Det vackra kullerstenarna i centrala Askersund kan ha bättre saker på sig än stillastående bilar menar Naturskyddsföreningens jury. De har valt ut parkeringen på torget i Askersund och parkeringen på Stortorget i Örebro till två av de tio fulaste i Sverige. Men då ska man komma ihåg att centrala Askersund en gång i tiden var byggd för hästskjutsar. Bilparkering fanns inte med i planen på den tiden. Och det verkar inte helt lätt att byta från hästar till bilar så det blir bra.

Bilfritt torg på ett gammalt vykort

Brukar läsa gamla tidningar för att kolla lite hur politiker, planerare och folk i Askersund tänkte då. Hur blev det? Genomfördes planerna eller var det bara möten i onödan? Gamla tidningar är rena uppslagsverken. Där finns facit på de flesta kommunala beslut.

Tidningsrubrik .

Anders Foglanders bild på torget för några år sedan.

För 25 år sedan så arbetade något som hette generalplanskommittén med förändringar i centrala stan. Tidningen till de här uppgifterna är från 1969. Siktet var då inställt på att göra torget bilfritt från år 1990. En räkning av parkerade
bilar hade skett en vardagseftermiddag och då var 192 bilar parkerade i
centrala staden. Centrala staden var för kommittén i väster från Sundsgatan och
i öster Drottning Kristinas väg, i norr från Hospitalsgatan och i söder till
Norströmsgatan. Enligt framtidsberäkningarna skulle det behövas 715
parkeringsplatser 1990. Det här var innan förbifarten hade byggts. Alla trafik
gick genom staden.

Ett problem som politikerna och planerna brottades med var rundkörning runt torget. I förslaget ingick en breddning av Storgatan utmed torget. Vidare skulle det skapas gågator utmed norra och östra delen av torget. Sålunda ville kommittén omvandla Stöökagatan mellan Storgatan och Väderkvarnsgatan, en del av Sundsbrogatan och kvarteret Torgparken till gågator. Endast av transportteknisk art
skulle få bli kvar. Det skulle också innebära att taxistation som fanns på
torget måste flyttas. Förändringen var möjlig runt 1970 enligt kommittén.

Generalplanskommitténs ordförande vid den här tiden var P O Holländer. En av stadens ledande politiker. Kommittén tittade också på själva stadsmiljön. Vissa områden i centrala stan skulle inte rivas. Helhetsintrycket av äldre bebyggelse skulle
bevaras. Som exempel nämndes kvarteret Lokatten, mellan Hospitalsgatan och
Stöökagatan. Sundsgården och Hamnmagasinet ville man också slå vakt om. Landsantikvarie Gunnel Sylvan –Larsson hade hjälpt kommittén med en inventering av den äldre bebyggelsen för att allt skulle bli rätt.

Vad blev det då av alla planer? Det finns en del gågator, eller gårdsgator som det heter nu för tiden. Kvarteret Lokatten är välbevarat med Borgmästarhuset som exempel. Hamnmagasinet rustades , liksom som Sundsgården. En del av Stöökagatan har blivit gågata. Taxistationen flyttades. När det gäller det bilfria torget tvingades alla tänka om när handeln runt torget utvecklades. Något som jag själv kan sakna är en kiosk på torget som förr i tiden, eller är det bara nostalgi. Kiosken var en liten samlingspunkt för oss unga och askersundare en gång i tiden. ”Vi syns vid kiosken”, var en vanlig fras. I dag är det hamnområdet som gäller.

Kiosken på torget.

Leif Linus har hjälpt till med bilder från sitt
stora arkiv.

I kvarteret Lejonet utmed Lilla Bergsgatan fanns Lindströms bageri, senare KIA:s bageri som hade ”slankor” som specialitet. Det var ett sorts bröd som nästan alla askersundare köpte. Gammal som ung. Gamla askersundare minns säkert det goda brödet. Kopparslagare Widing fanns också inne på gården , liksom åkare Ernst Skoog. Det som ofta slår mej när man ser gamla bilder från gamla Askersund är alla skraltiga hus. Det fanns oftast inte pengar till underhåll. Husen är borta och stora delar av kvarteret har förvandlas till parkeringsplats.

