet, men ibland dök det i alla falla  upp en grönmålad  båt i vattnet utanför  köksfönstret vid Sundsgatan.

Erik var lugn och stillsam man som inte gjorde stort väsen av sig. Vi hälsade på varandra, men i början visste jag inte att det var den Frykman som hade gjort alla schlagers som folk gick och gnolade på från och till. Jag visste att någon Frykman och Paddock hade skrivit visor. Men varför skulle Frykman ha flyttat till Askersund? Man borde ha hört talas om det. Jag funderade och frågade till slut honom rakt på sak. Och visst var den Frykman jag tänkte på.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

   Sågverket i Strandparken. Gamla skolan syns till höger och Vattentornet skymtar i bakgrunden. Virket  drogs över isen från Edö.

 

Bilden är på sågverket som låg vid Alsens strand vid nuvarande Strandparken. Gamla skolan till höger.Vattentornet skymtar i bakgrunden. Bilden kan vara från 20-30-talet. En bild som jag fått från ett dödsbo och som jag aldrig sett tidigare. Leif Linus har också bidragit med bilder och Eric Englund med en karta. Bloggen har också gått på Facebook och WordPress:ovedanielsson.se . Men alla är ju inte med på alla sociala medier, därför får det också gå på min blogg.

                   Karta från Eric Englund.Sågverket  låg innanför de blå linjerna.                                              Från Leif Linus bildarkiv

Delar av gamla bryggeriet i Askersund ska förvandlas till lägenheter. Utvändigt är arbetet i full gång. Ägaren Klas Stjernström har också den goda smaken att återställa skylten” Askersunds bryggeri” på väggen. I en av byggnaderna finns Klas ytbehandlingsföretag Galfa. Vidare har han byggt upp en nostalgimack i källaren, men har också en biosalong på gång.  I första skedet räknar Klas med att bygga sex lägenheter i olika storlekar och behålla så mycket som möjligt av det gamla. Utsikten mot hamnen och vattnet kommer att bli en höjdare. I delar av lokalerna som nu ska bli lägenheter bryggdes förr öl. Enligt bryggmästare Bergström så var det av landets godaste öl. Han byggde sitt påstående på att vägarbetarna berömde hans öl. De var experterna.

                                                            Juli 2015

                                            Gammal bild från Leif Linus arkiv

 

På grund av den planerade ombyggnaden har det gjorts arkeologisk förundersökning mellan gamla kyrkogården och bryggeriet. Det fanns misstankar om att kyrkogårdens gräns gått längre väster ut i gamla tider innan bryggeriet uppfördes i början på 1800-talet.  Man trodde att den sista raden av gravar fanns bevarad mellan kyrkogården och bryggeribyggnaden. Kyrkogården anlades i enlighet med den plan som upprättades inför bygget av Askersund stad i mitten av 1600-talet. Gravplatsen var också i bruk fram till 1800-talet då den flyttades utanför staden. Undersökningarna som gjorts nu visar att kyrkogården aldrig sträckt sig längre västerut ut än vad den gör i dag. Inga benrester, med undantag från ett överarmsben som hamnat i slänten mot bryggeriet vid omgrävningar av äldre gravar. Inga gravar har hittats från äldre tider konstaterar Arkeologgruppen AB.

Gamla kyrkogården har rustas  och stora träd har fällts. Bryggeriet i bakgrunden.

Syftet med förundersökningen var att skapa ett bra underlag för Länsstyrelsens bedömning av ärendet för vidare bedömningar. Om det funnits fornlämningar ska det behandlas på ett visst sätt.

Lasse Pettersson såg till att måla fram bokstäverna  på Varmbadhusets vägg igen.

Gamla väggskyltar är viktiga för att påminna om vad byggnaderna användes till en gång i tiden. Det har Klas gjort och det gjorde kommunen också när det gällde gamla Varmbadhuset. Bokstäverna synts svagt, och efter tjat från mej i krönikor såg byggnadsansvarige Andersson till att bokstäverna målades fram igen. Kanske det var för att slippa tjatet. Tycket det var viktig. Nästan alla skolbarn i Askersunds tätort fick besöka Varmbadhuset en gång i veckan. På den tiden var det inte så vanligt med badkar och duschar i lägenheterna. Men en gång i veckan såg skolan till att ungarna blev riktigt rena. Själv tillhörde jag en av många som fick vandra från gamla Kyrkskolan över Sundsbron till tvagning i Varmbadhuset.

