Hantverkshuset vid Lilla Bergsgatan i Askersund var förr askersundarnas enda riktig stora samlingssal. Så fort det hände något stort publikmässigt var det på ”Hantverkaren”. En förening med ideella krafter räddade huset till askersundarnas glädje. Och medlemmarna rustar huset allt eftersom. Det fanns till och med förslag om rivning och ersätta det med ett höghus.
Filmen ”Häxan” med Mariana Vlady lockade storpublik i Askersund. Men så fanns också många askersundare med som statister
Så här kunde det se ut i gamla ”Hantverkarn” på 50-talet
50-tal
Jazz i hantverkshuset under festivalerna i Askersund
Roger Ivarsson har varit biomaskinist länge på Folkets hus.
De fyra främsta bänkarna var billigare att sitta på. Det passade mej och min kompisar bra.
Själv sprang jag och mina kompisar på film så fort det gavs tillfälle på 50-och 60-talet. De fyra första bänkraderna var billigare så det fick bli där. Bänkarna 53 och 54 längst ut till vänster i fjärde raden. Ibland fanns det inte pengar, men det rådde vi bot på. En av kompisarna bodde på övervåningen i ”Hantverkaren”.
I hallen mot kompisens våningen fanns en reservutgång från läktaren som alltid
var öppen. Problemet när det gällde att gå in ” riktigt billigt” var att det fanns en biljettrivare på varje våning som hade järnkoll på allt. Det gällde att filmen hade kört igång och mörkret hade fallit. Brottet är preskriberat. Och försvarbart enligt min mening. Vi saknade pengar till biljetter.
Alla teaterföreställningar gavs i lokalen, men då var inte kraven på ljud,
ljus och loger var allt för hårda. Många av de gamla skådespelarna tyckte
att Askersund var en mycket bra spelplats. Ett av de bästa i landet. Hotellet
låg nämligen tvärs över gatan, med mat och inte minst dryck. Någon har berättat att det fanns skådespelare som gick över till hotellet i pausen för att stärka sig lite med en god dryck.
Filmer som ”Åsa-Nisse” och ”Hon dansade en sommar” drog alltid fullt hus. Men frågan är ändå inte om filmen ”Häxan” drog mest publik av alla filmer. En stor del av filmen var inspelad i Askersundstrakten med en massa statister från stan. Folk ville naturligtvis se sig själva på film. Tycker själv att det var en knepig film,
men häxan Mariana Vlady var mycket vacker. Bara det. Jag såg den för första gången för några år sedan. När det begav sig gick det inte att få någon biljett.
Det har funnits och finns en del färgstarka biomaskinister, som Bertil ”Bubban” Johansson, Magnus Bromander och Roger Ivarsson. ”Bubban” var maskinist i 27 år. Magnus övertog jobbet 1958, för att sedan lämna över till Roger när Folkets hus tog över.
Har läste ett referat från 1958 när ”Bubban” blev avtackad. Den hösten infördes också vidfilm och att byta ut den mindre duken och bredda scenen lite betydde en
kostnad på 12 000 kronor.
Askersundsbygdens tidning skrev: ”Mannen som drar veven, avtackades i går
kväll. Han har sett till att askersundarna fått se rörliga bilder i 27
år. Det är känslig position han haft, där inga misstag tillåts. Då reagerar publiken direkt, trots att visselkonstnärerna i salen själva inte har en aning om vad
saken gäller. Vid minsta misstag sätter de igång med att föra oljud Man
kan tro det är en Rockn Roll-gala. Publiken är kräsen , men skyll för alla del
inte på pianisten ”.
Tidningen passade också på att ge biopubliken en känga: ” Varför behöver egentligen så många biobesökare ständigt rusa in i salongen sedan filmen
börjat ? Dessa förstör ju nöjet för dem som varit lojala och infunnit sig i tid.
Låt oss för fridens och våra medvandrares skull komma överens om att vi bör passa tiderna. Även på biograferna. Sedan några tillbaka har Folkets Hus flyttat sin biografverksamhet till Sjöängens moderna lokaler med en av länets största filmdukar.
Slutligen kan jag nämna att jag blivit inbjuden till hantverkshuset den 15 maj för att prata under rubriken ” Skrönor och sanningar i Askersund”. Leif Linus kommer också med för att visa bilder. Ingen av oss kunde drömma om att komma tillbaka till ”Hantverkarna” för att föreläsa när vi som unga satt på rad fyra och tittade på filmer. Och inte nog med det. Inte för att skryta men vi har båda fått kommunens ”Kulturpris”. En stor ära. Livet kan vara knepigt ibland och framtiden går aldrig att förutspå. Jag och Leif Linus är tydliga exempel på det.
