Författare: alicegatan

I tio år har jag skrivit krönikor  i  min ”gamla papperstidning”  NA.  Varannan söndag. Det har blivit  några stycken när jag ser tillbaka. Jag jobbade på NA i 30 år som journalist och en chefredaktör som jag inte minns namnet på  bad  mej  fortsätta skriva. Det var en trevlig kvinna vilja minnas. Efter lite tvekan  gjorde jag det.  Var rädd för att folk skulle tröttna på mej.

 Nu har det blivit förändringar på tidningen. Bland annat har papperspriserna gått upp kraftigt  och de begränsade sidorna  måste användas till de ordinarie medarbetarna. Inte till gamla journalister som skriver  krönikor. Helt förståeligt. Jag har hållit på länge och det sker förändringar och jag tar det med ro utan att bli sentimental. Varje sak  har sin tid brukar det heta. En del frågar  mej på stan   när krönikan kommer  tillbaka efter sommaruppehållet. Mitt besked är att den inte kommer tillbaka. Det är just av den anledningen jag skriver den här bloggen. Många frågar . Här är svaret på frågorna om mina krönikor. Ett problem i Askersund är att det finns många gamla  människor som inte är datoriserade och undrar. Men deras barn och barnbarn får berätta  om det är av intresse.

Men jag har en blogg -Oves blogg  ovedanielsson.se- om någon vill läsa. Det finns ju också Facebook och en Askersundssida med bilder och minnen. Kanske jag dyker  upp i ytterligare forum när det passar och jag får lust. Men jag får tacka för de här  åren och alla som hört av sig om krönikorna. Ofta med glada tillrop. Det har varit trevligt.

Doktorer, lärare och präster, var förr personer som folk bugade och såg upp till.
Säkert ser många upp till folk i de nämnda yrkeskategorierna även i dag, men inte på det rädda sättet som förr. Och tur i är det. De är människor som alla
andra och vill nog också vara det.

Doktor Nordes villa på vägen ut mot Haga, där han också hade mottagning i många år.

Läser man gamla klipp och skrifter fanns det också många originella personer i de nämnda yrkesgrupperna. Inte minst i Askersund. Ofta gick också deras smeknamn i arv från far till son till barnbarn. Som överlärare Hjalmar Sundén. Han gick under
smeknamnet ”Tuppen”. Sonen Anders som var en av IFK:s stora bandystjärnor fick
ärva smeknamnet.

En legendarisk läkare i Askersund var Nils Norder. Äldre askersundare minns honom säkert. Norder började som läkare på gamla sjukstugan (nuvarande skolkontoret vid Sjöängsskolan), för att sedan öppna egen praktik i sin villa bara ett stenkast från skolan. Äldre personer har berättat Norder öppnade dörren till
mottagningen och tittade ut över skaran av patienter med huvudet lite på sned.
Ofta nynnade han också på någon låt.

Doktor Norder blev en förgrundsfigur i Askersund. Frågan är om han visste om det själv? När han kom visslande med sin lilla läkarväska sakta promenerande över stadens gator förstod alla att någon stadsbo var sjuk. Frågan var bara vem? ”Har du sett vart Norder gick i dag” var en ständig fråga och så var gissningarna
igång vem som var sjuk. Som läkare var han också given i stadens
Hälsovårdsnämnden. Och visst var han också ordförande.

Lydia Bergström, Ingrid Sandström och doktor Norder på inspektion i Askersunds hamn

Många som skulle ta körkort gick ofta till Norder för att friskintyg. Elaka rykten gjorde gällande att det skulle vara lättare att få intyg hos Norder, än hos andra läkare. Men det kanske bara var elaka rykten. Själv minns jag vid ett tillfälle en person ofta använde straka drycker som sökte hjälp hos Norder. Han hade fått magbesvär. Mötte honom efter läkarbesöket och frågade vänligt vad Norder hade gett honom för botemedel. Upprört förklarade han då att han betalat Norder bara för att få beskedet: ”gå hem och ät”. Det kan nämnas att några
dagers senare gick mannen ur tiden, men det berodde inte på läkarbesöket.

