Patriks tavlor – Sida 47 – ovedanielsson.se

Koloniföreningen Oxgropen behöver en jordfräs

Koloniföreningen Oxgropen i Askersund har verkligen satt det gamla koloniområdet på fötter igen. De senaste åren har det varit en rad aktiviteter på odlingsområdet. Platsen har blivit en prydnad strax intill norra kyrkogården med en röd liten redskapsbod. Men för att kunna utvecklas vidare behövs det utrustning av olika slag. För en fattig förening som drivs ideellt är det inte lätt att få ihop slantar till allt. Föreningen har haft sponsorer som stöttat.

För att underhålla och utveckla behövs en jordfräs. Det är inte lätt att gräva allt för hand. Många i föreningen är ju också lite äldre. I dagarna har föreningen gått in med en ansökan till kommunen om ett investeringsbidrag på 10 000 kronor för inköp av en jordfräs. Om beslutsfattarna tittar på vad föreningen gjort vid Oxgropen så bör det inte bli några problem med ansökan. Och med en jordfräs blir det ännu bättre kan man förmoda.

Askersunds brandkår

Så här såg en brandman i Askersund ut 1936. Bakom uniformen döljer sig Bertil Nordlund.

Brandstationen i Askersund låg förr inne på rådhustomten. Men det var innan rådhuset byggdes ut. Bilden är från Stora Bergsgatan

År 1936 fick Askersund sin första brandbil. En öppen Ford. Inte undra på att dåvarand ebrandchefen Elis Andersson ser nöjd ut.

Bilden är från 1936 från hotellgaragen i Askersund. En bil fattade eld i ett garage. På bilden syns Askersundsprofilerna Hotell-Gustav Karlsson och Fritz Gevert.

Ett udda uppdrag för mej som journalist var en brand i Olshammar i slutet på 70-talet. Ortens brandbil hade stulits och fattat eld!

Bilden är från 50-talet. En häst som gått ner sig räddades av brandkåren i Askersund. Det är bröderna Elis Karlsson och Bertil Carlsson, som gör jobbet.

Askersunds brandkår bildades 1928 vid ett sammanträde på rådhuset. Sex år senare fick kåren sin första motorspruta 1934. Och två år senare den första bilen-en öppen Ford.

”Den öppna bilen var farlig att åka på, särskild då vintertid när alla var dyblöta. Man satt som en ispinne på bilen”, berättade Bertil Nordlund en gång för mej.

Bertil finns inte kvar i livet längre, men om någon kunde berätta brandkårens historia var det han. Redan 1923 kom Bertil med i Askersunds stads brandrulla som standarförare. I rullan kan man läsa att ynglingen Bertil Nordlund skulle ha röd och vit flagg. Senare skulle Bertil avancera till vice brandchef.

”En standarförares uppgift var att följa brandchefen, så alla skulle se var han fanns vid bränderna. Minns en gång vid en stor övning att ja tappade bort brandchefen i vimlet. På den tiden var det stora åskådarmassor som tittade på övningarna. Någon frågade efter brandchefen, men när jag tittade mej omkring fanns han inte. Han skulle vara vid flaggan blev mitt svar och det utlöste skrattsalvor från publiken”, berättade Bertil.

Under min tid på tidningen träffades vi ofta för att prata om både gammalt och nytt. Vi kände varandra väl. Och det var en mycket trevlig bekantskap. På höstarna plockade Bertil ihop kassar med äpplen till mej i sin villaträdgård på Villagatan. Det var bara att åka och hämta. Bertil var en mångsysslare. Han var aktiv under många år inom IFK Askersund både i bandy, fotboll, fri idrott och tyngdlyftning. Bertil var en ”riktigt” idrottsman som avskydde droger av alla de slag. Han kunde inte begripa varför folk drogade ner sig. Själv levde han som han lärde och var inte bara en passiv motståndare till droger. Sedan ungdomen var han aktiv inom nykterhetsrörelsen. Många askersundare är också uppväxta med Bertil som vaktmästare vid Samrealskolan.

