Författare: alicegatan

Jag hade en gång en båt, men inte med segel, ruff och
köl. Men det var för så länge sen. Svara mig du, var är den nu, jag bara undrar
var är den nu, frågade Cornelis Vrerswijk i visan? Någon stal min båt
vid en båtplatsen i Strandparken för ett antal år sedan och har aldrig kommit till rätta. Visans text passar bra in tyckte jag.

Reportaget från 1947. Båtbyggare Isedor Lundfeldt i Hammar.

Intresset för båtar har alltid varit stort i Askersund. Och det är inte så märkligt med närheten till Vätterns klara vatten. Båtlivet är mycket aktiv. Det kommer båtgäster från alla håll. Många askersundare har naturligtvis också egna båtar. Det har också funnits en del båtbyggare i trakten. Och just nu sjuder det av liv i kommunens
båthamnar. I en blogg för tre-fyra år sedan skrev jag bland annat om båtbyggare i Hammar. Tycker det är läge att påminna lite om den nu när årets båtliv är på gång.

I Hammar fanns båtbyggare Lundfeldt, Båta-Frans och Gunnar Johansson. Läste in en intressant intervju med båtbyggare Isedor Lundfeldt från 1947. Han berättade då att han jobbat 50 år i branschen. 1915 slog han sig ner i Hammar. I intervjun upplyste han om att beställningarna strömmade in, men bristen på arbetskraft gjorde att varvet inte kunna få fram båtar snabbt nog till alla beställare.

Isedor berättade då också att sönerna Åke och Erik, hjälpte till i varvet. 1947 byggdes i huvudsak rodd-och motorbåtar vid Lundfeldts. Den största kuttern som hade byggts vid varvet just vid det tillfället hade en segelyta på 40 kvadratmeter. Längden var 11 meter och enbart blykölen vägde 1 500 kilo.

Bilder från Motala Musei-och Hembygdsförenings skrift.

Vätternsniporna blev lite specialbåtar för sjön. Sniporna svarade för
mindre frakter och fiske på Vättern från 1800-talets början fram till 1930-talet. De större sniporna lastade cirka 1 ton. Båtarna var mellan 5-8 meter långa och bredden var cirka 2 meter. Den spetsiga fören och den lite bulliga aktern gjorde att båtformen lämpade sig mycket väl för den krabba och lättrörliga Vättern. Flatbottande farkoster var inte särskilt lämpliga på Vätterns oroliga vatten. Båtbyggarna i Hammar byggde naturligtvis Vättersnipor. Även Rolf Jakobsson i Tived byggde många snipor.

På 1920-talet kom aktersnurrorna och då var båtbyggarna tvingade att göra en del ändringar på sniporna. Man monterade in en akterspegel med plats för snurran. I en årsskrift för Motala Musei-och Hembygdsförening för ett antal år sedan beskrev Ola
Edvinsson ingående Vättersnipornas tillkomst. Båt-Harry Karlsson berättade
många gånger för mej också om de speciella båtarna på Vättern. Håkan Jaldung har också skrivit om Vättersniporna

Skicklige båtbyggaren Gunnar Öhlin, som byggde sin egen Vättersnipa

Gunnar Öhlin var en av Lundfeldts skickliga båtbyggare. Han var med
när varvet spottade fram små Vättersnipor på 40-talet. Nästan direkt efter
skolan började Gunnar arbeta hos båtbyggare Lundfeldt. Han fick lära sig jobbet från
grunden. Läromästare var de äldre båtbyggarna. Gunnar finns inte kvar i livet
längre, men jag träffade honom ofta och besökte hon på varvet ett antal gånger. Vi kände varandra väl genom idrotten.

”Man blir aldrig fullärd som båtbyggare.
För att bli en bra båtbyggare, fodras stor känsla för trämaterialet. Det
fungera inte annars”, förklarade Gunnar många gånger för mej.

Det kanske inte var så konstigt att Gunnar blev båtbyggare. Han
växte upp med sjön och sjöfarten. Pappa Helge arbetade som kapten
på fraktbåtar i hela sitt liv. I många år drev Gunnar varvet ensam, men
då som en liten hobbyverksamhet. För att driva ett varv fodras stor planering. Virket till båtarna måste ligga några år innan det går att använda. Virket till båtarna kom strax före jul. Sedan skulle det plockas upp och torkas.

