Korsningen Väderkvarnsgatan-Stöökagatan på 50-talet. Torghallen har ersatt huset på bilden.

I vår bildpromenad genom Askersunds gator har turen kommit till Väderkvarnsgatan. Eric Englund som bor vid gatan har förklaring till namnet.

”Sällan är ett namn så befogat! Och lätt att förklara. Från gatan kunde man en gång se en väderkvarn i norr och en i söder. Den norra låg ungefär där vattentornet nu ligger, den södra lämpligt nog på berget i kvarteret Väderkvarnen! För att få plats för kvarnen fick man tydligen göra en böj på det annars rätvinkliga gatunätet. Böjen finns kvar som minne om man ser efter riktigt noga. På stadskartan från 1783 finns båda kvarnarna utritade och inte bara markerade. Båda är s k stubbamöllor byggda av trä på en ”stubbe” och där hela kvarnhuset vrids efter vinden. Varje kvarn hade fyra segelklädda vingar och en vindflöjel på det spetsiga taket. Säkert en spännande och modern syn att från håll se vingarna vifta över den låga staden! Vad skulle det bli av den staden” skrev Eric till mej vid ett tillfälle.

En gammal askersundare minns gatan så här:

I dag är Rådhuset kanske den mest kända byggnaden utmed Väderkvarnsgatan. Vem vet, kanske beslutsfattarna där inne har fajtats mot väderkvarnarna i vissa ärenden när inte pengarna räckt till. En annan viktigt byggnad som kommit till för inte allt för länge sedan är Systembolaget och Apoteket i hörnet Väderkvarnsgatan-Sundsbrogatan. Tidigare hade Systembolaget en fantastisk service. Det fanns ett staket utanför fönstren att hålla sig i. Men det var för att skydda skyltfönstret

Kombinationen Systembolag och Apotek är heller inte så dumt tänkt. De starka dryckerna bör för en del kanske också kombineras med huvudvärkstabletter. Åtminstone dagen efter.

Henning Arvidsson vid sin fiskaffär på gatan. Den låg mitt emot gamla polisstation.

Gösta Andersson, Lasse Skoog och Ingvar Pettersson , utanför polisstationen. I dag sitter kommunalrådet Dieker bakom fönstren.

Bageriflickor vid Emma Johansson bageri som fanns vid Väderkvarnsgatan 16. Stående tvåa fr.v är Ingeborg Norberg. Sittande till vänster är Elsa Didriksson. Övriga är okända för mej.

Efterträdare till Emma Johansson och hennes bageri. Ny ägare blev Anna Norberg.

Fotograf Elof Fryxell vid sin ateljé , Väderkvarnsgatan 25.

Leif Swallin var springgrabb vid Sundblads efterträdare. Leif jobbade åt Pelle Johansson.

Lotten Eriksson på innergården vid nr 26.

Lotten Erikssons gård vid 26:an. I mitten Hilma och Emeli Eriksson. Till vänster Ester Eriksson och till häger Anna-Lisa Hartman.

Paul Arrenius med fru drev penionat i ett hus där Torghallen finns i dag.

Ölstugan i Askersund drevs av Bertil Johansson och hans fru.

Som vanligt har jag haft hjälp av Leif Linus Larsson med bilder. I den här lilla miniserien om gator har vi försökt plocka fram lite udda och roliga bilder. Men som ändå minner om en svunnen tid.

Stallarna i Aspa ska säljas. Förslaget är att sälja till nuvarande ägarna av Aspa herrgård.

Det finns en lång och knepig historia när det gäller Aspa stallar. Domänverket sålde stallarna en gång i tiden till Bengt Holmström för 13 000 kronor. Behovet av renovering var då stort. För alla var eniga om att stallarna måste bevaras. Dåvarande ägarna till Aspa herrgård ville köpa byggnaderna av Holmström, men han ville inte sälja på grund av osämja med ägarna till herrgården. Efter en del diskussioner beslutade kommunen att köpa stallarna för att få till en lösning. Stallarna var då viktig för Aspa herrgård. Ett av stallen skulle användas för ett Bellmanmuseum. Det slutade med att kommunen köpte stallarna för 300 000 kronor, för att sedan hyra ut byggnaderna till ägarna av herrgården.

Holmström finns inte i livet längre och inte  heller ägarna som han låg i fejd med.

