Trasiga bilar brukar vara ett elände, men hur underligt det en låter kan det också komma ut något positiv av det hela. Så har det varit i Askersund. År 1939 skrev redaktör Joel Haugard följande i sin lilla bok ” Promenader i liten stad” följande:
”Vi ämnar oss ta en liten titt på sommaren genom bilfönstret. Det är tidigt på morgonen en junidag –vår första semesterdag. Nu äntligen kommer hon! Jag ser henne i en spegel i ena bilhjulets stora nickelnav. Förseningen får sin förklaring. Hon debuterar i en ny dräkt i lysande marinblått, och en så kallad tamburinhatt, likaledes ny för dagen, befinner sig i glid ned mot hennes högra axel. Om ett par sekunder trampar en elegant sko av ljusgrått ödleskinn på bilens fotbräda, och jag trycker en liten hand, i vilket blodet slår som varma böljor. All väntan är glömd.”
Det är 85 år sedan Haugards lilla bok om promenader kom ut. Det kanske blir jubileumspromenader i år.
Tyvärr blev det ingen lyckad biltur. Och tur kanske var det. Bilen startade inte och istället fick de romantiska paret ta sig en liten promenad i Askersund. Hade bilen startat hade det inte blivit någon promenad och troligen inte heller någon bok. Enligt författaren var batteriet slut. Fortfarande ordnar turistnäringen promenader i Askersund med utgångspunkt ifrån Haugards lilla fina bok som på omslaget bär en teckning av konstnären och särlingen Folke Dahlberg. Det är 85 år sedan boken om promenader kom ut.
Händelsen inträffade förmodligen vid Storgatan. Alla städer med klass har en stor gata. I Askersund har Sundsbrogatan genom staden tagit över rollen som den stora gatan i Askersund. Annat var det förr. Det visar gamla bilder.
Sammanfattningsvis är det bara att konstatera att även gamla trasiga bilar kan leda till något gott. Även om det bara råkar vara ett trasigt batteri. Plockar också med några bilder och från Storgatan för att bloggläsare ska hitta den rätta stämningen. Några av bilderna kommer Leif Linus samling.
Några av IFK Askersunds bandyspelare fick större rubriker än andra, som Gunnar Carlsson, Södergren, Svante, och Edvardsson. En verklig kämpe och grovjobbare som Hasse Bergsten, fick oftast bara ett omnämnde. Han åkte upp och ned på planen hela matcherna. Och gjorde också en del mål. Hasse var en mycket bra skridskoåkare. Grunden för sin fina skridskoåkning lade han på Alsens is. När han började spela bandy var det Alsen som gällde för alla bandyspelare i Askersund. Det fanns ingen landbandybana. 1945 till den Allsvenska premiären spolades gamla IP:s gräsmatta upp för spel.
Hasse Bergsten IFK Askersund bandy Igelsjön
Hasse var en askersundsgrabb som kom med i A-laget tidigt och som stannade kvar i föreningen under hela hans långa karriär. Trots flera anbud från större klubbar. Han debuterade som 17-åring i Allsvenskan borta mot Slottsbron 1945. Det blev förlust med 9–0. Sedan blev han bofast i A-laget fram till och med 1956. Vid något tillfälle nämndes som landslagsman i ett tidningsreferat. En verklig trotjänare med klubbkänsla trots alla lockrop.
Hasse fick pris som bäste spelare i en match mot Hälleforsnäs. Prisutdelare Pelle Johansson.
Grunden för IFK:s stolta bandylag lades på Alsens is. Här är det Karl-Erik Södergren, Hasse och Elis Karlsson, på en träning.
Hasse i full fart mot Rune Kungsör. Vänskapsmatch på Igelsjön.
Hasse Bergsten IFK Askersund bandy debuterade i Allsvenska 1945
IFK klara för Allsvenska i mitten på 40-talet. Stånden fr.v: Svante Eriksson, Elis Karlsson, Hasse Bergsten, Karl-Erik Södergren, Gunnar Carlsson och Anders Sundén. Knästående fr.v: Sigge Fallgren, Karl-Erik Hagman, P O Nykvist , Karl-Erik Andersson och Ingvar Ulvenheim.