Brandmannen Bertil var också en flitig fotograf. I början på 30-talet köpte han en lådkamera för 36 kronor vid Ahnérs färghandel som låg på rådhustomten ut mot Sundsbrogatan. 36 kronor var hemskt mycket pengar på den tiden. Med den kameran fångade Bertil det mesta som hände i Askersund under en 40-årsperiod. Senare skaffade han sig en modern kamera, som han kunde ta färgfoton med. Bilderna finns nu i säkert förvar i Leif Linus Larssons samlingar, till glädje för dagens askersundare.

Bertil hade många fotoalbum som han visade för mej. I ett särskilt album samlade han bilder från Askersunds brandväsen.

”När jag började vid brandförsvaret var lönen 75 kronor om året och två kronor för varje övning. För eldsläckning fick vi två kronor första timman, sedan en och femtio för de följande” , upplyste Bertil.

När man väl hade bildat brandkåren i Askersund köpte stadens styrande snabbt en tvåhjulig utryckningskärra att dras för hand.

”I början på 30-talet satt jag en kväll vid min kristallapparat med hörlurar och lyssnade på TT. De sa bland annat att ett bostadshus i Åmmeberg hade brunnit och att brandkåren i Askersund hade varit där med en motorspruta och släckt. Det lustiga med den nyheten var att brandkåren i Askersund vid den tiden varken ägde bil eller motorspruta” omtalade Bertil.

Ofta blir dagens tidningar beskyllda för att överdriva och fara med halvsanningar. Men det var tydligen inte bättre förr….

Bertil mindes särskilt en utryckning med den tvåhjuliga kärran.

” En bil hade fattat eld i hotellgaragen. Jag hade spelat fotboll dagen före och fått en riktigt smäll på benet så jag haltade kraftigt. Det var nog en märklig syn att se oss komma igenom staden med en kärra och en brandman som haltade kraftigt”.

Fram till 1928 , innan brandkåren bildades i Askersund, tog staden ut brandpersonal från de olika gårdarna. En del fick bli pumpare, andra ”bara” vattenbärare. Några blev också dragare av slangkärrorna. Ingen slapp undan. I brandrullan från 1923 kan man läsa att borgmästare K G Bretzner bara blev uttagen som vattenbärare!

Från 1951 fram till pensioneringen 1969 var Bertil vice brandchef. Sedan dess har brandförsvaret utvecklas enormt. På Bertils tid ingick inte trafikolyckor i arbetet. Med hjälp av Bertils svart-vita bilder kan man ta del av hur det gick till förr vid bränder.

”När jag höll på kunde jag alla brandposter i Askersund. I stället för at räkna får när jag hade svårt att sova, räknade jag brandposter”, avslöjade Bertil för mej en gång.

Under mina många år som journalist var jag ute på många bränder och olyckor. Det var ingen särskilt trevlig uppgift, men en nyhetstidning måste ha med sådant. Annars blir läsarna undrande. Ett av mina märkligaste jobb var i Olshammar i slutet på 70-talet. Det brann i en bil, som när jag kom fram visade sig vara ortens brandbil. Några hade stulit bilen och efter några 100 meter kört i diken med den, där brandbilen också fattade eld. När brandmännen i Olshammar kom till garaget fanns det alltså ingen bil. Det var den som låg och brann i diket en bit längre bort. Snopnare brandmän har jag nog aldrig sett.

Min tidningskrönika 3 jan

Hoppas alla haft ett fint jul-och nyårsfirande. Själv kan jag inte klaga. Det har rullat på som det brukar heta. Nyårsfirandet i Askersunds hamn har blivit en fin tradition som energiske köpmannen Stig Åhlin startade för ett antal år sedan. Han var inne på redaktionen dagligen och berättade om olika aktiviteter nyårsnatten. Stig ville att jag skulle skriva om alla planer. Helst varje dag. Han blev inte arg om jag missade med några dagar. Det var inte mycket som kunde stoppa honom. Han ordnade bussar från ytterområdena, skaffade fyrverkeri och tände marschaller runt hela hamnområdet. Inget var omöjligt. Rotary stod och står för försäljningen av marschallerna. De mesta av pengarna går till Läkare utan gränser. Stig finns inte i livet längre, men det behövs sådana som han även om de kan vara lite jobbiga ibland med alla idéer.