Kommunens skrivning:

Försäljning av Aspa stallar

Förslag till beslut

Kommunstyrelsen föreslås besluta att: Sälja Aspa stallar enligt föreslaget kontrakt

Ärendebeskrivning

Aspa stallar har länge varit en del av hotell- och konferensverksamheten på Aspa herrgård. Då stallarna under familjen Öholms tid på herrgården iordningställdes fick kommunen ett bidrag för kulturbyggnader. Detta gjorde att man inte kunde sälja stallarna under en tid, då delar av bidraget i så fall hade behövt återbetalas. Stallarna har därför hyrts ut och under åren använts som museilokal, konferens/festlokal (den södra byggnaden) och som förråd (den norra). Båda stallarna ligger inom samma fastighet, Aspa 1:34, som dock delas av vägen som passerar mellan byggnaderna. Under 2018, 2019 och 2020 har kommunen investerat i brandskydds, ventilation och septiktank för att verksamheten skall kunna bedrivas. Fastighetens bokförda värde 2021-02-01 är 541,6 tkr, varav endast 87,6 tkr byggnadsvärde och resterande del utgörs av nämnda investeringar.

En annonsering på öppna marknaden förefaller olämplig, då byggnaderna är så tydligt kopplade till den verksamhet som drivs där och syftet med tidigare iordningställande och investeringar i fastigheten helt bygger på denna. Byggnaden föreslås därför säljas till ägaren av Aspa herrgård till kommunens bokförda värde.

Beredning

Ärendet är berett av utvecklingschefen i samråd med fastighetsingenjören.

Finansiering

Köpesumman i det föreslagna kontraktet motsvara kommunens bokförda värde, varför ingen resultatpåverkan sker i samband med försäljningen.

Kommunledningsförvaltningen

Marie Hillman Henrik Olofsson

Fram till i början på 80-talet gick alla trafiken genom Sundsbrogatan. Sedan kom förbifarten norr om stan. Den mesta av den tunga trafiken har försvunnit, men gatan är ändå livlig trafikerad även om gatuskyltar nu säger att man måste köra väldigt försiktig och ge fotgängarna företräde.

Året var 1983, dagen före invigningen av förbifarten Askersund som skulle bli dödsstöten för stadens handel. Som reporter passade jag på att ta en cykeltur och en fika under bron mellan Närlunda och Lustenrust.

Det ska tusan vara politiker, planerare och affärsmän och försöka spå in i Askersunds framtid. Farhågorna i början på 80-talet slog helt fel. Och jag är säker på att ingen i dag heller kan säga något om framtiden och Askersunds utveckling. Det är så många faktorer som spelar in. Och de styrande är inga spåmän och inte kan de ta hjälp av Saida längre. Hon avled för några år sedan. Men man kan ju hoppas. En stor industri skulle vara räddningen anser många. Men då gäller det att få fram arbetskraft och få folk att flyta till kommunen från andra orter. Frågan är hur stor industri småstaden Askersund kan klara som det ser ut i dag…

Hur som helst kommer Sundsbrogatan ligga kvar där den alltid ha gjort. Det kan i alla fall planerna vara säkra på. Många av bilderna kommer från Leif Linus bildsamling.

Logiskt borde Storgatan i Askersund vara den verkliga paradgatan i stan. Det hörs ju på namnet. Om man nu ska tala om paradgator i det här sammanhanget. Kanske var det så en gång i tiden, men nu är det Sundsbrogatan som gäller som den stora gatan. Och så har det varit länge.

Fram till i början på 80-talet gick alla trafiken genom Sundsbrogatan. Sedan kom förbifarten norr om stan. Då menade många att det skulle vara slut med Askersunds som stad. Ingen människa skulle åka in till stan i onödan. Affärerna skulle få klappa ihop och stan skulle dö en stilla sotdöd. Det skulle bara bli ett antal gamlingar som kunde härda ut i den miljön. Men olyckskorparna fick fel. Det var skönt att bli av med den tyngsta trafiken genom de smala gatorna, men i övrigt blev allt som förr.  Folk stannande till Askersund som alltid. Istället för en nedgång blev det en ökning av besökare.

För några år sedan hade jag bilder och lite text om olika gator i stan med hjälp av vännen Leif Linus stora bildsamling. Vi kör en liten repris.

