Författare: alicegatan

OVE DANIELSSON Arbetade på Nerikes-Allehanda som journalist i 30 år. Är numera pensionär, men har fortsatt skriva och fotografera till bloggar, krönikor i NA och till andra tidskrifter. Och nu krönikör i Sydnärkenytt. Till min glädje ledde mitt skrivande och fotograferande till att jag tilldelades kommunens Kulturpris år 2012, nominerad av askersundare som följt mej genom åren. Det blev en stor glad överraskning för mej. Jag är uppväxt i Askersund och har prövat på en del andra yrken innan jag blev journalist. De första åren i yrket skrev jag enbart sport och det var naturligt efter som jag själv varit aktiv i olika sporter. Större delen av mitt yrkesliv arbetade jag annars som allmänreporter, där också fotografering var ett naturligt inslag. För några år sedan gav Ullabritt Jonsson och jag o ut en bok om Askersund . I maj 2022 kom det ut en bok "Oves observationer" som bygger på mina bloggar. Bild-och Kultur i Skyllberg är utgivare. Min e-post är :ove.d@telia.com. Mobil:070 6806402

Bron till Borgmästareholmen skadad av isen

2016. Isen har lyft första delen på bron ut till holmen.

Isen har tryckt sönder första delen på bron ut Borgmästareholmen i Askersund. Den här gången är det en lindrig skada som inte blir så kostsam. Men det är inte första gången bron drabbas av is och stormar. Hösten 1999 vek sig bron helt i en storm. Då fanns en högdel på bron där mindre båtar kunde passera. Det var just vid högdelen som det blev problem vid stormar. Den gången kostade lagningen av bron 275 000 kronor. Firman som hade byggt bron stod för 200 000 kronor.

1999 efter en storm

År 2005 var det dags igen. Stormvindar fick bron att vika sig på mitten och driva bort. Den gången fick kommunen stå för kostnaderna själva. Högdelen på bron plockades bort. Båtfararna fick vara så goda att åka runt Borgmästareholmen. Upprustningen kostade runt 100 000 kronor. Men det fanns ett problem 2005. Ingen firma ville ta åt sig ett större upprustningsjobb. Firmorna ville inte lämna några garantier. De tyckte inte att det var en riktig bro, utan bara en enkel pontonbro som kunde brytas sönder av vädrets makter. Dåvarande arbetsingenjören Bo Lind fick jobba hårt för att få en upprustning till stånd. Det handlade en del också om att få fram pengar till upprustningen.

2005 efter en storm

Bron byggdes av en privat firma. Genom en bytesaffär blev sedan ägare till bron. Byggfirman bytte till sig en större fastighet i Askersund.

Väderkvarnsbackens domarring

 

I mitten på 80-talet var det en konstnär som ville återskapa den gamla domarringen på Väderkvarnsbacken norr om Askersund. Konstnären föreslog en rekonstruktion av domarringen. Nio stycken avlånga stenar tre meter höga skulle placeras på den gamla platsen. Stenarna skulle bli väl synliga från riksväg 50. Enligt konstnären skulle satsningen placeringen förmedla en kulturupplevelse av stora mått. Med enkla medel skulle den gamla historien återupprättas. Satsningen skulle bli en stor sevärdhet. Hembygdsföreningen var med på noterna. Däremot var länsmyndigheterna mycket skeptiska till förslaget. Kulturnämnden i Askersund trodde heller inte på iden. Nämnden ville vårda befintliga fornlämningar istället för att återskapa försvunna. Förslaget från konstnären försvann därmed i papperskorgen. Vem vet konstnärens förslag kanske hade blivit en verklig attraktion…

Fram till 1920-talet fanns en stor och präktig domarring av oval form på backkrönet. En sådan som konstnären hade tänkt sig. Stenarna försvann åt olika håll för att troligen användas till hus-och ladugårdsgrundar i trakten. Väderkvarnsbacken är Askersunds äldsta kända tingsplats. Man kan ju undra hur det kändes att bli dömd på en plats med stans bästa utsikt. Kanske det underlättade lite.