Hotellpersonalen laddar upp. Bild från Leif Linus arkiv

I ungdomen var det stort nyårsfirande på gamla Statt i Askersund. Damerna var eleganta och herrarna kom i sina bästa kostymer. Det skulle firas natten lång. Vi unga kunde bara beskåda festprakten lite på håll. Det var inget ide att försöka ta sig in i de fina salarna. Den stränga dörrvakten skulle ha slängt ut oss med snurr. Och vi hade heller inga pengar att festa för och konfirmationskostymerna skulle nog inte ha varit gångbara. Det skulle vara en elegantare stil.

Många gånger åkte vi unga istället upp till Folkets hus i Zinkgruvan. Det gick bussar från Askersund upp till ”Berget”. Stämningen var alltid på topp i bussarna. De flesta kom med hem till Askersund igen, men lite svinn blev det alltid. Några blev kvar även efter den sista dansen. Den blev väldigt lång sista dans för en del om man säger så. Vet inte hur det är med ”Berget” i dag. Huset står kvar, men några nyårsdanser har det inte varit på mycket länge.

Ett annat nyårsminne var en bandymatch nyårsdagen klockan 11 i Åsbro. Det var inte helt lyckat. Vid hörnsamlingarna luktade det precis inte liniment kan jag lova. Nej det var en doft från den fina världen. Askersunds stadshotell. Några kom nästan direkt från nyårsfirandet på Statt. Tror aldrig jag var med och spelat en match så tidigt en nyårsdag någon mera gång. Och lika bra var det.

Nyårsafton har jag en gång också suttit på akutmottagningen på USÖ. Hela dagen. En udda upplevelse. Besöket var inte för egen räkning. Problemet med en heldag där var maten. Som tur var fanns det automater med härlig kexchoklad. Nästa lika bra som den rökta fisken hemma i kylskåpet som låg och väntade. Och den fick vänta ytterligare några veckor kan jag berätta.

Handelshus-basar i Torgparken

Torgparken i Askersund återinvigdes i sommars efter en omfattande renovering och upprustning. Och de allra flesta blev mycket nöjda. Inte minst de som tidigare haft svårt att ta sig in i butikerna. Nu är det inga problem med tillgängligheten. Men hade en gammal ägare till området, en Sundblad, fått bestämma skulle det ha byggts en basar/galleri istället för torgparken. Han tyckte det fanns nog med parker i närheten till torget.

I en skrift om ” Askersunds stad i Örebro län samt de tolf äldsta och största slägterna” tryckt 1885 ger G O Sundblad några välmenta råd till de styrande i staden om torgparkstomten. Vännen Eric Englund i Askersund har genom skriften verkligen satt sig in i ämnet och hur Sundblad tänkte. Han hade till och med skrivit vilka mått på den nya byggnaden som skulle gälla. Det har Eric tagit fasta på och gjort en skiss på byggnaden. Det fanns byggnader runt hela torget i början på 1800-talet. Även utmed Stöökagatan där torgparken finns i dag. I december 1880 utbröt det en brand vid Sundbladska gården, utmed norra sidan av torget. Inom en halvtimme stod hela den långa träbyggnaden i ljusan låga. Några nya byggnader uppfördes aldrig och efter några andades torgparken. Det tyckte G O Sundblad var fel. Därför de goda råden.

Skiss av Eric Englund

Eric Englund

”Att nu förstöra en så förmånlig byggnadsplats, med för handeln tjänligt läge är inte så välbetänkt. Handelshuset skulle kunna inbringa samhället en betydande inkomst”, skrev Sundblad.

