Politiker säger ofta att de ska vända på varje sten för att komma tillrätta med problemen. Det behöver inte Anton Sööder från Motala göra. Anton gör rätt redan från början. Han stenlägger just nu Stöökagatan i Askersund. Gatan där jag bor. Anton vet vilken sten han ska ta varje gång för att det ska bli bra när han lägger sitt mönster. Och det blir snyggt. Är imponerad av Antons arbete som måste vara tufft. Ligga hela dagarna på knä och knacka sten. Men han klagar inte. Anton har sällskap av ytterligare några stensättare.
Stensättare Anton Sööder blev inte imponerad av min stensättarkonst. Han jobbar just nu på Stöökagatan. Jag bor på gården innanför det gula huset i bakgrunden.
Provade att sätta några stenar när jag ändå gick förbi. Jag bor ju vid gatan. Vill ju göra lite av avtryck. Kommer att kasta en blick på just de stenarna när jag går fram på gatan och ska köpa bröd i butiken där mitt barnbarn Edit är bagare. Problemet är att nästan alla gatstenar ser likadana ut.
Kan nämna också att två av Sveriges mest berömda stensättare var boxarna Ingemar Johansson och Harry Persson. Ingemar sa ofta att han lade grunden för sin styrka i sin ungdom som stensättare. Det kanske var stensättning man skulle ha satsat på…
Boxaren Ingemar Johansson lade grunden för sin vassa höger som stensättare i sin ungdom.
Många gånger har jag fått frågan om jag inte kan skriva om Birger ”Tjommen” Andersson. Han var en mycket välbekant person och ett original i Askersund. Och folk glömmer inte sina original. Vi får se när jag själv slänger in handduken för gott. Birger och jag kände varandra väl.
Birger var 74 år när han avled 1974. Han var döpt till Karl Birger Verner och kom från en mycket fin släkt, med kända namn som Samzelius och Schultz. Själv hade jag daglig kontakt med Birger under fem-sex år, som anställd vid Slakteriföreningen. Birger och jag höll till i samma hus.
Han var lite gårdskarl och skötte eldningen åt fastighetsägare Lönn. När det var som kallast sov han också över i pannrummet och det var väl inte mycket att säga om det. Säkert var det bättre än att gå hem till något kallt rum. Många tyckte naturligtvis att det var märkligt med Birger levnadssätt. Men inte han själv. Och själv hade jag inga synpunkter på Birgers sätt att leva efter alla samtal med honom. Man väljer sina liv så gott det går.
I sin ungdom hade han varit ett snobbigt affärsbiträde. Vad som hände sedan finns det massor av teorier och rykten om. Men ingen vet. Och han berättade aldrig det för mej. Många tyckte synd om honom och skänkte kläder. Enligt säkra källor hade han kläder som kunde ha räckt till att öppna en butik. Själv log han bara åt det hela. Birger klagade aldrig på samhället. Han verkade rätt nöjd med sitt att leva. Det var mesta andra som tyckte synd om honom.
Birger i sin ungdom.
Varje dag träffade jag Birger i pannrummet, ofta med en tidning. Han lästa noga igenom de tidningar som hyresgästerna i huset kastade. På det viset var han insatt i det mesta som hände i samhället. Han var en klok karl trots sitt udda levnadssätt. När jag kom visste Birger att jag hade med mej lite mat. På mitt jobb fanns alltid ”bitar” från korv och annan smörgåsmat som jag höll undan till Birger. Minns att det sprack en ärtkorv på tre kilo vid ett tillfälle, som jag lämnade över till Birger. Tror till och med att det var en torsdag. Han blev mycket glad över den godbiten, som han åt kall med mycket god aptit.
