Kategori: Patriks tavlor

Konst

Lars-Åke pratade gator hos släktforskarna

December 2015Skapad av Ove Danielsson ons, december 09, 2015 09:39:41

Släkten är värst brukar det heta, men det gäller inte för medlemmarna i Askersunds släktforskarklubb. Tvärtom skulle man kunna säga. Intresset för släktforskning är stort. Folk vill ha reda på sitt ursprung. Det handlar också mycket om lokalhistoria i stort. Hur såg Askersund ut, vilka bodde där och varifrån har gatorna fått sina namn.

Vid Askersundsklubbens julavslutning i biblioteket höll klubbens Lars-Åke Strömberg ett intressant föredrag om gatunamn och dess bakgrund. Lars-Åke berättade om ett antal gator i centrala staden, men lovade att återkomma med ytterligare ett antal vid senare sammankomster. Ordföranden Ingvar Sandström assisterade med bilder.


Själv bor jag vid Stöökagatan. En gata som Lars-Åke informerade om ganska ingående. Gatan har fått sitt namn efter affärssläkten Stöök. Till att börja med stavade släkten sitt namn med bara ett ö. Men namnet utvecklades sig med åren. Ett namn som det finns ett antal teorier om är Norströmsgatan. Lars-Åke presenterade ett antal. Själv hade han fastnat för en bagare vid namn Nordström som bodde i området och som gett namn på gatan. Till skillnad mot Stöök hade en bokstav fallit bort. Bokstaven d har försvunnit och det kan kanske bero på slarviga uttalande. Finns det flera förslag är det bara att höra av sig till Lars-Åke i släktforskarklubben.

Som sig bör vid en julavslutning bjöds medlemmarna på luciasånger av tjejgruppen Waht els.

Min tidningskrönika söndag 6 december

 

Årets budgetdebatt i Askersund var lugn och stilla. Kanske det berodde på att ledamöterna bjöds på kaffe och pepparkakor innan ordföranden Inger Trodell Dahl klubbade igång det hela. Lugnet berodde enligt en ledamot inte på pepparkakorna utan på att kommunstyrelsens ordförande var upptagen med politiska uppdrag på annat håll. Någon tyckte det var ett elakt påhopp på en som inte kunde vara där och försvara sig. En annan tyckte inte det var mycket att orda om. Vassa inlägg var inget att beklaga sig över. Så olika kan man se på det hela beroende på vilket politiskt läger man tillhör.

Tittar man tillbaka vad som hänt under åren när det gäller budgeten så fastnar jag för en strid om hundskatten för många år sedan. En lite udda strid med mycket känslosamma argument. Skatten finns inte kvar längre och det kanske är skönt. Det fanns massor av hundskattesmitare. Tror aldrig farsan betalade något för vår hund. Men det var heller ingen rashund och vi bodde en bit utanför stan så det fanns en ursäkt. Stadsfullmäktiges förslag den gången var att hundskatten skulle höjas från 30 till 50 kronor. Och så blev det också.

Motståndarna till höjningen befarade att det skulle komma katter istället för hundar och förmodligen vålla missljud i mars månad. Ja, man talade till och med om rena katastrofen miljömässigt. Följden av höjningen skulle bli att många äldre och fattiga skulle få göra sig av med sina kära hundar. De skulle inte ha råd att ha sina vovvar kvar längre. Debatten blev mycket tårdrypande.

Men argumenten bet inte på ordföranden, riksdagsman Matteus Berglund, och majoriteten som hade konstaterat att det hade skett en markant ökning av hundbeståndet i Askersund. Han tyckte att hundarna gjorde staden ”osnygg” eftersom många var illa skötta och sprang vind för våg. Berglund trodde också att höjningen skulle leda till att hundägarna skulle få upp ögonen för att deras husdjur skulle skötas med omsorg.

1862 infördes hundskatt i Askersund, där pengarna första tiden var öronmärkta till Borgmästareholmens försköning. Det var borgmästare Anders Wilhelm Knöös som började röja och snygga upp ute på holmen. Innan han fick ta hand om holmen som sommarnöje. Ön var vid den här tiden helt kal. Knöös –som verkligen inte gjorde skäl för namnet-såg också till att det blev ett litet utvärdshus på holmen. Det var ju askersundarnas enda möjlighet till uteliv om sommaren.