Gamla sjukstugan som sedan blev kanslihus vid Sjöängsskolan.

Gamla sjukstugan (skolkontoret) invigdes i september 1909. Bygget kostade 50 000 kronor. 1920 skänkte bruksägare Cassel på Stjernsund 25 000 kronor så att sjukstugan kunde byggas ut åt norr. Askersund hade tidigare haft problem med sjukvården och åldringsvården. Verksamheterna blandades i en fastighet på södra udden i Askersund.
När den nya sjukstugan byggdes (Vårdcentralen) kom den praktfulla
tegelbyggnaden att användas för långtidsvård. För att sedan bli skolkontor. Nu står byggnaden tom.

Kyrkoherde K O Gullholmer 1954. En originell präst med djupt engagemang i nykterhetsfrågor och i Rotary.

Många har fått ärva smeknamnen av sina fäder. Överlärare Hjalmar Sundén kallades i smyg för ”Tuppen”. Sonen Anders, känd bandyspelare i IFK fick ärva namnet, men när det gällde honom var det lite mera öppet.

Leif Linus har bidragit med bild och annons.

I en röd  liten stuga  på Norra Bergen i Askersund fanns en gång i tiden  stadens första halvprivata  pensionärshem. ” Lilla ålderdomshemmet” var namnet i folkmun. Lutherska  missionsföreningen var ansvarig  för verksamheten  i den lilla stugan. Huset revs  när Norrbergahemmet skulle byggas.

Det skulle vara ett  hem för medellösa änkor  och ensamstående kvinnor enligt donationen från  rådmansfamiljen  Baeckman . Ett gåvobrev från 1899. Kvinnorna skulle också tillhöra församlingen eller ha en tro som byggde   på den lutherska bekännelsen.

En tidningsbild från 1958 på det lilla huset på Norra Bergen.

I början  bodde kvinnorna gratis, men fick senare betal en liten hyra. 1958 såldes huset till en privatperson. Samhällets  åldringsvård  hade förändrats sedan donationen till missionsföreningen och därmed också förutsättningarna för donatorns tankar. Försäljningen bröt  inte mot donationsbrevet. Där stod att  Lutherska hade fria händer att förvalta huset som mest  gagnade verksamheten.

Vem var då som bodde i det lilla huset  och var lutherskas skyddslingar? Flera var verkliga Askersundsprofiler som ”Tornväktarens Fia”. Hon var dotter till en av stadens tornväktare, som ropade ut klockslagen från kyrkans torn. Här bodde  också Klara-, Eva-Lovisa och Stryk-Sofia.

Segerdahls garnaffär vid ”Långholmen”. Där finns Sjöbodarna i dag.

Bild från Leif Linus samlingar.

Lilla-Ida var en rosig liten blid  gumma som var  någon sorts  föregångare till nuvarande hemtjänsten har jag läst. Hennes vaknätter vid många dödsbäddar  gav henne namnet ”Dödens ängel”. En annan av hemmets gäster var Ester Segerdahl. Hon fann en fristad  sina sista levnadsår i det lilla röda huset på Norra Bergen. Hennes familj  hade varit en av stöttepelarna  i församlingens arbete. Själv drev hon en garnaffär i ”Långholmen”, där Sjöbodarna  vid Storgatan finns i dag. Det var stora garnbuntar i hyllorna och på disken har jag läst.

Affären  blev  med åren mindre  lönsam  och slutligen fick Ester  lägga ner verksamheten. Ingeborg Johansson var en annan kvinna som bodde i huset. Henens fall  är ett typiskt exempel  på vilket bra sätt hemmet kompletterade  den inte allt för utbyggda sjukvården på, den tiden. Hon var inte så gammal men sjukdomen  tvingade henne att lämna  sitt  jobb. Den hyresfria bostaden hjälpte henne att  överleva.

En tidningsnotis som Leif Linus har hittat.