”En träbåt kan nästan bli hur gammal som helst, om den underhålls på rätt sätt. Till skillnad från plasten, är träet levande material”, betonade Gunnar, när plastbåtarna kom på tal.

När jag besökte hans varv i Hammar i Hammar i mitten på 90-talet,
byggde han just en Vättersnipa för eget bruk. Han berättade då att tidigare
inte hunnit bygga någon båt åt sig själv. Han hade haft fullt upp med
andras båtar.

Till höger på bilden Båt-Harry Karlsson med sin farkost på Vättern

Kan väl avslutningsvis avslöja att jag själv har haft en båt, men det var för länge sedan som jag nämnt. Det var en röd livräddningsbåt som kommunen hade annonserat ut. Som jag inledde blev den stulen. I dag har jag ingen båtplats och ingen båt. Det är nog bäst så. Och det säger en person som är uppväxt två meter från stranden vid Gårdsjön med en träbåt förankrad i ett pilträd strax intill huset…

För någon vecka tittade jag på tv-programmet Husdrömmar. Ett par hade inrättat sitt nya hus för att slippa undan strålningsfält. En kvinna var där och mätte in fälten så att familjen skulle undvika besvären. Enligt ägarna påverkade fälten negativ, både på sömn och hälsa. Det fick mej att tänka på ”Sme-Bertil” Karlsson i Lerbäck och mina reportage om honom för många år sedan. Han var tidigt ute med strålningsbältens påverkan på oss människor.

Bertil med sin katt.

Själv har jag bidragit till att ”Sme-Bertil” Karlsson i Lerbäck blev känd. Visserligen lite lokalbetonad först, men ändå. Smeden var i många år känd i sin hemby eller åtminstone på sin egen gata som mannen med pendeln koppartråden och björkluten. Men det var mitt reportage i Nerikes-Allehanda som gjorde smeden känd för svenska folket. Åtminstone för alla som hade TV 3 på den tiden.

Efter ett reportage om ”Sme-Bertil” i NA började telefonerna ringa. Först på tråden var TV 3. Robert Aschberg vill ha med honom i direktsändning. Var fanns smeden? Sedan följde en rad veckotidningar. Ni vet sådana tidningar som berättar om att folk varit hemskt sjuka och att de sedan blivit full friska. Och lyckliga.

Alla ville ha tag på smeden. Bertils telefon höll på att braka ihop. Folk stod på kö för att bli avstrålade med hjälp koppartråd. En hälsotråd som blev en bristvara i
Lerbäck under en period. Tala om genombrott. I en del fall lyckades Bertil så
bra att han fick åka tillbaka och ta bort en del trådar. Folk som hade haft
sömnproblem vaknande inte längre på morgonen, med följd att de kom för sent
till sina jobb. Allt enligt smeden själv. Ett problem för Bertil var att få komma till
husägare och mäta strålningen. Ingen vill ha radonhus och strålningshus. Det trodde att värdet på huset skulle sjunka om Bertil kom fram till att det fanns strålning. Därför släppte jag loss honom hemma i vårt eget hus vid Ugglegatan trots att vi aldrig haft några problem med strålning .Det låg koppartrådar lite här och var.

”Sme-Bertil” var helt övertygad om att jordstrålning påverkar oss människor negativt. Han tog som sin livsuppgift att hjälpa folk med strålningen på olika sätt. Smeden hade nästan en religiös övertygelse i vad han gjorde. Till och med resulterade det till en bok.

Vad var det då som fick media att reagera på reportaget om smeden från Lerbäck? Som så många gånger förr var det förmodligen sexinslaget som inspirerade till så kallade uppföljningar. I artikel berättade han om att många äktenskap som knakat i fogarna räddats genom avstrålning med koppartråd. Ett antal trådar placerades under dubbelsängen hos par som tappat gnistan. Äktenskapen slog i många fall ut i full blom. Enlig smeden började det istället att knaka i många dubbelsängar runt om Sydnärke. Allt på grund av små smala koppartrådar.

Aschbergs program skulle sändas den 1 april av alla dagar. Förmodligen var smedens framträdande tänkt som ett 1 april skämt, enligt honom själv. Men därav blev intet. Han tar alltid sin uppgift på fullaste allvar, så även i direktsändning i teve.