”Minska trängseln på torget under marknader och torgdagar, för de besökande köparna i regn och oväder. Mitt förslag är att bygga en basar längs hela torgsidan av trä eller tegel. Tegelbruken vid Vättern leverera teglet nästan fraktfritt. Huset ska fördelas i butiker för manufaktur, kortvaru, bok –och all finare handel åt hela torgsträckan”, var Sundblads råd.

Sundblads råd var också att göra en övervåning som skulle bli en av de grannaste i stan. Våningen skulle kunna ge markägarna, Askersund stad, en stor ekonomisk vinst.

”Tänk nyttan av en basarbyggnad. Inte minst i regn och fult väder där folk från alla klasser kunde träffas. Få en kort pratstund och få reda på dagens nyheter. Det skulle bli en minskning av krogbesök. Även sedlighet och uppförande skulle ha mycket att vinna på en basarbyggnad genom ständig närvaro av bildade personer”, ansåg Sundblad.

I bakgrunden syns Sundblads hus till höger för branden 1880

Torgparken 2015

Största delen av häftet innehåller också en mycket utförlig redovisning av släkterna Sundblad, Lindblad, Berg, Vahlenberg, Lundberg med flera. Intressant läsning för den som tycker om lokalhistoria. Som Eric och jag.

Erhard älskade Ingeborg

Rådhusfoajén i Askersund pryds av en vacker marmorstaty. Och naturligtvis också av de trevliga kvinnorna i kommunens växel. Skulpturen föreställer tre nakna människor placerade i en liten grupp. Skulpturen är vacker och älskas av barn som kommer in i rådhuset. Det har kvinnorna i växeln berättat. Barnen brukar både beundra och krama om de tre personerna i gruppen.

Erhard Johanssons marmorstaty i rådhusfoajén 2010.

Erhard Johansson och Ingeborg Nyberg

Erhard med en liten större Ingeborg Nyberg

Erhard och major Trafvenfelt. Bysten finns i trappan upp till rådsalen.

Men vem är då mannen bakom skulpturen och bysten av Hjalmar Trafvenfelt i trappan upp till rådsalen? Inte så många känner till det. Konstföremålen finns där , men så har det inte varit så mycket mera prat om det. Bildhuggare Erhard Johansson i Stora Björstorp väster om Askersund, är mannen bakom den vackra marmorstatyn i rådhuset, samt ett antal andra fina skulpturer. Faktum är att kommunen ropade in några konstverk vid en auktion efter Erhard Johansson strax efter hans död i början på 70-talet. Kommunen betalade en tusenlapp för konstverken och då ingick gruppen som nu finns i rådhusfoajén.

Till att börja med tänkte de ansvariga i kommunen att placera konstverket med de tre nakna människorna som utsmyckning vid Norra Bergens äldreboende. Men allt stannade bara vid tankar. Och ganska snart föll också Erhards fina skulpturer i glömska.

Från 1972 och fram till 1981 stod de vackra skulpturerna i ett förråd nere i Hamnmagasinet. Det var inte särskilt många som visste om det. På den tiden fanns en konstkommitté i kommunen med före kommunalrådet Bo Trygg i spetsen. Kommittén fick nys om att Erhards konst fanns i magasinet och bad omgående byggnadskontoret att köra upp ett konstverk till rådhusfoajén. Åren nere i Hamnmagasinet hade dock satt sina spår. Trygg och hans kollegor i kommittén fick ta fram stora skurborstarna och göra rent marmorstatyn.

Något namn finns inte på konstverket, liksom de flesta av Erhard Johanssons skapelser. Konstnären menade att konstverken fick tala för sig själva utan namn. Konstnärens stora idol genom åren var sångerskan Ingeborg Nyberg, som han både gjorde statyer och oljemålningar av. Sångerskan hann också besöka bildhuggare Johansson några gånger.