Storgatan 1903

Stööks affär vid Storgatan tidigt 1900-tal, där BE-Ge:s finns i dag

”Vi ämnar oss ta en liten titt på sommaren genom bilfönstret. Det är tidig på morgonen en junidag –vår första semesterdag. Nu äntligen kommer hon! Jag ser henne i en spegel i ena bilhjulets stora nickelnav. Förseningen får sin förklaring. Hon debuterar i en ny dräkt i lysande marinblått, och en så kallad tamburinhatt, likaledes ny för dagen, befinner sig i glid ned mot hennes högra axel. Om ett par sekunder trampar en elegant sko av ljusgrått ödleskinn på bilens fotbräda, och jag trycker en en liten hand, i vilket blodet slår som varma böljor. All väntan är glömd.”

Så romantiskt skrev redaktör Joel Haugard i sin lilla bok ”Promenad i liten stad ” som kom ut i början på 40-talet. Tyvärr blev det ingen lyckad biltur. Och tur kanske var det. Bilen startade inte och istället fick de romantiska paret ta sig en liten promenad i Askersund. Hade bilen startat hade det inte blivit någon promenad och troligen inte heller någon bok. Fortfarande ordnar turistnäringen promenader i Askersund med utgångspunkt ifrån Haugards lilla fina bok som på omslaget bär en teckning av konstnären är särlingen Folke Dahlberg.

Huset låg mitt emot Pingstkyrkan och flyttades till Hembygdsgården. Där det sedan kom att kallas för Klockargården.

Långholmen till vänster. Det var lite Söderkåkar över innergården på den byggnaden. Under en period hade Skräddar-Hjalmar sitt skrädderi där.

I dag finns Sjöbodarna där.

Konsum hade butik vid Storgatan där Åhlins finns i dag

Med hjälp av vännen Leif Linus Larsson stora bildsamling och en rad tidningsartiklar och böcker som jag läst, har jag också i bloggen tagit upp promenaderna. Det är inte full så romantiskt som i Haugards bok, utan Leif och jag går mera rakt på sak med bilder. Men lite nostalgisk romantik är det i alla fall. Tycker vi.

Snart är det dags att ringa in det nya året. Klockor klämtar från kyrkor och klockstaplar. En som troget stått i ur och skur slagit på sin klocka är smeden på rådhustaket i Askersund.  De må vara nyårsafton eller en vacker vårkväll. Smeden har slagit på sin klocka sedan 1937. Sedan smeden kom på plats på rådhustaket har hans välklingande slag ekat ut över staden. Med undantag för några månader 1989.

Allt berodde dock på ett tekniskt fel. Fjädern som håller släggan hade slutat fungerat efter 52 år. Det var bara att plocka bort smeden från rådhustaket och snabbt lämna in den på reparation. Det var i mars månad 1989 och det var viktigt att smeden kom på plats för den stora turistinvasionen på sommaren.

Askersund var sig inte riktigt likt under några månader när det bara gapade ett stor mörkt hål på rådhustaket. Väldigt tråkigt. Många sov säkert oroligt. Smedens klingande slag från taket var –och är-en trygghet för många. Eller som någon så fint uttryckte sig, ” smeden tillkännager tidens flykt med välklingande slag”. Riktigt så djup har jag aldrig tänkt, trots att jag numera bor nära torget.

Smeden är kopplad till den stora rådhusklockan. Modellen av smeden togs fram av Aron Sandberg, Stockholm. Han hade utfört flera skulpturer i Stockholms Stadshus. B. Myrsmeden, tillverkade smeden, eller drev den som det också heter. Smeden ingår i Askersunds stadsvapen men det blev debatt om det i början på 20-talet. Anledningen var en ny upplaga av Nordisk Familjebok som publicerade en bild på smeden som sedan fastställdes. Tidigare hade smeden lyft sin slägga framför ett smidesstäd. Men på nya bilden var städet borttaget. Kritikerna menade att tankarna snarare gick till en slagskämpe  istället till en smed. Det har också funnits mera skämtsamma förslag när det gäller att byta ut smedens slägga.

Eftersom den exakta tiden finns i Askersund så är det naturligtvis viktigt att de offentliga klockorna fungerar och går rätt. Jo, det går en tidslinje genom kommunens marker. Rådhusklockan går för det mesta rätt. Sämre är det vid gamla stationshuset i Askersund. Det finns en klocka på varje sida av huset.