 

Många äldre hus i Askersund rustas  och målas om. En del byter också tegel på taken. Ägarna är rädda om sina gamla trähus.  Som vid Lilla Bergsgatan 29. Huset målas om av Emanuel Bernström och Mikael Rehnberg. Gården kallades förr Romanoff –gården.  Många har funderat över namnet, men enligt uppgifter jag fått var ägaren från Snavlunda och bar namnet Karlsson. Han var ryssvänlig och besökte landet en längre period. När han kom tillbaka bytte han namn till det Romanoff. Kan inte garantera sanningshalten i det hela, men äldre människor har berättat.

                                                       Annons från 1924

Juni 2015Skapad av Ove Danielsson tis, juni 30, 2015 17:14:45

Askersunds kommuns helägda bolag Askersunds Kommunfastigheter AB har skrivit ett reservationsavtal med Peab Bostad AB för byggnation av radhus med 16 lägenheter på Västra Strandparken i Askersund. Intresset är stort och idag finns knappt 200 familjer på intresselistan för boende i området. Byggnationen av radhus kommer att starta när cirka 60 procent av lägenheterna är tecknade. Bostäderna kommer att upplåtas som bostadsrätter.

Den planerade byggnationen följer den antagna detaljplanen och Peab räknar med att produktionen kan starta runt årsskiftet. Inflyttning kan i så fall ske under 2016. Så småningom ska det också byggas hyresrätter

”Utvecklingen i området runt Västra Strandparken är mycket spännande. Just nu byggs Sjöängen med skola, bibliotek, konsersal/bio och kulturskola. Under fjolåret flyttade flera företag in i de nyrenoverade före detta verkstadslokalerna i området och nu är det alltså mycket nära att byggnationen av bostäder startar. Allt i bästa läge med utsikt över Vätterns norra del, Alsen”, skriver kommunen på sin hemsida.

llustration av radhusen gjord av Peab/Clarus Arkitekter

Skolbygget intill Strandparken. Två nya bilder på bygget visas varje vecka på kommunens hemsida. Bilderna är från två platser, men fotograferade från samma vinkel hela tiden.

Strandparken är utan tvekan askersundarnas populäraste promenadstråk. Det är alltid mycket folk som rör sig i området. Ska inte folk till sina båtplatser eller Borgmästareholmen, så nöjer de sig ”bara” med promenader. Är det inte stavgång är det promenader i värdig takt. Ibland är det joggare på gång. Boulebanan är också välbesökt. Vackra dagar kan det också vara ett litet gäng där som tycker om pilsner. Det finns en plats för alla i Strandparken.

Strandskoningen vid Strandparken i Askersund blev bra. Från Hagabadet och fram till den nya bryggan vid gamla Varmbadhuset ligger nu en vacker stenbädd som förgyller stranden. Satsningen var nödvändig för att inte delar av parken skulle försvinna ut i Alsen. Men det tog lite tid innan arbetet kom igång. Det är mycket formalia från olika myndigheter som skall till när det gäller arbeten runt stränderna. Plockar kommun också bort den märkliga grinden ut till Borgmästareholmen blir det ännu bättre.

Strandparken har sin egen historia. Fram till i början av 50-talet var det bara sträckan från hamnen och fram till stationshuset som räknades och sköttes ordentligt. Parken utanför stationshuset kallades Järnvägsparken. Det namnet försvann förmodligen med järnvägen på 50-talet. Det verkar logiskt. Nu är det Strandparken som gäller. Inte många har hört talas om Järnvägsparken i dag. Men det finns gamla vykort från den parken.

Området från stationshuset och fram till Haga var det inte många som brydde sig om. Det var bara vass och annat skräp vid strandkanten. I mitt allt ringlade järnvägen fram. Järnvägsparken anlades i slutet på 1800-talet. 50 år senare fanns det inte mycket kvar av den ursprungliga planteringen. Det skriver Joel Haugard i sin bok ”Askersundiana” som kom ut 1940. En rad björkar som stod vid strandkanten höggs ned på grund av att de blivit underminerade av vattnet. Nyplanteringar har sedan gjorts i parken flera gånger.

              Både kallbadhuset och järnvägsspåret är borta.

Strandparken på 40-talet

1950 påbörjades första etappen på arbetet från stationshuset ut mot Hagabadet. På den tiden fanns det inte så gott om politiska nämnder. Det var mera halvprivata nämnder, som ofta leddes av någon uppsatt person med stort inflytande i staden. Planteringsnämndens ordförande hade hämtas från Samrealskolan, nämligen rektor Anton Frendel. Sjöängsparken var arbetsnamnet på fortsättningen av Strandparken. Sjöängsparken kallades till och med i tidningarna för Askersunds nya fritidsområde.

Bild från 2012.Rivning av gamla byggnader för att ge plats för nya hus vid Strandparken.

