Kategori: Patriks tavlor

Sundsbrogatan på 40-talet. Snökaos är nog lämpligt yttryck för den här gamla bilden

Dags att slakta julgrisen. En bild från Tived med David Johansson som slaktare.
Bild från Linus arkiv. Slakten skedde ganska tidigt på hösten som synes på bilden.

För ett antal år sedan bestämde sig de styrande i Askersund för att det skulle bli ordning och reda på skyltningen i stadskärnan. Inspirationskälla var den vackra staden Lund. Där fanns ett skyltprogram som stadens näringsidkare och fastighetsägare följde. Till punkt och pricka. Politikerna i Askersund ville ha samma ordning, men så långt nådde man aldrig. Skyltprogrammet kan betraktas som riktlinjer vid handläggning av skyltärenden.

Så här kunde det se ut i Askersund förr i tiden. Skyltarna hade olika modeller

När frågan var uppe på tapeten var det många som vill få bort skrivningen riktlinjer. Samma visa är det med Bevarandeplanen. Men dåvarande byggnadsnämnden hade ändå kontroll på det hela, så askersundarna skulle inte vara särskilt oroliga för att det ska dyka upp blinkande skyltar i stadskärnan.

Askersunds stadskärna är av riksintresse för kulturmiljövård. Sedan 1993 finns ett bevarandeprogram för att säkerställa detta riksintresse. Vid den här tiden fanns det ett antal skräckskyltar i centrum. Det kommunen kunde göra vid det tillfället var att
vädja till näringsidkarna att de skulle ersätta de färgrika skyltarna allt eftersom med mera passande reklam , till glädje både för askersundare och besökare. Det finns också inskrivet i programmet. Och det har blivit bättre . Tidigare fanns det
stora färgsprakande skyltar som förstörde trähuset fasader. Och torgbilden.

Storgatan för ett antal år sedan. Be-Ge:s till vänster på bilden vid klockan har sina skyltar kvar.

Storgatan december 2024.

Principen för skyltprogrammet var enkla och klara regler. Bland annat finns det inskrivet att skyltarna till färg och form skulle vara underordnade hus och gatumiljö. Onödig upprepning av budskapet tillåts inte heller. Vet inte riktigt hur man tänkte när det gäller det gamla stationshuset. Rikstäckande skyltprogram accepteras inte utan bearbetning. Den som vill sätta upp en skylt måste först begära bygglov. I det
läget kan byggnadsnämnden styra det hela. Visst kan det bli en del bråk. Minns
en pizzeriaägare för en del år sedan som inte vara nöjd med kommunens beslut.
Pizzeriägaren överklagade beslutet men fick ge sig för kommunens åsikter om
skyltar.

Vet inte hur det är i dag, men under en period skulle alla näringsidkare i centrum ha hängande skyltar. Det finns en uppsjö sådana i dag i centrala Askersund. Själv tycker jag det lite tråkigt med bara sådana skyltar. Så var det inte om man tittar på gamla
bilder. Variationer är alltid att föredra. Det gäller i alla sammanhang.

Något som slår mej på gamla bilder är att de flesta affärsingångarna i Askersund låg i hörnen på husen. Har inte kläm på varför det är så, men det måste ha varit något byggnadstekniskt. Några finns kvar, men vid nybyggen ligger inte ingångarna på det sättet.

En som värnat om äldre neonskyltar är Claes på Galfa. Han har tagit han om skyltar från butiker som annars skulle gå till skrot. Clas har också sett till att skyltarna lyser. Säkert ha det kostat en del, men han har tyckt det varit viktigt. Heder åt honom.

Claes på Galfa har tagit hand om äldre skyltar.

Torstens julskyltning 1956. Butiken låg vid Storgatan där blomsteraffären ligger i dag.

En 50-talsbild från torget i Askersund

Politiker säger ofta att de ska vända på varje sten för att komma tillrätta med problemen. Det behöver inte Anton Sööder från Motala göra. Anton gör rätt redan från början. Han stenlägger just nu Stöökagatan i Askersund. Gatan där jag bor. Anton vet vilken sten han ska ta varje gång för att det ska bli bra när han lägger sitt mönster. Och det blir snyggt. Är imponerad av Antons arbete som måste vara tufft. Ligga hela dagarna på knä och knacka sten. Men han klagar inte. Anton har sällskap av ytterligare några stensättare.

