Författare: alicegatan

OVE DANIELSSON Arbetade på Nerikes-Allehanda som journalist i 30 år. Är numera pensionär, men har fortsatt skriva och fotografera till bloggar, krönikor i NA och till andra tidskrifter. Och nu krönikör i Sydnärkenytt. Till min glädje ledde mitt skrivande och fotograferande till att jag tilldelades kommunens Kulturpris år 2012, nominerad av askersundare som följt mej genom åren. Det blev en stor glad överraskning för mej. Jag är uppväxt i Askersund och har prövat på en del andra yrken innan jag blev journalist. De första åren i yrket skrev jag enbart sport och det var naturligt efter som jag själv varit aktiv i olika sporter. Större delen av mitt yrkesliv arbetade jag annars som allmänreporter, där också fotografering var ett naturligt inslag. För några år sedan gav Ullabritt Jonsson och jag o ut en bok om Askersund . I maj 2022 kom det ut en bok "Oves observationer" som bygger på mina bloggar. Bild-och Kultur i Skyllberg är utgivare. Min e-post är :ove.d@telia.com. Mobil:070 6806402

Frågetecken för Sjöängsskolans framtid

Hur står det till med byggnaderna vid Sjöängsskolan i Askersund ? Är de bra eller mycket dåliga? Den senaste tidens debatt om skolan kan göra vem som helst en smula konfunderad. Inte minst för mej som följt debatten i fullmäktige för tidningen under många år. Och för många andra askersundare också som jag träffar på stan. Lägger inte några politiska aspekter på det hela, är bara en enkel bloggare. Bara ett konstaterande hur läget är. Jag funderar över hur fort det kan svänga i de politiska lägren. För ett antal år sedan var Sjöängsskolan utdömd som skola. Personal och barn blev sjuka. Föräldrar och personal protesterade mot att vistas i de undermåliga lokalerna. Det fanns mögel och radon i byggnaderna, som också saknade nödvändiga hissar. Politikerna i alla läger vid den tiden resonerades sig fram till att det var bättre att bygga en ny skola, istället för att rusta Sjöängsskolan. Det skulle göras en enklare upprustning, så verksamheten kunde drivas till de nya lokalerna stod färdiga. Så blev det också. Om det var fel eller rätt är inte min sak att bedöma. Jag har inte de rätta byggkunskaperna och är ingen ekonom.

Läget verkar nu vara helt förändrat. Nya tjänstemän och politiker med andra idéer har tagit plats i den kommunala ledningen. Situationen i både kommunen och landet har också förändrats. Nu finns det förslag om att klasser ska lokaliseras till Sjöängsskolan från höstterminen 2016. Förslaget kommer från den egna skolförvaltningen och få stöd av den borgerliga Alliansen och SD. Till och med skolchefen har tagit ställning för en fortsatt användning av Sjöängsskolan enligt en tidningsartikel. Lite ovanligt av en tjänstman. De brukar inte ta ställning i politiska beslut. Politikerna i Alliansen anser att skollokalerna visst går att använda även i fortsättningen. Enligt insändare är skolan i så gott skick som verksamheten kräver. Byggnaden är sliten men det är också allt, skriver det borgerliga ledamöterna i barn-och utbildningsnämnden i en insändare. Enligt samma insändare är situationen akut när det gäller skollokaler. I samma insändare konstaterar Alliansens ledamöter vidare också att de styrande inte verkar vara insatta i frågan eller har några ambitioner för den verksamhet de ska styra. Hårda ord men sådan är den politiska retoriken ibland. Det är bara att lyssna på riksdagsdebatten.