En 50-talsbild

Kopparslagare Widing

Parkeringsplatser är viktiga, men de är inte vackra? Går det inte att göra det bästa för att det ska bli något sånär skapligt? Nu handlar allt om att det ska bli praktiskt. Det kanske går att kombinera det vackra med det praktiska? Parkeringen ett stenkast från centrum i korsningen Stöökagatan-Lilla Bergsgatan är ett bra exempel på en riktigt ful parkeringsplats. Kanske någon häck, plantering eller plank skulle lyfta den parkeringen. De finns de som vet mycket bättre än jag när det gäller planering, men det här är bara några förslag. Kan nämna att jag själv har bil så jag förstår att det måste finnas parkeringsplatser.

En anledning till att jag nämner just parkeringen i kvarteret Lejonet är min lilla bildserie om innergårdar på bloggen. Med hjälp av bilder från Leif Linus kan man se hur det såg ut en gång i tiden. Därmed inte sagt att allt gammalt går att bevara.

Lindströms bageri-senare KIA:s -på 40-talet

Lindströms bageri inne på gården

Biskopen och Åmmebergssonen ,Mikael Mogren, kommer till Askersund den 13 mars för att berätta om sitt Askersund , igår och idag. Han gör det i Sjöängens matsal i samband med Föreningen Gamla Askersunds årsmöte i matsalen. Lovar att det blir en intressant berättelse.

Under årens lopp har jag haft kontakt med sympatiska Mikael. Alltid trevligt. Jag har skrivit på bloggen tidigare om Mikael Mogren under rubriken ”Tre präster”. Då handlade det om tre blivande präster från Askersund . En unik händelse. Förutom Mikael , var det också Solveig Sandberg och Maria Agstam. Jag Vi har varit bekanta sedan han gick på Sjöängsskolan i Askersund på 80-talet. Han kom ibland in på redaktionen för att prata om byggnader, kultur och planer i största allmänhet. 1985 var han också med om att starta Föreningen Bevara Gamla Askersund (numera Föreningen Gamla Askersund).

Mikael fick Lions pris 1987 för sitt arbete i Föreningen Bevara Gamla Askersund.

Tillsammans med kompisen Magnus Hagberg (Karlsson) gjorde Mikael en en värvningskampanj för Askersundsföreningen 1987.

Mikael var otrolig kunnig trots sin ungdom. Han hade verkligen läst på. Jag blev mycket imponerad både av kunskaperna, men också av hans sätt att vara. Vänlig och omtänksam. Funderade många gånger över vad det skulle bli av den ”pojken”. Nu vet jag vad vad det blev.

För ett antal år sedan var det tre askersundare som skulle prästvigas. Förutom Mikael, också Maria Agstam och Solveig Sandberg.

”Tycker jag valt livet genom att bli präst. Som präst får jag träffa människor i livets olika skeden”, förklarade Mikael den gång.

2004 disputerade Mikael i kyrkovetenskap med doktorsavhandlingen ”Den romantiska kyrkan”. För ett antal år sedan gav han också ut samtalsboken ”Vem är du? tillsammans med gode vännen , muslimen Mohamed Omar.

Under många år återvände Mikael till sin hemkyrka i Hammar för att predika i samband med julottorna. Ofta samtalade vi med varandra några dagar före hans predikan. Ville gärna skriva om vad Mikael skulle ta upp i sin julpredikan. Intresset för det var stort och då inte bara bland trogna kyrkobesökare. Och Mikael berättade. Mikael skulle göra sitt praktikår i Södertäljetrakten , i ett betongområde med många invandrare. Och det var han mycket glad över.

”För mej är det en önskeplats med betong och folk från andra länder”, förklarade han.

