Författare: alicegatan

Vad är det som döljer sig på sjöbotten? Säkert har någon funderat över det ibland. Eller är jag ensam om det? Är det bara gamla cyklar och parkbänkar, som folk försökt dölja på sjöbotten istället för att åka till miljöstationen med skräpet. Eller finns det något riktigt fint och spännande?

Valsverksdammen i Skyllberg efter tömningen. Det fanns inget spännande på botten.

För många år sedan som journalist var jag med om när
en hel damm tömdes i Skyllberg. Valsverksdammen skulle tappades ur så att vägsamfälligheten kunde bygga en ny bro upp till bostadsområdet Långsberg. Minns att min rubrik var ”Vem drog ur proppen?

Många följde arbetet med stor spänning. Vad döljde sig på botten i dammen? På en del ställen hängde bryggorna fyra-fem meter upp i luften. Valsverksdammen som byggdes 1860 och hade bara varit tömd någon gång.

Besvikelsen blev stor. Det fanns inget spännande på botten, mer än några gamla båtar som hade sänkts med sten. Och så massor av musslor. Och en del fisk. De största fiskarna fick förmodligen simma i sidoläge för att klara sig i den lilla vattenfåran som fanns kvar efter tömningen. Det såg mycket märkligt ut, som ett månlandskap. Vid samma tillfälle passade Skyllbergs bruk att rensa och göra ett nytt intag till sitt kraftverken. Bruket är som bekant och producent av el.

Det fanns massor av musslor på botten i dammen

Minns att ägaren till Skyllbergs bruk uppmanade folk att komma och kolla
på den tomma dammen. Han trodde då att det skulle ta 50 år till nästa tömning. I så fall skulle det ske runt år 2040.

När jag ändå är inne på ämnet sjöbottnar, så undrar jag vad som kommer att hända i Askersund hamn om så där 100 år där snäckbåten Oden låg vid bron? För att antal år sedan en kall vinterkväll kantrade Oden vid kajkanten. Förmodligen
hamnade en del snäckor i vattnet. Vid kommande dykningar blir man säkert mycket förvånade. Med vilka länder drev Askersund handel med 1900-talet? Hade det varit inne båtar från Kina i hamnen, för den typen av snäckor fanns absolut
inte Vättern. Något att fundera på för kommande generationer vid undersökningar i Askersund hamn. Tror det blir en verklig sensation för dykarna.

Oden med alla snäckor ombord var när att kantra en vinterkväll för en del år sedan. Året var 1996.

Oden i bakgrunden. Bertram Sjöholm och Lennart Carlsson, kollade in händelsen och arbetet med att få Oden på rätt köl igen.

IFK Askersunds fotbollslag i femman har klart med en ny  tränare  till nästa säsong. Joakim Frohm från Kumla tar  över IFK;s  unga lag efter årets spelande tränare Anton Karlsson. IFK:s förhoppning  är  att Anton fortsätter som  spelare men skador  och privata förhållanden  gjorde att båda sysslorna  blev jobbiga. Han har dock gjort ett bra jobb  med laget som slutade i mitten på tabellen.

Joakim Frohm

Joakim Frohm, 40 bor i en villa i Kumla med fru Linda och  sonen Leon 11 år. Jobbar som säljare på AKLA i Askersund.

 Joakims spelarkarriär startade i BK Forward redan som sexåring. Valde sedan Karlslunds IF där det blev spel i pojk och juniorallsvenskan.

Klubbar som senior har varit  FK Örebro, Tångeds IF, IFK Kumla, Sköllersta IF ,Lilla Örebro Bobby BK  och Vretstorp.

 Tränarkarriären började i Vretstorps IF, som spelande assisterande tränare 2016-2018. Huvudtränare i IFK Hallsberg,  2019-2021. Tränarutbildning är UEFA B, 2019.

-Efter ett kortare uppehåll på tränarfronten är jag  taggad för en ny säsong med vad det verkar ett riktigt härligt gäng, säger Joakim.

IFK har också några rutinerade spelare att bygga vidare på som konditionsstarke  lagkaptenen Andreas Borg, kämpen och glädjespridaren Erik Danielsson och försvararen Matthias Koch. Till Årets bästa spelare utsågs mittfältaren  Alexander Wilhelmsson.