En av anledningarna till att jag skriver den här  bloggen är diskussionerna om privata alternativ.  Men så var det inte  år 1899 vid donationen. Men som alla förstod  måste samhället in  och ta det fulla ansvaret  för sjuka och gamla i Askersund oavsett tro. Uppgifterna  till bloggen har jag hämtat från tidningsartiklar, pratat med folk som minns huset , samt jubileumskrifter som jag läst.

Kräftfisket är nu i full gång. Ett fiske som lockar många. Ibland allt för
många. Det kan bli stökigt ute på sjön när det gäller det fria fisket. Har alltid funderat på om det inte finns en kräfta år alla..

Kräftfiske i Askersunds hamn

Bilder från Askersundsalmanacka där Fiskevårdsföreningen bidragit bilder.

Mitt intresse för fisket har alltid varit mycket begränsat, utom när det gällde kräftfisket. Det var visserligen länge sedan jag höll på med det, men under min uppväxt några meter från Gårdsjöns strand fiskade jag ofta. Då var det flodkräftor det gällde.

Vi fiskade från land eftersom inte fisket ingick i köpet av den lilla stugan. Men vi
hade en lång strandremsa, så vi kunde använda strandrätten. Många med stora
gårdar tyckte det var fel. Det väckte stor avundsjuka hos många.
Fiske och jakt är som bekant inte något som befrämjar grannsämjan. Det var bara en i stugan som var intresserad av
vanligt fiske, brorsan Tage.

Minns att det var många som ville komma och fiska
kräftor hos oss, men farsan var restriktiv. Han tyckte att man bara skulle
fiska för eget behov och inte göra affär av det hela.

Farsan stora intresse var att hänga upp färgade
lampor i träden när vi hade kräftfest.
Det skedde vid ett tillfälle per säsong. Själva fisket var han aldrig
intresserad av, utan mera det konstnärliga runt kräftkulturen. Minns inte om
han ens åt kräftor? Att koka kräftor var omöjligt för honom. Det stod han inte
ut med. Sådan uppväxt hade jag när det gäller kräftor.

Bild från Röllingen. En fin bild på Lilly och Gunnar Karlsson från 1962

Bild från fiskaffären i Askersund, Järlström och Erik Johansson

Vad jag förstår finns fortfarande det kräftor kvar i Gårdsjön, men då handlar
det om signalkräftor. Jag är själv inte någon stor kräftkännare. Själv brukar jag köpa en låda Kinesiska kräftor . Får tänka mej in att det är kräftor från Gårdsjön, hur det nu ska gå till? Får väl ta något drickbart till så kanske det går…

J

Centralföreningens gamla lokaler i Askersunds hamnområde revs i mitten
på 80-talet. Tomten stod öde ett antal år. Diskussioner om olika lösningar för
ödetomten fördes. Det blev bra till slut. ”Sojas” hyreshus som de boende är mycket nöjda med. Nu ägs huset av familjen Gyllings bostadsbolag.

Bild:Kjell Johansson

Ritningar fanns framme för ett Folkets hus i kombination med en efterlängtad badanläggning på Centralföreningens tomt. Politikerna vid det tillfället var inte nog modiga för en sådan satsning, så det hela rann ut i sanden. Ett badhus i Askersund blev bara för mycket. De som arbetade med frågan tröttnade efter ha kört huvudet i väggen ett antal gånger. Badhusfrågan är dock fortfarande aktuell
som bekant…

HSB fick hand om tomten för att istället bygga bostadsrätter, men även den idén föll. Bostadsföretaget gick ut med en förhandsförfrågan, men fick väldigt få svar. Insatserna var för höga för folk med vanliga löner. Det hela slutade med
att ”Soja” Johansson erbjöd kommunen att bygga hyreslägenheter. Och så blev
det.

Hamnen på 80-talet

Rivningen av Centralföreningen med tillhörande plåtförråd utfördes av beredskapsarbetare under ledning av personal från kommunen.
Facket och kommunen var helt eniga om den ordningen. Enligt planerna skulle det
gamla plåtskjulet plockas ner och sättas upp som ett kallförråd vid kommunens förråd. Vet inte hur det blev med det? Även trävirket skulle tas om hand och användas till något. Fick aldrig riktigt besked om användningen när jag
skrev i januari 1985. Plåtförrådet skulle ersättas med parkeringsplatser. Så
blev det också.