I tidningen från 1950 kunde man läsa att en vacker spireahäck skulle bli en fortsättning på Joel Haugardsgatan. Den skulle mynna ut vid parkens sydöstra hörn, där man i framtiden skulle planera för en bro till ön Byfogden. För mej är det helt nytt med att det fans planer för en bro just där. Vad skulle man göra där? Nu blev det istället en bro ut till Borgmästareholmen. Första etappen på fortsättningen av Strandparken kostade 14 000 kronor

I en tidningsartikel 1953 fanns en intervju med Anton Frendel. Enligt rektorn mycket väl använda pengar. Yttre förutsättningar för en lyckad månskenspromenad hade skapats av planteringsnämnden. Under en period var alla större sommararrangemang förlagda till Strandparken, där det också fanns en scen. Gräsmattan söder om Sjöängsskolan var mycket utnyttjad. Och det var inga problem med artistframträdanden som drog stor publik. Det fans plats för alla. I dag är det Askersunds hamn som gäller för de flesta arrangemangen.

Tycker även att dagens planerar kan vara nöjda med strandskoningen av Strandparken, precis som rektor Frendel var en gång i tiden. Det är vackert med sten. 1950 skrev tidningen ”att en vacker bård av rundsten pryder strandkanten”. Det gäller 2015 också.

 

Ströms hörn 2015

Skolbygget i kanten av Strandparken i Askersund flyter på som beräknat. En del tycker det är en riktig satsning, medan andra tycker att bygget är alldeles för stort för Askersund. Det hör inte hemma i småstaden. Politikerna har varit eniga om tagen och då är saken klar. Demokratin har segrat. Höstterminen 2016 skall bygget tas i bruk. Jag har lovat att ta två bilder i veckan från samma utgångspunkter. De finns på kommunens hemsida. När jag tar bilderna får jag ofta frågor om hur trafiken i området ska hanteras. Tog kontakt med kommunen för att få det hela förklarat. I planeringen så måste politiker och ansvariga också tagit med trafikfrågan. Och så är det naturligtvis även om planerna för trafiken kommit lite i skymundan för skolbygget.

Kommunens projektansvarige, sympatiske Rasmus Torngard, har svarat trots att han inte är trafikansvarig. Men han har tagit reda på fakta. Service. Sundsbrogatans förlängning ut mot Haga blir en dubbelriktad lågtrafikgata med räcke mot skolgården. Ingen hastighetsgräns är satt i dagsläget. I Korsningen Sundsbrogatan-Drottning Kristinas väg (i folkmun Ströms hörna) blir vägen till och från busstorget dubbelriktad, dock utan tung trafik. Bussarna blir väl ett undantag. Det blir en fyrvägkorsning precis som förr innan Sjöängsskolan byggdes.

 

Esther Ström

Någon kanske undrar över namnet Ströms hörna.  Namnet är hämtat från en bankamrer. Det tråkiga för kamreren att han bara blev en parentes i husets historia. Men efternamnet levde vidare genom hustrun Esther. Hon var född Schermanson och en av landets första kvinnliga gymnastikdirektörer. I många år jobbade hon som guvernant på ett engelskt college. Hon återvände till Sverige och gifte sig med bankamrer Ström. Ett äktenskap som varade en vecka. Enligt henne själv var kamreren allt för erotisk. Hon levde sedan själv i villan och där har det hänt mycket genom åren. För säkerhets skull hade hon köpt villan intill. Där lät hon systern och systerdottern bo.

I det stora hörnhuset har också en av stadens stora konstnärer, Karl Enoch Rignér, bott fastigheten. Familjen Rignér hade ägt den fastigheten under en period. Kulturförvaltningen köpte in en tavla av Rignèr  på 80-talet  som är målad 1891. Men det finns också privatpersoner i Askersund som har flera verk av Rignèr. Karl Enoch föddes i Askersund 1870 och avled i Stockholm 1967. Pappan var målarmästare i Askersund. Konstnärens mamma var född Åberg. Efter studier i tekniska skolan i Stockholm 1890, blev Rignér elev vid Konstnärsförbundets målarskola i Stockholm, där han hade Anders Zorn, Rickard Berg, Per Hasselberg och Carl Larsson som lärare. Främst gjorde han sig känd som landskapsmålare. Vid sidan av måleriet var Rignér under många år illustratör i dagspressen, och i den populära skämttidningen ”Söndagsnisse-Strix”, som gavs ut av Albert Engström och Hasse Z. Även om Rignér är okänd för de flesta av dagens askersundare, så är han ändå väl representerad vid landets museer, bland annat på Nationalmuseum i Stockholm, i Göteborgs Konstmuseum med Höstkväll och i Zornmuseet i Mora. Men också i Askersund, även om jag inte har klart för mej var Karl Enochs tavla hänger i Askersund.