Turistbyggnaden  vid Stora Hammarsbron ska säljas eller rivas. Samma är det  med en byggnad vid  skolan  i Åmmeberg. Men först ska det till en värdering av  byggnaderna.  En gång i tiden fanns det stora planer  byggnaden vid bron, med en mycket vacker  utsikt  mot Norra Vätterns  skärgård. Folk skulle  kunna  köpa en glass  eller  en kopp kaffe med något enkelt  doppa till. En höjdare och ett dragplåster till platsen. Förhoppningarna var stora.

Turistbyggnaden i förgrunden är till salu. En gång i tiden -när bron invigdes 1994- fanns det stora förhoppningar att den skulle bli en attraktion. Byggnaden har stått öde de senaste åren.

Som journalist var jag med och bevakade möten  när den nya bron  och förbifarten  skulle byggas  i Hammar. Det var hårda möten, men mannen som informerade var proffsig. Han gick aldrig in i några  diskussioner om detaljer. Många  med åkermark var förbittrad  över  åkarna skulle komma att delas med  den nya vägen  och bron.  De fick medhåll av mannen som  informerade men inga motargument. ”Ja så blir det” var det enkla svaret. Några ville inte ha den  nya bron. Skälet till det var att det skulle ta död på hela samhället. Ingen skulle längre åka in till Hammar.

Kommunen fick ett erbjudande om en avfart   upp mot  höjden söder om rastplatsen och turistbyggnaden. Det skulle ge förutsättningar för ett restaurangbygge med ett attraktivt läge och en fantastisk utsikt. Avfarten skulle kosta runt en halv miljon för kommunens del. Men de styrande på den tiden tackad  nej. Någon menade att det inte var nödvändigt med matställen på alla rastplatser, förmodligen med påtryckningar andra näringsidkare vad jag förstått. En del var rädda för att bilisterna bara skulle passera Askersund när det ätit sig mätta vid Hammarsbron.

Turistbyggnaden skulle bli en verklig attraktion. Det fanns proteser mot att det skulle säljas glass och kaffe, men de tystnade. Kommunen hade folk som  jobbade i byggnaden under  sommarmånaderna  några år.  Vad jag förstår prioriterades den verksamheten  bort. Förmodligen av ekonomiska skäl eller andra skäl som inte jag känner till.

Vad jag förstått har inte byggnaden användes  på  några  år. Det blev aldrig så stort som det var tänkt med  kopplingen till nya bron som invigdes 1994. Och nu ska byggnaden  bort. Politiker  har sagt att man inte kan ha byggnader stå tomma och förfalla. Många stannar fortfarande vid rastplatserna vid bron, men de får  väl ta med egen matsäck.  Precis som några ansvarig ansåg när det blev nej till avfarten  mot  höjden. Men nog vore det trevligt med en god glass och en kaffe  med bulle och sitta  och njuta av utsikten.  Utan att behöva ta med termos. Men det är vad jag tycker.

En bild från 1993 när Stora Hammarsbron byggdes. Jag hade möjlighet att få gå in i bron och fotografera.

Närkes Brandkår är en modern kår där det sällan händer
några fadäser vid utryckningar. Har på ganska nära håll genom mitt gamla jobb
som journalist kunde jag konstatera att manskapet blev proffsigare för
varje år som gick. Informationen blev också proffsig ute på olyckor och bränder. När jag började som journalist fick man gå runt och fråga
brandkillarna-och tjejerna om orsak och verkan. Ibland blev det olika
bud. Bättringen har väl med utbildning att göra kan jag förstå. Och att det finns sedan många år tillbaka också heltidsanställd räddningspersonal.

Minns när de första heltidarna vid brandstationen i Askersund skulle anställas i Askersund. En del politiker tyckte det var helt onödigt. Varför skulle det inte gå med bara deltidsanställda som förr…

Klart att jag varit med om en del knepiga saker där brandkåren har varit inblandad. Det mest udda var nog vid en brand i Olshammar där brandbilen var borta när personalen kom för att släcka en brand. Det visade sig då att brandbilen var stulen och det var den som låg och brann i ett dike.