Stensättare Anton Sööder blev inte imponerad av min stensättarkonst. Han jobbar just nu på Stöökagatan. Jag bor på gården innanför det gula huset i bakgrunden.

Provade att sätta några stenar när jag ändå gick förbi. Jag bor ju vid gatan. Vill ju göra lite av avtryck. Kommer att kasta en blick på just de stenarna när jag går fram på gatan och ska köpa bröd i butiken där mitt barnbarn Edit är bagare. Problemet är att nästan alla gatstenar ser likadana ut.

Kan nämna också att två av Sveriges mest berömda stensättare var boxarna Ingemar Johansson och Harry Persson. Ingemar sa ofta att han lade grunden för sin styrka i sin ungdom som stensättare. Det kanske var stensättning man skulle ha satsat på…

Boxaren Ingemar Johansson lade grunden för sin vassa höger som stensättare i sin ungdom.

Många gånger har jag fått frågan om jag inte kan skriva om Birger ”Tjommen” Andersson. Han var en mycket välbekant person och ett original i Askersund. Och folk glömmer inte sina original. Vi får se när jag själv slänger in handduken för gott. Birger och jag kände varandra väl.

Birger var 74 år när han avled 1974. Han var döpt till Karl Birger Verner och kom från en mycket fin släkt, med kända namn som Samzelius och Schultz. Själv hade jag daglig kontakt med Birger under fem-sex år, som anställd vid Slakteriföreningen. Birger och jag höll till i samma hus.

Han var lite gårdskarl och skötte eldningen åt fastighetsägare Lönn. När det
var som kallast sov han också över i pannrummet och det var väl inte mycket att
säga om det. Säkert var det bättre än att gå hem till något kallt rum. Många
tyckte naturligtvis att det var märkligt med Birger levnadssätt. Men inte han
själv. Och själv hade jag inga synpunkter på Birgers sätt att leva efter alla
samtal med honom. Man väljer sina liv så gott det går.

I sin ungdom hade han varit ett snobbigt affärsbiträde. Vad som hände sedan finns det massor av teorier och rykten om. Men ingen vet. Och han berättade aldrig det för mej. Många tyckte synd om honom och skänkte kläder. Enligt säkra källor hade han kläder som kunde ha räckt till att öppna en butik. Själv log han bara åt det hela. Birger klagade aldrig på samhället. Han verkade rätt nöjd med sitt att leva. Det var
mesta andra som tyckte synd om honom.

Birger i sin ungdom.

Varje dag träffade jag Birger i pannrummet, ofta med en tidning. Han lästa noga igenom de tidningar som hyresgästerna i huset kastade. På det viset var han insatt i det mesta som hände i samhället. Han var en klok karl trots sitt udda levnadssätt. När jag kom visste Birger att jag hade med mej lite mat. På mitt jobb fanns alltid ”bitar” från korv och annan smörgåsmat som jag höll undan till Birger. Minns att det
sprack en ärtkorv på tre kilo vid ett tillfälle, som jag lämnade över till Birger. Tror till och med att det var en torsdag. Han blev mycket glad över den godbiten, som han åt kall med mycket god aptit.

Birger tyckte också om pilsner. Och ibland blev det för många, men han var aldrig otrevlig. Jag bad honom många gånger att inte komma in i affären och fråga efter mej på lördagar när det var fullt av folk, men det glömde han efter några pilsner. Inte för att jag skämdes för honom, men det var mer andra som hade synpunkter. ”Är Ove här ropade han ut över lokalen”. Tror inte min chef gillade det något vidare och
heller inte alla tanter som skulle handla. För det var tanter som handlade på
den tiden. Mina leveranser till Birger gick genom källarutrymmet. Det hade vi
enats om. Men det var inte alltid så lätt att komma ihåg för Birger. Och jag
stal inte några måltider till Birger från firman. Alla konservburkar han fick av
mej hade jag tjänat ihop pengar till själv. Vill inte skryta med att jag är någon särskilt fin människa, men har man vänner så har man. Även om folk kallar vännen för ”Tjommen”. Och vem vet, man kan själv hamna i samma situation. Det är tillfälligheter som ofta avgör ens liv. Så har det varit för mej och så var det för Birger.

