Patriks tavlor – Sida 37 – ovedanielsson.se

Stannar hästen i Askersund?

Årets sommarutställning i Askersunds Hamnmagasin har avslutas. I 25 år har konstföreningen arrangerat sommarutställning i ”magasinet”. Årets visning var den sista för föreningen i ”magasinet”. I fortsättningen kommer utställningarna att finnas nya Sjöängen. Vad som kommer att hända med Hamnmagasinets unika utställningslokal är oklart. En utställare som drog stor uppmärksamhet till sig var Basel Zamman från Damaskus. En av våra nya landsmän. Han visade upp en unik häst gjord i armeringsjärn. Han låter gärna hästen blir kvar i Askersund, det finns föreningar som är villiga att ställa upp med pengar. Frågan är bara var hästen skulle kunna placeras. Kanske utanför nya Sjöängen? Ett passande namn på konstverket vid en sådan placering kanske vore ”plugghästen”.

Harald byggde en pool av kärlek

Vägbyggena runt Askersund pågår för fullt. Vägar breddas, träd fälls och hus rivs. Vi Stadskvarn strax norr om Askersund finns huset som mångsysslaren Harald Pettersson byggde. Harald var ett teknisk geni. Självlärd. Vad jag förstår kommer han hus att klara sig från rivning, men nya vägen kommer att smita förbi strax utanför husknuten. Huset är sålt och Harald finns inte kvar i livet längre. För mej innebär huset många trevliga och udda minnen.

Under många år som journalist hade jag mycket med Harald att göra. Han ringde när han kommit på nya idéer som han ville visa upp, eller när han fick syn på någon udda stjärna. ”Gå ut på trappan och kolla över Borgmästareholmen, så får du se en ovanlig stjärnan”, var uppmaningen. Problemet var att jag inte kunde lokalisera ”holmen” från min trappa på Närlundaområdet. Och stjärnor är jag oduglig på. Något som irriterade Harald. ”Du vet väl för satan var Borgmästareholmen ligger. Det kan väl inte vara så svårt”, tyckte han.

En gång gjorde jag ett verkligt udda reportage om Harald. Han hade byggt en tempererad utomhuspool till sin rullstolsbundna hustru på berget strax intill villan. En kärleksförklaring som hette duga. Från bassängen och i till huset byggde han en förbindelselänk, genom en 15 meter lång bro. Tyckte det såg mycket besvärligt ut att bygga en bro, men Harald var av en helt annan mening. Men så hade han också varit brobyggare med egen firma. Harald hade byggt broar över hela Sverige. Noterbart är att vid det här tillfället hade han fyllt 80 år.

Hustrun Elvira följde bygget från rumsfönstret. Och hon tyckte med all rätta att Harald var duktigt. Det här var på vinter och hon längtade till Mors Dag för då skulle bygget vara färdigt. Elvira finns heller inte kvar i livet. Bassängbygget började med att han fick spränga bort lite berg. För att få bort sprängstenarna byggde Harald en lyftkran. Badet värmdes av solenergi och belysningen under vattnet drevs av en vindsnurra. ”Vet inte riktigt, men jag tror vi fått en sådan där spaanläggning som vi läst om att det finns på hotell och badhus”, funderade Harald.

Min fråga var naturligtvis hur man kunde komma bygga en utomhuspool? ”Egentligen skulle jag bygga färdigt min verkstad som ligget i skogskanten en bit från huset, men jag behövde vara i närheten av Elvira, så utomhuspoolen fick gå före. Jag tycker det roligt att syssla med byggen av det är slaget”, var Haralds enkla kärleksförklaring.

I centrala Askersund finns ingen simhall eller utomhuspool. Harald hade planer på att låta kommunen hyra in sig på hans anläggning vid Stadskvarn. Men det blev aldrig så. Harald och Elvira var mycket nöjda med livet, men med ett undantag och det var de stora vinsterna på Bingolotto. De tyckte att det skulle vara flera småvinster så fler kunde vinna. Harald hade försökt ringa till Karlavagnen på radio för att klaga, men hade aldrig lyckats komma fram.