Annons 1874

Väderkvarnsbacken är nu ett naturreservat . Det tog lite tid att få till det hela, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge är ett gammalt slitet uttryck som väl passar på grusbacken strax norr om Askersund. Det är några år sedan en kvinna på miljö-och hälsokontoret berättade planerna för mej och att det fanns pengar att söka för att skapa ett naturreservat. Så blev det också. Kommunen byggde också en promenadväg vid sidan om Vretstorpsvägen, som blivit ett populärt gångstråk. Backen är populär särskilt nu på våren då blåsipporna lyser upp den gamla tingsplatsen på en del ställen. Men de får inte plockas. Det är ett naturreservat som nämnts. En grillplats har också ställts i ordning

Personligen förknippar jag backen mera med Tivedsloppet på skidor och motorcross. IFK drog sin skidtävling över backen och det blev en mycket tuff avslutning för många sista biten in mot målet på gamla IP. Under en period fanns också en skidlift i backen söderläge. Det var ingen bra kombination när solen började värma.

Bild från 1987

På 50-talet gjordes en stor satsning av ett motorintresserat gäng på en motorcrossbana i Väderkvarnsbacken ned mot Gårdsjön. Banan var en av de svåraste i Sverige, men också en av de vackraste enligt expertisen. Det kördes också en del tävlingar där. Men det blev inte så många som de motorintresserade hade tänkt sig. Banan var 1 300 meter lång och formad av Sture Malmborg. En av de drivande i motorklubben var Stures pappa Elis och tandtekniker Seth Magnusson.

MC-bilder Nils Muntzing. 1955

Vid en tävling kom det 3 000 personer. Publiken placerade sig på kullarna i backen för att se förarna bra. Minns att Gösta Gildner från Svemo var på plats för att flagga igång tävlingen. Askersund hade några förare med, men de nådde inte några stora framgångar. När de första tävlingarna skulle gå var motorklubben i Askersund nystartad. För att få ordna tävlingar måste klubbarna ha varit igång i två år. Men Elis och Seth löste problemet på sitt sätt. De hyrde helt enkelt ut banan i Väderkvarnsbacken till Örebro SMK, som saknade bana.

Noterbart var att det fanns en ”dynamitkällare” mitt i banan! I källaren förvarade Öhrmans järnhandel sina sprängvaror, eftersom det var förbjudet att förvara sprängmedel inne vid torget i Askersund där affären låg. Förhoppningsvis hade butikens ägare plockat bort dynamiten innan tävlingarna kördes. Men jag vet inte hur det var med den saken. Jag har tänkt på det efteråt. Med lite otur för hade det annars kunnat bli en riktig smäll i backen. Källaren används inte längre, men den finns kvar.

Min tidningskrönika 29 februari

 

På senare tid har media rapporterat om olika knepiga lägenhetsaffärer bland höjdare med stort inflytande i samhället. Det har av naturliga skäl väckt heta känslor. Ingen ska gå före i lägenhetsköer på grund av status i samhället resonerar de flesta. Det ska vara rättvist.

Måste erkänna att jag själv blivit erbjuden en lägenhet för ett antal år sedan när jag jobbade som journalist i Askersund. Och det var inte för att jag var någon höjdare i samhället, utan för att det var svårt att bli av med att bostadsrätterna i ett område. Jag blev något av sista chansen. Efter intervjun med en projektledare för ett större bygge i Askersund fick jag erbjudande om få köpa en lägenhet för 25 000 kronor. Det var ordinarie pris.

Naturligtvis tackade jag nej omgående. Det skulle ha sett ut om jag som journalist satt mej i en lägenhet i bästa läget. Folk skulle ha pratat om fusk och mygel, även om det inte var så. Kan också upplysa om att jag heller inte hade kunnat köpa lägenheten om det skulle ha varit så. Jag hade inga 25 000 kronor.

Blev också privat erbjuden en båtplats i Strandparken vid ett tillfälle som jag faktiskt tackade ja till, trots att jag inte hade någon båt. Det fanns ett antal platser som inte var uthyrda. Förvaltningen hade problem med att bli av med platserna. Då kom jag in i bilden. Köpte en räddningsbåt för att fylla upp platsen med, som senare stals. Jag upplät platsen istället till Länkavdelningen som hade lokal i närheten. Länkarna hade båt, och jag betalade. En bra fördelning tyckte avdelningen. Som uppskattning fick jag en klubbnål. Samma nål som medlemmar fick om det avhållit sig från starka drycker en tid. Jag behövde inte uppfylla kravet.