”Det var i landskyrkan som jag hörde henne sjunga första gången livs levande. När det var slut i kyrkan fick jag höra att hon ville träffa mej. Någon hade berättat för henne att jag brukade måla hennes porträtt. Hon kom fram till mej och sa att hon gärna ville besöka mej. Vid det tillfället hade jag fått färdigt en staty i gips av henne. När hon stod där livs levande framför mej såg jag till min fasa att några detaljer i hennes ansikte inte stämde med min staty”, har Erhard berättat.

”Och där stod hon nu och propsade på att få komma hem till mej. Jag var tvungen att säga henne, att jag helst ville skjuta på besöket en tid. Inte tänkte jag visa henne en staty som inte var perfekt.”.

Det gick ett par år och Erhard gjorde om sin staty, så att den blev som den skulle. Dessutom hade han huggit en ny staty av Ingeborg Nyberg i marmor. Så en dag gick han som vanligt i backen ner till postlådan. När han vände och skulle gå hem, kom en stor stilig bil efter honom. Den stannade till och chauffören frågade om det var konstnären. Det kunde inte Erhard förneka. I samma ögonblick steg Ingeborg Nyberg ut ur bilen.

”Vi säger väl du sa hon. Det gjorde vi och så gick vi upp till min stuga. Hon fick en staty och en målning som föreställde henne som ung flicka”, upplyste Erhard

Ingeborg Nyberg slog igenom i radioprogrammet ”Skansenkväll” 1952.Tyvärr skadade hon struphuvudet i en olycka och fick sluta sjunga.

Erhard högg också en byst av Sveriges första kvinnliga fallskärmshoppare, Elsa Andersson, som omkom just vid ett hopp över Alsens is. Minnesmärket finns på Edö där hon landade efter dödshoppet. Prins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla var andra motiv som Erhard högg i marmor. Han högg de kungliga efter tidningsurklipp. Erhard gick inte i någon konstnärlig utbildning. Enligt honom själv hade han inte tid med det. Studier genom korrespondens och annan facklitteratur blev hans skola. Och det räckte långt om man ser på hans arbeten, som kommit lite i skymundan. Men helst gjorde han byster av sångerskan Ingeborg Nyberg .

Gamla kyrkogården vid Storgatan

Gamla kyrkogården utmed Storgatan i Askersund har snyggats upp. Det som händer nu är att ett prydligt järnstaket sätts upp utmed gatan. En parkering har byggts intill den gamla kyrkogården. Förr var den häck utmed gatan som krävde stor skötsel och inte alltid var så vacker. Men nu blir det fint när allt klart.

Bandynostalgi i Askersund

Många äldre idrottsintresserade askersundarna pratar alltid bandy när julen närmare sig. Bandyminnena och IFK:s matcher på gamla IP sitter djupt i nostalgisjälen hos många. Ofta var det bandypremiär just den helgen, vänskap eller serie. IFK har inte bandy kvar på programmet längre. Sektionen är lagd på is. Det måste ha varit kallare december förr i tiden. I dag är lag utan konstfryst chanslösa. Planerna nu i december inbjuder mera till fotboll än bandy.

”Snoddas” på gamla IP i Askersund julen 1955

För 60 år sedan möte IFK topplaget Bollnäs hemma på gamla IP strax före jul. Spolargänget hade sett till att det blev bra is på parken. Det var storfrämmat i bandyvärlden på gång. 1600 personer kom till parken för att se träningsmatchen inför den allsvenska säsongen 1956. Många kom säkert också för att se Gösta ”Snoddas” Nordgren med sin stora vita keps. Han var försvarsklippa i Bollnäs. IFK vann med 3-2, efter mål av Svante Eriksson, Hasse Bergsten och Gunnar Carlsson.
Mål på gång mot Bollnäs. Hasse Bergsten och ”Garvis” Gustavsson, IFK-spelare i bakgrunden.
”Snoddas” var försvarsklippa i Bollnäs. Här har han dock fått gå ner på knä.
Landslagsmannen Gunnar Carlsson på gång. Han gjorde också ett av målen mot Bollnäs.