Vid ett tillfälle på 50-talet var det en filminspelning i trakterna runt Askersund. Filmbolaget sökte statister och Birger anmälde sig. Filmbolaget bjöd på mat och kaffe. Statisterna fick också en slant. Birgers roll blev att spela en drucken vedhuggare. Tyvärr gick han in lite för hårt i rollen, så det blev inte så många filmdagar.

Birger skulle vara statist när filmen ”Häxan” spelades in i Askersund på 50-talet. Karriären blev dock kort. Han skulle spela en ”törstig” vedhuggare. Han tog sin roll lite för allvarligt.

Ibland lånade Birger några kronor till en ”dricka” som han sa. Han kom alltid tillbaka med pengarna. Men tiggde han pengar, som hände ibland, var det upp till mej. Birger höll isär lån och tiggeri.

Mot slutet av sin levnad bodde han i ett hus på Norra Bergen strax intill Vattentornet. Naturligtvis fick huset namnet ”Tjommebo”. I slutet av sin livsvandring berättade han för mej att han hade fått ”något skit i halsen” och hade svårt att äta. Han förstod
inte vad det kunde vara. Det var ingen riktigt förkylning. Birger dog i cancer
den 10 september 74, men väldigt många pratar fortfarande om honom när gamla
Askersund kommer på tal.

Leif ”Linus” och Kjell Johansson har hjälpt till med bilder

IFK Askersunds tuffa bandyback, Gunnar Öhlin, blev mycket uppmärksammad på 50-talet efter en match mot Karlstad-Göta på gamla IP i Askersund. Fotograf Ahlstrand tog en bild på Gunnar när han försökte stoppa Roy Berglöf från att göra mål gen en hakning både med klubba och skridsko. Det hjälpte inte. Det blev mål och vinst för Göta med 3-1.Bilden fanns i en Amerikansk bildtidning under rubriken ”Svensk vintersport”. Samma bild prydde ett omslag i tidningen VI.

Pratade med Gunnar om bilden men han hade inte en aning om tacklingen. Han vill bara stoppa Berglöf från att göra mål. Gunnar var en spelare som motståndarna många gånger tyckte spelade för tufft. Men det egna laget gillade förstås att ha en spelare som inte vek undan.

IFK Askersund 1951. Stående fr.v: Affe Andersson, Hasse Bergsten, Sigge Fallgren, Bertil Klöven Johansson , Ingvar Ulvenheim och Karl-Ivan Appelgren.Knä.fr: Gunnar Öhöin, Bertil Karlsson, Per-Hugo Wahlfridsson, Karl-Erik Andersson, Ingemar Myggan Andersson.

Gunnar Öhlin

Gunnar som ung båtbyggare

Gunnar i sitt båtvarv i Hammar.

Gunnar finns inte i livet längre. Han var en vänlig man som inte gick att koppla ihop med hans tuffa spel. Gunnar var en mycket skicklig båtbyggare. Många av hans båtar gick på Vättern och gör det förmodligen fortfarande.

Gunnar  blev IFK trogen  i hela sina bandykarriär. Det fanns lockrop från andra klubbar. Men han hade sitt liv i Hammar strax söder  om Askersund, i IFK och i sitt båtvarv.

Pressmeddelande

Det är en  effektiv och klimatsmart matproduktion En matskog ska anläggas vid Stavahagen, i närheten av Hembygdsparken i Askersund. Skogen blir en av de första i sitt slag i Sverige och kommer att anläggas på kommunens mark. Anläggningen sker i samarbete med Freja Food Forest, Zinkgruvan Mining AB och Naturskyddsföreningen.

En matskog ska anläggas i närheten av Hembygdsgården i Askersund.

Matskogar är odlingar som efterliknar lövskogens bryn, där odlingen sker i olika nivåer från stora träd till markväxter. Främst odlas nötter, bär, fukt och sallader men även andra grödor. Det skapar ett effektivt, motståndskraftigt och produktivt matsystem utifrån behov och förutsättningar.