Som journalist har jag också varit med om att rädslan för muta tagits till en högre nivå. Kommunalrådet Erik i Laxå bjöd alltid på en kopp kaffe och finska pinnar eller vad det nu var vid pressinformationerna. En journalist från en annan lokaltidning tackade nej till Eriks stora förvåning. Hon var rädd för att hamna i ett beroendeförhållande som gjorde att det inte gick att skriva kritiskt. Agerande gjorde att jag fick två små torra kakor istället för en, utan att känna mej bunden att skriva på ett visst sätt.

Kanske någon nu tror att jag är en människa med fläckfritt levande och hög moral. Kan spräck den bubblan direkt. Som exempel kan jag nämna att jag för en tid sedan åkte på 800 kronor i böter för att jag ställt bilen två meter för nära ett gathörn. Så jag är minsann syndat.

 

 

Från Hannas fotoalbum

Genom familjen Jonsson, Bygget, har jag fått tillgång till telegrafkommissarie Hanna Ljungqvist fotoalbum med många Askersundsbilder från början av 1900-talet. En bildskatt.

Hanna Ljungqvist avled 1974. Hon var född 1884 i Askersund. Hennes pappa var kyrkoherde. Efter att ha genomgått elementarskolan för flickor och hushållsskolan Fleurie (Tingshuset) blev hon elev vid telegrafstationen i Askersund . Från 1928 var hon telegrafkommissarie i Askersund och var det fram till pensioneringen. En släkting till fam Jonsson arbetade som hushållerska åt Hanna. Hon kallades allmänt för ”Tant-Lisa”. Det är genom henne och fam Jonsson som albumet räddas till eftervärlden. Visar upp några bilder ur albumet. Bilder som också ha varit på Facebook.

Gamla kyrkogården
Tingshuset

Utanför Samrelaskolan på Norra bergen. Anton Frendel i vit keps.

 

40 års väntan på attraktiva lägenheter i Askersund

Haga har blivit ett mycket attraktivt område i Askersund. Läget på bergen ut mot Alsen kan vem som helst bli avundsjuk på.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge brukar det heta, även om det tar 40 år som i fallet med HSB-husen på Hagaområdet i Askersund. Många klagar i dag på långa handläggningstider när det gäller olika byggsatsningar. Alla vill att det ska gå fortare men reglerna måste följas. Demokratin skall ha sin gång. Fast ibland kan man tycka att en del överklagandena är mera okynne än demokrati. Och 40 år kanske blev i längsta laget.

Många hade gett upp hoppet om att det skulle bli några flerfamiljshus i på Hagaområdet, som det ändå blev till slut. Men det tog tid. En verklig långbänk. Hagaområdet hade varit en het potatis i 40 år för stadens politiker. Det var för och emot. Som alltid. Villaägarna i området var rädda för att det vackra området skulle totalförstöras. Berg skull sprängas bort och vackra träd skull fällas för att ge plats för bostadsrätterna. Rädslan var dock överdriven, även om det blev många huskroppar. Något som en del också protesterade emot. Kommunen hade stora svårigheter att lösa in alla markbitar på Hagaområdet innan byggnationen kom igång. Gamla vägservitut var svårlösta och det fanns ärenden som gick till länsstyrelsen. Många av de som bodde i Haga menade att kommunen och HSB exploaterade området alldeles för hårt.

Byggnadschef Åke Lindh visar upp planerna för byggnationen på Hagaområdet i början på 80-talet.

Det var HSB som stod för bygget. Enligt deras arkitekter vid den tiden så var Haga i Askersund ett av de vackraste områden de hade jobbat med. Lika attraktivt som verkstadsområdet vid Alsen strand i dag. Kommunens målsättning var att så många människor som möjligt skulle få tillgång till den fina Hagamiljön. Närheten till idrottsplatsen, badet, Stadsparken och elljusspåren, gjorde det hela ännu mera attraktivt.

Precis som i dag så var det stora problemet att hålla insatserna till bostadsrätterna på en bra ekonomisk nivå. Annars skulle inte ungdomarna ha en chans att få en lägenhet. Dåvarande byggnadschefen Åke Lindh ansåg att det var en politisk fråga att lösa när det gällde höga insatser. Trycket efter bostäder var stort, precis som nu. Tiden går igen som det brukar heta.

