Läser ofta idag i tidningarna om att idrottslagen väljer sina lagkaptener. Det ser ut att vara väldigt viktigt att få en bra person som för spelarnas tala och har respekt hos ledningen. När jag spelade tänkt jag inte så mycket vem som var kapten. Ofta blev det en spelare som varit med länge. Ett hedersuppdrag. Inte så mycket mera.
Själv kom jag aldrig så långt trots att jag spelade i många år. Hade förmodligen inte den pondus som en kapten ska ha. På min tid var kaptens uppgift som vanligt att singla slant för matcherna och välja sida. Och sedan hurra för motståndarna efter matchen. Så gör man inte längre. Nu tar man varandra i hand och tackar för god match. Det är bra. Hurrandet vet jag inte vad det kom ifrån. Tänkte som Fridolf Rhudin i en sketch sa när de förlorat ”att de är så många så de kan hurra för sig själva”. Inte så sportsligt men ändå…
Tittade på gamla IFK-bilder. Föreningen hade utsett två av sina stora stjärnor som lagkaptener. Karl-Erik Södergren i fotboll och Gunnar Carlsson i bandy. Lägger med några bilder.
Gunnar Carlsson som kapten i kvalmatch mot Västerstrand som IFK vann i slutet på 40-talet. IFK gick upp i Allsvenskan inte minst tack vare Gunnar.
Nicke och Gunnar
Gunnar Carlsson och Moggli Gustavsson i en kvalmatch mot Åtvidaberg på Gamla IP 1955.
Karl-Erik Södergren som kapten i fotboll.
Match mot Örebro SK. Karl-Erik Södergren och Gösta Lindh som kaptener. Plutt Larsson som domare.
Södergren nummer 10.