Gatstenen ska tillbaka till Stöökagatan mellan Stora-och Lilla Bergsgatan. Arbetet är i full gång med att riva bort asfalt. Gatstumpen kommer att bli en prydnad för kvarteret tycker jag. Men så bor jag också i kvarteret. Inom kort utökar också Borgmästarinnans café med försäljning av eget matbröd. I samma lokaler där Sams begravningsbyrå fanns en gång i tiden. Han skyltade med likkistor! Men nu blir det gott bröd istället. Barnbarnet Edit är anställd för att hålla i den delen. Och då vet jag att det blir bra. Har smakat hennes bröd många gånger.
Men det är inte första gången gatan grävs upp. Lägger med några bilder från 50-talet från den tiden då Hamn-Sigge var med och lastade sten på sin traktorkärra.
IFK Askersund hade förr en liten anslagstavla på ett plank mellan dagens Apotekshus och Letex. Titta noga på bilden syns den i bakgrunden. På den tavlan fanns allt viktigt som handlade om beslut, tävlingar och laguppställningar. Det gällde att gå dit och kolla om man var med på söndagens laguppställning. En samlingspunkt. Idag är affischering förbjuden på den väggen och informationen går till på annat vis i dag. I förgrunden kommunens turistinformation som det här året sköttes av Kerstin Eriksson , vars pappa Valle var en stor idrottsprofil både i Bastedalen och IFK.
När jag spelade fotboll och bandy tog vi hand och tackade våra motståndare med ett handslag efter matchen. Före matchen skötte lagkaptenen slantsinglingen som i dag. Jag kom aldrig så långt som till lagkapten trots att jag höll på väldigt längre. Men jag är inte bitter för det. Det hade inte så stor betydelse, mer än att utbringa ett hurra för motståndarna efter drabbningen.
IFK;s Gunnar Carlsson i en kvalmatch mot Västerstrand på gamla IP. IFK vann .
Det som ändrats är tacket efter matcherna. Nu tackar spelarna till och med domarna efter matcherna. Det har gått framåt. Före matcherna brukar spelarna samlas i en ring och peppa varandra. Ibland med olika tillrop. Så roligt hade aldrig vi. Och så fort någon blir skadad nu rusar alla ut till ledarbänken och får nya direktiv. Vi fick nöja oss med att lagledaren sa ” kämpa grabbar” innan vi gick ut på planen. Och så fick det bli. När vi förlorade tyckte vi ibland att motståndarna var så många att de kunde hurra för sig själva. Hade man gjort som lagen gör i dag tror jag inte att man kommit in på planen ens. Ledarna hade väl trott att man varit onykter med alla omfamningar. Men det ser väldigt trevligt ut och utvecklingen har gått framåt även om på det här området. Allt var inte bättre förr.
Det som slår mej är också att det finns massor av äldre bilder från slantsinglingar . Tydligen tog fotograferna bilder då. Det var högtidligt. Då gick aldrig att ta en lagbild före en match. Det betydde otur. Nu ställer lagen upp självmant före de stora matcherna och det är bara för fotograferna att hålla till godo.
Lägger med lite gamla slantsinglingsbilder. När det gällde IFK i bandy var det landslagsmannen Gunnar Carlsson som skötte den delen och i fotboll Karl-Erik Södergren. Även han var landslagsman. I bandy. Men när han spelade bandy för Djurgården hade han även anbud till fotbollslaget. Samma var det med Gunnar och Örebro SK. Vid ett tillfälle fick han också en förfrågan från Elfsborg berättade han för mej. Men han blev IFK trogen.
Vänskapsmatch mellan IFK Askersund och Örebro SK på gamla IP. Södergren skakar hand med Gösta Lindh. Domaren Plutt Larsson har kollen
IFK:s Anders Karlsson till vänster med Askersundsdomaren Arne Johansson i mitten. Vem spelaren till höger är minns jag inte.
En gång i tiden hade IFK Askersund och Åmmebergs IF, ett nära samarbete. Det var på 40-talet. IFK höll upp med fotbollen under några år, för att starta om 1944. Anledningen till det nödvändiga samarbetet var att många låg inkallade. Det var krig i Europa. En del kubbar som IFK drabbades hårt. Det gick helt enkelt inte att få ihop lag.
Åmmeberg körde dock vidare. Och det var tur för en del IFK-spelare som ville spela. På äldre lagbilder ser man ett antal IFK-are i ÅIF-dräkt som bandystjärnan Gunnar Carlsson, tränaren och spelaren Karl-Ivan Appelgren och målvakten Pelle Johansson.