 – En matskog är ett bra alternativ till hur mark som inte används på annat sätt kan nyttjas till matproduktion som ger positiva effekter på klimatet, säger Stefan Fogelqvist från Freja Food Forest, som kommer att anlägga matskogen och sköta den tillsammans med Naturskyddsföreningen. –

– De gröna näringarna är viktiga i Askersunds kommun och det är spännande att kunna testa nya sätt att odla här i vår kommun. Dessutom är det här ett utmärkt exempel på samverkan, där flera aktörer är involverade och samarbetar, säger Sofia Fredriksson, näringslivs- och kommunikationschef i Askersunds kommun.

Matskogen vid Stavahagen kommer att anläggas norr om området med flerfamiljshus på Spelmansvägen, men inga högvuxna växter kommer att anläggas närmast bebyggelsen. En matskog fungerar också som ett klassrum som visar de ekologiska processerna som sker i en skog och konkretiserar dem för individer i olika åldrar och med olika erfarenheter.

 – Det krävs ett annat tankesätt, vi behöver även tillföra resurser till vår miljö, vi kan inte bara konsumera, säger Anders Blomgren från Naturskyddsföreningen i Askersund.

Den nya matskogen finansieras av Zinkgruvan Mining AB.

– Utvecklingen för den biologiska mångfalden i världen går i fel riktning och det kan få stora konsekvenser för tillgången till rent vatten, ren luft och mat. Därför är det viktigt att alla är med och bidrar till att vända utvecklingen. Zinkgruvan Mining har som mål att bidra till att öka den biologiska mångfalden i området där vi verkar. Vi ser det som ett stort plus att kunna göra en sådan här satsning tillsammans med flera lokala samarbetspartners, säger Monika Andersson, kommunikationschef på Zinkgruvan Mining AB.

Monika Andersson, kommunikationschef på Zinkgruvan Mining AB.

Anläggningen av den nya matskogen inleds i början av november. De tio första åren ska den skötas av Freja Food Forest och Naturskyddsföreningen, sedan tar Askersunds kommun över skötseln.

Trasiga bilar brukar vara ett elände, men hur underligt det en låter kan det också komma ut något positiv av det hela. Så har det varit i Askersund. År 1939 skrev redaktör Joel Haugard följande i sin lilla bok ” Promenader i liten stad” följande:

”Vi ämnar oss ta en liten titt på sommaren genom bilfönstret. Det är tidigt på morgonen en junidag –vår första semesterdag. Nu äntligen kommer hon! Jag ser henne i en spegel i ena bilhjulets stora nickelnav. Förseningen får sin förklaring. Hon debuterar i en ny dräkt i lysande marinblått, och en så kallad tamburinhatt, likaledes ny för dagen, befinner sig i glid ned mot hennes högra axel. Om ett par sekunder trampar en elegant sko av ljusgrått ödleskinn på bilens fotbräda, och jag trycker en liten hand, i vilket blodet slår som varma böljor. All väntan är glömd.”

Det är 85 år sedan Haugards lilla bok om promenader kom ut. Det kanske blir jubileumspromenader i år.

Tyvärr blev det ingen lyckad biltur. Och tur kanske var det. Bilen startade inte och istället fick de romantiska paret ta sig en liten promenad i Askersund. Hade bilen startat hade det inte blivit någon promenad och troligen inte heller någon bok. Enligt
författaren var batteriet slut. Fortfarande ordnar turistnäringen promenader i
Askersund med utgångspunkt ifrån Haugards lilla fina bok som på omslaget bär en
teckning av konstnären och särlingen Folke Dahlberg. Det är 85 år sedan boken om
promenader kom ut.

Händelsen inträffade förmodligen vid Storgatan. Alla städer med klass har en stor gata. I Askersund har Sundsbrogatan genom staden tagit över rollen som den stora gatan i Askersund. Annat var det förr. Det visar gamla bilder.

Sammanfattningsvis är det bara att konstatera att även gamla trasiga bilar kan leda till något gott. Även om det bara råkar vara ett trasigt batteri. Plockar också med några bilder och från Storgatan för att bloggläsare ska hitta den rätta stämningen. Några av bilderna kommer Leif Linus samling.