På tal om alla översvämningar som rapporterats. Hittade ett tidningsklipp från 1958 då Skärgården i Askersund drabbades. Men då handlade bara om en ”lokal” översvämning i en möteslokal. Men ändå…

Förr i tiden fanns det massor av serveringar
och bagerier i Askersund. Nästan i vart och vartannat gatuhörn.
Fikaställena var ungdomarnas stora samlingsställen. Ett av det populäraste ställena var Hammarbergs konditori vid Storgatan. Kompisarna fanns alltid på något av stans fik. Oftast var det på Ulla och Gösta Hammabergs fik.

Tillvänster Gösta och Ulla Hammarberg

I dag är det pizzerior och grillbarer som gäller. Kanske det är
dagen samlingsplatser…

Själv hade jag på den tiden också kontakt med Hammbergs även på dagtid och särskilt tidiga mornar. Jag jobbade på Slakteriföreningen i
Askersund. Ulla ringde och beställde dagens smörgåsmat tidigt. Det
var många som gick till Hammarbergs och tog sin frukostsmörgås.

Leverpastejen skulle ha viss tjocklek och det var inte alltid det lättaste. Det vet alla som skurit färsk pastej med maskin. Men Ulla var noga
med att det skulle bli bra. Själv har jag aldrig smakat pastej, men de flesta
älskar det pålägget. Min enkla förklaring är att jag inte äter blodmat även om det sägs vara nyttigt. Men det här var ett stickspår vad det egentligen
bloggen skulle handla om.

Vännen Leif Linus är en mästare att få tag på gamla fina bilder i fotalbum hos folk. Han har fullt upp. När det gäller Hammarbergs har Linus fått låna bilder av Ulla och Göstas grabb, Sten. Just sådana bilder är trevliga. De visar ofta hur det såg ut på det olika näringsställena. Man kan på det viset få en bild av vad som verkligen hände.

Ulla Hammarberg och Marianne Andersson

Publicerar ett antal nostalgibilder från Hammarbergs.
Kanske några minns och känner igen sig…

Vanja Wahlfridsson fikar

Boje Lundkvist, Sven Widing, Kurt Bergkvist och Kalle Karlsson

Ulla Hammarberg, Rune Svärd, Gulli..,Kurt Bergkvist, Marianne Andersson och Gösta Hammarberg

Tommy Toppe Johansson och Ulla Hammarberg

Hammarbergs konditori och Lundéns maskinaffär vid Storgatan

Vid Hospitalsgatan i Askersund bara ett stenkast från torget  ligger ett fint litet rött hus. Ingen som gått på gatan har kunnat  missat  huset som är från mitten av 1800-talet. Vem har bott där  och vilka är ägare undrar många? Jag kan nu presentera svaret för alla nyfikna. Som jag.  Har träffat ägaren Inga Edelswärd.  Det var hennes föräldrar ,Walfridssons, som köpte huset en gång i tiden. Sedan många år  tillbaka  är hon bosatt i Skåne, men hon  åker upp till sin barndomsstad när det passar. Och gör  hon inte det så finns  barn och barnbarn i  i det lilla röda huset. Hon hade  många  minnen från sin ungdom  och jag bad henne  skriva  ner sina minnen.

Inga Edelswärd vid sitt hus vid Hospitalsgatan.

– När jag var på kommunen och ansökte om lov att få måla om vår lilla stuga på Hospitalsgatan till röd med vita knutar fick jag veta att den byggdes år 1842 och då med bara ett rum och kök. Den  var tidigare grön/grå, skriver Inga.

