Som journalist i Askersund mötte jag ofta det rara gamla paret Nisse och Anna , på stadens gator när de var på väg att handla. De bodde i en lägenhet vid Tullplan i Askersund sedan de flyttat från Åmmeberg. Paret gick armkrok. Pratade vänligt med varandra och såg ut att ha det allmänt trevligt. Nisse hade alltid en egen väska med sig hemifrån när det gick och handlade. Han hade miljötänk.
Ibland stannade vi och pratade med varandra om väder och vind, sjukdomar, dåliga kommunala besluta och många andra viktiga saker. Tänkte alltid att jag måste göra ett reportage om paret. De hade inte Nisse och Anna något emot när jag frågade. Tvärtemot. De lovade kaffe och gott kaffebröd. Vem kan motstå något sådant?
Min första fråga var förstås hur länge de hade varit gifta.
-Vi är inte gifta. Vi är syskon, förklarade paret med ett skratt.
Anna var lite äldre och hade Petterssons som efternamn medan Nisse hette Jansson. Det skulle jag förstås ha kollat. Nisse ställde upp för sin syster som hade dålig syn. Delad lägenhet blev både trevligt och praktiskt.
Det var nära att jag hade sjunkit genom golvet med stolen efter syskonbeskedet. Jag som alltid varit noga med fakta innan jag skrev för att inte få folk på mej. När det gällde Nisse och Anna hade jag gjort en verklig blunder. Men jag var helt säker på min sak. De blev inte arga. De tyckte mesta att det var humor och intervjun fortsatte utan problem. Och frågan om inte artikeln om syskonkärlek blev bättre än vad jag tänkt mej från början.
Mina fördomar om strak syskonkärlek kom på skam. Vi var många syskon men vi gick aldrig armkrok. Det närmaste vi kom i närkontakt var inom fotbollen där vi tre bröder spelade för IFK i samma lag. Kanske det blev något handklapp vid mål.
Nisse och Anna finns inte i livet längre. Men jag kommer alltid att minnas det trevliga syskonparet,