Under dubbelsängen när vi bodde på Ugglegatan

Bertil fixar till alla koppartrådar under dubbelsängen

Bertil fortsatte sin kamp bland annat genom mängder av insändare. Smeden hade dock sin egen förklaring varför han nobbas ibland. Folk vet inte sitt eget bästa och har redan drabbats av jordstrålningens negativa följder var hans teori.

Man får säga vad man vill ”Sme-Bertil”. Ett är dock klart. Ingen tar skada av lite björklut och koppartråd runt huset. Vem vet ,kanske det istället gör nytta? Jag tog ingen skada och märkte heller ingen skillnad. Och smeden fick hållas.

När jag var på NA i Askersund var han inne till mej flera gånger i veckan med nya
varningssignaler när det gällde den förhatliga strålningen. Vi hade också en katt som kom från Bertil genom Kattakuten i Skyllberg. Om någon är intresserad så hette katten Alice. En fin katt med mänskliga drag om det nu är något positivt. Kanske Bertils koppartrådar gjort gott även på en katt. Vi hade Alice i 19 år, men till slut orkade hon inte längre. Saknar henne.

Hantverkshuset vid Lilla Bergsgatan i Askersund var förr askersundarnas enda riktig stora samlingssal. Så fort det hände något stort publikmässigt var det på ”Hantverkaren”. En förening med ideella krafter räddade huset till askersundarnas glädje. Och medlemmarna rustar huset allt eftersom. Det fanns till och med förslag om rivning och ersätta det med ett höghus.

Filmen ”Häxan” med Mariana Vlady lockade storpublik i Askersund. Men så fanns också många askersundare med som statister

Så här kunde det se ut i gamla ”Hantverkarn” på 50-talet

50-tal

Jazz i hantverkshuset under festivalerna i Askersund

Roger Ivarsson har varit biomaskinist länge på Folkets hus.

De fyra främsta bänkarna var billigare att sitta på. Det passade mej och min kompisar bra.

Själv sprang jag och mina kompisar på film så fort det gavs tillfälle på 50-och 60-talet. De fyra första bänkraderna var billigare så det fick bli där. Bänkarna 53 och 54 längst ut till vänster i fjärde raden. Ibland fanns det inte pengar, men det rådde vi bot på. En av kompisarna bodde på övervåningen i ”Hantverkaren”.
I hallen mot kompisens våningen fanns en reservutgång från läktaren som alltid
var öppen. Problemet när det gällde att gå in ” riktigt billigt” var att det fanns en biljettrivare på varje våning som hade järnkoll på allt. Det gällde att filmen hade kört igång och mörkret hade fallit. Brottet är preskriberat. Och försvarbart enligt min mening. Vi saknade pengar till biljetter.

Alla teaterföreställningar gavs i lokalen, men då var inte kraven på ljud,
ljus och loger var allt för hårda. Många av de gamla skådespelarna tyckte
att Askersund var en mycket bra spelplats. Ett av de bästa i landet. Hotellet
låg nämligen tvärs över gatan, med mat och inte minst dryck. Någon har berättat att det fanns skådespelare som gick över till hotellet i pausen för att stärka sig lite med en god dryck.

Filmer som ”Åsa-Nisse” och ”Hon dansade en sommar” drog alltid fullt hus. Men frågan är ändå inte om filmen ”Häxan” drog mest publik av alla filmer. En stor del av filmen var inspelad i Askersundstrakten med en massa statister från stan. Folk ville naturligtvis se sig själva på film. Tycker själv att det var en knepig film,
men häxan Mariana Vlady var mycket vacker. Bara det. Jag såg den för första gången för några år sedan. När det begav sig gick det inte att få någon biljett.

Det har funnits och finns en del färgstarka biomaskinister, som Bertil ”Bubban” Johansson, Magnus Bromander och Roger Ivarsson. ”Bubban” var maskinist i 27 år. Magnus övertog jobbet 1958, för att sedan lämna över till Roger när Folkets hus tog över.

Har läste ett referat från 1958 när ”Bubban” blev avtackad. Den hösten infördes också vidfilm och att byta ut den mindre duken och bredda scenen lite betydde en
kostnad på 12 000 kronor.