En annan märklig händelse var vid en övning som skulle hållas vid Igelbäckens
brygga. Då överträffade verkligen fantasin. Det var meningen att det skulle
komma räddningsfordon både från Askersund och Motala, men det kom inga. Ansvariga chefen Anna och jag väntade och väntade på bryggan. Manskapen var helt
enkelt upptagna med riktiga händelser som en brand i Askersund och
en bilolycka på riksväg 50. Sjukvårdspersonal med en doktor i täten dök i alla fall upp.

Tänkte dock berätta om en brand i Hammar som slår alla rekord när det gäller missar. Det måste ha varit rena mardrömmen för ansvariga brandchefer. Allt gick snett. Det hela utspelades i slutet på 30-talet. Magasinsbyggnaden vid prästgården i Hammar hade fattat eld. Brandchefen , hyttmästare Eklund, larmade då via
glasbrukets siren. Så långt allt gott och väl.

Hammars brandkår anlände snabbt till platsen med sin
motorspruta, men det dröjde olyckligtvis länge innan den gick igång. Allt medan huset stod i ljusan låga. Brandplatsen var bara 75 meter från stranden av Vättern, så det fanns inga problem med slangdragningen. Stranden är långgrund och dyig, så
därför försökte man dra upp sprutan på en brygga. Det ledde till att vackumledningen på sprutan blev skadad. Och det tog tid att få igång sprutan. Under
tiden fortsatte branden att rasa i magasinsbyggnaden.
Närliggande byggnader hotades dock aldrig. Som tur var hade
brandkåren från Medevi dykt upp för att hjälpa till. Några i kåren hade sett
eldskenet på himlavalvet från Medevi.

Brandchef Andersson i Askersund

Brandkåren i Askersund lättade upp stämningen på 20-talet med en egen orkester. Det är aldrig fel med musik i jobbet.

Eklund kallade på förstärkning från Askersunds brandkår, som också anlände till platsen. Men bara med en bil utan spruta! I en kurva mellan Grindtorpet
och Stensäng kom brandbilen för långt ut på vägrenen, som i sin tur ledde till att
motorsprutan slängdes i diket. Dragjärnet gick av och sprutan blev kvar i
diket. Ett av hjulen blev fullständigt spolierat. Däcket och fälgen hittades senare långt ut på ett gärde. Med brandbilen följde ett 10-tal man. Som tur var hamnade inte hela gänget i diket.

Snabbt spreds ryktet om att både bil, manskap och motorspruta låg i diket. Och
det var långt före tillgången till Facebook och Internet. Men så var inte fallet. Det var bara den viktiga sprutan som hamnat i diket. Orsaken till dikeskörningen var enligt brandchefen i Askersund att ett av däcken var för löst pumpat. Det skulle vara 2,2, men det var bara 1,9, enligt brandchefen som var noga med detaljer.

Motorsprutan sändes till Kristinehamn för lagning och under några dagar stod Askersund utan sin spruta. Men det hände inte något. Brandskyddsföreningen
beslutade då också att det måste till en belysningsanordning på sprutan. Det gick inte att jobba i mörker och bara lita på eldskenet.

Församlingen i Hammar hade försäkrat ladan för 3 200 kronor och det
visade sig vara i snålaste laget. Arrendatorn hade 100 säckar vete i magasinet samt en del inventarier. Men där fanns en helförsäkring.

Så här såg det ut i Askersund under många år när brandkåren ryckte ut. Stationen fanns på rådhustomten. I bakgrunden Ahnérska som revs

Leif Linus har bidragit med en del bilder.

Askersundarna var en gång  i tiden  helt värdelösa   på köbildning.  I en tidning från 1918 fanns det till och med en artikel om skärpning och om hur köbildning skulle gå till. Den som stod först skulle få gå först. Enligt artikeln  liknade det hela mer  en bisvärm  än en  kö med ordning  och reda. Och den som lämnade  kön för bara en  kort stund kunde inte komma tillbaka och göra anspråk  på platsen. Det var kört. I dag händer  det att folk  lägger  ut  kläder  för att reservera platser. Från 1918 ska  det vara slut  på sådan markeringar i Askersund men också lite stil på köandet. Men det har inte riktigt slagit igenom  ännu när det gäller  att markera platser.. Men det har  ju bara gått 105 år…..