Skyllbergsvallen –vinnarbild

Tidningen har en pågående tävling om att gissa platser på fina flygbilder från länet. För någon vecka sedan fanns Skyllbergsvallen på en bild. En kvinna från Lindesberg gissade rätt. Det fanns också lite information om idrottsplatsen, som jag tänkte komplettera lite i den här bloggen. Anledningen till är bland annat att jag själv spelat där ett antal gånger och nu har jag ett barnbarn Ebba som spelar i klubbens damlag. Genom henne blir besöken också lite tätare än tidigare.

Bilder från NA:s papperstidning

Vill man uppleva riktig fotbollskultur är ett besök på Skyllbergsvallen nödvändigt. Så skrev jag i tidningen i början på 2000-talet. Några år senare då Riksidrottsförbundet firade sitt 100-årsjubileum, listades också Skyllbergsvallen som en av landets 100 idrottshistoriska platser. Det skedde i samarbete med Riksantikvarieämbetet. Den stilrena träläktaren och dito entré är klockren fotbollsnostalgi.

Skyllbergsvallen som invigdes 1939 har blivit kultur och det med all rätta. Träläktaren är K-märkt. Det har också gjort att Skyllbergs IK fått lite pengar till hjälp från länsmyndigheterna att hålla läktaren i trim. Skyllbergs Bruk såg till att Skyllbergs IK fick en trivsam idrottsanläggning en gång i tiden. Dåvarande bruksägare Ivan Svensson var mycket idrottsintresserad och det har sedan följt familjen Svensson. Förhoppningen hos Ivan Svensson kanske var ett stort genombrott för Skyllbergs Idrottsklubb på den idrottsliga sidan som skulle ge eko ute i Sverige. Tyvärr blev det inte så. Men det finns ju andra kvalitéer än segrar och rekord. Trivsel och ömsesidig glädje smäller också högt.

Bild från 30-talet.
Anders Foglanders bildarkiv.

Ivan Svenssons såg bland annat till att IFK Askersund fick en bra back i sitt allsvenska bandylag. Karl-Erik Andersson, kom som elingenjör till ”bruket” från Stockholm. Han hade under flera år spelat bandy i AIK. Karl-Erik berättade för mej att han tänkte lägga av med bandyn när han kom till Skyllberg. Men det tyckte inte Ivan Svensson, som uppmanande honom att omgående söka upp IFK:s bandyträning. Och så blev det också. Karl-Erik var sedan under många år en verklig backklippa i IFK:s allsvenska bandylag.

En bild från 40-talet. En Sydnärkeskombination (till vänster) mot ett danskt lag. Längst bak i ledet bandystjärnan Karl-Erik Södergren.

För några år sedan hamnade Skyllbergsvallen i verkligt fint sällskap. ”Vallen” hamnade nämligen på en ”fem i topp”-lista för fotbollsarenor, tillsammans med Stadio Giuseppe Meazza i Milano, San Marmés i Bibao, Westfalen-Stadion, Dortmund och Ajaxs hemmaarena, de Meer i Amsterdam. Inga dåliga grejer. Det var arenasamlaren och skivbolagsdirektören Lars Nylin, som tog fram topplistan. Nylin hade besökt 250 arenor. Arenasamlande är en stor sak internationellt. Det finns klubbar för samlarna. För att bli medlem i en av klubbarna måste man ha sett fotboll på samtliga 92 fotbollsarenorna i det engelska ligasystemet. Bara ett besök räcker inte.

Själv har jag spelat många gånger på fina Skyllbergsvallen med IFK Askersund. Ofta blev det förlust, men det var ändå lite speciellt att sitta i omklädningsrummet under träläktaren. Precis som på de flesta idrottsplaster på den tiden fans det ett gäng trogna supporters även på Skyllbergsvallen , som visste hur ”riktigt fotboll” skulle spelas. Gänget var alltid placerat i hörnet där matchklockan finns. Det var inget snällt gäng och särskilt mot oss som kom från Askersund. Stöddiga askersundare…

Expertgänget kunde också vara väldigt elaka mot sina egna spelare. Det fanns alltid hackkycklingar i det egna laget, precis som på de flesta andra ställen.

