Under 30 år gick jag i ”maktens korridorer” som det brukar heta. Nu uppfattade jag aldrig Rådhuset i Askersund som något makthus. Nästa alla var på det klara med vilka roller vi hade. Klart det fanns en och annan grinig person som på det flesta andra jobb. De hade uppfattningen att journalister skulle hållas kort. Ofta handlade det om rädsla för vad som skulle stå i tidningen och vem som sagt vad. Det kanske skulle drabba personerna senare i sitt arbete.
Ett exempel på rädsla var när en kvällstidning skulle skriva om tips på turistnäringar från A till Ö i Sverige. Reportern ringde till någon person på ett företag i Zinkgruvan. Det fanns inte så många platser som börjar på Z. Där hade ansvariga sagt att om någon kvällstidning ringer så säg inget. Absolut inget. Men då handlade det förstås inte om turistbesök. Den som svarade kvällstidningsjournalisten stod fast vad som sagts utan att ta reda på vad det handlade om. I tidningen stod det sedan att det inte hände något och att det absolut inte fanns något att titta på i Zinkgruvan. Reportern hänvisade till de kontakter han haft med personen i företaget. Så fel kan det bli.
Jobbet som journalist lokalt har förändrats mycket sedan jag slutade för ett antal år sedan. Nu kommer handlingarna med E-post. Snabbt och bra. Det är duktigt och proffsigt folk som sköter det tekniska konversationen. När jag började gällde besök på Rådhuset varje dag för att kolla vilka handlingar som kommit in. En given daglig rutin som var trevlig. Det är alltid roligt att träffa folk i verkligheten. Sigyn och Britt på kansliet plockade fram brev, skrivelser och lokala beslut, utan att blinka. Samtidigt med besöken träffade jag på beslutsfattare och tjänstemän som kunde informera direkt.
Vid ett tillfälle blev jag dock straffad av socialnämnden, som då beslutade att jag i fortsättningen skulle få hämta mina handlingar direkt hos chefen. Då skulle det bli ”riktig” information. Det tog mej inte särskilt hårt. Upprinnelsen till ”straffet” var att en kvinna i nämnden skulle åka till Moskva och studera alkoholproblemen. Jag skrev om det. En ilsken insändarskribent skrev med anledning av artikeln att det var slöseri med skattepengar. Det skulle gå lika bra att se folk ”gå och dingla” i Askersund på lördagskvällarna. Man behövde inte åka till Moskva för sådana studier. Kvinna ställde in resan och jag fick mitt straff för att jag skrev om saken. Chefen tröttnade snart också på att ha journalister stå och tjata på sitt rum. Straffet blev kortvarigt.
Tre bra saker.
Idrottshistoriska Sällskapet. Medlemmar från Sällskapet har var med och valt framstående idrottsmän i länet. Det är 11 stycken till att börja med. Det har gjorts en mobil utställning som ska vandra runt i länet.
Aktion Rädda Vättern.Tur det finns människor som jobbbart hårt för att få slut på försvarets provskjutningar över Vättern. Protester har pågått sedan 50-talet.
Bandy. Glädjande att ÖSK hängde kvar i Allsvenskan. Många askersundare har spelat i den klubben. Som vännen Södergren.
Karl-Erik Södergren i ÖSK:s tröja mot sin gamla klubb IFK på gamla IP. En 50-talsbild
Bild:Nils Muntzing