Lucia i Askersund genom åren

 

Vivianne Johansson var lucia i Askersund 1961. Sångaren Bertil Boo uppvaktade.

Apropå det stundade luciafirandet. Bara för ett tiotal år sedan var luciafirandet stort på många håll. Det var omröstning i bilder i tidningen varje dag på kandidater. Omröstningen väckte ett stort engagemang och främst då från släktingar till de olika kandidaterna. Och det var inte så konstigt. Vem ville inte se dottern eller vännen som lucia? I dag är luciafirandet i Askersund betydligt mera nedtonat mot förr. I Askersund kommer lucian med sina tärnor från någon kör och sedan lottas den blivande lucian fram. Personligen tycker jag det är en mycket bra utveckling. Traditionen med luciakortegen runt torget finns ju ändå kvar.

Luciauttagningen 1961. I mitten Håkan Persson.

Elisabeth Skarda från Mariedamm var lucia 1964.

Askersunds-Tidning och Lottakåren arrangerade under många år luciafirande i Askersund. När sedan gamla A-T försvann tog Allehanda och Lions över. I dag är tidningen borta ur bilden men Lions har fortsatt. När jag började på tidningen för 30 år sedan var luciafirandet en stor händelse. Jag var själv aldrig inblandad i själva uttagningen av kandidater. Där gick gränsen för mej. Däremot var som sagt tidningen inblandad, med presentation av kandidater och röstsedlar. Folk fick sända in bilder på kandidater och sedan satt några män-och ibland också någon kvinna –och plockat ut vilka som skulle få var med. Vid några tillfällen hade vänner till mina döttrar sänt in bilder på tjejerna, som uttagningskommittén sedan visade upp för mej. Omgående plockade jag bort bilderna. Tänker er själva att någon av mina döttrar blivit lucia i Askersund? Fusk naturligtvis eftersom jag jobbade på tidningen. Och jag kan berätta att de inte blev särskilt ledsna över mitt agerande.

Kandidater med stor släkt hade de största chanserna att väljas till lucia. Till att börja med var det lösa röstsedlar som gällde, men det gick inte att ha det så. Vad jag har fått berättat är att någon pojkvän som låg i lumpen tog med en bunt sedlar in till I 3 i Örebro och fick påskrivet av ett halvt kompani. Bör jag säga att flickvännen blev lucia. För att få det hela mera rättvist ändrade man till att det bara var kupongerna i tidningen som gällde.

Askersunds första lucia hette Margareta Johansson och året var 1942. Hon var inte folkvald utan det var kvinnorna i lottakåren som ordnade arrangemanget. Året efter klev Askersunds-Tidning in i bilden och då blev det en folkvald lucia med röstning och allt. Men det blev en knepig historia. Kathi Karlsson valdes till Lucia men ett oblitt öde gjorde att hon fick tillbringa dagen som patient på sjukstugan. A-T skrev att: ” till ersättare fick den purunga Solveig Kaufeldt från Hammar hoppa in”.

IFK: bandysoaré 1955. Från vänster: Britt Damberg, Bertil Boo, Gunvor Häggblad och Arvid Swidèn.

IFK Askersund satsade också hårt på julfirandet under 50-talet. Föreningen försökte också ta över det stora luciafirandet i staden men det gick i stöpet. Det blev bråk mellan IFK och lottakåren. Lottakåren skulle inte arrangera firandet och då ville IFK ta över. I sista minuten ångrade sig lottakåren och det var det som orsakade bråket.
Istället höll IFK ”Bandysoaréer” i Hantverksföreningens lokaler (nuvarande Folkets hus) för att få in pengar till bandyn. Det är tillställningar jag minns med glädje. Inte minst för att IFK kunde locka dit artister. 1955 var Bertil Boo, Laxås egen sångfågel Britt Damberg och sångerskan Gunvor Häggblad där samtidigt. Britt Damberg var inte så känd på den tiden, utan uppträdde mera lokalt. Tidningen uppgav att det blev ett rekordnetto på 1 250 kronor. Redaktör Johannes Kjerrström var konferencier. Askersunds-Tidning var inblandad även i IFK:s arrangemang.