-Där bodde en sömmerska som min Mor hade fått sytt kläder hos. Detta var början på 1900-talet. Mina föräldrar köpte stugan på 60-talet av en man från landet som i sin tur hyrde ut den till en familj med sex barn. Mannen i familjen blev väl trött på alla barn så han byggde ett rum intill vedboden där han bodde på somrarna. Yngsta dottern bodde ensam kvar när mina föräldrar köpte. Hon hade dass på gården och endast kallvattenkran i köket. Mina föräldrar började renovera och så har vi fortsatt så nu finns toa och varmvatten i stugan.

-Min uppväxt har präglats av ljusa minnen från en småstadsidyll med bad och lek på sommaren och skid -och skridskoåkning på vintern. Jag har växt upp på Bergsund som ligger vid hembygdsgården i Askersund. Till midsommarafton plockade man blommor ock klädde stång och kransar varefter spelmännen kom och dansen började runt stången. Härliga minnen. 

-När man skulle handla cyklade man in till stan  och där fanns gott  om affärer, speciellt runt torget. Speceriaffärer Som Didriksson, Sundblad, Törnkvist, Sohlberg med flera. Där var bokhandel, klädesaffärer som Jenny och Emelie, Lindborgs, Kullbergs, Edlunds järnaffär, Järnbolaget som låg en bit in på Storgatan, Zettervall tobakshandel med flera och postkontoret som låg vis Sundsbrogatan nära torget.

-På lördagarna var det alltid torghandel då folk från trakten kom in med sina varor till försäljning. Jag var ofta med min farmor som handlade på torget varje lördag. Då gick vi in med våra korgar och handlade, där fanns fisk, kött och chark, grönsaker, bröd, blommor, allt man behövde. Fiskhandlaren flyttade ut från affären och stod alltid i hörnet vid Rådhuset och nuvarande Torghallen. Han sålde jättegoda räkor som vi fick till lördagsgodis.

Torghandel

Foto: Samuelsson

-Där torghallen nu ligger låg konfekthörnan, en välbesökt affär. Ovanpå fanns ett pensionat med matservering. Där kunde arbetare från Askersundsverken och Trikåfabriken äta middag och kvällsmat för 3.50 kr per dag.

-Höst och vårmarknader har funnits på torget sedan lång tid tillbaka. Min mor berättade att hennes farmor ( måste varit mitten 1800-talet) gick från deras lilla torp i Tivedstorp till marknaden och köpte en liten vas för 25 öre. Hon tyckte så mycket om den så nästa år gick hon samma väg och köpte en likadan till, den har gått vidare i generationerna och finns nu i mitt barnbarns ägo. 

-Den lilla smalspåriga järnvägen som gick mellan Askersund och förbi Skyllberg till Lerbäck fraktade varor till affärerna. Det var Ernst Skoog som skötte om att varorna kom från stationen till affärerna. Han körde med häst och vagn och skötte även snöröjningen på gatorna på vintern. När han körde snö med häst och kälke kunde man få åka med honom, det var toppen.  Det fanns ytterligare en man som körde med häst och vagn, han kallades ” Blomsterhultaren ”, men jag kommer inte ihåg hans namn, (Emil Pettersson) han bodde nära hembygdsgården. 

Från Leif Linus arkiv

-Man minns en del personer som man ofta såg på stan’, bland annat. ”Skräddare -Hjalmar som var en mycket duktig skräddare men också väldigt begiven på starka drycker, vilket satte sina spår på skrädderiverksamheten. Så var det Kalle Bock som kom cyklande in till stan’ varje dag, där var Sme -Josef som hade sin verksamhet vid Sundsbron. 

Emil Blomsterhultarn med sin kärra.

-Den gamla sexåriga folkskolan är sedan länge riven. Den låg ovanför nuvarande Kulturhuset och nedanför gamla sjukstugan. På den tiden var man inte så glad i sjukstugan som när  man fick smittkoppsvaccination, men idag är jag väldigt glad att det gamla vackra huset finns kvar. 