Majoriteten –de röd-gröna- är dock av en helt annan mening än Alliansen. Flytt av skolklasser är inte aktuellt för deras del. Byggförvaltningen har beställt en detaljplan för området. Den politiska majoriteten vill vänta in den planen som nyligen är påbörjad. Skolfrågorna som politikerna i Alliansen lyfter fram vill majoriteten lösa i Kristinagården eller Norrbergaskolan. Vad jag har erfarit så handlar det om att främst få fram bostäder vid Sjöängsskolan, men också utrymme för centrumverksamhet, handel med mera. Det finns också någon arkitekt som kan tänka sig att spara de höga delarna av Sjöängsskolan för ombyggnad till bostäder. Kanslihuset törs nog ingen politiker röra vid så den blir kvar. Det är en kulturbyggnad även om den kanske inte är klassad som sådan. Matsalen vid Sjöängsskolan kan komma att göras om till ett ungdomens hus, med olika aktiviteter vad jag har hört. Det finns i alla fall sådana tankar. Parkeringsytor för att tillgodose behovet vid nya skolan måste väl också planeras in vad jag kan förstå.

Hur som helst ska det bli spännande att följa den fortsatta debatten om vad som ska hända med Sjöängsskolan, när den nya byggnaden börjar användas hösten 1916. Vad jag förstår av tidningsartiklar väntar en hård budgetdebatt till att börja med.

Min tidningskrönika

 

Jubileumsföreningen i Askersund fortsätter att leverera teater och revyuppsättningar. Och det har föreningen gjort sedan 1993. För mej känns det extra roligt eftersom jag själv var med vid starten. De senaste veckorna har föreningen i samarbete med Folkets hus i Åmmeberg gett farsen ”Är du inte riktig fisk? I början var det mest historiska spel som föreningen ägnade sig åt, men nu har det blivit lite mera modernt. I dag är det Margareta Widell som håller i rodretMånga kanske undrar över namnet Jubileumsföreningen. Det kanske inte är helt vanligt att bilda en förening bara för att det ska bli jubileum. Tänk om alla skulle göra så? Men så var det i det här fallet. Det var i samband med Askersunds 350-årsjubileum som föreningen bildades. Calill Ohlson gick runt och raggade ihop lite folk som hon trodde skulle passa för att få ihop ett spel i Hembygdsgården. Och då blev jag också tillfrågad. Föreningen skulle bara bli en engångsföreteelse och sedan läggas ner. Men så blev det inte. Drivande var också Mats och Gunilla Högberg. Gunilla hänger med fortfarande. Det fanns inga pengar och enigheten var stor om att inte söka några kommunala pengar. Och så blev det också. Kommunen köpte istället biljetter till sina anställda.

Många amatörer fick chansen att visa upp sina teaterdrömmar. Minns att en blev specialist att dö med buller och bång under mycket dramatik. Publiken fick verkligen vänta på innan han slocknande helt. Slutet var nära flera gånger innan scenen var helt fullbordad. Han levde verkligen upp med sin roll att dö för att nu vitsa till det hela.

Prologen till föreställningen skrev nyblivne biskopen i Västerås, Mikael Mogren. Han var ung men redan då mycket duktig. Så här i med facit hand var alla säkra på att Mikael skulle bli biskop.” Vad var det jag sa”, låter det ofta. Det organisatoriska tog rektor Ove Hjalmarsson hand om. Han hade vanan inne från skolan. Massor av folk var inblandande i jubileumsföreställningen. Allt från körer till orkestrar. Hur namnen Ove kunde hålla reda på allt är en gåta. I hans fall hade Calill gjort ett mycket fint val. Hon stod för det konstnärliga och han för att det skulle bli ordning och reda på allt. Därmed inget ont sagt om Calills ordningssinne.

Jubileumsspel vid Stjernsund

Tillsammans med Mats-som tyvärr inte finns i livet längre -skrev vi hop en nyupplaga av Askersunds-Tidning. Den såg ut som tidningen gjorde på 40-talet med annonser och allt. Själv hedrades jag med föreningens hedersstipendium för en del år sedan. Och det är jag stolt över. Diplomet som Mats och Calill skrivit under hänger på hedersplats hemma vid Stöökagatan.