Haga 1984. HSB -husen  är  på gång

På den tiden var bostadsrättsföreningarna berättigade till hyresrabatt genom ett statsbidrag. Rabatten under det första året var 60 kronor per kvadratmeter, som sedan trappades ned med en femtedel per år. Kravet för att få statsbidraget var att hälften av pengarna skulle säkerställa det yttre och inre underhållet av fastigheterna utöver föreningens stadgar för det ordinarie underhållet. Det betydde att rabatten det första året blev 35,40 kronor per kvadratmetern. Insatsen för en trerummare låg runt cirka 25 000 kronor, med en månadshyra på 1 829 kronor.

I dag är det detaljplanen för Hamnområdet i Askersund som blivit en verklig långkörare med överklaganden. Det innebär förmodligen att det inte kommer att hända något på hamnplanen den här säsongen heller. Förhoppningen var bland annat att få till en fast snygg scen, men det verkar inte gå i lås nu till sommaren. De senaste årens tråkiga och fula scen verkar bli kvar om inget särskilt händer. En annan detaljplan där förhoppningarna var att det skulle gå snabbt med ett förenklat bygglov var i kvarteret Repslagaren. Det gällde lägenheter i gamla Electrolux-byggnaden. Ärendet överklagades och nu måste det ske en ändring av detaljplanen. Namnet Repslagaren kommer för övrigt från en verksamhet precis som namnet beskriver. De långa byggnaderna efter repslagarbanan finns kvar. Ett lite udda industriminne värt att bevara. Bröderna Nils och Ivar Carlsson tog över verksamhet efter sin far 1909. 1920 lät de bygga fabriksbyggnaden son nu är aktuell för lägenheter. Electrolux kom in mycket senare i bilden med sin verksamhet. Den verksamheten försvann i mitten på 60-talet. Ett svårt slag för kommunen, då ett 25-tal personer blev arbetslösa.

Ett tidningsklipp från 1965.

Hannas gamla fotoalbum

Genom familjen Jonsson, Bygget, har jag fått tillgång till telegrafkommissarie Hanna Ljungqvist fotoalbum med många Askersundsbilder från början av 1900-talet. En bildskatt. Hanna Ljungqvist avled 1974. Hon var född 1884 i Askersund. Hennes pappa var kyrkoherde. Efter att ha genomgått elementarskolan för flickor och hushållsskolan Fleurie (Tingshuset) blev hon elev vid telegrafstationen i Askersund . Från 1928 var hon telegrafkommissarie i Askersund och var det fram till pensioneringen. En släkting till fam Jonsson arbetade som hushållerska åt Hanna. Hon kallades allmänt för ”Tant-Lisa”. Det är genom henne och fam Jonsson som albumet räddas till eftervärlden. Visar upp några bilder ur albumet från Hannas tid vid hushållsskolan. Hanna bodde i ett litet hus vid Stora Bergsgatan med en vacker trädgård. Huset fick ge plats för hyreshus för en del år sedan.

Några av bilderna har   också varit på Facebook.

                                             Från Hushållsskolan Fleurie (Tingshuset) . Hanna längst ner till höger.Lilla Bergsgatan Vykort Askersund                                       Stora Bergsgatan  i början på 1900-talet. Till höger syns fam Ljungqvist  hus.

Hanna Ljungqvist Malvina Ljunggren Rosa Ljungqvist
                                   Rosa Ljungqvist vid trädgårdsskåpet. En bild från 1921. Rosa var Hannas mamma.
Vykort Askersund047
Från Oves blogg:
                                                                                            Tant-LisaBild:Ove Danielsson
                                                                               Bild: Mikael Bäckström
Som ett prydligt litet dockhus låg ”Tant-Lisa” Jonssons hus utmed Stora Bergsgatan. Låga fönster blinkade vänligt uti eftermiddagsljuset. Smått antika rullgardiner fanns i fönstren. De var mönstrade med torn och borgar, gröna blad och höga fjäll. I täppan bakom huset tronade ett högt och ärevördigt päronträd. Grovt och knotigt med 100 år på nacken. När dess krona stod i blomning i vårljuset, syntes den på håll i Askersund. Över gatans alla ljus. Ofta under päronträdet hördes klirret av spröda kaffekoppar och doften av sockerkaka. Så beskrev Askersundsskalden Levi Karlsson ”den blyge” stadens verkliga idyll under stora delar av 1900-talet.I dag är idyllen , Stora Bergsgatan 27 b, borta på när som på gårdsporten. Men frågan är om den inte hamnat upp och ned? Större delen av tomten fylld med hyreshus. Men rivningen av ”Tant-Lisas” hus skedde under starka protester. Kulturnämnden och Föreningen Bevara Gamla Askersund (som i dag heter Föreningen Gamla Askersund) protesterade så länge det var möjligt. Men utan resultat. Till och med byggnadschefen Åke Lindh tyckte det var självklart att kommunen skulle utnyttja sin förköpsrätt, för att rädda huset och trädgårdsidyllen. Lindh ansåg också att det skulle var ett sätt att också rädda byggrätten till kommunen. Men inte hans ord hjälpte. Och han var ändå byggnadschef och ett tungt namn i kommunen. Men politikerna ville annorlunda. Enligt stadsplanen fanns den en byggrätt på tomten. Och det utnyttjade byggherren Sundsbrons Fastighets AB i Örebro, till fullo. Han var ute efter att bygga lägenheter i ett attraktivt läge. Fastighetsbolaget köpte tomten med ”Tant-Lisas” hus för 850 000 kronor i slutet på 80-talet. Senare fick Askersundsbostäder AB ta över husen.