Askersundsbygdens tidning skrev: ”Mannen som drar veven, avtackades i går
kväll. Han har sett till att askersundarna fått se rörliga bilder i 27
år. Det är känslig position han haft, där inga misstag tillåts. Då reagerar publiken direkt, trots att visselkonstnärerna i salen själva inte har en aning om vad
saken gäller. Vid minsta misstag sätter de igång med att föra oljud Man
kan tro det är en Rockn Roll-gala. Publiken är kräsen , men skyll för alla del
inte på pianisten ”.

Tidningen passade också på att ge biopubliken en känga: ” Varför behöver egentligen så många biobesökare ständigt rusa in i salongen sedan filmen
börjat ? Dessa förstör ju nöjet för dem som varit lojala och infunnit sig i tid.
Låt oss för fridens och våra medvandrares skull komma överens om att vi bör passa tiderna. Även på biograferna. Sedan några tillbaka har Folkets Hus flyttat sin biografverksamhet till Sjöängens moderna lokaler med en av länets största filmdukar.

Slutligen kan jag nämna att jag blivit inbjuden till hantverkshuset den 15 maj för att prata under rubriken ” Skrönor och sanningar i Askersund”. Leif Linus kommer också med för att visa bilder. Ingen av oss kunde drömma om att komma tillbaka till ”Hantverkarna” för att föreläsa när vi som unga satt på rad fyra och tittade på filmer. Och inte nog med det. Inte för att skryta men vi har båda fått kommunens ”Kulturpris”. En stor ära. Livet kan vara knepigt ibland och framtiden går aldrig att förutspå. Jag och Leif Linus är tydliga exempel på det.

IFK Askersund har hållit sitt 120 årsmöte. Det skedde på stadens hotell. Ulrika Bengtsson fick förnyat förtroende som ordförande. Förening har deltagit i en rad aktiviteter under året som, garderobresningsdagar, Vätternrundan, Antikmarknaden, aktiviteter för motorburen ungdom och tidningsutdelning för att nämna något.

Ulrika Bengtsson

Rent idrottsligt spelade damerna i division 4 med svårigheter att ta poäng trots jämna matcher. Det brast i målskyttet. Inför den här säsongen ser bra ut med ett 20-tal tjejer i träning. Nu också med en kontrakterad damtränare.

Herrlaget spelade i fem   med en stark vårsäsong.  Höstsäsongen blev en kamp för att hänga kvar i den mycket jämna serien. Till den här säsongen ställer IFK upp med ett mycket ungt lag. Ryktena om att IFK skulle dra sig ur serien, var bara rykten. Som tur är finns stöttepelaren Erik Danielsson kvar som försvarsklippa.

Under året har föreningen också haft igång ett antal ungdomslag både på pojk-och flicksidan. I år kommer att pojklag att delta i Gothia Cup i Göteborg, som är en av världens största ungdomsturneringar. En stor upplevelse för unga spelare.

Kan väl  också nämna  för ordföranden Ulrika Bengtsson, att  profilen Torsten Carlsson , var  ordförande för IFK i 36 år.

Som journalist i Askersund mötte jag ofta det rara gamla paret Nisse och Anna , på stadens gator när de var på väg att handla. De bodde i en lägenhet vid Tullplan i Askersund sedan de flyttat från Åmmeberg. Paret gick armkrok. Pratade vänligt med varandra och såg ut att ha det allmänt trevligt. Nisse hade alltid en egen väska med sig hemifrån när det gick och handlade. Han hade miljötänk.

Ibland stannade vi och pratade med varandra om väder och vind, sjukdomar, dåliga kommunala besluta och många andra viktiga saker. Tänkte alltid att jag måste göra ett reportage om paret. De hade inte Nisse och Anna något emot när jag frågade. Tvärtemot. De lovade kaffe och gott kaffebröd. Vem kan motstå något sådant?

Min första fråga var förstås hur länge de hade varit gifta.

-Vi är inte gifta. Vi är syskon, förklarade paret med ett skratt.

Anna var lite äldre och hade Petterssons som efternamn medan Nisse hette Jansson. Det skulle jag förstås ha kollat.  Nisse ställde upp för sin syster som hade dålig syn. Delad lägenhet blev både trevligt och praktiskt.