Kan också nämna att Föreningen Gamla Askersund gav ut en skrift för en del år sedan med bilder på de som varit lucior i Askersund. Har blivit uppmanad att göra en fortsättning. Har material hemma i bokhyllan, så när inspirationen rinner till och jag får tiden att räcka till –jag är ju pensionär -får jag göra en insats.

Julstämning i Vattentornet

 


Vattentornet på Norra Bergen i Askersund ett av stadens mest kända riktmärken för land och sjöfarare. Det har funnits medborgarförslag om att det ska lysas upp på kvällstid under vinterhalvåret. Men det har stannat med det fram till i början av den här veckan. Bröderna Stefan och Henrik Törnqvist, vaktmästare vid Askersundsbostäder ändrade på det. De har placerat ett antal adventsstakar i fönstren längst upp i toppen på tornet. Askersundarna är mycket nöjda med deras insats. Och de var noga. Innan de kunde placera stakarna måste alla fönstren putsats så askersundarna verkligen kunde njuta av ljuspunkterna. Ett grannlaga jobb. Bostadsbolaget har köpt in området där Vattentornet finns, och det var anledningen till att bröderna Törnqvist tog initiativet till att pryda upp staden lagom till advent.

 

Bandynostalgi från Stockholms Stadion

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Skapa nytt inlägg>

Förr var Askersund ett bandyfäste i Sydnärke. IFK återfanns i Allsvenska ett antal säsonger. Bandy är igång på allvar kan man läsa i olika sportreferat. Men sedan ett antal år tillbaka finns det ingen bandy på IFK:s program. Visst finns det ett lag som heter WBK/Askersund, men det har inte så mycket med Askersund att göra. Det är ett Örebrolag som använder namnet Askersund.

Av nostalgiska skäl har jag letat fram en lagbild och ett klipp från Trettondagshelgen 1956, då IFK mötte AIK på Stockholms Stadion. Det blev förlust med 3-0 och IFK åkte senare ur serien. I referaten står det att 3 000 personer såg matchen. Men tittar man på lagbilden kan man undra var publiken fanns. Men bilden kanske var tagen efter matchen.

IFK på Stadion 1956.Stående fr.v : Bertil Garvis Gustafsson, Hasse Bergsten, Elis Karlsson, Astley Nyhlèn, Svante Eriksson, och Gunnar Carlsson. Främre raden fr.v: Gunnar Öhlin, Hans Öhrman, Karl-Erik Edvardsson, Karl-Erik Hagman och Hans Skägget Sääw.

 

Min tidningskrönika söndag 22 nov

November 2015Skapad av Ove Danielsson sön, november 22, 2015 09:38:26

Julmarknaderna är i full gång och massor av annonser om julbord finns i tidningarna. Själv har jag avverkat massor marknader och julbord under åren som journalist. Då handlade det mycket om avtackningar med julmat. Nu för tiden händer det inte så ofta att jag går ut och äter julbord. Det brukar bli någon gång vartannat år. Senast tror jag det var på IKEA. Någon kanske rynkar på näsan åt det, men vad jag minns smakade det bra. Och priset var överkomligt även om det var svårt att hitta den rätta julstämningen bland bokhyllor Billy och lite andra prylar.

Förr kunde man mötas av ett grishuvud med äpple i munnen vid julborden. Det skulle vara så. Jag som är kräkmagad tyckte inte det var särskilt trevligt att mötas av ett rökt dekorerat grishuvud som blickade emot mej hela tiden när jag plockade bland syltor och korv. Fick dåligt samvete med ett grishuvud på bordet. Nyttat med det hela för min del var att det inte blev några stora portioner. Men det var länge sedan jag såg ett sådant makabert inslag på julborden. Några av de trevligaste julborden jag avverkat var ombord på ångfartyget Motala Express. Hemtrevligt och gemytligt. Då spelade det ingen roll att båten stod kvar vid kajen när isen var tjock. Någon som tagit för många julsnapsar till sillen och skinkan tyckte det var en fin båtresa. Han hade aldrig upptäckt att vi aldrig varit ute på sjön.

Hargebaden 1984. Julbord för kommunanställda med ett grishuvud i blickfånget.