-Bussarna som gick till dom mindre orterna runt Askersund utgick från torget. Där var turer till Hammar Medevi, Åmmeberg, Laxå, Vretstorp, Skyllberg, Aspa/Olshammar och Tiveden. På sommarloven åkte jag till släktingar i Sannerud som hade lantbruk, lanthandel och telefonväxel med åtta abonnenter. Det var härliga somrar med full aktivitet. Lanthandeln finns fortfarande och firade 100-årsjubileum förra året vill jag minnas. Vårt gamla Kallbadhus , där man tillbringade många dagar för att ta simmärken, är också rivet och ersatt av en bro ut till Borgmästareholmen. Där ordnade idrottsföreningen en fest med dans varje sommar. För att komma dit fick man åka båt från hamnen.

-Min mormor startade en gång i tiden en servering där hamnkrogen låg. Inte heller den finns kvar, synd på ett så fint läge. 

Idrottsföreningen ordnade också dans på idrottsplatsen (som låg bakom nuvarande Coop) lördag och söndag kvällar på sommaren . Där köpte killarna dansbiljetter för 10 öre styck, gick sedan fram till flickorna, bugade sig och sa ett artigt ”får jag lov”. Dansen slutade som regel klockan  ett varpå alla promenerade hem. De mindre orterna runt Askersund hade också sina bestämda danskvällar på sommaren. För att komma dit var det cykeln som gällde. Då samlades man ett gäng och cyklade iväg, för att sedan cykla tillbaka på natten när dansen var slut.

-Vintertid hände det ibland att det ordnades buss till Klippan i Åmmeberg där det var dans, mycket populärt.

Bild från Klippan i Åmmeberg. Little Gerhard på besök

Det fanns inte mycket att göra för ungdomar i Askersund på den tiden (ungefär mellan 1940-48) men man visste inte mycket annat och hade inte så stora pretentioner.

-När jag skriver detta och tänker tillbaka måste jag säja att det var en lugn och fin tid trots allt. 

Jag är väldigt tacksam och glad för alla härliga somrar vi fått tillbringa i vårt lilla hus och så glad att mina barn och barnbarn också tycker så mycket om att vara där.

Det tals mycket om konst och konstutställningar i Askersund . Ska därför berätta lite om min första konstupplevelse. Den varade till jag flyttade hemifrån. I mitt föräldrahem vid kanten av Gårdsjön strax norr om Askersund fanns bara ett konstverk på väggen vad jag minns. Grindslanten. Och då var ändå farsan konstintresserad. Men pengarna behövdes till annat än inköp av konst. Det kan ha varit ytterligare något. Men jag måste erkänna att jag är dålig på att minnas min barndom vad det beror på? Konstverket var som i många andra hem på tiden August Malmströms ”Grindslanten” med en fin ram på. Tavlan hängde på hedersplats i det lilla huset. Reproduktioner av tavlan har sålts i enorma upplagor.

Tyckte alltid att bilden var fin, men själva händelsen
bedrövlig. Fattiga barn som slogs om en slant. Tur att den tiden är förbi. Visst finns det många barn som har det knapert i dag också, men de behöver inte fajtas vid en väg om en peng.

När mina föräldrar dog i slutet på 60-talet nästan samtidigt, så vet jag inte var tavlan tog i vägen. Den hade inget högt värde ekonomiskt och jag själv tänkte inte så mycket
på tavlan. Ibland när jag var ute på journalistjobb såg jag ”vår” tavla hos folk.

För några år sedan var jag på en loppis i Harge missionshus och där hängde Malmströms tavla. Kunde inte hålla mej utan köpte den för 30 kronor av
ren nostalgi. Den blev hängande på vår altan under några tills vi sålde huset.
Då gav jag bort konstverket till ett annat loppis-Christers vid Borgmästargatan. Tror han tog upp den i lägenheten. Frun tyckte den var mycket fin.

Har besökt August Malmströms föräldrahem vid Nubbekullen i Västra Ny mellan Askersund och Motala. Västra Nys hembygdsförenig har sett till att konstnärens
hem är öppet för allmänheten. Malmström skapade sitt konstverk under några sommarmånader i början av 1890-talet. Det skedde på hans sommarvistelse, ett vindsrum i Rotebro Värdshus.