Birger tyckte också om pilsner. Och ibland blev det för många, men han var aldrig otrevlig. Jag bad honom många gånger att inte komma in i affären och fråga efter mej på lördagar när det var fullt av folk, men det glömde han efter några pilsner. Inte för att jag skämdes för honom, men det var mer andra som hade synpunkter. ”Är Ove här ropade han ut över lokalen”. Tror inte min chef gillade det något vidare och heller inte alla tanter som skulle handla. För det var tanter som handlade på den tiden. Mina leveranser till Birger gick genom källarutrymmet. Det hade vi enats om. Men det var inte alltid så lätt att komma ihåg för Birger. Och jag stal inte några måltider till Birger från firman. Alla konservburkar han fick av mej hade jag tjänat ihop pengar till själv. Vill inte skryta med att jag är någon särskilt fin människa, men har man vänner så har man. Även om folk kallar vännen för ”Tjommen”. Och vem vet, man kan själv hamna i samma situation. Det är tillfälligheter som ofta avgör ens liv. Så har det varit för mej och så var det för Birger.
Vid ett tillfälle på 50-talet var det en filminspelning i trakterna runt Askersund. Filmbolaget sökte statister och Birger anmälde sig. Filmbolaget bjöd på mat och kaffe. Statisterna fick också en slant. Birgers roll blev att spela en drucken vedhuggare. Tyvärr gick han in lite för hårt i rollen, så det blev inte så många filmdagar.
Birger skulle vara statist när filmen ”Häxan” spelades in i Askersund på 50-talet. Karriären blev dock kort. Han skulle spela en ”törstig” vedhuggare. Han tog sin roll lite för allvarligt.
Ibland lånade Birger några kronor till en ”dricka” som han sa. Han kom alltid tillbaka med pengarna. Men tiggde han pengar, som hände ibland, var det upp till mej. Birger höll isär lån och tiggeri.
Mot slutet av sin levnad bodde han i ett hus på Norra Bergen strax intill Vattentornet. Naturligtvis fick huset namnet ”Tjommebo”. I slutet av sin livsvandring berättade han för mej att han hade fått ”något skit i halsen” och hade svårt att äta. Han förstod inte vad det kunde vara. Det var ingen riktigt förkylning. Birger dog i cancer den 10 september 74, men väldigt många pratar fortfarande om honom när gamla Askersund kommer på tal.
Leif ”Linus” och Kjell Johansson har hjälpt till med bilder
IFK Askersunds tuffa bandyback, Gunnar Öhlin, blev mycket uppmärksammad på 50-talet efter en match mot Karlstad-Göta på gamla IP i Askersund. Fotograf Ahlstrand tog en bild på Gunnar när han försökte stoppa Roy Berglöf från att göra mål gen en hakning både med klubba och skridsko. Det hjälpte inte. Det blev mål och vinst för Göta med 3-1.Bilden fanns i en Amerikansk bildtidning under rubriken ”Svensk vintersport”. Samma bild prydde ett omslag i tidningen VI.
Pratade med Gunnar om bilden men han hade inte en aning om tacklingen. Han vill bara stoppa Berglöf från att göra mål. Gunnar var en spelare som motståndarna många gånger tyckte spelade för tufft. Men det egna laget gillade förstås att ha en spelare som inte vek undan.
Gunnar finns inte i livet längre. Han var en vänlig man som inte gick att koppla ihop med hans tuffa spel. Gunnar var en mycket skicklig båtbyggare. Många av hans båtar gick på Vättern och gör det förmodligen fortfarande.
Gunnar blev IFK trogen i hela sina bandykarriär. Det fanns lockrop från andra klubbar. Men han hade sitt liv i Hammar strax söder om Askersund, i IFK och i sitt båtvarv.
Det är en effektiv och klimatsmart matproduktion En matskog ska anläggas vid Stavahagen, i närheten av Hembygdsparken i Askersund. Skogen blir en av de första i sitt slag i Sverige och kommer att anläggas på kommunens mark. Anläggningen sker i samarbete med Freja Food Forest, Zinkgruvan Mining AB och Naturskyddsföreningen.
En matskog ska anläggas i närheten av Hembygdsgården i Askersund.
Matskogar är odlingar som efterliknar lövskogens bryn, där odlingen sker i olika nivåer från stora träd till markväxter. Främst odlas nötter, bär, fukt och sallader men även andra grödor. Det skapar ett effektivt, motståndskraftigt och produktivt matsystem utifrån behov och förutsättningar.