Efter årets seriespel för IFK och Åmmeberg, så kanske det är dags till nästa år att ta en diskussion om seniorlaget igen. Båda klubbarna fick kliva ner en division. Det kanske är dags för ett nära samarbete igen. Då som nu verkar det inte finnas nog med spelare. Ungdomslagen i de båda klubbarna ska naturligtvis köra på som vanligt. I övrigt går nog ett samarbete att lösa bra med lite god vilja. Det finns klubbar på andra orter som löst det bra. Både inom fotboll och bandy.
När jag var aktiv för många år sedan kom frågan om samarbete upp ibland mellan klubbarna i kommunen allt emellanåt. På den tiden var det så mycket prestige mellan de olika klubbarna så det var otänkbart med ett samarbete. Men då fanns det också gott om spelare som ville satsa lite. Men tiderna har förändrats. Klubbar som Närkesberg, Zinkgruvan och Mariedamm, spelar inte seriefotboll längre.
Skyllberg är en annan klubb inom kommunen som var nära en kvalplats till fyran. Föreningen har valt ett samarbete med Örebro FC (futsal). Laget tränas också av folk från Skyllberg. Spelare därifrån har ju också varit med i SIK:s lag under sommarens seriespel. Det finns olika vägar att gå. Skyllberg har valt sin.
Men IFK och Åmmeberg, bör nog i alla fall gå sina vägar. Och då tillsammans tycker jag som vill gå och kolla på fotboll i lite högre serier. Och köpa en korv i någon av kioskerna.
När IFK Askersund var stora i bandy var träningen i full gång vid den här tiden på året. Då handlade mest om konditionsträning . Några hade spelat fotboll och hade konditionen lite gratis. Under en period var landbandyträning i Rosthyttan Åmmeberg bra i väntan på is. Den var stor och lämplig för landbandy. Problemet var att det dammade ordentligt men vad gjorde det. Bilden har Kjell Johansson plåtad. Spelarna är från vänster: Affe Andersson, Gunnar Öhlin, Garvis Gustafsson, Karl-Erik Hagman och Svante Eriksson.
Inom IFK Askersund har det genom åren funnits några fotbolls-och bandydomare. Längst nådde Leif ” Henka” Johansson. ”Henka ” hade jag spelat ihop med i IFK och uppmanade honom att bli domare i en inomhuscup som tidningen var med och ordnade. Han hade ju ändå stått i mål och dömt många matcher från sin målbur, så jag tyckte det passade. Med sin längd och höga röst skapade ”Henka” respekt och pondus. Förbundet såg också till att han skaffade sig domarkort.
”Henka” Johansson som domare.
Svårast hade ”Henka” att döma matcher på hemmaplan. Då blev det tjat från spelare som kände honom. Men matcher som han dömde längre upp i seriesystemet fick han mycket beröm. ”Henka” finns inte kvar i livet länge men jag minns honom med glädje som en gammal klubbkamrat.
Jag spelade fotboll i många år för IFK och han träffa på många domare av blandat kvalitet. Precis som hos oss spelare. En domare skulle klara av allt med lokala linjemän som bara vinkade till hemmalagets fördel. Inte lätt och med en massa tjat vid varje domslut. När jag tittar på de stora matcherna på tv i dag så är protesterna mot varje domslut kvar. Men de flesta domarna är duktiga och klarar av proteserna på ett bra sätt. Och nu finns det kort att ta till. Det fanns inte när jag började spela fotboll. Däremot kunde de mest talföra spelarna få en skriftlig varning på posten. Har aldrig förstått allt tjat. Hade fullt upp att orka med att spela. Och det går ju aldrig att ändra ett domslut.
I nya Olympiaarenan i Helsingborg finns den här ironiska blindskriftsskylten för domare.
En ung domare som jag tycke synd om kom på moped till matcherna. För att sedan träffa på gamla spelare som visste allt. Själv hade jag slutat som domare, men han fortsatte att döma i många år. Imponerande. Och han skaffade sig också bil senare. Ett annat problem på den tiden för domarna var att de på många ställen fick byta om i samma rum som hemmalaget. Det saknades ett eget rum för domaren. Det kunde inte ha varit roligt att sitta och lyssna på alla kommentarer.