Sundsbrogatan är annars ingen gata som folk går och funderar så mycket över. Den finns ju där. Själv brukar jag fundera på gatan lite extra i midsommartid.  Och det som hände midsommardagen 1955. Inte för att det var något firande på gatan, utan jag blev nära vittne till kraftig kollison mellan en buss och en personbil i Ströms hörna, som finns i korsningen Sundsbrogatan – Drottning Kristinas väg.  Föraren i personbilen blev illa tilltygad men klarade livhanken. Jag satt längst fram i bussen på en snedsoffa strax intill chauffören. I dag finns det inte några sådana säten i bussarna.

1955

Så här såg du ut förr i Ströms hörna

Bilföraren kom på Sundsbrogatan från Hagahållet och smällde rakt in i bussen. Det var på förmiddagen och snabbt blev den en stor folksamling. Lekparken låg strax intill och folk kom rusande därifrån. Bilkrockar hörde inte till vanligheterna på den tiden. Polisen var snabbt på plats för att få en uppfattning hur kollisonen gått till. Och jag tror jag var ensam i bussen med chauffören. Problemet för rättvisan var att jag inte hade åldern inne för att få vittna. Minns att de hörde av sig från domstolen senare. Jag kunde få vittna om jag hade lust. Men det fanns inget tvång.  Mina föräldrar tyckte att jag skulle strunta i det hela och så blev det också. Rättvisan hade ändå sin gång. Busschauffören friades helt och bilisten fick ta på sig hela skulden.  Händelsen från midsommardagen 1955 får inte upprepas nu när gatan får sin rätta status igen. Sundsbrogatan gick förr ut till järnvägskorsningen i närheten av nuvarande reningsverket.

Förutom det jag själv har läst på om Ströms hörna, har vännen  Leif Linus bidragit med uppgifter. Esthers släkting Olle Wijkström har också skrivit en bok, ”Och fort gick det” där det finns uppgifter om de boende i huset vid Ströms hörna.

 

 

 

 

 

 

.

 

 

Sommarpratarna på radio och samtidig lunch. Det har blivit min melodi den senaste månaden. Som pensionär är det bra att strukturera upp sin tillvaro som det så fint heter och det har inte varit min starka sida tidigare. Annars skulle dagarna flyta ihop som en grå massa. Tror inte ens att jag hade en almanacka när jag jobbade, men jag har bättrat mej. Trots avsaknaden av almanacka missade jag sällan något. Det är nonchalant att inte komma i tid när folk står och väntar. Och hände det vid något tillfälle kunde jag skylla på problem vid trafikljusen. Askersund hade vid den här tiden nämligen begåvats med två trafikljus.

Nu är det inte så att jag prickar in varje minut, utan det får bli uppstigning 07.45, om det inte varit sena sportprogram på TV. Då kan det dra över några minuter. Katten Alice har tyvärr inte samma tid. Hon vill ha frukost några timmar tidigare. Sedan jag hämtat tidningen hinner jag in och lyssna på nyheterna. Och då kokar redan äggvattnet och kaffet. Perkolatorn har jag laddat kvällen före. Halv nio är allt överstökat. Vad jag gör sedan? Det har jag inga planer för. Dagen står öppen, förutom lunchen klockan ett och sommarpratarna.  Under semestertiden har jag också några katter att mata åt folk som rest bort. Mer strukturerad är jag inte. Ännu. Någon undrar om det inte blir lite tråkigt och det kan jag väl hålla med om. Men man får som alltid väga det goda mot det onda och det rör sig ändå bara om 45 minuter på en dag.

Har alltid försökt undvika mitt privatliv i skrivandet.  Har insett att mitt privatliv är ganska ointressant för de flesta. Det här får bli ett undantag och det gäller ju bara 45 minuter. Någon har sagt att det är viktigt att bjuda på sig själv. Det finns Facebook för sådant. Min familj kan ju inte hjälpa att jag råkar skriva. När jag lyssnar på sommarpratarna blir jag alltid imponerad över deras starka minnen från tidiga barndomen. De kan berätta ingående från att de var riktig små. Själv minns jag väldigt lite från uppväxten vid stranden av Gårdsjön. Vet inte vad det beror på. Kanske dåligt minne eller också finns det inga stora saker att minnas. Det rullade väl på utan större överraskningar. Önskade att mitt minne varit bättre när barnbarnen frågar.

Några av sommarpratarna har jag lyssnat på med glädje och stort intresse. Som dokumentärfilmaren Tom Alandh. I hans sällskap smakade lunchen väldigt bra. Andra har passerat obemärkt förbi. Det är väl det ska vara med sådana program. Något för alla.