– En matskog är ett bra alternativ till hur mark som inte används på annat sätt kan nyttjas till matproduktion som ger positiva effekter på klimatet, säger Stefan Fogelqvist från Freja Food Forest, som kommer att anlägga matskogen och sköta den tillsammans med Naturskyddsföreningen. –
– De gröna näringarna är viktiga i Askersunds kommun och det är spännande att kunna testa nya sätt att odla här i vår kommun. Dessutom är det här ett utmärkt exempel på samverkan, där flera aktörer är involverade och samarbetar, säger Sofia Fredriksson, näringslivs- och kommunikationschef i Askersunds kommun.
Matskogen vid Stavahagen kommer att anläggas norr om området med flerfamiljshus på Spelmansvägen, men inga högvuxna växter kommer att anläggas närmast bebyggelsen. En matskog fungerar också som ett klassrum som visar de ekologiska processerna som sker i en skog och konkretiserar dem för individer i olika åldrar och med olika erfarenheter.
– Det krävs ett annat tankesätt, vi behöver även tillföra resurser till vår miljö, vi kan inte bara konsumera, säger Anders Blomgren från Naturskyddsföreningen i Askersund.
Den nya matskogen finansieras av Zinkgruvan Mining AB.
– Utvecklingen för den biologiska mångfalden i världen går i fel riktning och det kan få stora konsekvenser för tillgången till rent vatten, ren luft och mat. Därför är det viktigt att alla är med och bidrar till att vända utvecklingen. Zinkgruvan Mining har som mål att bidra till att öka den biologiska mångfalden i området där vi verkar. Vi ser det som ett stort plus att kunna göra en sådan här satsning tillsammans med flera lokala samarbetspartners, säger Monika Andersson, kommunikationschef på Zinkgruvan Mining AB.
Monika Andersson, kommunikationschef på Zinkgruvan Mining AB.
Anläggningen av den nya matskogen inleds i början av november. De tio första åren ska den skötas av Freja Food Forest och Naturskyddsföreningen, sedan tar Askersunds kommun över skötseln.
Trasiga bilar brukar vara ett elände, men hur underligt det en låter kan det också komma ut något positiv av det hela. Så har det varit i Askersund. År 1939 skrev redaktör Joel Haugard följande i sin lilla bok ” Promenader i liten stad” följande:
”Vi ämnar oss ta en liten titt på sommaren genom bilfönstret. Det är tidigt på morgonen en junidag –vår första semesterdag. Nu äntligen kommer hon! Jag ser henne i en spegel i ena bilhjulets stora nickelnav. Förseningen får sin förklaring. Hon debuterar i en ny dräkt i lysande marinblått, och en så kallad tamburinhatt, likaledes ny för dagen, befinner sig i glid ned mot hennes högra axel. Om ett par sekunder trampar en elegant sko av ljusgrått ödleskinn på bilens fotbräda, och jag trycker en liten hand, i vilket blodet slår som varma böljor. All väntan är glömd.”
Det är 85 år sedan Haugards lilla bok om promenader kom ut. Det kanske blir jubileumspromenader i år.
Tyvärr blev det ingen lyckad biltur. Och tur kanske var det. Bilen startade inte och istället fick de romantiska paret ta sig en liten promenad i Askersund. Hade bilen startat hade det inte blivit någon promenad och troligen inte heller någon bok. Enligt författaren var batteriet slut. Fortfarande ordnar turistnäringen promenader i Askersund med utgångspunkt ifrån Haugards lilla fina bok som på omslaget bär en teckning av konstnären och särlingen Folke Dahlberg. Det är 85 år sedan boken om promenader kom ut.
Händelsen inträffade förmodligen vid Storgatan. Alla städer med klass har en stor gata. I Askersund har Sundsbrogatan genom staden tagit över rollen som den stora gatan i Askersund. Annat var det förr. Det visar gamla bilder.
Sammanfattningsvis är det bara att konstatera att även gamla trasiga bilar kan leda till något gott. Även om det bara råkar vara ett trasigt batteri. Plockar också med några bilder och från Storgatan för att bloggläsare ska hitta den rätta stämningen. Några av bilderna kommer Leif Linus samling.