IFK spåddes en mycket bra säsong, men det blev respass direkt ur allsvenskan. IFK tog bara en poäng och det var mot Örebro SK hemma. Matchen slutade 2-2. Det blev ett fint publikrekord på gamla IP med 4 107 personer. En av IFK:s stora stjärnor, Karl-Erik Södergren, hade lämnat IFK för ÖSK. Det var inte lätt för honom att komma hem till Askersund och möta sina gamla klubbkamrater den gången. Men det skulle ändras när han återvände till IFK på 60-talet.

Karl-Erik Södergren i ÖSK:s tröja på gamla IP i kamp med sin gamla klubbkompisar. Bilden är från 1956 och matchen slutade 2-2.

Kathie Askersunds första folkvalda lucia

17-åriga Kathie Karlsson från Åmmeberg valdes till Sydnärkes Lucia 1943. Hon blev den första folkvalda lucian i syd. Askersunds-Tidning var hårt engagerade med bilder på kandidater och med röstning och allt. Men det blev en knepig historia. Kathie Karlsson valdes till lucia men ett oblitt öde gjorde att hon fick tillbringa dagen som patient på sjukstugan. A-T skrev att: ” till ersättare fick den purunga Solveig Kaufeldt från Hammar hoppa in”. Hon hade fått näst högst röstetal. I referatet kan man läsa att i väntan på luciakortegen beskådade folk affärsmännens utställningar av julklappar i stjärnklass.

1943

”Att Sverige i detta världskrigs femte år är långt ifrån utarmat, bevisades av de rikhaltiga expositionerna i skyltfönstren, där det fanns både vindruvor, apelsiner och konstigt nog gott om choklad. För detta senare har vi väl eftersommarens livliga lejdbåtstrafik att tacka”, kunde man läsa.

Fruarna Ella Johansson och Valborg Ramzell, svarade för regin av 1943 års luciakortege genom staden.

2015

Kathie fyller 89 år i maj och bor sedan lång tid tillbaka i Motala. Hon minns luciafirandet 1943 både med sorg och glädje. Kathi kunde glädja sig åt att hon fick massor av röster. Men visst tycker hon att det var lite tråkigt med sjukhusvistelsen lagom till luciafirandet. Men hon har luciasmycket kvar, visserligen en liten billigare variant men ändå. Orsaken till det var att Kathie fick dela med flickan som ersatte henne. Arrangörerna hade säkert inte råd att köpa två dyra smycken. Det blev två lite billigare istället. Efter vistelsen på sjukstugan i Askersund under luciahelgen hamnade Kathie på sanatorium. Man befarade TBC. Där fick hon stanna i ett och ett halvt år. Efter sjukdomstiden fick hon anställning på stället.

1946 gifte hon sig med Tage Cederqvist. Paret fick fyra söner.

-Vi bodde i Motala. Mor var hemmafru, för att sedan jobba på olika ställen. De flesta i Motala känner henne som den trevliga tanten i kiosken, berättar sonen Roine.

-Far dog 2008. Då flyttade mor till Askersund. Vi tänkte att hon ville vara nära sina systrar men det var i Motala hon vill bo, där jag och min äldre bror bor. Hon flyttade tillbaka. Mor har ryggvärk men annars vid god vigör. Hon klarar sig själv med hjälp av oss barn och barnbarnen. En av våra döttrar brukar ge henne regelbunden akupunkturbehandling.

Den här bloggen kom till för att släktingar till Kathie hade läst andra bloggar om luciafirandet i Askersund som jag hade skrivit. Där fanns bilder med på 17-åriga Kathie. De i sin tur berättat för hennes barn som kontaktade mej och ville berätta om sin mamma. Att hon var pigg och alert. Och att hon fortfarande var lika fin som på luciabilden från 1943. Och det är bara att hålla med om.