Norra Bergen i Askersund

 

Byggnaderna på Norra Bergen i Askersund visas i dag upp med stolthet. De små rustade och välbevarade röda husen har blivit kultur. Ofta går stadsvandringarna med gästande turister över bergen fram till Sofia Magdalena kyrka. En av anledningarna till att husen blev kvar som de var en gång i tiden är att de som bodde där levde under små omständigheter. Det fanns inte pengar till stora reparationer. Och inte tänkte de boende där att husen en gång i tiden skulle betraktas som kultur.

I dagarna har Askersundsbostäder AB köpte en stor del av området där gamla Samrealskolan och Vattentornet finns på Norra Bergen. Bostadsbolaget planer är att bygga om skolan invändigt till lägenheter. Ytterligare ett antal hus finns med i planerna. Det har funnits i området tidigare som rivits bort men det är tomter som kan bli aktuella för nybyggen. Vattentornet kan komma att bli någon typ av gemensamhetsutrymme. Bostadsbolagets planer ligger en bit framåt i tiden.

Skolavslutning på 50-talet.
Bild från Leif Linus arkiv
Bild från Vattentornet

Faktum är ändå att av de finaste huset i området, Norra Bergen 28, jämnades med marken i början på 1980-talet Och den rivningen får de styrande i kommunen på den tiden helt ta på sig. Kommunen fick huset till skänks men lät det förfalla helt. Till slut var en rivning ett måste. Till fastigheten som låg strax norr om Samrealskola strax intill Vattentornet, hörde också en praktfull trädgård med en blomsterprakt som var enorm. Väggarna var fyllda med klätterrosor. Det var en verklig idyll.

Ägare till huset var kyrkovaktmästare Karl-Johan Karlsson och senare hans barn. Karl-Johan bodde i huset med fru och sju barn. Hans trädgårdsintresse var mycket stort. Karl-Johan som var med och anlade de flesta av parkerna i Askersund, var mycket intresserad av växter. Utanför huset fanns en drivbänk där familjen hämtade sina grönsaker. För att klara den stora familjens försörjning hade Karl-Johan både höns och gris i början av 1900-talet.

Karl-Johans hus på Norra Bergen

En av döttrarna till Karl-Johan har berättat för mej att han också skaffade får på höstarna som gick och betade uppe på bergen i norr. Askersunds kommun ägde hela tiden marken där huset på Norra Bergen 28, stod placerat. Han försökte många gånger under sitt liv att friköpa jorden till huset, men kommunen sade nej varje gång. Med facit hand borde kommunen sålt marken och därmed också haft ytterligare ett kulturhus att visa upp för alla som i dag besöker Norra Bergen.

Under ett antal år lät kommunen huset stå och förfalla. Med det följde också inbrott och stor vandaliseringen av Karl-Johans hus. Minns att döttrarna var inne till mej på redaktionen och var bedrövade. De orkade inte se sitt gamla föräldrahem helt sönderslaget. När kommunen ändå inte tog hand om husgåvan från familjen Karlsson, vill döttrarna att huset skulle rivas. Så blev det också till slut.

Men det har funnits radikalare förslag än vad Askersundsbostäder har tänkt sig nu. Gamle kyrkoherden i Askersund, K. O Gullholmer, var rädd för att kriget skulle komma till Askersund. Och han verkade inte vara ensam om det i stan. Det här var i början på 50-talet då det utrikespolitiska läget var labilt. Skulle någon främmande makt slå till mot Sverige, så skulle inte lilla Askersund undkomma. Det var hans bestämda uppfattning. Även om inte staden var någon krigsviktigt ort. Gullholmer lanserade då en mycket kontroversiellt och radikalt förslag. Det blev dock inget av det hela. Och det kanske var tur…

För att rädda askersundarna från krigets fasor ville kyrkoherde Gullholmer nämligen spränga en tunnel genom det kulturskyddade området Norra Bergen för att skapa ett skyddsrum. Ett rum som skulle räcka nästan till alla som bodde i stan.

”Visst kan det bli dyrt, men vad värderar askersundsborna mest-livet eller pengarna”, var Gullholmers retoriska fråga.