Bild:Ove Danielsson

Föreningen Bevara Gamla Askersund gjorde ett sista tappert försök att rädda huset, med ett förslag om en flytt upp till Norra Bergen om det nu nödvändigtvis måste rivas. Till slut tvingades föreningen ge upp. Byggherren gjorde inte något lagligt fel. Men många askersundare tyckte att det måste vara något fel på stadsplanen som tillät ett bygge på tomten. Och rivning av huset.

”Tant-Lisa” avled 1988. Hon hade fått ärva huset av telegrafkommissarie Hanna Ljungkvist för lång och trogen tjänst som hembiträde. Hon kom till huset 1939. Under många år jobbade jag i huset mitt emot ”Tant-Lisas” hus och vackra trädgård. Det var en fröjd att följa att årstiderna genom den lilla fina idyllen på andra sidan gatan. Blomsterprakten var stor, från första vårblomman till de sena höstastrarna. Många kastade avundsjuka blickar in i trädgården, där Lisa nästan jämt putsade och fejade. Ogräset hade inte chans att rota sig. Ofta talade vi med varandra. Om både väder och vind och livet i största allmänhet.

”Jag har alltid tyckt att trädgårdsarbetet varit roligt. Så länge jag orkar kommer jag att hålla på”, förklarade Lisa många gånger för mej.

Och det löftet höll hon.

Fram till i början av 80-talet var det träplank runt ”Tant-Lisas” trädgård. Planket plockades bort och istället planterades en häck. Till glädje för alla askersundare som hade vägarna förbi huset dagligen.

”Insynen blev en annan, men vad gör det. Det är trevligt när folk stannar och pratar en stund. Och det händer ofta när jag håller på i trädgården” , upplyste Lisa , för mej.

Lisas trogne vän och fasta sällskap var hunden Andy. Det hände ofta att Andy väckte folk ur deras dagdrömmar när de gick förbi på gatan. Andys skarpa skall fick många att ouppmärksamma att hålla sig för hjärttrakten.

”Vi har nästan alltid haft hund i huset. Jag fick Andy för några år sedan av en familj. Visst skäller han ibland, men hundar är ett trevligt sällskap”, tyckte Lisa.

Jag kan förstå att man inte kan bevara alla gamla hus, men med ”Tant-Lisas” var det något särskilt. Om inte annat vittnade alla protester om det i samband med rivningen. Dagens hyreshus i alla ära, men det går inta att tala om det på samma dag som ”Tant-Lisas” hus och trädgård, även om jag gör ett undantag i den här bloggen.

Med luftballong till Borgmästareholmen

Insändare 1896

Bron till Borgmästareholmen var efterlängtad i många år. Det diskuterades fram och tillbaka vem som skulle bygga och vad det skulle kosta. Till slut gjorde en privat byggare slag i saken och byggde en bro. En bro som kommunen sedan fick överta genom en bytesaffär. Men en bro blev det, även om man senare satte upp en ful grind med lås och allt vid brofästet i Strandparken med begränsade öppettider.

Men det har funnits radikalare förslag än en bro för att ta sig ut till holmen. Har läst en insändare från slutet av 1800-talet där en person föreslog att en luftballong skulle ta folk över till holmen. Motivet var ” att skulle man ändå föreslå reformer var det lika bra att ta steget fullt ut”. Och då låg en luftballong nära till hands.