Inne på idrottsparken i Askersund fanns en liknande läktare som på Skyllbergsvallen fram till i slutet på 70-talet. Den invigdes 1925. Med dagens sätt att se på kultur hade det var omöjligt att riva den läktaren. Frågan är om det hade varit möjligt att över huvud taget flytta idrottsplatsen upp till Solberga som de styrande i kommunen gjorde. I dag finns det hyresbostäder på den gamla idrottsplatsen intill Konsum. Det är bara björkarna som finns kvar och miner om gamla tider. Från början fanns det ett beslut om att bostäderna skulle byggas på Solberga, men av någon underlig anledning fick de styrande för sig att skifta om. Personligen tycker jag det var ett knepigt beslut. Särskilt för mej som har suttit i omklädningsrummen under den gamla träläktaren även i Askersund och har många fina minnen därifrån. Men Solberga behövs nu med alla fotbollsplaner med tanke på IFK:s stora ungdomsverksamhet. Men det saknas en konstgräsplan. Säkert kommer det vad det lider. En sådan har funnits med i valprogram

Ove Danielsson

Min tidningskrönika 31 juli

Askersund är en populär turiststad under sommarmånaderna. Under vinterhalvåret möter jag bara bekanta ansikten, men annat är det på sommaren. En del har planerat in semestrar i stan, medan andra stannar spontant och kanske fastnar någon dag extra.

Kom att tänka på hur viktigt det var att planera in semestrarna på den tiden jag jobbade. Det skulle stämma med övriga familjens ledigheter. Kände folk som började planera nästa års semester direkt efter ledigheten som varit. De lade ut kartor på köksbordet och prickade in platser som de skulle besöka året efter. Kom på mej själv några år efter pensioneringen att jag fortfarande funderade över vilka veckor vi skulle resa runt lite. Men det var innan jag insåg att som pensionär kunde jag välja vilken vecka som helst.

När jobbade på tidningen hade företaget ett antal lägenheter som vi anställda fick hyra under någon vecka. Om man hade tur i utlottningen. Var på den vackra ön Ven några gånger. Första gången fanns nästan inget att köpa eller göra på kvällstid. Senast jag var där fanns till och med en pizzeria och det är väl ett betyg på utveckling så gott som något för ett samhälle.

Innan jag kom till Ven hade jag hört talas om att där ute fanns det stora odlingar av durumvete. Ett mjöl som är ett hårt veteslag med extra starkt protein och som det pratades mycket om vid den här tiden. Tänkte vara lite kreativ och ta reda på hur det låg till. Och visst såg jag stora vetefält. Här skulle fotograferas. Träffade en lantbrukare på gärdet som jag lite inställsamt berömde för de fina durumåkrarna. Snabbt kom jag ner på jorden när han förklarade att det bara odlades durumvete vartannat år på ön. Just det här året var det vanligt vete. Så kan det gå om man inte är ordentligt insatt i ärendet. Men jag tog ändå några bilder för att lätta upp stämningen lite.

Testade också öns vårdinrättning. För att kunna sova ostört hade jag fått öronproppar av en person. Men de var torra och gamla. En fastnade i örat. Försökte med alla medel att få bort den. Strumpstickor, nålar, gafflar, gem och allt var det var men den satt fast. Sköterskan log vänligt och efter en stund hade hon plockat bort proppen. Det blir 100 kronor sa hon först, men när hon fick veta att jag inte tillhörde hennes landsting blev det betydligt dyrare. Det var sista gången jag använde öronproppar. Har helt enkelt inte råd med sådana störningsskydd med min enkla pension.
—————————————————————-

Tre bra saker.

Hamnen Askersund. Så fort det är varmt och solen skiner är det lite sydländskt över området. Uteserveringarna är fullsatta. För att inte tala om köerna till kioskerna med glass, fisk och korv.