När förslaget presenterades var många mycket positiva. Tidigare borgmästaren Bretzner tyckte det var ett utmärkt förslag. Liksom dåvarande stadsarkitekten Fredriksson. Den senare tyckte till och med att det var ett riktigt bra förslag värt att arbeta vidare med. Ett skyddsrum genom berget var det enda rätta om ”ryssen kom”. För på den tiden var det ryssen som skulle komma. Det var bara frågan om när.

Gullholmer hävdade att alla måste vara beredda på ett blixtkrig, utan några krigsförklaringar.

”En dag ligger våra storstäder i grus och aska förstörda av robotvapen. Hur går det då för Askersund? En invasion kan ske på några timmar med luftlandsättning av trupp i förening med bombardemang. Var ska då civilbefolkningen ta ivägen. Jag tänker då närmast på sjuka, gamla, kvinnor och barn. Det nuvarande skyddsrummen utgör inte något säkert skydd, snarare tvärtom”, ansåg Gullholmer.

”I Askersund har vi en utmärkt plats i Norra Bergen. En tunnel sprängd tvärsigenom bergsmassivet skulle vara perfekt. Rummet skulle nås snabbt av alla boende i Askersund. Börja och spräng snarast möjligt, annars kan det vara försent, uppmanade Gullhollmer, de styrande i Askersund.

Gullholmer ansåg att skyddsrummet i fredstid skulle kunna användas till garage, förråd och samlingslokaler av olika slag. Både stadsarkitekt Fredriksson och gamla borgmästare Bretzner, ansåg att kyrkoherdens förslag var värt att diskutera vidare. Men det blev inte så, och rädslan för krig försvann allt eftersom.

Slutligen då Vattentornet som går med i Askersundsbostäders köp. Det gick åt 170 000 tegel att mura upp det gamla vattentornet på norra höjden i Askersund. Vem som räknande stenarna låter jag vara osagt, men det står att läsa i gamla gulnande papper. Tornet som är 31 meter högt stod färdigt 1907. I dag används inte den praktfulla tegelbyggnaden. Men den blivit något av ett viktigt riktmärke för Askersunds stad. Både från sjöss och land. Politikerna funderar nu som bäst på hur byggnaden ska användas. Det är en delikat uppgift att lösa. Och på något vis måste frågan lösas.

Själv har jag varit längst uppe i tornet några gånger i mitt gamla jobb för att fotografera. Bättre utsikt ut över staden får man nog leta efter. För en person med skadade idrottsknän var det ingen lätt uppgift att ta sig upp till de små gluggarna längst upp för att få några vackra bilder. Trapporna är smala och slingriga. Men hinder och många trappor är till för att övervinnas.

Cisternen som sitter i toppen på tornet rymmer 280 kubikmeter vatten och är åtta meter djup. Det var år 1897 som stadsfullmäktige började utreda vattenfrågan. Vattenledningsstyrelsen lade till att börja med fram ett förslag om att anbringa en järnplåtsreservoar överst i tornet på Sofia Magdalena kyrka. Stadsfullmäktige tyckte dock inte att det var något bra förslag, utan beslutande att bygga ett nytt torn.

Det fans två alternativ att välja på. Ett var att bygga ett torn på Norra Bergen för 105 000 kronor. Det andra var att bygga en vattenbehållare på Väderkvarnsbacken, med filter och nytt maskineri i Askersund för 106 000 kronor. Precis som i dag gällde det att hålla i plånboken för politikerna, så det fick bli det billigaste alternativet. Själva tornet är 31 meter, men från den lägsta punkten i staden skiljer det 46 meter.

I kommunens bevarandeplan från 1993, kan man läsa att tornet har ett stort kulturhistoriskt värde och är i högsta grad bevarandevärt. En rivning är alltså inte aktuell. Om inte annat skulle ett sådant förslag få ledamöterna i ”Föreningen gamla Askersund” att gå i taket.