Som domare måste man också ha lite humor för att klara av alla påhopp. Helsingborgs idrottsmuseum har gett ut en bok med namnet ”Men då sa domar`n….!. En mycket trevlig bok med anekdoter, citat, historier och skrönor. Tror jag själv skulle kunna skriva en sådan bok efter alla år på fotbolls-och bandyplanerna, men Hans Sjöström i bokredaktionen har gjort det. Mycket bra. Det finns mycket om elitdomaren Efon Ask. Han dömde en träningsmatch för Malmö FF. I halvtid kallade han in yttern Ingvar Svahn i domarrummet i halvtid. Ingvar var beredd att få en utskällning, men istället fick han femtio kronor av Efon. ”Inte ska väl du springa runt och döma alldeles gratis ” förklarade Efon. Så kan en bra domare få slut på allt tjat utan att leka polis.
Det har gått bra för zinkgruveättlingen Cat Stevens. Han har blivit en världskändis som sångare. Cat slog igenom 1966 med låten ”I love my dog”, och så kom låtar som ”Moonshadow” och ” Moring hasbroken”, för att nämna några. 1978 konverterade han till islam och bör nu namnet Yusuf Islam.
Men det kanske inte så många vet är att Cat Stevens förfäder verkade och bodde i Zinkgruvan. Inte jag heller innan en i släkting till honom, Malin Häggblad bosatt i Västerbotten, skrev till mej och undrade om jag uppgifter om en Gustav Wickman som varit församlingsföreståndare vid Fridhems kapell i Zinkgruvan. Gustav och Klara Wickman fick åtta barn. Ett av barnen, sonen David, var morfar till Cat Stevens.
Gustav Wickman. Bild från Leif Linus samling.
När sångarens föräldrar skildes bodde Cat Stevens en tid i Sverige, Gävle, där han också gick i skolan. Med sin mor återvände Cat med till London där hans far bodde. I förbigående kan nämnas att Cat Stevens är syssling till Sissela Kyle och Jan Scherman.
Cats förfader, Gustav Wickman, arbetade som banmästare vid Åmmebergs järnväg. Det var också ett tåg som tog hans liv. Gustav hamnade under ett tåg i samband med en tågväxling precis utanför bostaden. Det var vid ett stickspår från Åmmeberg till Zinkgruvan. Året var 1905 och Gustav var 60 år.
Banmästaren döptes in i Åsbro Baptistförsamling när han var 32 år. Hustrun Klara och ytterligare sju personer döptes vid samma tillfälle. De bildade gruppen ”Fridhems fria vänner”. De läste bibeln och bad. Ytterligare några personer kom till. Fridhems kapell byggdes på en liten tomt som skänkts till församlingen. Invigningen skedde 1879. Gustav valdes till föreståndare. Grundstenarna av den första kyrkan finns kvar utmärkta av hembygdsföreningen med en plakett.
Efter 23 års medlemskap i församlingen uteslöts Gustav Wickman på grund av ”syndafall”. Vad det bestod av förtäljer inte historien. Även hustru Klara fick lämna församlingen sedan hon klagat på församlingens handlingssätt. Efter några år upptogs Gustav i församlingen igen efter vittnesbörd.
Albert , en annan av Gustav och Klaras barn blev känd som ” Den vite generalen” på 20-talet . Albert Wickman var väckelsepredikanten som blev fredsmissionär som med teknikens senaste hjälpmedel, radiokonserter och filmvisningar lockade folk till mötena. Han gjorde den ena fredsturnén efter den andra i vit bil och vit päls – därav smeknamnet. Han startade hundratals lokalföreningar och ökade antalet medlemmar till omkring 50 000 – enligt sina egna uppgifter. Siffrorna ska tas med en nypa salt – administration var inte Wickmans starkaste sida, tyvärr inte heller ekonomi. Han avsattes som byråföreståndare när ekonomin kollapsat.”
Möjligen var det agitationsframgångarna med “röda bilen”(vänsterpolitik) och “blå bilens” (högerpolitik) agitation som inspirerade fredsrörelsen. På våren 1912 inledde baptistpastorn Albert Wickman som hade bildat Antikrigsrörelsen, en intensiv fredsagitation. Den tog ordentligt fart efter maj 1913 när han med hjälp av vänner köpte en vitmålad bil på avbetalning. Med sin “vita bil” reste han “med snälltågsfart” runt i Sverige och talade på minst fyra platser varje dag, så står det i Carl Sundblads Svenska fredsrörelsens historia (1919).