Musik. Det finns mycket att välja på i kommunen. Festivalen ” Folk, Blues och Jazz i Askersund” är nyligen avslutad, men flera andra musikarrangemang väntar. Det är bara att hänga på.

Biblioteket. Uppmaningen är att låna tio böcker samtidigt och som tack få en fin tygkasse med text.

Flickorna i Askersund räddade kungens eriksgata

”De söta fickorna finns kvar i Askersund , men ingen kan leva på traditioner”. Så löd en tidningsrubrik i slutet av 50-talet efter ett journalistbesök. Och det gäller säkert i dag också. Det måste förstås också till lite annat, även om flickorna var räddning när Oscar II besökte Askersund på sin eriksgata i slutet av 1800-talet. Vid den här tiden var Askersund länets strykpojke, mycket berodde det på att staden aldrig fick någon järnväg. Visst fanns den smalspåriga järnvägen till Lerbäck, men det räknades liksom inte. Kungen drog sig i det längsta med att besöka Askersund och blev också den sista av svenska städer som Oscar besökte på sin eriksgata.

Det började med att gamle kungen vid ankomsten till den rikt dekorerade stationen i Askersund höll på att fastna i smalspårstågets kupédörr, som sannerligen inte var byggd efter bernadottska mått. Vidare tog kronprinsen beslag på en blomsterbukett direkt. En bukett som egentligen skulle överlämnas efter välkomsttalet. Det blev helt fel. Borgaren som höll talet avslutade med ett manligt ”det kan kronprinsen slå sig i backen på” . Avslutningen på talet skulle ge lite tyngd åt det hela. Något som fick åskådarna att sucka och som det pratades om i stan flera år efter besöket. Så talar man inte till en kunglighet.

Kungen surnade till och klagade på allt och alla. Tåget var eländigt, och stan hade en ful kyrka. När han skulle skriva sin autograf i kyrkboken så förklarade han att han fick skriva med rikets uslaste penna. Det behövdes många tjog av de vackraste flickor Askersund kunde uppbringa för att majestätet skulle tina upp en smula. Det var i grevens tid som en hotande katastrof kunde avvärjas och det var flickorna som gjordét.

”Alla flickor i Askersund var förlovade, eljest vete Gud hur det gått”, bekände också en skribent i Nerikes Allehanda på 1800-talet där han efter en soarèbesök hade alla ynnest till övers för de ungas fägring. I Joel Haugards lilla tjusiga bok ”Promenad i liten stad” så är just en ung blond flicka lite av huvudpersonen i vandringen. Och det har skrivits om flickorna i Askersund och spelats revy om flickorna. 1912 gav GT. H Mellin ut 25-öreshäftet ”Flickorna i Askersund”. Vid Folkteaterns nyårsrevy i Göteborg 1916 var namnet på revyn ”Flickorna från Askersund”, skriven av den store revykungen Axel Engdahl. Jag har läst revyprogrammet men hittar inget om Askersund. Engdahl använde bara namnet Askersund för att det skulle vara litet lustigt och hämtat från en småstad. Ungefär som man använder mitt namn Ove i dag, när det ska vara extra töntigt. Men sådant får man stå ut med.

På 70-talet var till och med kommunen med och utsåg ”Årets sommarflicka” i Askersund med röstning och allt, precis som luciatävlingen var en gång i tiden. Men sådant är inte gångbart längre som tur är. Vi har kommit en bit längre i samhället än att rösta om sådant. Trots att det skrivits om flickorna i Askersund, är det bara en gata i stan som fått ett kvinnonamn, Drottning Kristinas väg. Lite dåligt med tanke på allt som skrivits om flickor i Askersund. Och Drottningen var precis ingen kvinna vilken som helst.