Text från Askersunds Tidning 1918

Tidningsbild från 1973. Rea på OAS (nuvarande leksaksaffären). Kön verkar vara under skaplig kontroll.

Kö till fetsen på Borgmästareholmen.

Bild:Kjell Johansson

Musikgruppen Mando Diao lyfte fram Gustaf Frödings diktning i rampljuset för några år sedan . Mando Diaos tolkning av dikten ”Vandring i hembygden” spelas på radion nästan varje dag. Gruppen gör en fin tolkning av Fröding. Och det gäller för övrigt hela Frödningsalbumet.

Annars är en av Gustaf Frödings mest betagande dikter den om Elsa Örn. Faktum är att Elsa härstammar från en känd Askersundssläkt, Stockenstrand, men hennes riktiga namn var Olga Schmidt. Det är trevligt att också Askersund finns med på ett hörn i Frödings diktning, även om det är en smula långsökt. Berättelsen om Elsa Örn
är en lång berättande dikt utgiven i samlingen Nya Dikter 1894. Elsa
representerar ungdom och skönhet. Dikten finns dock inte med i Mado Diaos album.

”…med vårvind susande i varje klut och glädjevimplar
i vajande förn, kom dotterdottern Elsa Örn”. Raderna återfinns
i en Frödings mest beundrade dikter med namnet Balen.

Olga Schmidt var dotter till bruksförvaltaren och senare bruksägaren Hjalmar Schmidt och hans maka Selma Christina Stockenstrand.
Familjen ägde och bodde i Jonsbols bruk i Frödings Värmland. Selmas
systrar Emilia Charlotta och Amalia Dorotea, bodde och ägde en gård vid Lilla Bergsgatan i Askersund. Båda var varmt religiösa. Deras stora livsintresse var religion och deras hem blev en samlingspunkt för missionsvänner.

Lilla Bergsgatan i Askersund där Olgas systrar Emilia och Amalia bodde.

Olga var precis som sina syskon mycket musikaliska. Hon studerade vid Musikaliska Akademin i Stockholm och blev en mycket anlitad musiklärarinna. Olga fick namnet Weidling som gift. Hon avled 1938, 74 år gammal.

Olga Schmidt, i Frödings dikt kallad för Elsa Örn

Släkten Stockenstrand har tagit namnet efter Stockshammar strax söder om Askersund. Där bodde den märklige och stridsbare forskaren Lars Stockenstrand
( 1773-1816). Hustrun Kristna Jansdotter kom från Markebäck. Lars flyttade
senare till Ingelsby. Ett ställe som han fick av svenska staten för en del
tjänster han gjort. Han fick välja mellan pengar och stället i Ingelsby.

Stockenstrandska släkte är utdöd, men fortlever genom andra släkter. En av släkterna är Aulin. Folkskollärare August Aulin ägde och bodde vid en gård i Askersund.

2011 blev Gustaf Norén tillfrågad att skriva musik till en av Gustaf Frödings dikter som en del av 100-årsjubiléet av poetens dödsdag. Det gick inte att begränsa till en låt. Gustaf Norén och Björn Dixgård satte sig ner och skrev nya Mando Diao låtar
men orden dem står Fröding för.

Albumet spelas in under fem intensiva dagar i en lada på gården i Dala-Floda och produceras av Björn Olsson. Frödings dikter illustrerar tio nyskrivna Mando Diao låtar och detta resulterar i Mando Diaos sjätte fullängdsalbum ”Infruset”. Det urval av texter som bandet valt sträcker sig från romantiska naturskildringar till brutalt raka reflektioner ur livet. Många av texterna är slående aktuella. Det är tonårsmammas dilemman, prostitution och alkoholmissbruk.

Dikten om Elsa Örn (
Olga Schmidt):

Men som en lustjakt förs av morgonvindar
i lätta lovar kring en flaggfregatt,
på bröllopsfärd i myrtenprakt som lindar
sig lent om duk och mast och ror och ratt
och glädjevimplar vajande i förn
kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.