När stationen användes för sitt syfte, gick klockorna allt rätt. Stationsuren var stationschef Håkan Perssons eget lilla skötebarn, som drogs upp med vev efter ett bestämt schema. Och blev det något fel kom vännen och urmakare Rulle Bäckström farande med sin cykel och ordnade upp det hela. Han var en mångsysslare av rang. Rulle hade också hand om det stora uret på Magdalena kyrka. Var med honom ett antal gånger när han donade och fixade. ”Ska du med Ove och titta”, ringde Rulle när han skulle se till de stora urverken. Och jag följde med i ibland, även om inte kyrktornet var särskilt bra för mina slitna fotbollsknän. Men det var inget jag erkände för Rulle som ändå var ”några år äldre”. Rulle finns inte livet längre.

Vattentornet i Askersund bara stått där på höjden i Norra Bergen utan att så många tänkt på den ståtliga byggnaden. Men det väntar andra tider. Askersundsbostäder ska nu förvandla delar av tornet från 1907 till lägenheter. En del av lägenheten finns inne i tornet och en del byggs utvändigt. En spännande satsning som redan gjorts på några andra ställen i landet. Lägger med en ritning och några minnesbilder på tornet.

Det gick åt 170 000 tegel att mura upp det gamla vattentornet på norra höjden i Askersund. Vem som räknande stenarna låter jag vara osagt, men det står att läsa i gamla gulnande papper. Tornet som är 31 meter högt stod färdigt 1907. I dag används inte den praktfulla tegelbyggnaden. Men den blivit något av ett viktigt riktmärke för Askersunds stad. Både från land och till sjöss

Cisternen som sitter i toppen på tornet rymmer 280 kubikmeter vatten och är åtta meter djup. Det var år 1897 som stadsfullmäktige började utreda vattenfrågan. Vattenledningsstyrelsen lade till att börja med fram ett förslag om att anbringa en järnplåtsreservoar överst i tornet på Sofia Magdalena kyrka. Stadsfullmäktige tyckte dock inte att det var något bra förslag, utan beslutande att bygga ett nytt torn.

I kommunens bevarandeplan från 1993, kan man läsa att tornet har ett stort kulturhistoriskt värde och är i högsta grad bevarandevärt. Det kan väl också sägas att det inte var alla i Askersund som tyckte om tornets placering en gång i tiden. Några kulturknuttar ansåg att Askersunds mjuka runda horisontlinjer stördes av vattentornet. Men det var då det…..

Inflyttningen har börjat i gamla Samrealskolan i Askersund. Därmed är mitt uppdrag att skildra bygget åt Askersundsbostäder slut. Kanske det blir något annat bygge vad det lider. Var vet jag?

Det återstår en del markarbeten vid den gamla skolan. Vidare ska det byggas en cykelbod. Nästa bygge på Norra Bergen för bostadsbolaget är att göra lägenheter i Vattentornet. Ännu är inte det bygget upphandlat vad jag förstår. ÅV-BYGG i Åsbro har stått för ombyggnaden av Samrealskolan.

Askersundsförfattaren Hans Andersson har gett ut fyra barnböcker och har nu också gett ut en deckare. Trots det är inte så känd för askersundarna.

-Jag vill ändå kalla mej Askersundsförfattare. Jag har bott 17 år i kommunen, betonar han.

Barnböckerna handlar om Egon och Filippa. Deckaren heter ”Fotografen”. Erfarenheten för att skriva deckare har han med sig från sitt gamla jobb som socialarbetare och arbeten med krogar.

Egon och Filippa  och julen

Egon och Filippa  och Tiggaren

-På sjuttiotalet utbildade jag mig till socionom och arbetade sen cirka 10 år med akut socialt arbete på socialjouren. Fick efter det ansvar för utredning och tillsyn om serveringstillstånd. Fick förmånen att arbeta på Länsstyrelsen i början på 90-talet med utredning och tillsyn av serveringstillstånd.

-Kommunerna övertog tillståndsgivning 1995 och jag var åter anställd i kommunen. Efter en tid med arbete med tillsyn och tillståndsgivning tyckte någon att deras framtid som krögare var hotad så jag utsattes för två mordhot under sex månader. Jag valde att avsluta mitt arbete för min och mina närmastes bästa. Istället startade jag Niagara Utbildning som bedrev utbildning, handledning och utredning för kommunerna i över 20 år, berättar Hans

När Hans blev pensionär kändes det lite tomt.