Några av IFK Askersunds bandyspelare fick större rubriker än andra, som Gunnar Carlsson, Södergren, Svante, och Edvardsson. En verklig kämpe och grovjobbare som Hasse Bergsten, fick oftast bara ett omnämnde. Han åkte upp och ned på planen hela matcherna. Och gjorde också en del mål. Hasse var en mycket bra skridskoåkare. Grunden för sin fina skridskoåkning lade han på Alsens is. När han började spela bandy var det Alsen som gällde för alla bandyspelare i Askersund. Det fanns ingen landbandybana. 1945 till den Allsvenska premiären spolades gamla IP:s gräsmatta upp för spel.
Hasse Bergsten IFK Askersund bandy Igelsjön
Hasse var en askersundsgrabb som kom med i A-laget tidigt och som stannade kvar i föreningen under hela hans långa karriär. Trots flera anbud från större klubbar. Han debuterade som 17-åring i Allsvenskan borta mot Slottsbron 1945. Det blev förlust med 9–0. Sedan blev han bofast i A-laget fram till och med 1956. Vid något tillfälle nämndes som landslagsman i ett tidningsreferat. En verklig trotjänare med klubbkänsla trots alla lockrop.
Hasse fick pris som bäste spelare i en match mot Hälleforsnäs. Prisutdelare Pelle Johansson.
Grunden för IFK:s stolta bandylag lades på Alsens is. Här är det Karl-Erik Södergren, Hasse och Elis Karlsson, på en träning.
Hasse i full fart mot Rune Kungsör. Vänskapsmatch på Igelsjön.
Hasse Bergsten IFK Askersund bandy debuterade i Allsvenska 1945
IFK klara för Allsvenska i mitten på 40-talet. Stånden fr.v: Svante Eriksson, Elis Karlsson, Hasse Bergsten, Karl-Erik Södergren, Gunnar Carlsson och Anders Sundén. Knästående fr.v: Sigge Fallgren, Karl-Erik Hagman, P O Nykvist , Karl-Erik Andersson och Ingvar Ulvenheim.
Gatstenen ska tillbaka till Stöökagatan mellan Stora-och Lilla Bergsgatan. Arbetet är i full gång med att riva bort asfalt. Gatstumpen kommer att bli en prydnad för kvarteret tycker jag. Men så bor jag också i kvarteret. Inom kort utökar också Borgmästarinnans café med försäljning av eget matbröd. I samma lokaler där Sams begravningsbyrå fanns en gång i tiden. Han skyltade med likkistor! Men nu blir det gott bröd istället. Barnbarnet Edit är anställd för att hålla i den delen. Och då vet jag att det blir bra. Har smakat hennes bröd många gånger.
Men det är inte första gången gatan grävs upp. Lägger med några bilder från 50-talet från den tiden då Hamn-Sigge var med och lastade sten på sin traktorkärra.
IFK Askersund hade förr en liten anslagstavla på ett plank mellan dagens Apotekshus och Letex. Titta noga på bilden syns den i bakgrunden. På den tavlan fanns allt viktigt som handlade om beslut, tävlingar och laguppställningar. Det gällde att gå dit och kolla om man var med på söndagens laguppställning. En samlingspunkt. Idag är affischering förbjuden på den väggen och informationen går till på annat vis i dag. I förgrunden kommunens turistinformation som det här året sköttes av Kerstin Eriksson , vars pappa Valle var en stor idrottsprofil både i Bastedalen och IFK.
När jag spelade fotboll och bandy tog vi hand och tackade våra motståndare med ett handslag efter matchen. Före matchen skötte lagkaptenen slantsinglingen som i dag. Jag kom aldrig så långt som till lagkapten trots att jag höll på väldigt längre. Men jag är inte bitter för det. Det hade inte så stor betydelse, mer än att utbringa ett hurra för motståndarna efter drabbningen.
IFK;s Gunnar Carlsson i en kvalmatch mot Västerstrand på gamla IP. IFK vann .