Utflykt till Borgmästareholmen

Vid den här tiden fraktade fartyget Boren över folk som inte hade egna båtar till den attraktiva holmen. Det var ju dit askersundarna åkte för att koppla av från det hårda stadslivet. Problemet var att slupen Boren ibland var upptagen på annat håll. Då fanns det roddare att tillgå. Passagerarna fick vifta, skrika eller vissla för att uppmärksamma roddaren på en båttur. Men ibland hörde inte roddaren ropen från andra sidan och det var många som tyckte det var bedrövligt. Så kunde det inte få vara. Att få stå och vänta i Strandparken på en båt när Borgmästareholmen låg öppen för nöje och avkoppling en fin sommardag. Det var bara för mycket.

Insändarskribent förslog också att det skulle fästas släplinor på ballongen, och på det viset kunde man fiska abborre under färden till holmen. Såvida inte några busgrabbar hängde sig fast i linorna för att göra gratisresor. För det skulle kosta pengar att åka ballong över.

Anledningen till insändaren var att folk i en tidigare insändare klagat på problemet att ta sig över till Borgmästareholmen. Svaret blev en luftballong, även om en del av inlägget måste ha varit lite ironiskt. En känga mot de som klagade över att det var svårt att ta sig över till holmen.

 

Bergqvist Yllefabrik i Askersunds hamn

 

Bergqvist yllefabrik

När kungen kommer på sina besök blir det en del uppståndelse. De styrande i kommunerna vill förstås visa upp allt det fina som finns just. Har sett massor av sådana händelser på TV under kungens Eriksgator. Men dagens uppståndelse är inget emot hur det var förr. Här kommer berättelsen om när kung Oskar II besökte Askersund i slutet av 1800-talet. Det var grejer det. Bara som en liten jämförelse hur det var förr och nu.

Kung Oskars besök i Askersund 1898

Bloggen handlar om när konung Oskar I I gästade Askersund 1898. Fabrikör Bergqvist ägare till Askersunds yllefabrik i hamnområdet, var en mäktig man i staden. Han var rådman och med i kyrkorådet. Och dessvärre var han också brandchef. I makarnas sovrum hängde den stora brandluren av blankpolerad mässing. I sovrummet fanns även en elektrisk signalklocka, som stod i förbindelse med Storkyrkans torn. Nattväktaren, som ropade ut nattens timmar över stad och land, kunde ge direkt signal vid utbrytande eldsvådor. Det var hans åliggande att först signalera till brandchefen och sedan klämta med kyrkans lilla klocka, om han såg någon eldsvåda

Hela staden var i uppror . Den lilla staden vid sjön Alsen låg i strålande solsken. Urmakare Andersson och skorstensfejare Blomer stod på höga stegar framför det pampiga huset som inrymde Fridens speceriaffär. De var ivrigt sysselsatta med att drapera unionsflaggor över ingången.

Sundsbrogatan var smyckad vid kungens besök.

Borgmästaren övervakade förberedelserna och hans hustru Alvina, som skrivit hälsningstalet, hade just förhört honom för tionde gången. Han fick bannor när han stakade sig. Hon var särskilt noggrann att han gjorde konstpauser på rätta ställen. Han måste höja rösten när manuskriptet innehöll nationella känslor och sänka densamma till milt vemod när manuskriptet behandlade undersåtarnas tillgivenhet till monarken.

Den stora dagen kom närmare och programmet för Majestätets mottagande hade haft generalrepetition. Allt hade gått väl i lås och nu återstod endast frågan vem som skulle bli inbjuden till den stora middagen på Stadshotellet.

Det fanns endast åttio platser för honoratiores. Samtalsämnet och skvallret gick om dem som blev valda eller ratade. Som alltid i en liten stad, gick stridens vågor höga över placeringarna. Det var oerhört att bli förbigången vid ett sådant tillfälle.