När det gäller Föreningen Gamla Askersund , blev Mikael hedrad med Lionsstipendiet 1987 för sitt arbete i föreningen. Samma år gjorde också Mikael och kompisen Magnus Hagberg (då Karlsson) en värvningskampanj. Då hade föreningen 40 medlemmar. Grabbarna var inne hos mej och ville att jag skulle puffa för deras värvningsjobb. Och det gjorde jag. När det gäller kompisen Magnus kan jag nämna att även han haft framgångar i livet. För några år sedan utsågs han till chef och överintendent för Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet. Magnus blev också ett år utsedd till ”Årets västmanlänning”, efter sitt storartade arbete i Arboga och dess museum.

Mikael uppvaktade sin pappas faster , Alice Andersson, när fyllde 100.Hon var mycket stolt över Mikael.

Mikael kommenterat ibland mina bloggar och det är ju trevligt. Han om någon kan ju Askersunds historia.

Tiden med barnhem i Sverige är förbi. Och tur är det. Barnhemmen var ett nödvändigt ont på den tiden skulle jag tro. Barnen hade inte det minsta att säga till om, utan det var bara att acceptera vilket de ville eller inte. Hade barnen tur kom de hem till sina föräldrar igen. Om inte kom fosterhemsföräldrar till hemmen för att välja ut något ”trevligt” barn. Det var lite auktion över det hela.

En del hamnade i mycket bra hem som verkligen längtade efter ett barn. Dessvärre fanns hem som hämtade barn bara för pengarnas skull och inte hade den minsta känsla för barnet. Många barn for mycket illa. Det är helt klart. Lyssnade på Sommar där skådespelaren Morgan Alving berättade om sin barndom och alla upplevelser vid barnhem och om alla elaka fosterföräldrar. Till slut hamnade han hos en familj som verkligen ställde upp. Och det blev också en lycklig vändpunkt för honom.

Morgan Alving berättade att hans liv fram till för några år sedan bara handlade om att ta revansch för sin trassliga uppväxt och kampen mor alla elaka vuxna som han träffat. Men att ständigt vara ute efter revansch blir man ingen bra människa av. Det blev allt klarare för Morgan. Annars är det lätt att bli bitter och elak. Och det vill ingen vara. Har själv alltid sagt att man föds i den familj man gör och sedan får man göra det bästa av det. Ibland är inte förutsättningarna de bästa, men man kan inte gå och tänka på det i hela sitt liv. Då blir man olycklig. Jag vet.

I Åmmeberg fanns ett barnhem. Om det var bra eller dåligt vet jag inte. Men så mycket vet jag att barn vill vara med sina föräldrar om det går. Även om det kan vara trassligt. Hur barnhemmet i Åmmeberg fungerade vet jag inte. Har bara läst om att
barnavårdsinspektriser och andra ofta anmärkte på barnhemmet som låg i tegelbyggnaden strax bakom affären i Åmmeberg. Klagomålen handlade för det mesta om att lokalerna inte var nog moderna för verksamheten.

T

Tidningsklipp från 1947.

Hittade en artikel från 1947 då barnhemmet i Åmmeberg firade sitt 25-årsjubileum, och där fanns det lite fakta om varför barnen hamnade på barnhemmet i Åmmeberg. Har ibland funderat över varför. Åmmebergs sjukstuga-där barnhemmet inrymdes – byggdes redan på1880-talet.

Där fanns en stor övervåning som bara användes sporadiskt för epidemivård. På förslag av en provinsialläkare Hagstrand öppnade landstinget ett barnhem för friska barn från tuberkulösa hem. På 20-talet i fattig-Sverige för bostadsförhållande under all kritik. Många får illa och drabbades av TBC just på grund av undermåliga bostäder.

Åmmebergs barnhem 1929. Bilden kommer från Leif Linus stora arkiv

De första barnen kom till barnhemmet i Åmmeberg i juli 1922. Fram till jubileet 1947 hade 426 barn vårdats vid hemmet. Under ett år var det inte mindre än 186 barn på hemmet. Stället var opraktiskt och svårarbetat. Ledning för dricksvatten drogs in så sent som i mitten på 40-talet. Vatten fick hämtas från sjön. Det saknades också toaletter inne i byggnaden fram till mitten av 40-talet.