Det var nära att jag hade sjunkit genom golvet med stolen efter syskonbeskedet. Jag som alltid varit noga med fakta innan jag skrev för att inte få folk på mej. När det gällde Nisse och Anna hade jag gjort en verklig blunder. Men jag var helt säker på min sak. De blev inte arga. De tyckte mesta att det var humor och intervjun fortsatte utan problem. Och frågan om inte artikeln om syskonkärlek blev bättre än vad jag tänkt mej från början.

Mina fördomar om strak syskonkärlek kom på skam. Vi var många syskon men vi gick aldrig armkrok. Det närmaste vi kom i närkontakt var inom fotbollen där vi tre bröder spelade för IFK i samma lag. Kanske det blev något handklapp vid mål.

Nisse och Anna finns inte i livet längre. Men jag kommer alltid att minnas det trevliga syskonparet,

Torget i Askersund har alltid varit och fortsatt vara är ett kärt diskussionsämne. Och nu är det igång igen. Frågan ska upp i fullmäktige. Nu handlar det om hamburgarnas vara eller inte vara i samband med torghandeln! På 50-talet gällde striden korvförsäljning. Kommunen löste det hela den gången genom att bygga en kommunal korvkiosk som hyrdes ut.  Två korvhandlare fick dela på verksamheten genom att lösa av varandra varje månad. De styrande  tyckte  ändå att torghandeln var viktig.

Får hamburgaren säljas på torget i Askersund eller inte? Det kommer fullmäktige att avgöra i slutet av mars.

En försäljare kommer nu till torget Askersund i stort sett varje vecka för att sälja hamburgare från en rullande vagn. Food Trucks är namnet. En del tycker det är bra, gott och smidigt, medan andra inte tycker att det är bra. Det snedvrider konkurrensen menar en del.  Hamburgermannen   skattar inte i Askersund och har för billig platshyra är andra argument. Någon menade också folk ändrar matvanor med en hamburgervagnen på torget. Istället för att luncha på en restaurang blir det snabbluncher med mat från Food Trucks. Tror det är svårt att styra sådant. Pris, smak och trevligt bemötande avgör är min bestämda uppfattning.

Förvaltningen hade lagt ett förslag på nya regler. Bland annat att de som säljer måste ha organisationsnummer och personal med arbetstillstånd. Det som partierna blev oeniga om var huruvida foodtrucks, ambulerande gatukök, skulle omfattas av reglerna. Enligt förvaltningens förslag ska   inte foodtrucks räknas som torghandel.

Alla oppositionspartier, även SD, ville skicka frågan vidare till fullmäktige. Det gäller nu för politikerna att se bort från särintressen och påtryckningar.  Förmodligen inte så lätt i en liten stad som Askersund där alla känner alla och har vänskapsband på olika sätt. Någon politiker har sagt att sådant bara är trams. De är helt fristående, men det får man nog ta med en nypa salt. Märker det när jag talar med folk på stan och vilka vägar de ska gå vidare på för att få sina egna viljor godkända. Det är väl bra som politiker att lyssna på folk och sedan ta ett fristående demokratiskt beslut. Och det som är bäst för askersundarna.

 Och ett kommunalt rullande hamburgerkök att hyra ut   i likhet med kioskbygget på 50-talet för att lösa problemet lär inte vara aktuellt. Förhoppningsvis har politikerna lyssnat på askersundarna innan beslutet om hur de vill ha sitt torg och vad som ska vara där. När jag möter folk på stan varje dag finns en rad synpunkter. Torghandeln i Askersund är en mycket gammal tradition som alla vill värna om.

Men det är inte första gången det varit bråk om torget som jag nämnt. Inför Askersunds 300-årsjubileum 1943 uppstod en het politisk strid om en gammal fin torglampa. I folkmunnen var den döpt till ”metkroken”. Lampan hade stått på torget sedan staden fick elljus.

Eftersom det skulle bli jubileumsfest på torget skulle lampan bort ansåg hälften av de aktiva politikerna, medan andra hälften ville ha lampan kvar. Beslutet blev att den skulle bort och placeras i stadsparken. Men när ”metkroken” skulle plockas bort gick allt snett. Stolpen slog i marken och gick i bitar. Och Askersunds stad-som det hette då- blev en lampa fattigare.