Apropå teater och flickor i Askersund så har teaterkungen August Blanche lämnat en mycket dramatisk skildring hur det var att spela kärleksdramat Hamlet i Askersund i slutet på 1800-talet. För vålnadens hädanfärd hade grävts en grop under scengolvet, där vålnaden skulle sparka undan en lucka och försvinna efter avslutad deklamation. Så skedde också enligt salige Shakespeares föreskrifter, men ögonblicket efter dök vålnaden upp igen vilt svärande. Själve Hamlet förlorade ett ögonblick fattningen, men det fanns en förklaring till vålnadens ilska. Det hade regnat på eftermiddagen och gropen under scenen hade fyllts med vatten och blivit en lergrav. Under det Hamlet i de mest hjärtslitande ordalag beklagar sin far vilken var dömd att efter döden svettas bland avgrundens svavelångor, kröp vålnaden upp ur gropen. Linkande och drypande av lervatten över scenen under publikens stormande jubel.

Dagens Hamletsaktörer kan dock ta det lugnt när de kommer till Askersund. Det finns ingen risk att ramla ner i någon vattenfylld grop – även om det är nära till sjön-i nya Sjöängens ståtliga teater-och biolokal med drygt 500 sittplatser. Huset är välbyggt. Det kan jag intyga som fotograferat i huset varje vecka sedan 2014. Bilderna finns på Askersunds kommuns hemsida under just rubriken Sjöängen i bilder.

Tjuv -och Rackarspel i Askersund

År 1830 stals kyrksilvret i Askersunds Landskyrka. Av den händelsen har under den här veckan skapats med hjälp av fantasin en spännande teatervandring i idylliska Askersund. Och det har blivit en succé. varje vandring har varit fullbokad .Producent för föreställningen har varit Margareta Widell från Askersunds Jubileumsförening. Föreställningen är annars ett samarbetsprojekt med många inblandande. Föreställningen börjar och slutar vid torget. I dag torsdag (21 juli) är sista dagen för teatervandringen. Det mest händelserika utspelades på familjen Englunds fina gård vid Väderkvarnsgatan. Gården är som gjord för en teaterföreställning. Själv gick jag med på vandringen och tog några bilder. Se nedan.

Min tidningskrönika 17 juli

Under politikerveckan i Almedalen har politikerna pratat mest hela tiden om svenskhet och hur folk som kommer hit ska bete sig så det blir rätt. Verkligheten när alla lämnat Almedalen brukar vara en helt annan. Då är det människor i närområdet som ser till att det fungerar och hjälper folk från andra länder till rätta. I Askersund finns det otaliga exempel på det.

Kom att tänka på en händelse när det gäller att försöka få folk att tänka som ”vi”. Minns vid ett tillfälle som journalist när jag skulle göra reportage om ett ställe där man försökte ändra beteende hos några personer som kommit snett i livet. På en rast frågade jag några av deltagarna om vad de gjorde på sammankomsterna. ”Vi tittar på film som visar hur vi ska vara för bli fina människor”, blev svaret uppgivet. Min undrar när jag återvände till redaktionen var om alla måste bli ”fina”. Det kanske räcker med att vara en bra människa så gott det går.

Det är heller inte helt lätt att komma till ett annat land och börja jobba. Ett ämne som också är aktuellt. Har erfarenhet av det och då hade jag ändå allt ordnat när jag kom fram. Under en kortare period arbetade jag på PLM:s svenska glasbruk i närheten av holländska Eindhoven. Vi var ett gäng som skulle göra flaskor under tiden en människa från olika länder skulle lära sig jobbet att göra flaskor. Vi var vana med att rätta till fel snabbt vid maskinerna, men i Holland skulle en maskinchef gör alla jobb. Fick inte ens ha några verktyg, utan vackert stå och vänta till chefen kom. Om det sedan tog en kvart hade ingen betydelse. Cheferna var också klädda i speciella gröna jackor där det tydligt stod att man var chef med stora bokstäver. Kan nämna att jag av någon anledning fick med en sådan hem, som sedan barnen använde när de skulle klä ut sig till påskkärringar och påskgubbar. Så olika kan traditioner i arbetslivet vara mellan olika länder. Något att tänka på och acceptera.
Bild från Hammars Glasbruk