Vid något tillfälle var jag vid en herrgård och åt julbord. Det var fint värre och buffen presenterades av kockarna. Efter en liten stund när vi kommit till struvorna och julgodiset kom det också in en lucia med följe och sjöng vackra sånger. Ibland kom någon och frågade om det smakade bra. Och det gjorde det. Läste om någon som fått samma fråga på en restaurang och som inte var nöjd. För att inte såra kocken allt för mycket hade han svarat att ” kocken och jag har olika värdegrunder”. Ett diplomatiskt svar

De trevligaste julfesterna jag varit med om var annars Sportjournalisternas julfest i Örebro. Fester som man såg fram emot i höstmörkret. Där var det högt till tak med sång, frågetävlingar, underhållning på piano och snapsvisor jag hört varken förr eller senare. Men det spårade aldrig ur. Det såg de populära festgeneralerna Ola Hellstrand och Pelle Jacobson till att de aldrig gjorde. En viktig del i festen var lottdragning på alla fina priser som styrelsen hade ordnat. Ibland kunde det dock dra ut på tiden för oss som skulle upp och jobba dagen efter. Eller samma dag som det blev ibland.

Sundsgården

Juli 2009Skapad av Ove Danielsson 

Sundsgården i Askersund är ett gammalt klassiskt näringsställe vid Sundsbron.

Huset håller på at målas om just nu. Men med den obligatoriska gula färgen

Ulla Sjösvärd vet mycket om Sundsgårdens historia. Hennes mamma, Maria Karlsson, arbetade där som kokerska under många år.

Sundsgården var ett mycket populärt ställe på 40-talet. Personerna på bilden är: Fru Pettersson (hustru till ägaren),Maria Karlsson och Elin Låång-Karlsson

Bilden är från 40-talet på serveringspersonalen i portgången vid Sundsgården. Fr.v: Judith (Johansson) Nyström, Iris Johansson och Majken (Skålberg) Bjurström.

Askersunds Stadshotell i all ära, men Sundsgården vid Sundsbron var ett lika populärt ställe när det begav sig. Om inte ännu populärare. Allt var lite enklare där. Ett hotell är ändå ett hotell.

Sundsgården var ett andra hem för många inom föreningslivet. Och mycket berodde det på källarmästare Anton-Pelle Pettersson. Men mera om honom senare. Det är ett mycket gammalt hus som restaurangen är inrymd i. Byggnaden brandförsäkrades första gången 1828. Sundsgården drevs som restaurang, möteslokal och festlokal fram till mitten av 60-talet, då lokalen togs över av en möbelhandlare. Gamla Sundsgården blev ett möbellager fram till i mitten av 1990-talet, då krögaren Åke Olsson tog över. Han rustade och såg till att Sundsgården blev vad det en gång varit. Nämligen en restaurang. Den gamla festsalen återskapades. Familjen som tog över efter krögare Olsson och har fortsatt på den inslagna vägen med att rusta och snygga upp. Just nu målas byggnaden om med den klassiska gula färgen.

Under lång tid drev källarmästare Anton-Pelle Pettersson, restaurang Sundsgården. Han ägde först Hamnkaféet strax intill. Anton-Pelle var en stor profil i Askersund. Han satt med i en rad olika styrelser och var också aktiv inom kommunalpolitiken för socialdemokraterna. 1922 blev han föreståndare för Konsum. Befattningen hade han kvar till 1940. Redan 1920 hade han varit med om att starta Askersunds Samköpsförening, en föregångare till konsumtionsföreningen. I början på 50-talet överlät han Sundsgården till en annan krögare. År 1954 avled han.

Anton-Pelle Pettersson var en stor Askersundsprofil som drev Sundsgården under många år. Han avled 1954.

Anton-Pelle var mycket idrottsintresserad. Han satt med i styrelsen för IFK Askersund, där han också var uppskattad klubbmästare. Han ordnade många trevliga fester åt IFK och åt alla andra föreningar som han var aktiv i. Naturligtvis hölls festerna på hans egen restaurang. Det gällde att förena nytta med nöje….

Under med tid på tidningen pratade jag ibland med Ulla Sjösvärd om Sundsgården. Ulla var och är aktiv inom PRO och lämnade in referat. Hon visste mycket om restaurangen. Mamma , Maria Karlsson, var kokerska på Sundsgården under många år.