Det kan väl också sägas att det inte var alla i Askersund som tyckte om tornets placering. Några kulturknuttar ansåg att Askersunds mjuka runda horisontlinjer stördes av Vattentornet. Men det var då det…..

Polis-Verner och uttrarna

EFTERLYSNING. Polis Verner Karlsson var en verklig profil i Askersund under sitt yrkesliv. Många äldre minns honom säkert. Han var också hängiven jägare och fritidsfiskare. För en tid sedan fick jag några bilder på Verner av barnbarnet Bosse. På en av bilderna håller polismannen upp två skjutna uttrar. Han hade avlivat djuren på uppdrag av någon, sedan de ställt till besvär. Minns att det blev en del bråk efter den bilden. Många tyckte det var förfärligt att skjuta uttrar. Det skrevs också en del i tidningarna om det hela. Jag har försökt att leta på artiklarna men har gått bet på det. Och då har jag ändå tillbringat några timmar i bibliotekets källare där tidningsläggen finns.
Verner med de skjutna uttrarna
Polis-Verner och Hamn-Sigge Karlsson

Problemet är vilket år bilden och artiklarna var införda. Har gått igenom årgångar från slutet av 40-talet till en bit en på 50-talet. Har också bläddrat igenom ett antal lägg från slutet av 50-talet och en bit in på 60-talet. Min önskan var att hitta några artiklar för att få lite mer information till bilderna. Minns bara att det blev bråk.

Många klipper ur och sparar artiklar. Kanske någon har gjort det när det gäller Verner och uttrarna? Hör av er i så fall. Jag börjar med att visa bilderna.

Kapellet i Svinnersta

 


Kapellet i Svinnersta sjuder av liv igen. Under Allhelgonahelgen arrangerades Helgonamarken i den lilla röda byggnaden på kullen. Ägare till kapellet är Pehr Falkenström och Helène Nevers. De har renoverat byggnaden och hoppas nu på att det ska bli en verklig träffpunkt med olika arrangemang. Båda är ju också duktiga musiker. I helgen bjöd de båda besökarna på folkmusik. Pehr är riksspeleman. Helène sysslar både med dockteater och musik.

Det fanns lite av varje att välja på för besökarna när det gällde hantverk. Allt från ull till rephantverk. Och det fanns också möjlighet till en kopp kaffe med dopp.

 

Gamla Kyrkskolan i Askersund

I augusti 1949 började jag min skolgång i Kyrkskolan Askersund. Sedan dess har det hänt mycket både med den stora röda träbyggnaden vid vattnet från 1926. Och med mej också. Men nu ska det handla om Kyrkskolan. Mina minnen från den skolan är inte mycket att skryta med. Tyckte de första åren var ganska trista. Men de fanns också de som tyckte det var roligt för att få lite balans på det hela.

Kyrkskolan blev färdig för inflyttning 1926. Bilden är från den tiden och kommer från Leif Linus arkiv.

Kyrkskolan 1949
Hamnhuset (Kyrkskolan) i dag

Vid senaste fullmäktig godkände församlingen att Askersundsbostäder AB får köpa skolan för 9,2 miljoner kronor. 200 000 avser inventarier. Syftet på kort sikt är att hyra ut lokalerna till Askersunds kommun till ett hem för ensamkommande barn. På lång sikt kan fastigheten bli lägenhetsboende. Enligt ordföranden i Askersundsbostäder Rolf Karlsson, skulle det bli ett av stadens attraktivaste lägen. Så sa han i fullmäktige. Det var precis det som Askersundsbostäder ville göra för drygt tio år sedan. En ritning fanns framme, men den gången blev det stopp. Kommunen gjorde istället upp med Askersunds församling om byggnaden, trots att det är ett helägt kommunalt bolag. Bostadsbolaget vill riva och bygga nytt.

Ritning på ett tänkt bygge vid gamla Kyrkskolan. Bostadsbolaget kommer aldrig över tomten.