Ett annat problem med utlandsjobb som jag hade var energiska tullare som alltid kallade in mej för kontroll. På den tiden hade jag svart hårt och mörkt skägg. Vad jag förstår var det urtypen för en kriminell typ. När de väl letat igenom väskorna med kalsonger, strumpor och skjortor utan att hitta något fick jag gå vidare och packa ihop prylarna själv. Skulle aldrig ens vågat ta med mej en pilsner extra även om det lockade ibland. Jag hade åkt dit direkt som smugglare. Och det hade inte varit roligt.

——————–

Tre bra saker.

Barnvecka. Under veckan som gått har kommunen, Askersund i centrum och ett antal föreningar i kommunen ordnat en hel vecka med barnaktiver.

Åmmeberg. Matchen Distriktscupen mellan Åmmeberg och ÖSK i fotboll blev precis den publiksuccé arrangörerna hade tänkt sig. Det blev säkert några välbehövliga kronor extra i klubbkassan.

Två flickor i Askersund — Elsa Mattsson, 11 år, och Elvira Gille, 10 år — kan numera tituleras hjältar när de lyckades rädda en ung kvinna från att drunkna vid Hagabadet i Askersund

Louise har skrivit en intressant uppsats om vårdhemmen i Askersund

Förstasidan på Louise Vissbergs uppsats är en bild på Vasshammar.

Under årens lopp har behandlingen och vården av människor med funktionsnedsättning förändrats. Likaså har även synen på vem som är funktionsnedsatt. Under 1900-talet gjordes tvångssteriliseringar och människor sattes på vårdhem på lösa grunder. Inte bara exempelvis schizofrena sattes in på hem, utan även epileptiker, alkoholister, prostituerade etc. I Askersund har det under 1900-talet funnits tre olika hem för ”sinnesslöa”. Verksamheter som glömts bort trots att det inte var så länge sedan.

Louise Vissberg

Louise Vissberg, 19 år, bosatt i Askersund sedan 11 år tillbaka bestämde sig för att kolla hur dessa hem såg ut, vilka som bodde där och vilka behandlingsmetoder som användes, med fokus på vårdhemmen Marieborg och Vasshammar. Hon har pluggat naturvetenskap på Allèskolan i Hallsberg. I höst ska hon studera vid Åredalens folkhögskola i Åre. Louises uppsats är en mycket intressant läsning. Många askersundare i dag vet att det funnits tre olika hem för ”sinnesslöa” där många jobbade. Men mer än så är det inte. Därför är Louises uppsats ett mycket viktig dokument som alla bör ta del av. Inte minst dagens beslutsfattare. Det är alltid bra att blicka tillbaka och lära av misstagen och av det som var bra.

-Syftet med detta arbete är att få kunskap kring boendena för sinnesslöa i Askersund under 1900-talet. Hur var vårdhemmen? Vilka var vårdtagarna och behandlingsmetoderna, var några av alla frågor som jag ville ha svar på.

-Många människor sattes in på hemmen på väldigt lösa grunder. Man kunde bli insatt för lösdriveri, för att man var ”sexuellt opålitlig”, umgicks för mycket med personer med motsatt kön, för att man kom från en stökig bakgrund, gift om sig, haft dåliga makar eller hade snattat etc. Under tvångssteriliseringen i Sverige steriliserades ungefär 70000 personer, många mot sin vilja. Många av fallen var kvinnor som satts in på dessa lösa grunder och där steriliseringen var en biljett ut till friheten, då man kunde vara säker på att dessa människor inte förde sina gener vidare. I Askersund har det funnits tre anstalter, både för barn och för vuxna. I min uppsats har jag valt att fokusera på vårdhemmen Marieborg och Vätternterassen, men har också nämna skolhemmet Kristinahemmet. Förutom dessa hem för sinnesslöa har det även funnits barnhem och fattighem i Askersunds kommun”, upplyser Louise.

