Askersunds kommun säljer tillbaka mark på Edö till familjen Örneberg. Ursprungligen var tanken att marken skulle användas till ett frilufts-och rekreationsområde. Och så var tanken mycket länge. Senare började politikerna fundera på att göra den norra delen till ett attraktivt bostadsområde. Tre detaljplaner skissades också, varav en har exploaterats. Planerna skulle inrymma upp till cirka 100 bostäder. Politikerna har nu tänkt om och kommer inte att fortsätta exploatera ytterligare bostäder i området. Det handlar om ett skogs-och jordbruksområdet. Kommunen har heller inga planer att vara en aktiv skogsägare på Edö.

Harald Örneberg köper nu tillbaka mark för drygt 10 miljoner. Det handlar 107 hektar mark. När kommunen köpte marken 1976 var det Torsten Örneberg, som förhandlade med kommunen. För några år sedan ville Harald Örneberg köpa tillbaka ett mindre område av kommunen, men fick då nej. Då fanns storplanerna på området kvar. Under den här tiden fick också ägare till fritidshus lämna området. De löstes ut. Undrar vad de säger i dag…

Satsningen på Edöområdet är en fråga som ältats genom åren i Askersund. Diskussionerna och beslut om Edö verkar vara ständigt aktuella. Det finns delade meningar om hela projektet. Det har det gjort hela tiden. För och emot. Framtiden får utvisa om satsningen var riktig. Politikerna har tagit beslut i frågan och tror på satsningen. Annars vore det konstigt. Ett hus finns på plats och ytterligare någon tomt är såld. Politiskt är man övertygad om att alla tomter kommer att bli såld, även om det tar lite tid. Någon måste börja och det har också skett.

Redan när kommunen köpte marken 1976 blev det problem. Något av en följetong. Köpesumman för de 150 hektaren blev 675 000 kronor. Buden för köp låg mellan 650 000 kronor och 900 000 kronor. För den högre summan stod grupper inom centerpartiet, medan socialdemokraterna nöjde sig med den lägre. Kommunens målsättning för det outnyttjade området den gången var friluftsliv och fritidsbebyggelse.

Affären Edö dök upp 1975. Då anmälde dåvarande ägaren Kerstin Thesen att hon önskade sälja Edö till Torsten Örneberg. Samtidigt meddelade Örneberg att han viljes sälja delar av marken till kommunen genom en bytesaffär. I utbyte mot Edömarken ville han ha ett skogsområde från den kommunägda Gärdshyttans gård. Det förslaget godkände först kommunstyrelsens arbetsutskott, men när ärendet kom till fullmäktige blev det stopp. Kommunalrådet Sven-Erik Franzén var motståndare till bytesaffären. Beslutet blev istället att kommunen skulle utnyttja sin förköpsrätt när det gällde Edö.

Ärendet var sedan vilande en tid. Tingsrätten meddelade att det inte var frågan om något förköpsärende. Det saknades nämligen ett underskrivit kontrakt mellan Thesen och Örneberg! När det uppdagades tog ärendet ny fart. Örneberg kontaktade kommunen om ett köp. Och så blev också fallet. Men då handlade det inte längre om någon bytesaffär.

Gärdshyttans gård med jord skulle enligt 1976 års budget säljas. Kommunalrådet Franzén var dock mycket noga med att hålla isär affären med Örneberg och försäljningen av Gärdshyttan. Han betonade flera gånger i debatten att det inte fanns något samband.

”Om Örneberg är intresserad av att köpa Gärdshyttan konkurrerar han på samma villkor som alla andra eventuella intressenter”, var Franzéns besked.

Socialdemokraternas ledare i Askersund på den tiden, Bertil Jonsson, var nöjd med köpet. Men han trodde inte att det skulle bli någon permanentbebyggelse inom överskådlig framtid.

” Med Askersunds tillväxttakt ser jag det inte som ett reellt alternativ att centralortens bebyggelse ska växa så långt ut”, var Bertil Jonssons tankar.

Torsten Örneberg och Kerstin Thesen gjorde dock upp om en ny bytesaffär med Edö och några hyresfastigheter i Malmö. Köpesumman på båda håll var satt till 2,1 miljoner . Den summan hade inte varit tänkbar vid en ren affär med kommunen. Därför släppte man till slut kravet på att utnyttja förköpsrätten för hela området. Kommunen fick köpa det område man vill åt. Och så slapp politikerna att hantera den besvärliga frågan om bytesaffär.

Det som gjort namnet Edö mest känt i Sverige är makabert nog är en dödsolycka. Sedan i januari 1922 har askersundarna från och till pratat om Elsa Anderssons dödshopp på Alsens is som slutade ute på Edö. Berättelsen har gått i arv över generationer. Men det är fortfarande lika målande. Bondflickan från Strövelstorp i Skåne var Sveriges första kvinna i Sverige som tog flygcertifikat, eller aviatördiplom, som det hette på den tiden. Dödshoppet var bara hennes tredje fallskärmshopp i Sverige. Vid olycksplatsen ute på Edö finns en ganska välbesökt minnessten rest över Elsa Andersson, år 1926.

Bild från 1922. Elsa Anderssons plan har startat från Alsen. Landskyrkan i bakgrunden.

Runt tre tusen askersundare följde Elsa Anderssons dödshopp ute på Alsens is, som slutade i ett träd på Edö. Fallskärmen utvecklades inte. Fallskärmen föll 600 meter. 50 meter från trädtopparna fladdrade skärmen till som en trasa, men för sent. Hon avled omedelbart. Många som var med vid uppvisningen har berättat för mej om den tragiska händelsen, som senare blev en film av Jan Troell med namnet ”Så vit som en snö”. Amanda Ooms hade huvudrollen i filmen.

Under en ganska lång period var det mycket svårt att ta sig fram till olycksplatsen. I början av 90-talet tog Aste Vikström med sig sitt huggarlag till minnesplatsen för att röja upp och markera stigar. En skylt sattes också upp ute vid Åmmebergsvägen. Kungliga Svenska Aeroklubben reste stenen på Edö.