En 50-talsbild från torget i Askersund med den kommunägda kiosken.

Slutligen kan jag upplysa om att jag aldrig köpt en hamburgare på torget så jag är inte jävig på något vis. Köper inte så ofta hamburgare men när det blir så är det vid matstället vid söder infarten till Askersund. På andra sidan riksvägen. Men förr köpte jag gärna en varm korv med bröd på torget i sällskap med alla kompisar. När sedan räksalladen kom var lyckan gjord.

Historien om industrihistoriska området Västra Strandparken i Askersund har satts på pränt. Författare är Björn Franzèn som har familjeband till området som i dag förvandlas till hus med bostadsrätter. Det var ortens historia och betydande tekniska genombrott som lade grunden till dagens Askersund. Björn har delat upp historien i tre böcker. Jag  lägger  med Björns inledning  i boken och redaktör Lars Litzèns förord.

Björn Franzèn

Äntligen har det kommit ett vin som gör skäl för namnet. Det portugisiska vinet Ove kommer säkert att bli en storsäljare utan att nu förhärliga alkohol. Men mörkt och gott var det. Och det är inte jag som ligger bakom satsningen.

Frälsningsarmén var förr ett givet inslag på marknaderna i
Askersund. Tidigare fanns den en kår i Askersund med egen möteslokal vid Hospitalsgatan. Kåren är nedlagd och möteslokalen omgjord till lägenheten. Nu ska marknaderna återuppstå igen och det är ju trevligt. Då kanske soldater från någon arme dyker upp igen. Frälsningsarméns framträdanden var alltid trevliga med alla kända medryckande läsarsånger, som Ovan där och Pärleporten.

Marknad i Askersund med sån från rådhustrappan.60-talsbild.

Bild:Kjell Johanson

Henry Johansson till vänster var arméns starke man i Askersund under många år.

Bild:Kjell Johansson

Bild från Leif Linus bildsamling.

Tavla av Agneta Swidèn med frälsningssoldater på rådhustrappan.

Kenneth Gustavsson med dragspelet som lockade till kollekt .

Bild: Ove Danielsson

Askersunds har många gånger kallats för ”Sveriges Jerusalem”
eftersom det fanns och finns ett stort antal friförsamlingar. Men Askersund är inte ensam epitelet. Många andra städer i Sverige har kallats för samma
namn. Jönköping är en av städerna med samma beteckning. Precis som för många andra föreningar och organisationer är det svårt att behålla medlemmarna och
få nya. Men de som finns kvar i Askersund kämpar på med ungdoms-och
mötesverksamhet. Frikyrkoförsamlingar har ofta också stora egna lokaler som kräver underhåller och kostar stora pengar. Men det brukar skötas ideellt. Det är bara att lyfta på kepsen för det.

I mitt jobb som journalist hade jag ofta kontakt med frikyrkofolket och församlingarnas pastorer. Ofta var det trevliga möten, även om jag själv aldrig varit med i gemenskapen som jag vet finns där. Men det beror inte på
frikyrkofolket. Det beror på mej. Men respekten är stor för de som är engagerade inom församlingarna. Precis som för de som vill åka till Ullared eller åka med
Ålandsbåtarna, naturligtvis utan alla annan jämförelse. Tycker inte att man
ska sätta sig på för höga hästar och döma ut folk för det och det.

En del församlingar har jag haft mer att göra med än andra. Som Jehovas Vittnen och Maranta. Under många år var Jehovas Vittnen de på jakt efter en möteslokal. Församlingen tänkte bygga nytt och jagade tomter. Byggplanerna föll och istället köpte de gamla tvätten vid Solhag väster om Askersund. Medlemmarna
gjorde en enorm upprustning bara på några veckor. En imponerade insats
av medlemmar från alla Sveriges hörn. En lite udda episod hände när församlingen
sökte bygglov på en tomt strax norr om Askersund. Det kom in proteser mot
bygget med en något annorlunda motivering. De som protesterade menade att det
var ingen idé att ge församlingen bygglov eftersom ”Jehovas Vittnen alltid
pratade om att jorden skulle gå under när som helst”. Det skulle vara bortkastat arbete med ett nybygge…

Många julaftnar besökte jag också EFS-församlingen vid Gårdsjögatan
i mitt jobb. De bjöd in ensamma och de som inte följt den raka vägen i livet precis. Vem har gjort det förresten….
Församlingen bjöd på julmat och lite julgemenskap. Jag tyckte det var ett mycket äkta och sympatiskt drag som var värt at skriva om. Senare tog RIA över det hela. Nu är också RIA borta. Mannen bakom det hela var Magnus Elf. Visst hade han medhjälpare, men han var den drivande. Familjen Elf är fortfarande några av de drivande inom församlingen. Alltid trevliga att ha att göra med.