Här kommer ett litet smakprov från Louise uppstas:

” Det fanns skolhem, där ”bildbara sinnesslöa” barn mellan 6 och 12 års ålder fick anpassad teoretisk och praktisk undervisning, genom vilken man försökte uppöva och utveckla de sinnesslöas förståndsgåvor, forma dess karaktär, lära dem enkla kunskaper samt att förvärva praktiska kunskaper. Det fanns även arbetshem där man fortsatte uppfostran och utbildningen mot lämplig yrkesutbildning. Därifrån kunde många elever sedan ”återvända ut i livet” till enkla arbetsplatser eller till sina hem etc. De som saknade förmåga att ”reda sig själva ute i livet” fick stanna kvar på arbetshemmen en längre tid eller för alltid. Vidare så fanns det också vårdhem där obildbara sinnesslöa som förblev i behov av anstaltsvård genom hela livet omhändertogs. De svårskötta obildbara sinnesslöa, asociala och vanartade sinnesslöa, samt blinda, dövstumma och i viss utsträckning epileptiska sinnesslöa vårdas på de statliga hemmen. Det fanns även kommunala och enskilda anstalter där de övriga sinnesslöa hölls, upplyser Louis i sin uppsats.

Vykort på Kristinahemmet

”Vårdhemmen i Askersund verkar ha haft en betydande uppgift i länet, eftersom vårdplatserna fylldes upp av människor med olika grader av sinnessjukdom. Hur sjuka de sjukaste eller friskaste var är svårt att säga, så om det fanns människor här som sattes in på alldeles för lösa grunder kan inte fastställas. Från 1929 bodde det dock endast obildbara sinnesslöa på Vasshammar på den tiden. Kristinahemmet var ett hem som flera gånger ändrade inriktning. Det verkar ha varit en skola för bildbara sinnesslöa barn, där de som klarade sig bra kunde komma ut i arbetslivet och de andra senare kunde skickas vidare till andra vårdhem. I slutet var Kristinahemmet just ett vårdhem för barn, men mer om hur vården etc. såg ut där kvarstår till utökade undersökningar. Vasshammar fungerade i början som barnhem för pojkar och flickor från 2 ½ till 45 års ålder. Att alla dessa kallades ”barn” kan eventuellt bero av undersökningar där sinnesåldern på vårdtagarna motsvarade ett barns. Senare ändrades det så att det endast bodde kvinnor på Vasshammars vårdanstalt, medan det endast bodde män på Marieborg runt 1950-talet”, skriver Louise i sin genomarbetade uppsats.

Vykort på Marieborg

”På Marieborg och Vasshammar i och utanför Askersund vårdades sinnesslöa personer med olika grader av sinnessjukdom. En del av människorna fick vistas ute bland folk och en del kunde hjälpa till med olika sysslor eller medverka i terapier och annan sysselsättning. Något ont om hemmen finns inte nämnt i gamla källor. Vad man förstår är att de bodde flera vårdtagare i samma rum. Från en början förekom det boende av båda könen på platserna, åtminstone så länge som Vasshammar var ett hem för barn mellan 2½ till 45 år ålder. Sedan bodde kvinnor på Vasshammar och män på Marieborg. Behandlingsmetoderna mot det psykiskt sjuka på just dessa boenden förblir en gåta, men troligtvis kan vårdtagarna ha behandlats med de metoder som användes i resten av landet.”

Louise har i sin uppsats också intervjuat en del personer, samt hämtat fakta både från skrifter, böcker och tidningsklipp. Säkert är det många i Askersund om vill ta del av hennes uppsats. Det kanske går att ordna genom biblioteket eller direkt från Louise…

Sundsbrogatan på gång igen

Juli 2016

Delen av Sundsbrogatan norr ut mot Haga öppnades i helgen. Det var många år sedan den stängdes. När Sjöängsskolan byggdes stängdes gatan för att barnen skulle slippa korsa Sundsbrogatan. Det fanns byggnader på båda sidor. Men nu var det dags igen. Vad jag förstår är det väl bara tillfällig öppning med anledning av den stora bilträffen i Askersund. Det hade annars varit svårt för utställarna att ta sig in på området. Men till hösten kommer Sundsbrogatan i hela dess längd att bli som förr.