De flesta barnen kom från hem där någon i familjen hade tbc och därför inte kunde behålla barnen hemma. Många andra kom till Åmmeberg genom tragiska
omständigheter. Ofta kom barn till ogifta mödrar, som inte hade möjlighet att
behålla dem. Enligt referatet jag läst ”fanns det en tragedi bakom vartenda litet ansikte i hemmet”. I mitten på 40-talet blev arbetet vid barnhemmet mycket betungande eftersom antalet spädbarn ökade kraftigt i förhållande till äldre barn. Många som kom till barnhemmet Åmmeberg var mycket klena och svaga. Vid jubileet 1947 fanns det 21 barn inskrivna från 9 år ned till 2 månader. En av de äldre barnen hade varit där hela sitt liv. Alltså i 9 år.

Börje Sandelin har inte varit så uppmärksammad i sin hemstad som Folke Dahlberg och Hjalmar Trafvenfelt. Men han har i alla fall fått en gata döpt efter sig precis som de andra två. Alltid något. Vad det lider blir det säkert någon utställning även
om Sandelins konstnärskap.

Börje Sandelin konstnär.

Förr i tiden var det ganska vanligt att döpa gator efter personer som
gjort sig kända på ett eller annat sätt. Med det förkommer allt sälla nu för tiden att kommuner hedrar kända personer med ett gatunamn. Senast det hände i Askersund
var när konstnärerna Folke Dahlberg och Börje Sandelin hedrades med gator
ute på Hagaområdet. Frågan är om det blir något mer personnamn på gator i Askersund…

Folke Dahlberg konstnär och författare.

Hjalmar Trafvenfelt donerade många tavlor till Askersund stad.

Drottning Kristina som beviljade staden sina stadsrättigheter fick också en gata döpt efter sig. Drottning Kristinas väg i samband med stadens 300 -årsjubileum

IFK Askersunds förre ordförande Torsten Carlsson, fick också en gata döpt efter sig på en plats som ligger intill gamla idrottsplatsen. Bandyvägen var ett alternativ. Det var ju den sporten som satte Askersunds kommun på kartan över hela Sverige en gång i tiden. Men Torstens arbete lade grunden för det fina bandylaget.

Torsten Carlsson mångårig ordförande i IFK.

Läser ofta idag i tidningarna om att idrottslagen väljer sina lagkaptener. Det ser ut att vara väldigt viktigt att få en bra person som för spelarnas tala och har respekt hos ledningen. När jag spelade tänkt jag inte så mycket vem som var kapten. Ofta blev det en spelare som varit med länge. Ett hedersuppdrag. Inte så mycket mera.

Själv kom jag aldrig så långt trots att jag spelade i många år. Hade förmodligen inte den pondus som en kapten ska ha. På min tid var kaptens uppgift som vanligt att singla slant för matcherna och välja sida. Och sedan hurra för motståndarna efter matchen. Så gör man inte längre. Nu tar man varandra i hand och tackar för god match. Det är bra. Hurrandet vet jag inte vad det kom ifrån. Tänkte som Fridolf Rhudin i en sketch sa när de förlorat ”att de är så många så de kan hurra för sig själva”. Inte så sportsligt men ändå…

Tittade på gamla IFK-bilder.  Föreningen hade utsett två av sina stora stjärnor som lagkaptener. Karl-Erik Södergren i fotboll och Gunnar Carlsson i bandy. Lägger med några bilder.

Gunnar Carlsson som kapten i kvalmatch mot Västerstrand som IFK vann i slutet på 40-talet. IFK gick upp i Allsvenskan inte minst tack vare Gunnar.

Nicke och Gunnar

Gunnar Carlsson och Moggli Gustavsson i en kvalmatch mot Åtvidaberg på Gamla IP 1955.

Karl-Erik Södergren som kapten i fotboll.

Match mot Örebro SK. Karl-Erik Södergren och Gösta Lindh som kaptener. Plutt Larsson som domare.

Södergren nummer 10.

Rune Bergman kom till IFK Askersunds bandylag 1957 från Slottsbron. En fin förstärkning. En ung kämpaglad  och åkstark spelare som hade varit med i Ungdomslandslaget. Rune var också en som höjde stämningen i omklädningsrummet.