Min tidningskrönika 20 december

Julen står för dörren. Många har förväntningar på en glad och trevlig jul utan överdrifter. Då tänker jag både på mat, julklappar och starka drycker. Tyvärr finns det många som inte har några stora förhoppningar på en bra jul och det känns sorgligt. Själv ska jag på en julträff på juldagen med de närmaste. Då serveras kalkon och det är något som kommit in i mitt liv på senare år. Det var inget som vi åt hemma vid Gårdsjön när jag växte upp. Farsan födde visserligen upp kalkoner vid något tillfälle, men de skulle säljas till matserveringen vid Sjukstugan i Askersund vad jag minns. De var inte till oss. Vi hade inte råd med sådant. Minnet av kalkonerna från ungdomen är bara att de var ständigt på dåligt humör och lättretade. Och vem skulle inte ha varit det med en sådan dyster framtid. Det gällde att vara snabbt inne i huset när hela skocken kom rusande.

Kalkonuppfödning vid Gårdsjön för länge sedan.

Julen handlar mycket om tro och ofta fullsatta kyrkor. Själv tror jag på människor, även om tvivlet har funnits ibland. Precis som för alla andra som tror. Som journalist fick jag många knepiga samtal. Talade folk sanning eller var det bara fantasier? Skulle jag tro på dom? Här är några exempel. Vid ett tillfälle ringde en person från en mindre tätort i kommunen som jag kände genom olika jobb och som var mycket upprörd. ”Ove du måste komma snabbt, hyresvärden har plockat bort ytterdörren och det är nollgradigt ute”, var budskapet. Då började min tro svikta. Så kunde väl ändå ingen bete sig. Frågade varför och svaret blev att han låg efter med några hyror. Den bortplockade dörren var ett nytt sätt att klara en vräkning snabbt. Jag satte mej snabbt i bilen och när jag kom fram var dörren på plats igen. Mannen hade ringt till hyresvärden och sagt att tidningen var på gång. Det hade gett ett snabbt resultat. Men han hade inte farit med osanning.

Vid ett annat tillfälle drog en tromb fram över Sydnärke. En person som brukade ringa förklarade att massor av vackra gamla träd hade blåst omkull vid Stjernsund. Förklarade lite uppgivet att det var hemskt tråkigt på så fina träd och fortsatte sedan att skriva som inget hade hänt. Sedan ringde ytterligare ett antal personer om samma sak och det gjorde att jag blev tvungen att åka till godset och kolla. Och mycket riktigt, det låg träd huller om buller i slottsallén. Episoden stärkte min tro på att lita på folk.

Slutligen vill jag önska alla en glad och trevlig jul, oavsett vad man tror på.

Emil med dragkärran

Blogg med anledning av klimatmöte i Paris som avslutades för någon vecka sedan. 196 länder skrev under på att jobba hårt med miljön framöver. Men det skulle ta några år innan förbättringarna var på plats. Någon jämförde det hela med startaren av ett maratonlopp. Annars ska allt i gå mycket snabbt i dag. Beställda varor ska vara på plats bara efter några timmar. I bästa fall efter någon dag. Beställer man varor på nätet som får man alltid frågan om det skulle vara en snabbleverans. Men då kostar det också. Det går att vänta i tre dagar för att få paketen fraktfria. Men det är ju en evighet för de flesta av oss.

När jag läser om miljömålen och snabba leveranser kommer jag att tänka på askersundaren Emil ”Blomsterhultarn” Pettersson. Har skrivit om honom tidigare men Emil är värd att bli påmind om . Han låg nämligen 50 år för sin tid utan att veta om det. Emil använde en handdragen kärra för sina paketleveranser till stadens handlare. Inget utsläpp alls. Om inte godset på kärran var för tungt så han var tvungen att ta i. En gång i tiden kände alla askersundare ” Blomsterhultarn” och han i sin tur kände alla askersundare. Emil bodde i Stadsparksområdet och var lite eljest. Under många år var han ett inslag i gatubilden med sin dragkärra. Han började som häståkare, och det slutade med handdragen kärra.