August Malmström föddes i torpet Nubbekullen i Västra Ny 1829. Redan vid 12-års
ålder målade han åtta akvareller som i dag finns på Nordiska Museet i Stockholm. Hans konstnärliga talang uppmärksammades snart. Han hjälpte sin pappa i hans snickeri, men skadade sig i en arm i samband med byggandet av av altarring till Västra Ny kyrka. Efter det ägnade ha sig helt åt målande.

Under många år reste och studerade Malmström ute i Europa. När han kom hem till Sverige igen utsågs ha till professor i figurmålning och teckning. ”Grindslanten” lär vara en minnesbild från Nubbekullen där brunnsgästerna åkte till Medevi och bygdens barn öppnade grinden och fick en slant. Har läst om att barnen som stod modell för tavlan fick 25 öre i timmen, som var stora pengar på den tiden.

Värdet av original tavlan har varierat genom åren från 16 miljoner till 2 miljoner 1992, då Bukowski sålde till okänd köpare.

Första etappen för villabebyggelse på Edö rullar på. Den första etappen handlar om Skathöjden ut mot Åmmebergsvägen. Själv har jag besökt höjden några gånger med politiker och tjänstemän. Men vid de tillfällena fick jag ingen riktigt bild över hur det kommer att se ut, men det fanns en detaljerad karta. Och nu finns ett antal hus på plats.

En tidig karta på hur Edöprojektet var tänkt.

Vägen fram till kartan och försäljning av tomter på Edö har minst
sagt varit bergig och krokig. Naturvårdsmyndigheterna menade att en del av de planerade tomerna på etapp den etapp kommunen hade tänkt börja med stred mot strandskyddet. Djur och växtliv skulle också påverkas. Arrendatorerna
av stugor på Edö protesterade också. Därför kastades de första planerna om. Det var lättare att börja på Skathöjden. När det gäller just Skathöjden fick kommunen punga ut med 300 000 kronor till arrendatorerna hösten 2007, för att komma
igång snabbare.

Bild från april 2020

Bild från 2007

Bild från 2007 . I dag är träden i förgrunden borta. De gamla husen på Skathöjden skymtar. Bilden är från ett besök med förre kommunalrådet Trygg

När husen var tomma följde jag med dåvarande kommunalrådet Bo Trygg och kollade hur det såg ut. Minns också att han var en smula uppgiven
när han talade om Naturvårdsverkets agerande i Edöfrågan. Ett besök i Stockholm hos myndigheten hade inte hjälpt

När det gäller Skathöjden så hände där en märklig olycka för drygt 60 år sedan. Det jag tänkte berätta om i den här bloggen när vi ändå är inne på platsen. Olyckan ledde till ett är ett tragiskt dödsfall. Två äldre systrar bodde på höjden där det nu byggs. En dag i början på december 1951, råkade en av systrarna ramla och bryta benet.

Skathöjden i början på 1900-talet. Då var namnet Lilla Djupviken på hela området. På bilden personer i familjen Nyman.

Djupviken 1930. Till höger upp bland träden ligger Skathöjden

Hon fick sedan ligga utan hjälp i två dygn i den lilla stugan. Det var då en bra bit
till närmaste grannar och hennes eventuella rop hjälp kunde inte höras. Systern var på grund av sjukdom helt oförmögen att ta hand om systern eller hjälpa henne.

Först efter två dagar kom en person till stugan för att gratulera en av
systrarna på hennes namnsdag. Det var en dag för sent, men det dåliga vädret hade hindrat ett besök på ”rätt” dag.

Den olycksdrabbade systern hittades svårt medtagen liggande på golvet, medan den sjuka systern satt i en stol helt ur stånd att ta vård om sig själv och systern. Den
skadade fördes omedelbart till Sjukstugan i Askersund, för vidare transport lasarettet i Örebro där hon avled senare. Den andra systern fördes till
äldreboende i Askersund.

Det var den tråkiga berättelsen om Skathöjden, men trevligare berättelse från höjden är att vänta. Som när alla tomerna är sålda.

Leif Linus har bidragit med några äldre bilder och en del har jag plåtat själv.