Anledningen till att han hamnade i IFK var att han gjorde lumpen i Karlsborg fem mil från Askersund. Det var närmare till träning och spel än till hemorten Slottsbron.

Även om Rune var duktig i bandy så blev han mest känd som basist i Sven-Ingvars åren 1958-1969. Karl Rune Bergman, var född 1937 i Slottsbron, och avled 2012 i Stockholm. Bergman var syssling till Sven-Ingvars grundare och trumslagare Sven Svärd. När Sven-Ingvars behövde en basist blev Rune Bergman medlem i gruppen.

Rune hamnade som vakt i Askersund under övning. IFK:s Håkan Persson dök för en pratstund.

IFK bandy 1957. Stående fr.v: KI Appelgren, Garvis Gustafsson, Svante Eriksson, Elis Karlsson, Alf Andersson, Gunnar Carlsson, Hilding Hanell och Ingvar Ulvenheim. Knästående: Rune Bergman, KE Hagman, KE Edvardsson, Gunnar Öhlin, Hasse Säw.

Själv hade jag kontakt med Rune några år innan han dog. Det handlade då om ett IFK-jubileum. Livet hade farit hårt fram med honom. Vi pratade med varandra i telefon. Han mindes tiden i IFK med stor glädje och nämnde en massa namn från Askersundstiden. Han ville också ha en lagbild från den tiden att sätta upp på väggen i sitt boende. Och det fick han.

Bankkamrer Sten Haglind byggde huset vid södra infarten till Askersund i gammal herrgårdsstil i  på 60-talet. Venus choklad fanns i byggnaden under ett antal år. I dag har verksamheten lagds ner. Bankkamreren som inte längre finns i livet hade helt andra planer för byggnaden som han ritade själv. Han byggde huset för att skänka bort det till Askersunds stadsförsamling.  Stensgården blev namnet på byggnaden.

Haglind tankar var att huset skulle användas högtidliga och frireligiösa sammankomster. Drivfjädern till husbygget var Haglinds stora samling av antikviteter. Under många år hade han samlat på sig antika möbler, skåp, kristallkronor och konstverk. Han bodde själv med alla sina konstskatter i en äldre byggnad som revs för att ge plats för den byggnad som står där i dag. ”Gröna Byggnaden” var namnet på det gamla trähuset som revs.

”Gröna Byggnaden” som revs för att ge  plats för bankkamrer Haglinds bygge. Kamreren bodde i huset innan nybygget.

På den tiden betraktades bankkamrerens hus som ett av länets mest originella hus. Han hade ritat det själv men det blev ett otaliga ändringar innan ritningarna  blev godkända. Det nya huset ligger också lite längre in på tomten än det gamla huset. Bröderna Pettersson från Tiveden byggde, och bröderna Lundfeldt , svarade  för putsningen av huset . Det nyuppförda bostadshus med rundbågar och hallfönster som såg ut som gluggarna på ett gammalt slott. Huset skulle stilenligt matcha Askersunds Landskyrka.

Men det var inte helt lätt för Haglind att få bygglov för sitt drömhus av kommunen. Första hade han problem med att få köpa marken av kommunen. Sedan vill de styrande att Haglind skulle donera huset till kommunen och inte till församlingen. Till slut sa länsarkitekten ja till bygget.

Sten Haglind testamenterade huset med alla antikviteter till församlingsstiftelsen, men det vill inte ta emot donationen. Värdet på donationen låg runt 300 000 kronor. Testamentet var skrivit i detalj. Inte några föremål fick röras utan huset skulle brukas med inventarierna i oförändrat skick. Förbehållen i testamentet gjorde att församlingen inte kunde bruka fastigheten. Förbehållet var att inga inventarier fick tas bort eller säljas. En skuld på omkring 70 000 kronor fanns i dödsboet. Då man inte fick sälja några av inventarier ansåg församlingen att det inte gick att ta emot donationen. Sedan Haglind avled  har huset bytt  ägare och användningsområde  några gånger.