”Det var ett mycket hårt jobb. Sundsgården var ett populärt ställe med många gäster. Mamma började klockan sju på morgonen. Ibland fick hon hålla på till långt in på natten”, berättade Ulla för mej, men också om ett mycket trevligt minne.

”När jag tog realen 1942 bjöd mamma mig och några kamrater på en riktigt festmåltid. Det är något jag med glädje minns från ungdomsåren i Askersund. 1943 flyttade jag till Stockholm och blev kvar där till 1985”.

Ulla återvände till födelsestaden i slutet av 80-talet. Hon arbetade som korrekturläsare på Expressen och DN i 17 år. Nu har Ulla flyttat tillbaka till Stockholmstrakten, men vi pratas vid i telefon ibland.

I början av 50-talet fungerade Sundsgården som matbespisning för skolbarnen vid Kyrkskolan (Lindbogården). Alla barn som hade längre än tre kilometer till skolan fick äta på Sundsgården. Barnen tågade i ett långt led från skolan över Sundsbron varje dag för att äta lunch. Det var ett givet inslag i stadsbilden. Själv blev jag utan lunch och skolskjuts. Jag hade ”bara” 2,5 kilometer till skolan. Skolbussen åkte förbi mej varje dag när jag till skolan! Och det blev ofta en bulle och flaska mjölk till lunch. Klart man var avundsjuk ibland när kompisar som bodde på rätt sida om trekilometersgränsen berättade om allt gott de fått till lunch. Men så var det och det var inte något snacka om det.

Förr fanns det en golfbana i direkt anslutning till Sundsgården. Den lockade många spelare till sig varje kväll. Uteserveringen var också ett givet inslag i verksamheten. Det finns fortfarande spår efter den gamla serveringen i vattnet utanför. Några har dykt och hittat ölflaskor av den gamla sorten. Tydligen var det en del som drack öl och slängde flaskan i sjön. Men det var innan miljömedvetandet slog igenom på allvar. Och visst är det trevligt att Sundsgården blivit restaurang igen. Visst kan det vara trevligt med möbler, men inte går de upp mot husmanskost och pilsner även om inte flaskorna kastas i sjön numera.

Markaffär vid Edö

Oves Blogg

Oves Blogg

Askersunds kommun säljer tillbaka mark på Edö till familjen Örneberg. Ursprungligen var tanken att marken skulle användas till ett frilufts-och rekreationsområde. Och så var tanken mycket länge. Senare började politikerna fundera på att göra den norra delen till ett attraktivt bostadsområde. Tre detaljplaner skissades också, varav en har exploaterats. Planerna skulle inrymma upp till cirka 100 bostäder. Politikerna har nu tänkt om och kommer inte att fortsätta exploatera ytterligare bostäder i området. Det handlar om ett skogs-och jordbruksområdet. Kommunen har heller inga planer att vara en aktiv skogsägare på Edö.

Harald Örneberg köper nu tillbaka mark för drygt 10 miljoner. Det handlar 107 hektar mark. När kommunen köpte marken 1976 var det Torsten Örneberg, som förhandlade med kommunen. För några år sedan ville Harald Örneberg köpa tillbaka ett mindre område av kommunen, men fick då nej. Då fanns storplanerna på området kvar. Under den här tiden fick också ägare till fritidshus lämna området. De löstes ut. Undrar vad de säger i dag…

Satsningen på Edöområdet är en fråga som ältats genom åren i Askersund. Diskussionerna och beslut om Edö verkar vara ständigt aktuella. Det finns delade meningar om hela projektet. Det har det gjort hela tiden. För och emot. Framtiden får utvisa om satsningen var riktig. Politikerna har tagit beslut i frågan och tror på satsningen. Annars vore det konstigt. Ett hus finns på plats och ytterligare någon tomt är såld. Politiskt är man övertygad om att alla tomter kommer att bli såld, även om det tar lite tid. Någon måste börja och det har också skett.

