Börje Sandelin har inte varit så uppmärksammad i sin hemstad som Folke Dahlberg och Hjalmar Trafvenfelt. Men han har i alla fall fått en gata döpt efter sig precis som de andra två. Alltid något. Vad det lider blir det säkert någon utställning även
om Sandelins konstnärskap.

Börje Sandelin konstnär.

Förr i tiden var det ganska vanligt att döpa gator efter personer som
gjort sig kända på ett eller annat sätt. Med det förkommer allt sälla nu för tiden att kommuner hedrar kända personer med ett gatunamn. Senast det hände i Askersund
var när konstnärerna Folke Dahlberg och Börje Sandelin hedrades med gator
ute på Hagaområdet. Frågan är om det blir något mer personnamn på gator i Askersund…

Folke Dahlberg konstnär och författare.

Hjalmar Trafvenfelt donerade många tavlor till Askersund stad.

Drottning Kristina som beviljade staden sina stadsrättigheter fick också en gata döpt efter sig. Drottning Kristinas väg i samband med stadens 300 -årsjubileum

IFK Askersunds förre ordförande Torsten Carlsson, fick också en gata döpt efter sig på en plats som ligger intill gamla idrottsplatsen. Bandyvägen var ett alternativ. Det var ju den sporten som satte Askersunds kommun på kartan över hela Sverige en gång i tiden. Men Torstens arbete lade grunden för det fina bandylaget.

Torsten Carlsson mångårig ordförande i IFK.

Läser ofta idag i tidningarna om att idrottslagen väljer sina lagkaptener. Det ser ut att vara väldigt viktigt att få en bra person som för spelarnas tala och har respekt hos ledningen. När jag spelade tänkt jag inte så mycket vem som var kapten. Ofta blev det en spelare som varit med länge. Ett hedersuppdrag. Inte så mycket mera.

Själv kom jag aldrig så långt trots att jag spelade i många år. Hade förmodligen inte den pondus som en kapten ska ha. På min tid var kaptens uppgift som vanligt att singla slant för matcherna och välja sida. Och sedan hurra för motståndarna efter matchen. Så gör man inte längre. Nu tar man varandra i hand och tackar för god match. Det är bra. Hurrandet vet jag inte vad det kom ifrån. Tänkte som Fridolf Rhudin i en sketch sa när de förlorat ”att de är så många så de kan hurra för sig själva”. Inte så sportsligt men ändå…

Tittade på gamla IFK-bilder.  Föreningen hade utsett två av sina stora stjärnor som lagkaptener. Karl-Erik Södergren i fotboll och Gunnar Carlsson i bandy. Lägger med några bilder.

Gunnar Carlsson som kapten i kvalmatch mot Västerstrand som IFK vann i slutet på 40-talet. IFK gick upp i Allsvenskan inte minst tack vare Gunnar.

Nicke och Gunnar

Gunnar Carlsson och Moggli Gustavsson i en kvalmatch mot Åtvidaberg på Gamla IP 1955.

Karl-Erik Södergren som kapten i fotboll.

Match mot Örebro SK. Karl-Erik Södergren och Gösta Lindh som kaptener. Plutt Larsson som domare.

Södergren nummer 10.

Rune Bergman kom till IFK Askersunds bandylag 1957 från Slottsbron. En fin förstärkning. En ung kämpaglad  och åkstark spelare som hade varit med i Ungdomslandslaget. Rune var också en som höjde stämningen i omklädningsrummet.

Anledningen till att han hamnade i IFK var att han gjorde lumpen i Karlsborg fem mil från Askersund. Det var närmare till träning och spel än till hemorten Slottsbron.

Även om Rune var duktig i bandy så blev han mest känd som basist i Sven-Ingvars åren 1958-1969. Karl Rune Bergman, var född 1937 i Slottsbron, och avled 2012 i Stockholm. Bergman var syssling till Sven-Ingvars grundare och trumslagare Sven Svärd. När Sven-Ingvars behövde en basist blev Rune Bergman medlem i gruppen.

Rune hamnade som vakt i Askersund under övning. IFK:s Håkan Persson dök för en pratstund.

IFK bandy 1957. Stående fr.v: KI Appelgren, Garvis Gustafsson, Svante Eriksson, Elis Karlsson, Alf Andersson, Gunnar Carlsson, Hilding Hanell och Ingvar Ulvenheim. Knästående: Rune Bergman, KE Hagman, KE Edvardsson, Gunnar Öhlin, Hasse Säw.

Själv hade jag kontakt med Rune några år innan han dog. Det handlade då om ett IFK-jubileum. Livet hade farit hårt fram med honom. Vi pratade med varandra i telefon. Han mindes tiden i IFK med stor glädje och nämnde en massa namn från Askersundstiden. Han ville också ha en lagbild från den tiden att sätta upp på väggen i sitt boende. Och det fick han.

Bankkamrer Sten Haglind byggde huset vid södra infarten till Askersund i gammal herrgårdsstil i  på 60-talet. Venus choklad fanns i byggnaden under ett antal år. I dag har verksamheten lagds ner. Bankkamreren som inte längre finns i livet hade helt andra planer för byggnaden som han ritade själv. Han byggde huset för att skänka bort det till Askersunds stadsförsamling.  Stensgården blev namnet på byggnaden.

Haglind tankar var att huset skulle användas högtidliga och frireligiösa sammankomster. Drivfjädern till husbygget var Haglinds stora samling av antikviteter. Under många år hade han samlat på sig antika möbler, skåp, kristallkronor och konstverk. Han bodde själv med alla sina konstskatter i en äldre byggnad som revs för att ge plats för den byggnad som står där i dag. ”Gröna Byggnaden” var namnet på det gamla trähuset som revs.

”Gröna Byggnaden” som revs för att ge  plats för bankkamrer Haglinds bygge. Kamreren bodde i huset innan nybygget.

På den tiden betraktades bankkamrerens hus som ett av länets mest originella hus. Han hade ritat det själv men det blev ett otaliga ändringar innan ritningarna  blev godkända. Det nya huset ligger också lite längre in på tomten än det gamla huset. Bröderna Pettersson från Tiveden byggde, och bröderna Lundfeldt , svarade  för putsningen av huset . Det nyuppförda bostadshus med rundbågar och hallfönster som såg ut som gluggarna på ett gammalt slott. Huset skulle stilenligt matcha Askersunds Landskyrka.

Men det var inte helt lätt för Haglind att få bygglov för sitt drömhus av kommunen. Första hade han problem med att få köpa marken av kommunen. Sedan vill de styrande att Haglind skulle donera huset till kommunen och inte till församlingen. Till slut sa länsarkitekten ja till bygget.

Sten Haglind testamenterade huset med alla antikviteter till församlingsstiftelsen, men det vill inte ta emot donationen. Värdet på donationen låg runt 300 000 kronor. Testamentet var skrivit i detalj. Inte några föremål fick röras utan huset skulle brukas med inventarierna i oförändrat skick. Förbehållen i testamentet gjorde att församlingen inte kunde bruka fastigheten. Förbehållet var att inga inventarier fick tas bort eller säljas. En skuld på omkring 70 000 kronor fanns i dödsboet. Då man inte fick sälja några av inventarier ansåg församlingen att det inte gick att ta emot donationen. Sedan Haglind avled  har huset bytt  ägare och användningsområde  några gånger.

Huset med inventarier övergick till syskonbarnen. Värdet på huset vid den tiden var cirka 150 000  kronor. Sten Haglind avled  1969 då 73  år gammal.