Det sam en ljusröd ros vid hennes hjässa
bland hårets gula gammalsvenska lin,
hon förde nacken som en ung prinsessa
och hon var adligt smärt och rak och fin,
men mjuk i gången som en ung dansös
och smått behagsjuk som en borgartös.

Och hennes ögon voro arga skalkar
och hennes läppar sköto friska fram
som unga knoppars halvtutsprungna kalkar
och näsans min var trubbigt trätosam.
Det fanns ej spår av gamla mormors ståt,
en lustjakt var hon, ingen örlogsbåt.

En smäcker jakt, som just vid dagens gryning
på glada vågor nyss har stuckit ut
– och så i mormors svallvågs efterdyning
med vårvind susande i varje klut
och glädje vimplar vajande i förn
kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.

Fakta är hämtade från olika tidningsartiklar. Bland annat har
prosten Bäckgren skrivit om Olga vid något tillfälle.

Det var fotboll nästan hela söndagen på Solberga IP i Askersund. Dagen slutade med att IFK vann över Lindesberg med 2-1 där tränaren och lagkapten Anton Karlsson avgjorde. Och en avlägsen släkting Erik Danielsson fick priset som bäste hemmaspelare. Bara det. Därmed är IFK helt klara för spel i femman nästa år utan kval och elände. Och det var ett toppväder för fotboll. Bara att njuta i solen till en korv med bröd och en Trocadero. En bra söndagseftermiddag.

Skönt med en målstolpe att luta sig emot

Hoppet om en guldålder  i Mariedamm grusades snabbt i slutet på 50-talet. Det skulle bli uranbrytning  i stor stil vid Håkantorp med Stora Kopparbergs  Bergslags AB som entreprenör .  Det  gjordes  också provbrytningar , men uranmängden var alldeles för  låg för att starta brytningar. Det skulle inte löna sig med brytning.

Lokalt hade man  hoppats på ett rejält uppsving, men ett antal  nyanställningar.  Gulddrömmar. Övrig industri  på bygden skulle också få nytta av brytningen.

Ett gruvtorn byggdes på platsen. Vad jag  läst mej till fick tornet stå kvar  som ett monument  över  brustna ”gulddrömmar”. Manskapsbaracker  plockades ner  i Mariedamm  och maskinerna  från provborrningen  försvann åt andra håll.

Stora Kopparberg hade  också planer  på brytning i Godegård  på andra sidan länsgränsen och på många andra ställen i Mellansverige. Vi den här tiden hade intresset för uran svalnat. I slutet på 50-talet fanns en viss överproduktion av uran och därmed sjunkande  priser. Det var svårt att få lönsamhet  på brytningar.

Vet inte hur det ser  ut i Håkantorp, Mariedamm i dag.  Men det kanske finns någon som vill fylla på min blogg om den tänkta uranbrytningen på orten.

• Som journalist fick jag massor av tips på och händelser. En del tips tyckte jag var mycket märkliga, men vågade aldrig nonchalera det hela. Det kunde vara riktigt och en nyhet vill man inte missa. Men ibland tyckte jag det gick för långt, det kunde inte bara vara sant.

Tromben ställde till det på Stjernsund

Vid ett tillfälle ringde en person och berättade att nästan alla träd på Stjernsund hade blåst omkull i en tromb som dragit över platsen. Tyckte det var en bra skröna och förklarade att det var ju tråkigt. Fortsatte sedan mitt arbete på redaktionen, till nästa ringde och nästa. Trodde var en komplott, till en tredje person ringde. Då vågade jag inte sitta kvar på redaktionen längre.

När jag kom ut till Stjernsund så kunde jag konstatera att det inte var någon bluff. Stora delar av träden slottsparken hade fällts av en tromb. På en gata över 100 meter hade träden ryckts upp med rötterna eller kluvits som tändstickor. Utmed stranden fanns inte ett träd kvar. Ett träd föll över den gamla tvättstugan. Efter det lovade jag mej själv att åka på alla tips. Och det omgående.