Huset med inventarier övergick till syskonbarnen. Värdet på huset vid den tiden var cirka 150 000  kronor. Sten Haglind avled  1969 då 73  år gammal.

”Välkommen till Askersund! Här finns en skuta som gått på grund.” Så löd ett förslag på turistinformation från signaturen ”Han med örat” i mitten på 50-talet. Förslaget fick aldrig något gehör bland de styrande utan hamnade i papperskorgen. En del tyckte till och med att det var
ett oförskämt förslag. I dag kanske det hade varit möjligt när man läser kommunernas olika märkliga slogans för att locka turister.

Bakom förslaget fanns det en verklighet. En gammal fiskeskuta blev faktiskt ett udda inslag i Askersunds stadsbild under 1950-talet. Visst har det funnits farkoster i Askersunds hamn, men sällan har någon skuta blivit så omtalad och beskådad som Ronny. Men så gick också farkosten med alla rätta också under namnet ”skräckskutan”.
Många besökte hamnen bara för att se om skutan flöt eller låg på botten. Bara det var spännande. Man visste aldrig hur det låg till. Minns bara som grabb att vi kollade dagsläget på skutan. Låg den på botten var det en verklig höjdare. Sådana var vi.

”Skräckskutan” var en gåta för kommunen och ansvariga för hamnen. Båten kom till Askersunds hamn 1953, och låg förtöjd där snäckbåten ligger i dag. Just den hamnplatsen har inte båtägare haft särskilt
mycket tur med. Även snäckbåten . Trots att hamnavgiften där ”skräckskutan” låg var mycket human, uteblev betalningarna, till hamnfogde Sigge Karlssons förtret. Enligt uppgift som Sigge fick in bodde ägaren i Vretstorp en tid, men flyttade sedan till från orten utan att ge sig till känna. Tanken var förmodligen att göra en trevlig husbåt av Ronny, men så långt kom aldrig ägaren. Riggen och masten var helt uppruttna. Under däck var tillståndet inte bättre.

Ibland såg det ut så här

Dörrarna till kojerna var olåsta. Enligt uppgift användes de flitigt av unga par som inte hade något eget krypin att vänslas i. ”Skräckskutan” hade troligen varit en fiskebåt i sin ungdom. Några i Askersund tog senare över båten och försökte rusta upp den. Det blev några turer vad jag minns. Men förfallet hade gått för långt.

Minns också ett annat fartyg som skulle gå med passagerare från Askersunds hamn, men som aldrig lyckades om man säger så. Besättning var inte tillräckligt trimmad för att styra en större
båt. Det har berättats att båten gick på grund vid Klockarholmen strax intill hamnen redan vid den första provturen. När båten var tillbaka i hamnen igen fanns det några oförskämda ynglingar som frågade besättningen om det inte fanns några
längre turer. Det var en fråga som inte gick hem hos manskapet.

På 50-talet inhandlade ägarna till Askersundsverken, familjen Franzén, en lastbil av kolossalformat för frakt av oljefat ut i Sverige. Bilen med det långa släpet meter var på den tiden Sveriges längsta  bil ,32 meter. Den väckte stor sensation. Tidningarna skrev spaltmeter om fordonet.

Det finns askersundare som inte glömt bilen. Och det är inte så konstigt. Nästan halva Askersund jobbade på Askersundsverken. Har inte personerna jobbat där själva så är det alltid någon släkting som gjutit pannor eller pressat oljefat på gamla verket.

Anledningen till att Franzéns köpte jättebilen var att järnvägen från Askersund lades ner. En bil som kunde lasta lika mycket som en järnvägsvagn eller mera var en nödvändighet.

John-Axel Franzén hade bott och jobbat i Tyskland. Han hade sett stora lastbilar rulla fram på de tyska vägarna. Han tog också fram en ritning på hur bilen skulle se ut. Och var konstruerad.

Det blev en Volvo. Ryds i Virserum ställde iordning bilen. Volvon rullade sedan i tio år på de svenska vägarna. Nu finns varken Askersundsverken eller bilen kvar i stan. Fabriksområdet används idag till bostadsrätter.