Redan när kommunen köpte marken 1976 blev det problem. Något av en följetong. Köpesumman för de 150 hektaren blev 675 000 kronor. Buden för köp låg mellan 650 000 kronor och 900 000 kronor. För den högre summan stod grupper inom centerpartiet, medan socialdemokraterna nöjde sig med den lägre. Kommunens målsättning för det outnyttjade området den gången var friluftsliv och fritidsbebyggelse.

Affären Edö dök upp 1975. Då anmälde dåvarande ägaren Kerstin Thesen att hon önskade sälja Edö till Torsten Örneberg. Samtidigt meddelade Örneberg att han viljes sälja delar av marken till kommunen genom en bytesaffär. I utbyte mot Edömarken ville han ha ett skogsområde från den kommunägda Gärdshyttans gård. Det förslaget godkände först kommunstyrelsens arbetsutskott, men när ärendet kom till fullmäktige blev det stopp. Kommunalrådet Sven-Erik Franzén var motståndare till bytesaffären. Beslutet blev istället att kommunen skulle utnyttja sin förköpsrätt när det gällde Edö.

Ärendet var sedan vilande en tid. Tingsrätten meddelade att det inte var frågan om något förköpsärende. Det saknades nämligen ett underskrivit kontrakt mellan Thesen och Örneberg! När det uppdagades tog ärendet ny fart. Örneberg kontaktade kommunen om ett köp. Och så blev också fallet. Men då handlade det inte längre om någon bytesaffär.

Gärdshyttans gård med jord skulle enligt 1976 års budget säljas. Kommunalrådet Franzén var dock mycket noga med att hålla isär affären med Örneberg och försäljningen av Gärdshyttan. Han betonade flera gånger i debatten att det inte fanns något samband.

”Om Örneberg är intresserad av att köpa Gärdshyttan konkurrerar han på samma villkor som alla andra eventuella intressenter”, var Franzéns besked.

Socialdemokraternas ledare i Askersund på den tiden, Bertil Jonsson, var nöjd med köpet. Men han trodde inte att det skulle bli någon permanentbebyggelse inom överskådlig framtid.

” Med Askersunds tillväxttakt ser jag det inte som ett reellt alternativ att centralortens bebyggelse ska växa så långt ut”, var Bertil Jonssons tankar.

Torsten Örneberg och Kerstin Thesen gjorde dock upp om en ny bytesaffär med Edö och några hyresfastigheter i Malmö. Köpesumman på båda håll var satt till 2,1 miljoner . Den summan hade inte varit tänkbar vid en ren affär med kommunen. Därför släppte man till slut kravet på att utnyttja förköpsrätten för hela området. Kommunen fick köpa det område man vill åt. Och så slapp politikerna att hantera den besvärliga frågan om bytesaffär.

Det som gjort namnet Edö mest känt i Sverige är makabert nog är en dödsolycka. Sedan i januari 1922 har askersundarna från och till pratat om Elsa Anderssons dödshopp på Alsens is som slutade ute på Edö. Berättelsen har gått i arv över generationer. Men det är fortfarande lika målande. Bondflickan från Strövelstorp i Skåne var Sveriges första kvinna i Sverige som tog flygcertifikat, eller aviatördiplom, som det hette på den tiden. Dödshoppet var bara hennes tredje fallskärmshopp i Sverige. Vid olycksplatsen ute på Edö finns en ganska välbesökt minnessten rest över Elsa Andersson, år 1926.

Bild från 1922. Elsa Anderssons plan har startat från Alsen. Landskyrkan i bakgrunden.

Runt tre tusen askersundare följde Elsa Anderssons dödshopp ute på Alsens is, som slutade i ett träd på Edö. Fallskärmen utvecklades inte. Fallskärmen föll 600 meter. 50 meter från trädtopparna fladdrade skärmen till som en trasa, men för sent. Hon avled omedelbart. Många som var med vid uppvisningen har berättat för mej om den tragiska händelsen, som senare blev en film av Jan Troell med namnet ”Så vit som en snö”. Amanda Ooms hade huvudrollen i filmen.

Under en ganska lång period var det mycket svårt att ta sig fram till olycksplatsen. I början av 90-talet tog Aste Vikström med sig sitt huggarlag till minnesplatsen för att röja upp och markera stigar. En skylt sattes också upp ute vid Åmmebergsvägen. Kungliga Svenska Aeroklubben reste stenen på Edö.