En person som skrivit om ”Missionshus och kapell i Väckelsens Askersund” är Olle Bergström. Boken kom ut tidigare i år i Arkiv Centrums regi. Han beskriver noga väckelserörelsen och dess byggnader i Askersund. Med väckelse menar han i det
här sammanhanget ett personligt religiöst uppvaknande hos ett stort antal människor. En mycket intressant bok för alla som vill veta mera om församlingarnas historia i Askersund.

En gång i tiden finns det ett stort antal kommunala klapphus. I Askersund var det självklart med ett sådant hus med läge vid Vätterviken Alsen. Klapphusen fyllde en viktig funktion innan tvättmaskinerna gjorde sitt intåg. Många husmödrar i Askersund skurade familjens mattor i det lilla röda huset vid Sundsängen. Vår-och höstbyk var en självklarhet. Tvätterskorna gladdes åt att ha väggar som vindskydd.

 Männen verkade hålla sig borta. Kanske de satt på det kommunala ölcafét i väntan på att mattorna skulle torka. Vad vet jag? Det fanns också en lång stålstång intill huset att hänga upp och torka mattorna på. Mycket praktiskt.  Nu är allt borta som i sången ”Lyckliga gatan”. Stålstången fanns dock kvar länge. Långt efter det att klapphuset rivits.

Klapphuset fanns vid Sundsängen. Det första byggdes redan 1898 har jag läst. Ingen tänkte så mycket på att huset fanns där. Vattnet flöt stilla under det lilla röda huset utan att någon brydde sig.  Förstås utom det som tvättade där. Men det var faktiskt en del bråk och insändare om klapphuset på 20-och 30-talet då huset var mycket viktigt för många. Det handlade om att området skulle bli en parkanläggning, men det gick inte hem hos alla. Till och med gav sig på stadsfiskal Löndborg in i debatten med ett inte helt rumsrent debattinlägg på Ordet Fritt som innehöll rasism mot en viss folkgrupp. Han var för en parkanläggning. På den tiden fanns nästan inte ordet rasism. En insändare vill se stadsfiskalens avgång. Men det höll inte stadsfiskalen med om. Och allt handlade om ett klapphus. Så viktigt var det.

Stadsfiskalens tidningsinlägg

Tvätt vid bryggan vid Marieborg (där hotellet ligger i dag). På andra sidan där Sundsgården ligger fanns garverier och snickerier. Byggnaderna ersattes med en park.

Tvätt vid kajen intill Sundsgården. På andra sidan syns bryggan vid Marieborg.

Men i mitten på 70-talet hände något som några askersundare reagerade kraftigt på. I ett tv-program berättades om att i Kalmar fanns landets enda kommunala klapphus kvar. Och att det borde bevaras.  Men klapphuset i Askersund fanns kvar med samma verksamhet som tidigare. Det var inte bara huset i Kalmar som fanns kvar.  Det hade ansvariga för tv-programmet missat. Tidningarna tog upp askersundarnas protester.

I dag används området där klapphuset fanns av Sundsängens bryggförening. Fast det är väl klart att det fortfarande går att tvätta någon matta vid någon båtbrygga om man ber snällt. Själv har skrivit om tvättmaskinens revolution i de svenska hemmen i min bok ”Oves observationer” som Bild och Kultur i Skyllberg gav ut för några år sedan. Boken är tyvärr slutsåld men det ska komma ut ett nytryck om någon är intresserad. Bakom det står privatpersonen Hans Örnhagen i Västra Strandparken. Det är bara att lyfta på kepsen för initiativet och vara lite stolt över att folk vill läsa. Det handlade ändå om 1000 böcker. Själv har jag inte sålt några böcker. Sådant sköter andra mycket bättre. Men jag har signerat böcker åt den som önskat.