Som tur var blev det bara materiella skador. Några turister fick sina bilar demolerade. Träden i parken var flera hundra år gamla, men på några få sekunder blev allt förstört. Tromben kom utifrån Vättern och in mot Stjernsund. Några personer som bodde där berättade att det började bubbla och fräsa, sedan började träden falla.

Slottet och byggnaderna däromkring klarade sig helt undan tromben. Byggnaderna till lantbruket drabbades dock hårt. Tak försvann och blåste ut i slottsparken. Samma väg gick det med dörrar och fönster. Allt låg i en enda röra runt
husen.

Det var i augusti 1997 som tromben drog fram över Stjernsund. I dag är allt i sin ordning igen. Ingen kan se att det dragit fram en tromb när man besöker platsen. Men från Strandparken i Askersund märker man skillnaden. Utsikten mot Stjernsund är öppen i dag. Tidigare skymde träd vid stranden.

Lägger med några bilder från Stjernsund, och då inte bra från den dag tromben drog fram.

Kronprinsessan Viktoria besökte Stjernsund för något år sedan i sällskap med mamma, pappa och syskon

Läser i Sjöängens höstprogram att Kronblom återvänder  till Askersund . Det ska bli en utställning om hans liv i Vinkelboda i konsthallen. Minns tillbaka på alla trevliga träffar jag haft  med tecknaren av figuren , Gunnar Persson.  Och faktiskt var ett Kroblomsmuseum på gång  på Norra Bergen i Askersund.

Det var Gunnars pappa, Elof, som är skapare av figuren. Kronblom har alltid bott i Vinkelboda. Men i början på 90-talet var det ytterst nära att han hade flyttat sin bopålar till Norra Bergen i Askersund.  Längst ut på berget fanns en röd liten stuga som fått namnet ”Tjommebo”, efter originalet Birger Andersson som gick under smeknamnet ”Tjommen”. Huset stod tomt sedan Birger några år tidigare ”kastat in handduken” för gott. Han bodde där periodvis. När det var för kallt använde hans slaktare Lönns pannrum som övernattningsrum. Birger var lite gårdskarl åt Lönn, så den vinterbostaden det var helt legal.

”Tjommebo” som kunde ha blivit ett nytt hem för Kronblom

Birger som levde sina sista år i det lilla röda huset på Norra Bergen

Turistansvariga i Askersund var intresserade av att få Kronblom till stan. Det skulle bli en verklig turistattraktion. Det handlade att få fram ett lämpligt hus för ett Kronblomsmuseum. Gunnar Persson som tecknar Kronblomsserien var med på noterna. Familjen hade då en sommarbostad i Åmmeberg. Det fanns många olika bud om lämpliga lokaler innan man fastande för ”Tjommebo”. Gunnar tyckte det var ett vackert område med massor av små fina röda stugor. Ett hus som skulle passa Kronblom bra tyckte Gunnar  när vi var där  och kollade.  Samtidigt med sökandet efter ett boende för Kronblom så ville Gunnar ha någon som spelade Kronblom. Jobbet var mycket enkelt. Det gällde bara att ligga still på en soffa. Ett drömjobb. Alternativet var två skyldockor utklädda till Kronbom och Malin.

Skulle ”Tjommebo” förvandlas till ett Kronblomsmuseum behövde huset rustas. Men det ansåg alla att det inte skulle vara några problem. Kronblomsmuseet skulle göra landets turistchefer gröna av avund . Det skulle bli en verklig turistattraktion. Nu blev det inget av Kronblomsplanerna. Efter en tid revs ”Tjommebo”. Och därmed var planerna på ett museum för den populäre seriefiguren spolade.

Själv har jag hamnat på två Kronblomstavlor från Askersund. Jag hjälpte Gunnar med lite bilder på personer som skulle var med på tavlorna. Men jag visste inte om att han också skulle ta med mej på tavlorna. Kronblom skapades av Gunnars pappa Elof 1927. Serien gick då i veckotidningen Allt för Alla. I många år gick serien i Allers. Gunnar tog över serien 1968 och  sonen Jonas tog senare över.

Tavlor som jag själv är med på. Gunnar berättade inte i förväg.