Församlingen hade planer till att använda gamla Kyrkskolan till sin egen verksamhet, men hade svårt att hitta användningsområden. Det ledde också till försäljning. Makarna Franzèn tog över huset och har gjort en totalrenovering. Bland annat med ett antal rum och ett restaurangkök. Det var en mycket stor satsning. Huset bytte också namn från Lindbogården till Hamnhuset. Nu blev det inte den succé som man hade hoppats på, därför valde man att sälja till det kommunala bolaget.

Gamla tidningsklipp

År 1979 tog kommunen beslut om att förvandla Kyrkskolan till vandrarhem och föreningsgård. Vandrarhemmet i Lindbogården blev mycket populärt med närhet både till stan och småbåtshamnen. Men det fanns ett problem. Kommunens personal fick sätta upp lösa väggar inför varje säsong, för att dela av de stora klassrummen med. Det gjorde man i många år, men så skulle Kyrkskolan användas till annat och då åkte vandrarhemmet ut.
Lokalerna har sedan används för vuxenundervisning av olika slag. Det har funnits musikgrupper där och föreningarna har haft sina träffar där. Ibland har den ståt helt oanvänd och kommunen som var tidigare ägare har eldat för kråkorna. Den stora grejen med skolan var att stadens ungdomar skulle få en egen gård. Hösten 1980 drog verksamheten igång, men gamla Kyrkskolan blev inte den succé man hade väntat sig. Ansvarige Börje Bohman gjorde allt han kunde för att stället skulle bli populärt och fyllt med aktiviteter. Börje ville inte att skolbyggnaden bara skulle bli en värmestuga. Ett gårdsråd bildades med ungdomar och ledare. Men det var hopplöst att få stället populärt bland stadens ungdomar.

Efter något år kom förslag på att byta namn på den gamla skolan. Ungdomarna tyckte inte att Kyrkskolan var något bra namn på en ungdoms-och föreningsgård. Folk fick lämna förslag och sedan blev det röstning. Då 11-åriga Ann-Sofie Granström, kom med förslaget Lindbogården. Som tack för hjälpen fick hon ett presentkort av fritidsnämnden på hela 50 kronor. Från början var det svårt få folk att säga Lindbogården. För det flesta var det fortfarande gamla Kyrkskolan. Men det har ändrat sig med åren. Lindbogården blev ett vedertaget namn hos de flesta. Ann-Sofie och hennes pappa Max kopplade namnet till platsen intill skolan, Lindbomossen.

Askersundsbostäder AB har mera saker på gång. Bolaget vill nämligen också köpa fastigheten Norra Bergen 49 av kommunen. Fastigheten omfattar bland annat Vattentornet, gamla Samrealskolan (kulturskolan) samt några mindre byggnader. Bostadsbolaget förbinder sig också att upprätta en detaljplan för området som ska innehålla bostäder och en ombyggnad av gamla skolan på Norra Bergen till lägenheter. Det blir möjligt när kulturskolan som finns där i dag flyttar till nya Sjöängen.
Bostadsbolaget lovar också att behålla Vattentornet exteriört, eftersom det är ett viktigt landmärke för Askersund. Under många år har duvorna haft sin bostad i vattentornet, men nu kanske det blir några andra bosättare i tornet. Bostadsbolaget vill också ha förtur att köpa Norra Bergens äldreboende när ett nytt äldreboende står klart. Köpesumman för fastigheten kommer att ligga runt 3,5 miljoner.

Vattentornet är ett riktmärke för Askersund
Samrealskolan som i dag är Kulturskola. Och som så småningom ska bli lägenheter.

Ännu är inga kommunala beslutat fattade när det gäller Norra Bergen 49, men vad jag förstår är det bara en formsak. Så brukar det vara när ärendena når så långt upp som till kommunstyrelsen. Det kan bli några mindre justeringar. Några politiker är vad jag förstår motståndare till att bostadsbolaget ska få förtur till köpet av Norra Bergens äldreboende.

