Askersund har genom åren drabbats av ett antal svåra bränder. En av de senaste stora bränderna i centrum inträffade i januari 1989, då Öhrmanska huset vid torget totalförstördes. Själv har jag skrivit om många bränder under mina år som journalist. Inga roliga jobb men viktig information till läsarna. Anledningen till den här bloggen är en artikel i Askersunds-Veckoblad den 8 augusti 1896, under rubriken ”Stor eldsvåda” i ett centralt hus som kunde ha ödelagt staden ännu en gång. Precis som den stora branden 1776. Tidningen kom inte ut varje dag så händelsen var några dagar gammal. Bourenska huset vid torget hade brunnit ner till grunden. Där finns butiken ROST i dag, korsningen Väderkvarnsgatan-Sundsbrogatan.
Beskrivningen av branden blev som en liten följetong. Den första artikeln var mycket detaljerad. Brandkårens första insats dömdes ut helt. ”Utryckningen skedde lite pö om pö”, skrev tidningen kritiskt. Som tur var fanns det många personer som inte tillhörde brandkåren som gjorde en stor insats i villervallan . En brandspruta och arbetare från Stjernsund anslöt liksom arbetare från Skyllberg.
Den eldhärjade gården ägdes på den tiden av handlare Axel Andersson. Att väckas mitt i natten av brandsignaler och rop om att ”elden är lös”, var både hemskt och förfärande skrev reportern. Kyrkklockorna vid Landskyrkan larmade också om storbranden vid torget. Branden blev explosionsartad i det gamla trähuset. Eldtungor slogs ut genom fönstren mot Sundsbrogatan. Det fanns förstås stor oro om de boende hunnit ut hur husen. På övervåningen bodde handlare Vilhelm Vennerström med en liten dotter, samt guldsmeden A.Leander med fru och jungfru. I nedre botten mot Rådhuset bodde fröknarna Emma och Josefina Bruhn. Och intill butikskontoret handelsbiträdet Bäcklund. Alla lyckades tas ut på torget. Det var fru Leander som upptäckte branden och som i sista minuten lyckades väcka övriga i huset. Några ägodelar gick inte att rädda. Med knapp nöd lyckades Andersson och Venneström rädda sina viktiga handelsböcker.
Släckningsmanskapet gick in för att begränsa elden mot uthuslängorna vid Lilla Bergsgatan, samt åt Sundsbrogatan. Byggnaderna som hotades i grannskapet ägdes av änkefri Sundstedt, handlare Hj.Forsell och rådman Berg. Mest hotad var Forsells gård. I nedre våningen mot Sundsbrogatan fanns Sundbo härads tingslokaler, samt L&P Widegrens butik med ett stort lager av manufakturer. På övervåningen bodde postmästare A.Lenander. Hettan var så stark att gardinerna tingslokalen fatta eld, och fönstren gick i bitar. Rådman Bergs hus blev brännskadat i hörnet mot brandplatsen.
Tidningen skrev att släckningsarbetet bedrevs med energi och kraft. På mindre än tre timmar var branden begränsad. Det ska också nämnas att släckningsmanskapet hade hjälp av ett kraftigt regnoväder. Brandorsaken var en gåta. Ingen av de boende kunde anklags för vårdslöshet med eld, men alla vara eniga om att branden börjar i handlare Anderssons packhusbod intill butiken.
Brandvakten Anders Jakobsson blev hårt pressad av landsfiskal Setterberg vid förhören efter branden. Hade han följt vaktronden? Jakobsson bedyrade att han passerat huset tre gånger på natten utan att ha observerat någon eldfara. Tjugo minuter i två upptäckte han skenet från branden. Han började då skrika att elden var lös för att sedan springa till vakttornet, där han signalerade tornväktaren, som omedelbart började klämta i sina klockor. Efter det gick han omkring på gatorna och slog på en trumma.
Tornväktaren Karl Andersson hade inte märkt någon eldfara vid halv tvåtiden. En kvart senare syntes elden från tornet. Förhörsledaren undrade ändå om inte Andersson sovit under sitt pass i tornet. Han bedyrade att så inte var fallet. Signalapparaten till tornet hade inte fungerat. Andersson menade att brandvakt Jakobsson inte tryckt hårt nog på knappen. Jakobsson höll inte med om det vid förhöret. Han hade tryckt för allt vad han orkade.
Många vittnen till branden blev kallade. Janne Bromander som bodde i Rådhuset hade varit ute någon timma innan branden bröt ut. Han gick sedan till sängs men blev väckt av hunden som sov i hans säng. Då såg han ett eldsken lyste upp trädkronorna i Rådhusparken. Drängen Oskar Karlsson hade blivit väckt av en kvinna som uppmärksammat eldsvådan. Han sprang snabbt fram till platsen för att väcka folk i huset. Bland annat kastade han en sten mot fönstret där postmästare Lenander bodde. Fröknarna Sundblad vaknade av larmet på gatan. Ingen av de förhörda hade några synpunkter om orsaken till eldsvådan.
De som råkade ut för branden hade mycket svårt att få ut ersättningar av brandstodsbollagen. De var mycket njugga med ersättningen. Mest lidande blev handlarna Andersson och Vennerström. Handlare Andersson nekades först ersättning av Städernas Allmänna Brandstodsbolag. Anledningen till det var att Andersson inte skriftligen meddelat att han höjt försäkringen i ett annat bolag. Båda firmorna kunde dock provisoriskt öppna sina verksamheter snabbt. Andersson öppnade verksamheten i en uthuslänga vid Sundsbrogatan som klarade sig från branden. Vennerström kunde öppna i handlare A.G Anderssons gård vid torget med ingång från Storgatan.