Den stora dagen randades och telegrafen från Vretstorp meddelade att tåget avgått i ordinarie tid. I fabrikörens hem rådde villervalla. Man klädde sig för mottagningen och kungamiddagen. Frun i huset var först klädd och redo. För fabrikören Bergqvist tog det längre tid. Han skulle så proper ut. Familjen var samlad en trappa upp i matsalen i det stora huset. Den var omgiven av barn, tjänstefolk och fabrikens kontorspersonal som skulle beskåda ståten. Fabrikören och hans fru tågade ut ur porten på väg mot det stora torget Han stor och kraftig, i fyrtioårsåldern. Han gick i militärisk hållning och hans nyborstade höga hatt glänste i solskenet Vid hans sida gick makan i den ljusblå sidenklänningen under sin solparasoll.

De var tagna av stundens allvar och medvetna om att barnen stod och följde dem med blickarna i matsalens skvallerspeglar. För övrigt var det stor publik som beskådade de utvalda från stadens fönster och portar och genom småstadens otaliga skvallerspeglar. Tänk, vad de är lyckliga som får vara med på en kungamiddag, där hans Majestät håller tal. Tänk vad de får se. Det var ju inte bara kungen som skulle komma. Naturligtvis hade han stor uppvaktning av män, klädda i guldbroderade uniformer med ordnar och utmärkelser. Ja, själva landshövdingen, skulle vara med.

Paret, som gick Storgatan fram, beskådades av nyfikna som väntade på kungen, vek av mot stora torget. Då hördes, först svagt, sedan olycksbådande hårt, klämtningar från storkyrkan. Elden är lös. Folket på gatan greps av panik. Alla som tillhörde borgarbrandkåren måste hem! Antingen för att klä om sig för utryckning, eller hämta hästar till de röda vattenkärrorna som stod parkerade på rådhusets gård. Där stod även brandsprutan. Vattenledning fanns ännu ej i staden. Genom skvallerspegeln såg husfolket fabrikör Bergqvist lämna sin fru och i språngmarsch, med fladdrande skjortbröst och den höga hatten i handen, sprang till sitt hus. Han ryckte ner brandluren från sovkammarväggen och begav sig ivrigt tutande mot rådhuset, där borgarbrandkåren samlades. I sporrsträck red de uttagna vattenkuskarna genom gatorna for att så snabbt som möjligt spänna sina löddriga hästar för vattenkärrorna. Det var rödmålade, runda cisterner på tvåhjulsvagnar. Den kusk som först infann sig på brandplatsen, sedan han fyllt sin cistern i sjön, fick en premie. Fem hela riksdaler.

Branden visade sig ha uppstått genom en luffares slarv med elden i en loge på en närbelägen stadsäga. Logen brann ned och manskapet återvände till rådhuset med sin brandspruta.

Kungamiddagen var redan över, och efter middagen for Hans Majestät i en öppen landå genom staden. I närheten av torget lät Majestätet stanna sin vagn, när han såg det hemvändande manskapet. Konungen lät brandchefen komma och frågade hur det gick med eldsvådan. Brandchefen kom fram till landån och stod där i sin solkiga våta frack. Kragen var nedsölad och rosetten hängde på sned. Genomvåt och sotig, gjorde han ställningssteg för Majestätet. Med tordönsstämma, som han trodde att ögonblicket krävde, röt han:

– Elden är släckt, Ers Majestät.

– Det var bra gjort, svarade konungen och for vidare

På grund av luffarens slarv med elden, hade brandchefen och hans hustru gått miste om sitt livs enda kungamiddag. Luffaren, som även kommit till staden, för att ta del i festglädjen och få se en skymt av Hans Höga Majestät,blev inburad och fick fjorton dagars logi med vatten och bröd i stadens finka.

Askersunds yllefabrik i hamnområdet var en gång i tiden en stor och viktigt arbetsplats för många askersundare. Fabriken låg vid alldeles intill vattnet i närheten av Varmbadhuset. Ofta är det svårt att få tag på fakta om en fabrik och varför det gick som det gick. Och det gjorde det också. Men så är det inte när det gäller Askersunds yllefabrik. Om den fabriken finns det massor av fakta och bilder. Min vapendragare när det gäller gamla bilder Leif Linus Larsson och personer i släkten har träffats och pratat om gamla tider. Det är därifrån jag också fått fakta till bloggen.

Det var ingen lätt verksamhet ekonomiskt som familjen Bergqvist hade slagit sig på. Det kan man konstatera i gamla handlingar och i familjens släktforskning, som jag nu också fått ta del av. Konkurs och flykt till Tyskland blev resultatet av den stolta fabriken vid strandkanten, som snickare Fors och senare Lantmännen tog över.

Ove Danielsson