Min krönika i söndagstidningen

 

Apropå älgjakt och styckning. I min ungdom jobbade jag i en charkuteriaffär när torget i Askersund. Det var på den tiden gris-och köttdelar hade sitt riktiga namn i köttdiskarna. Häromdagen köpte jag något som hette fläskmästarbit. Det måste ha hänt något med grisarna eller styckningen. En sådan del fanns inte att köpa förr i tiden. Då var det helt andra namn. De riktiga namnen på bitarna. Det var inget drömjobb för mej, eftersom jag också är ganska kräkmagad, men fick en förfrågan om att bli springgrabb och tackade ja. Tänkte inte på konsekvenserna med lever och blodmat. Djuren var slaktade som tur var innan de kom till butiken. Det var viktigt att komma ut och tjäna pengar snabbt. Som bonus på det hela fick man lära sig stycka och veta lite om vad bitarna skulle användas till. Kok-eller stekkött? Ja det var en stor fråga för många kunder.

Vännen Birger i vid Slakteriföreningens gård

En del kunder kom in och frågade om det fanns något ”rart fläsk”. En äldre ”fin” herre önskade alltid två charmanta köttbitar till helgen. De skulle vara tunna och inte kosta så mycket. Plånboken var förmodligen lika tunn som de charmanta köttbitarna men det gällde att hålla stilen. Någon skulle ha en ”korvabit” och en ostbit. En dam nöjde sig aldrig med den första köttbiten som visades upp. Då var det bara att gå bakom hörnet och vända på biten. ”Så ska det se ut”, blev kommentaren från den nöjda damen. Kanske lite fult, men väldigt effektivt. Någon gång om dagen gick jag också in till vännen Birger i pannrummet med något ätbart. Han skötte eldningen i huset och när det var riktigt kallt sov han över där. Ingen av personerna jag skrivit om finns inte kvar i livet längre. Jag vill inte lämna ut någon som skulle känna igen sig.

Slakteriföreningen i hörnet på torget

Under älgjaktstider var alla som kunde stycka mycket eftertraktade. Nu tror jag de flesta jaktlag har folk som kan stycka och har bra lokaler för att ta hand jaktfångsterna. Men så har det inte alltid varit. Själv har jag stått och styckat både i trånga garage och i pannrum. Vid ett tillfälle hade ett jaktlag som ringde mej om hjälp, fällt en riktigt stor älg. Så stor att några i gänget fick ge sig iväg till Varuhuset och skaffa sig ytterligare en frysbox. Tror jag slet ut tre-fyra fogsvansar innan allt var klart. Det fanns ingen motorsåg i det garaget. Efter det sa jag nej till all styckning av älg. Nöjde mej i fortsättningen med lite mera lättstyckade djur. Ersättningen var ofta en köttbit. I mitt fall ganska misslyckat, efter som hälften av familjen var och är vegetarianer.

IFK:s Philip Larsson nominerad som bästa back till fotbollsgalan

IFK Askersunds duktige mittfältare i fotboll, Philip Larsson, är nominerad som en av distriktens bästa backar till Örebro läns fotbollsförbund lokal gala på Ritz i Örebro den 7 november. Det trots att han är mittfältsmotor i IFK. Inte back, men vad gör det. Han tillhör de bättre i länet. Det finns en uppdelning mellan nationella och lokala serier vid galan

Philip Larsson.
Bild: Sossi Fahlström

Distriktsserierna, herrar.
Målvakter: Alexander Appelqvist, Nora Pershyttan BK, Adam Friis, Latorps IF, Alexander Skattberg, IK Sturehov.

Backar: Oskar Andersson, Real Örebro, Filip Larsson, IFK Askersund, Magnus Wikström, Nora Pershyttan BK.

Mittfältare: Per Johansson, BK Simperon, Björn Rosén, Vretstorps IF, David Åwall, Adolfsbergs IK.

Anfallare: Gabriel Pettersson, Lillån FK, Anderson Ponciano, Nora Pershyttan BK, Jerry Wiberg, Vretstorps IF.