-Jag började så smått längta tillbaka till skrivbordet. Började på skoj skriva om en äldre herre som hette Egon och kände att jag hade lätt för att berätta historier. Började med en roman som jag låtit vila och började istället skriva för barn.

-Skrev en berättelse om ”Egon och Filippa och Tiggaren” eftersom jag läst om att det fanns politiker som ville förbjuda tiggare.  Till julen blev det en julsaga, fyllde på med en saga om trollen och avslutade med Egon och Filippa och döden.

-Det är spännande att försöka sig på resan att försöka bli författare. Jag skriver i första hand för min egen tillfredställelse och mitt behov att låta fantasin flöda.

Olle Roos har illustrerat Hans böcker. Olle har varit professionell illustratör  men  är sedan några tillbaka pensionär.

Snart är det inflyttningsdags i nya lägenheterna vid  gamla Samrealskolan.  Det kommer att ske den närmaste veckan för de första hyresgästerna. När jag var där  i veckan jobbade byggarna hårt  både in-och utvändigt. Blanda annat med  balkonger ut  mot Vattentornet.  Här  kommer  några bilder  från  vecka 49.

Postad av Ove Danielssonlör, november 28, 2020 14:45:36

På gården där jag bor vid Stöökagatan i Askersund , hade under  många år skomakare Bernhard Andersson sin verksamhet.  Det lilla verkstadshuset finns kvar och jag ser det från mitt rumsfönster när jag sitter och skriver. En påminnelse varje dag om en svinnen tid då det inte behövdes så stora lokaler för att jobba ihop till levebrödet.  I dag är Bernhards verkstad förråd till lägenheten intill.  Några har undrat över hur han fick plats i sin lilla verkstad. Något som jag aldrig tänkte på när jag lämnade skor för lagning hos Bernhard. Bloggen handlar om Bernhard och hur han tänkte. Ägare till gården i dag är Askersundsbostäder.

En gång i tiden fanns det ett stort antal skomakare i stan. Många hette Fagerberg och Lundstedt.  Bernhard var gift med en kvinna som var född Fagerberg så allt hänger ihop. Svågrarna Viktor och Sigfrid lärde också upp Bernhard i skomakaryrket.  Bernhard bodde i ett hus strax intill sin verkstad där Skolmuseet fanns en gång. Han hade nära till jobbet om man säger så. I dag är byggnaden omgjord till lägenhet igen.

Bernhard stängde sin verkstad 1967. Då hade han varit skomakare i 42 år. Vid det tillfället var han stans ende skomakare fyllda 70.  Senare kom skomakare Leijon och efter honom vännen Ingvar Nordgren. Han hade växlat om från kontorist till skomakare. I dag är det Kajsa Caris -Ekefall, som håller Askersunds långa skomakartraditioner uppe.

Bernhard sålde sin verkstad för några hundralappar.

-Jag har min pension och så får jag lite pengar från ATP-fonden, så nog klarar jag mej, förklarade Bernhard nöjt i en avskedsintervju.

År 1908 kom Bernhard till Askersund från Hammar. Efter olika jobb blev han så skomakare. Var man gift med en Fagerberg så var det skomakaryrket som gällde.

-Man får inte jobba efter årstiderna precis. Kundernas intresse går första även om sommarsolen lockar till små utflykter på mopeden. Under sommaren finns det jobb för tv-tre skomakare men vinterhalvåret är det sämre ställt, berättade Bernhard, med utsikt från sitt lilla fönster ut mot Stöökagatan.

-Genom mitt fönster ser jag askersundarna passera revy. Jag kan följa livet i den lilla staden. Vid mitt skomakarbord har gubbarna suttit i skymningen för att prata om det som sker i det som synes ske. Så det blir aldrig långsamt för min del, konstaterade Bernhard i tidningsintervjun.

Bernhard menade redan 1967 att skomakaryrket var dömt att försvinna. Kajsa är i dag ett undantag i Askersund.

-Många av stadens borgare har genom åren lagat sina skor hos mej, berättade Bernhard, medan han talade sig varm för en pris snus.

-Snus stärker och piggar upp. Nu har ju ungdomen tagit efter oss gubbar, konstaterade Bernhard, som var något av skomakaryrkes filosof.

Skomakare Anderssons gladaste och ljusaste upplevelser var en sväng med sin kära moped. Och det fortsatte han med så länge han kunde.  Det här var lite om en skomakare som fanns i sin lilla verkstad vid Stöökagatan.