Det som ändrats är tacket efter matcherna. Nu tackar spelarna till och med domarna efter matcherna. Det har gått framåt. Före matcherna brukar spelarna samlas i en ring och peppa varandra. Ibland med olika tillrop. Så roligt hade aldrig vi. Och så fort någon blir skadad nu rusar alla ut till ledarbänken och får nya direktiv. Vi fick nöja oss med att lagledaren sa ” kämpa grabbar” innan vi gick ut på planen. Och så fick det bli. När vi förlorade tyckte vi ibland att motståndarna var så många att de kunde hurra för sig själva. Hade man gjort som lagen gör i dag tror jag inte att man kommit in på planen ens. Ledarna hade väl trott att man varit onykter med alla omfamningar. Men det ser väldigt trevligt ut och utvecklingen har gått framåt även om på det här området. Allt var inte bättre förr.
Det som slår mej är också att det finns massor av äldre bilder från slantsinglingar . Tydligen tog fotograferna bilder då. Det var högtidligt. Då gick aldrig att ta en lagbild före en match. Det betydde otur. Nu ställer lagen upp självmant före de stora matcherna och det är bara för fotograferna att hålla till godo.
Lägger med lite gamla slantsinglingsbilder. När det gällde IFK i bandy var det landslagsmannen Gunnar Carlsson som skötte den delen och i fotboll Karl-Erik Södergren. Även han var landslagsman. I bandy. Men när han spelade bandy för Djurgården hade han även anbud till fotbollslaget. Samma var det med Gunnar och Örebro SK. Vid ett tillfälle fick han också en förfrågan från Elfsborg berättade han för mej. Men han blev IFK trogen.
Vänskapsmatch mellan IFK Askersund och Örebro SK på gamla IP. Södergren skakar hand med Gösta Lindh. Domaren Plutt Larsson har kollen
IFK:s Anders Karlsson till vänster med Askersundsdomaren Arne Johansson i mitten. Vem spelaren till höger är minns jag inte.
En gång i tiden hade IFK Askersund och Åmmebergs IF, ett nära samarbete. Det var på 40-talet. IFK höll upp med fotbollen under några år, för att starta om 1944. Anledningen till det nödvändiga samarbetet var att många låg inkallade. Det var krig i Europa. En del kubbar som IFK drabbades hårt. Det gick helt enkelt inte att få ihop lag.
Åmmeberg körde dock vidare. Och det var tur för en del IFK-spelare som ville spela. På äldre lagbilder ser man ett antal IFK-are i ÅIF-dräkt som bandystjärnan Gunnar Carlsson, tränaren och spelaren Karl-Ivan Appelgren och målvakten Pelle Johansson.
Efter årets seriespel för IFK och Åmmeberg, så kanske det är dags till nästa år att ta en diskussion om seniorlaget igen. Båda klubbarna fick kliva ner en division. Det kanske är dags för ett nära samarbete igen. Då som nu verkar det inte finnas nog med spelare. Ungdomslagen i de båda klubbarna ska naturligtvis köra på som vanligt. I övrigt går nog ett samarbete att lösa bra med lite god vilja. Det finns klubbar på andra orter som löst det bra. Både inom fotboll och bandy.
När jag var aktiv för många år sedan kom frågan om samarbete upp ibland mellan klubbarna i kommunen allt emellanåt. På den tiden var det så mycket prestige mellan de olika klubbarna så det var otänkbart med ett samarbete. Men då fanns det också gott om spelare som ville satsa lite. Men tiderna har förändrats. Klubbar som Närkesberg, Zinkgruvan och Mariedamm, spelar inte seriefotboll längre.
Skyllberg är en annan klubb inom kommunen som var nära en kvalplats till fyran. Föreningen har valt ett samarbete med Örebro FC (futsal). Laget tränas också av folk från Skyllberg. Spelare därifrån har ju också varit med i SIK:s lag under sommarens seriespel. Det finns olika vägar att gå. Skyllberg har valt sin.
Men IFK och Åmmeberg, bör nog i alla fall gå sina vägar. Och då tillsammans tycker jag som vill gå och kolla på fotboll i lite högre serier. Och köpa en korv i någon av kioskerna.