Emil Pettersson slog ner sina bopålar vid Blomsterhult i Askersund 1917. Att få bosätta sig på ett ställe med det namnet är inte det sämsta. Stället låg i kanten av Stadsparken där man i dag går upp över berget till Kaffestugan. I dag är det villor där. Emil var en bra berättare som gärna kryddade sina historier. Men vad gjorde det. De blev ofta bättre och roligare.

Jämsides med jordbruket drev han åkerirörelse. Han var ensam herre på täppan på den tiden och hans ekipage fick tjänstgöra som såväl mjölkskjuts, hästförspänd flyttbil, taxi och likvagn. Tre hästar hade ”Blomsterhultarn” i sitt stall och det var fogliga dragare alla tre. Några allvarliga skenolyckor inträffade aldrig, med undantag vid ett tillfälle då en av hästarna fick syn på en kamel. Det var cirkus i stan och när hästen fick syn på ett av de ovanliga djuren satte han av i sken. Men hästen lugnade sig när ”Blomsterhultarn” skyndade till. Han berättade om händelsen med stolthet. Det var ett bevis på vilken hästkarl han var.

Emil berättade ibland minnen. Ett kärt minne var när han drog upp 700 kilo braxen på ett enda fiskeredskap. Han var som synes också en storfiskare och det fanns bra fiskehistorier även på den tiden. Emil såg dagens ljus vid Gammelrödjan 1866 , ett litet torpställe under Aspa bruk. Stället brukades av far och son i generationer. Emils far skulle försörja fyra barn, sin svärmor, sin styvmor och sin gamle far. Vid 19 års ålder tog Emil farväl av hembygden för att träda in i kronans kläder. Under tre år tjänstgjorde han på Hästvårdskompaniet på Marieberg i Stockholm. Därifrån hade Emil många minnen att berätta om. Bland annat ett möte med kung Oskar II

-Skål mina kamrater , sa kungen, när han hälsade på, i kväll får ni permission till klockan tolv. Men på tolvslaget ska ni vara tillbaka och vara tysta. Då ska jag sova, var kungens besked.

Annars var det mest hästminnen han ville berätta om från militärlivet, som om den granna märren Annu. Hon hade hett blod i ådrorna och sparkade bakut så det blixtra omkring henne. Ingen ville ha med henne att göra utom Emil, som anmälde sig frivilligt för att ta sig an ”vilddjuret”. Med ett par sockerbitar i näven närmade sig Emil märren Annu. Och det var det som behövdes. Lite vänlighet.

-Hon tålde inte hårdhandskar den sköna märren . Så är det med ”kvinnset”, upplyste Emil.

Priset för en hästkörning från Stubbetorp i Emils ungdom var 2:50 kronor tur och retur. Krokade Pettersson för två hästar ökade priset till 5 kronor. Men då gick det också lite fortare. Vid 14 års ålder flög Emil ur boet för att börja tjäna som lantarbetare vid Karstorp. Då var det oxkörning som gällde. Emil körde kol från Aspa till Igelbäcken. Som returfrakt till Aspa hade han tackjärn.

Emil ”Blomsterhultarn” verkade nöjd med livet. Det var bara en sak som grämde honom. Just som han stod i tur att nå den eftersträvansvärda befordringen till vicekorpral tvingades han av olika anledningar hem till Askersund igen.

Det jag själv mins bäst av ”Blomsterhultarn” var hans besvikelse över när det inte fanns några paket vid station att hämta och köra ut med sin dragkärra. Då kunde han bli riktigt upprörd, för att uttrycka sig milt. Åkare med hästar hade roffat åt sig alla paketen till utkörning innan ”Blomsterhultarn” dök upp för dagen. Minns att Zetterlund på station sparade några mindre paket till honom på senare år. Mest för att slippa hårda ord. Förmodligen betalade handlarna någon krona för varje paket. Och ”Blomsterhultarn” var ekonomisk.

Det här var historien om Emil Pettersson i Blomsterhult. Namnet på tomten har inte överlevt moderna tider. Det är synd. Det var ett vackert namn, liknande Rosenbad i Stockholm.

Leif Linus har hjälpt till med bilder till bloggen.