Tillsammans med honom i “vita bilen” agiterade hans fru Silva Wickman. En sådan hektisk agitationsverksamhet, av Sundblad betecknad som “hastverk”, ansåg Wickman som kallades “vite generalen” och den “vita fredshärens” anförare vara nödvändig inte bara för sakens skull utan också av ekonomiska skäl (kollekt och försäljning). Antikrigsrörelsen fick läggas ner på hösten 1918 och Wickman anslöt sig till den stora fredsrörelseorganisationen Svenska freds- och skiljedomsförening som han tidigare hela tiden hållit kontakt med.
De flesta uppgifterna till den här artikeln kommer från Malin Häggblad. Hon håller på med släktforskning
Cat Stevens har förmodligen aldrig varit i Zinkgruvan. Det kanske är dags att bjuda in honom på en rundvandring till hans förfäders hembygd…
Folkets hus bio i Askersund har fått ett verkligt uppsving sedan filmerna börjades visas i Sjöängens nya publikarenan, med stor duk och alla modern ljudteknik. Höstens kulturprogram vid Sjöängen är också imponerande. Det i ett läge det finns beslutsfattare som vill banta hårt på kulturen då den bäst behövs.
Ragnar Wetter
Själv tänkte jag lämna ett litet nostalgibidrag till i den här bloggen. Det handlar om revyn ”Turisthotellet Bomsesund” som också drog storpublik. Allt började så bra, men till skillnad från dagens Folkets hus så slutade det inte så bra. Det var en revy som Askersunds Scensällskap, satte upp i mitten på 40-talet. Och den spelades inte bara på A.H.F-biografen (nuvarande Hantverkshuset ), utan den gick på turné runt i Sydnärke. Efter några års turnerande i Sydnärke, blev man dock tvungen att lägga ned revyn. Ekonomin hade rasat. Det var dyrt att åka taxi med fyra bilar till varje föreställning.
Mannen bakom revyn var Ragnar Wetter. Han kom till Askersund som värnpliktig och var redan då halvproffs som artist. Han visste hur man skulle skriva revyer. Senare hade han ett showband som turnerade med olika kända artist. Snoddas Nordgren var en, sångerskan Lily Berglund var en annan. Han var också med i några filmer. När ”Turisthotellet Bomsesund” spelades upp för första gången 1943, var det fullsatt i biograflokalen. Gamla Askersunds-Tidning öste lovord över revyn. I feta krigsbokstäver kunde man läsa ”Askersundsrevyn blev en succé”.
En av revyns verkliga humorister var askersundaren Tage Gevert. Han finns inte kvar i livet längre. Jag träffade honom många gånger. Och vid ett tillfälle berättade han om sitt revyliv. Han plockade då också fram lite klipp och bilder från de ”gyllene åren”.
”Från början var jag med i SSU:s teatergrupp. När Ragnar Wetter kom till stan blev det fart på det hela. Jag gjorde succé som Hitler och som skolpojke i en annan av revyns 34 tablåer”, berättade Tage för mej.
Tage Gevert
”Rollen som skolpojke var väldigt rolig att göra. Varje gång magistern frågade något skulle jag svara ”Anton-Pelle”. (”Anton-Pelle var en känd askersundare och krögare som ordnade det mesta i staden på den tiden). Du kan ge dej på att publiken hade roligt. När vi började revyn köpte vår kassör ett kassaskrin till våra pengar. Det sista året vi körde kunde kassören hade de få kronor som blev över i sin egen plånbok”, skrattade Tage när han berättade.
Vid något tillfälle hade jag också kontakt med Ragnar Wetter för att prata om hans tid i Askersund med revyn. Det han mest kom ihåg var att det fanns väldigt många vackra flickor i Askersund.
”Men jag har också ett roligt minne från den tiden handlar om Bertil Boo. Han hade börjat sjunga lite smått och jag frågade de andra grabbarna i revyn om vi inte skulle ta med honom. Nej det blir alldeles för högtidligt om han ska vara med fick jag till svar. Några år senare slog han igenom som sångare med dunder och brak som alla vet. Det var en av mina största tabbar som revymakare”, upplyste Ragnar.
Revymakaren Wetter hamnade så småningom som välbeställd krögare på Väröbacka Värdshus . När jag talade med honom för ganska länge sedan hade han lämnat turnélivet men han skrev fortfarande lite kupletter åt primadonnan Git Gay. Och han minns också mycket väl sin revykompis från Askersund, Tage Gevert. Revyns stora stjärna.