70-tal
50-tal
20-tal

Rektor Frendel fick som han önskade i Askersund

Utan att göra dagens politiker och arkitekter allt för besvikna så är inte iden med ett skolbygge i kanten vid Strandparken i Askersund ny. Redan på 1950-talet föreslog rektor Anton Frendel ett skolbygge där. Nu har det utvecklas till ett skol-och kulturbygge. Lite större kanske än vad den stränge rektorn hade tänkt sig men ändå.

En gång i tiden fanns det en planteringsnämnd i Askersund med rektor Frendel som ordförande. Både rektorn och planteringsnämnden är borta, men han hade en ide om Sjöängsområdet som var rena träskmarken på den tiden. En stor vacker park skulle anläggas, men så fanns förslag också om ett större turisthotell med vandrarhem som också kunde vara en fritidslokal för ungdomarna i anslutning till parken. Men Frendels stora dröm var ändå att bygga en enhetsskola med utsikt över Alsen och Stjernsund. Iden med skola i direkt anslutning till den nya parken har nu förverkligats. Men det tog nästan 70 år.

Nya Sjöängen är snart klart för invigningar. Enligt programmet ska det bli ett antal invigningar med en stor final den 11 november. Rektor Frendel är säkert nöjd i sin himmel över vad som hänt. Han skulle säkert också påpekat att placeringen var hans ide. Inte någon modern arkitekt eller dagens politiker. Hur som helst hade han blivit glad skulle jag tro.

Frendel och hans nämnd kämpade hårt för att få bygga en vacker park i träskområdet vid Sjöängen. Närmare i 17 år. Efter stationshuset och ut mot Hagaområdet fanns bara ett träskliknande område. Fyllningen som fanns där kom från olika byggen i staden då husgrundar grävdes. Men det fanns också åtskilligt annat som bilvrak, trädstammat, kaffekittlar och allt vad det kunde vara. En soptipp skulle man kunna säga. Under krigsåren fanns där också koloniland.

Första förslaget på en park i Sjöängsområdet kom redan 1933. Ritningen gjordes sedan om 1941. Ett tredje förslag gjorde arkitekt Gunnar Anders från hushållningssällskapet. Samtliga förslag förkastades. Istället blev det anläggningsträdgårdsmästare Gösta Persson som 1945 gjorde ritningar som i stort sett följdes. Den nya parkanläggningen kostade en del pengar men det fanns fonderade medel. Chefen vid Trikåfabriken Karl Nilsson skänkte också 4 000 kronor. När det stora jobbet med parken började 1950 fanns 19 000 kronor till förfogande. Planteringar och en lekpark var den första satsningen. Frendels önskemål vara att hela området ut till Hagabergen skulle förvandlas till park. I en tidningsartikel 1953 fanns en intervju med Anton Frendel. Enligt rektorn var mycket väl använda pengar. Yttre förutsättningar för en lyckad månskenspromenad hade skapats av planteringsnämnden.

Det tog lite tid från ritningen 1945 att få igång arbetet. Det var brist på arbetskraft och det var svårt att få tillstånd till bygget. Planteringsnämnden hade räknat med arbetet med parken skulle bli reservarbete vid en eventuell kris. Men så blev det inte. Just vid det här tillfället fanns det turligt nog både arbetskraft och pengar så jobbet kom igång snabbare än beräknat. Sex man fick jobb med parken.

Rektor Frendel, som kom till Askersund 1923, var mycket trädgårdsintresserad. Hans målsättning var att förvandla träskområdet ut mot Haga till Askersunds vackraste park. Med en skolbyggnad i kanten på området. Frendel avled 1961, 72 år gammal. Han är dock en av de drivande personerna bakom Strandparken, inte att förglömma nu när invigningarna börjar dugga tätt.