En gång i tiden hade IFK Askersund och Åmmebergs IF, ett nära samarbete. Det var på 40-talet. IFK höll upp med fotbollen under några år, för att starta om 1944. Anledningen till det nödvändiga samarbetet var att många låg inkallade. Det var krig i Europa. En del kubbar som IFK drabbades hårt. Det gick helt enkelt inte att få ihop lag.
Åmmeberg körde dock vidare. Och det var tur för en del IFK-spelare som ville spela. På äldre lagbilder ser man ett antal IFK-are i ÅIF-dräkt som bandystjärnan Gunnar Carlsson, tränaren och spelaren Karl-Ivan Appelgren och målvakten Pelle Johansson.
Efter årets seriespel för IFK och Åmmeberg, så kanske det är dags till nästa år att ta en diskussion om seniorlaget igen. Båda klubbarna fick kliva ner en division. Det kanske är dags för ett nära samarbete igen. Då som nu verkar det inte finnas nog med spelare. Ungdomslagen i de båda klubbarna ska naturligtvis köra på som vanligt. I övrigt går nog ett samarbete att lösa bra med lite god vilja. Det finns klubbar på andra orter som löst det bra. Både inom fotboll och bandy.
När jag var aktiv för många år sedan kom frågan om samarbete upp ibland mellan klubbarna i kommunen allt emellanåt. På den tiden var det så mycket prestige mellan de olika klubbarna så det var otänkbart med ett samarbete. Men då fanns det också gott om spelare som ville satsa lite. Men tiderna har förändrats. Klubbar som Närkesberg, Zinkgruvan och Mariedamm, spelar inte seriefotboll längre.
Skyllberg är en annan klubb inom kommunen som var nära en kvalplats till fyran. Föreningen har valt ett samarbete med Örebro FC (futsal). Laget tränas också av folk från Skyllberg. Spelare därifrån har ju också varit med i SIK:s lag under sommarens seriespel. Det finns olika vägar att gå. Skyllberg har valt sin.
Men IFK och Åmmeberg, bör nog i alla fall gå sina vägar. Och då tillsammans tycker jag som vill gå och kolla på fotboll i lite högre serier. Och köpa en korv i någon av kioskerna.
När IFK Askersund var stora i bandy var träningen i full gång vid den här tiden på året. Då handlade mest om konditionsträning . Några hade spelat fotboll och hade konditionen lite gratis. Under en period var landbandyträning i Rosthyttan Åmmeberg bra i väntan på is. Den var stor och lämplig för landbandy. Problemet var att det dammade ordentligt men vad gjorde det. Bilden har Kjell Johansson plåtad. Spelarna är från vänster: Affe Andersson, Gunnar Öhlin, Garvis Gustafsson, Karl-Erik Hagman och Svante Eriksson.
Inom IFK Askersund har det genom åren funnits några fotbolls-och bandydomare. Längst nådde Leif ” Henka” Johansson. ”Henka ” hade jag spelat ihop med i IFK och uppmanade honom att bli domare i en inomhuscup som tidningen var med och ordnade. Han hade ju ändå stått i mål och dömt många matcher från sin målbur, så jag tyckte det passade. Med sin längd och höga röst skapade ”Henka” respekt och pondus. Förbundet såg också till att han skaffade sig domarkort.
”Henka” Johansson som domare.
Svårast hade ”Henka” att döma matcher på hemmaplan. Då blev det tjat från spelare som kände honom. Men matcher som han dömde längre upp i seriesystemet fick han mycket beröm. ”Henka” finns inte kvar i livet länge men jag minns honom med glädje som en gammal klubbkamrat.
Jag spelade fotboll i många år för IFK och han träffa på många domare av blandat kvalitet. Precis som hos oss spelare. En domare skulle klara av allt med lokala linjemän som bara vinkade till hemmalagets fördel. Inte lätt och med en massa tjat vid varje domslut. När jag tittar på de stora matcherna på tv i dag så är protesterna mot varje domslut kvar. Men de flesta domarna är duktiga och klarar av proteserna på ett bra sätt. Och nu finns det kort att ta till. Det fanns inte när jag började spela fotboll. Däremot kunde de mest talföra spelarna få en skriftlig varning på posten. Har aldrig förstått allt tjat. Hade fullt upp att orka med att spela. Och det går ju aldrig att ändra ett domslut.
I nya Olympiaarenan i Helsingborg finns den här ironiska blindskriftsskylten för domare.
En ung domare som jag tycke synd om kom på moped till matcherna. För att sedan träffa på gamla spelare som visste allt. Själv hade jag slutat som domare, men han fortsatte att döma i många år. Imponerande. Och han skaffade sig också bil senare. Ett annat problem på den tiden för domarna var att de på många ställen fick byta om i samma rum som hemmalaget. Det saknades ett eget rum för domaren. Det kunde inte ha varit roligt att sitta och lyssna på alla kommentarer.
Som domare måste man också ha lite humor för att klara av alla påhopp. Helsingborgs idrottsmuseum har gett ut en bok med namnet ”Men då sa domar`n….!. En mycket trevlig bok med anekdoter, citat, historier och skrönor. Tror jag själv skulle kunna skriva en sådan bok efter alla år på fotbolls-och bandyplanerna, men Hans Sjöström i bokredaktionen har gjort det. Mycket bra. Det finns mycket om elitdomaren Efon Ask. Han dömde en träningsmatch för Malmö FF. I halvtid kallade han in yttern Ingvar Svahn i domarrummet i halvtid. Ingvar var beredd att få en utskällning, men istället fick han femtio kronor av Efon. ”Inte ska väl du springa runt och döma alldeles gratis ” förklarade Efon. Så kan en bra domare få slut på allt tjat utan att leka polis.
Det har gått bra för zinkgruveättlingen Cat Stevens. Han har blivit en världskändis som sångare. Cat slog igenom 1966 med låten ”I love my dog”, och så kom låtar som ”Moonshadow” och ” Moring hasbroken”, för att nämna några. 1978 konverterade han till islam och bör nu namnet Yusuf Islam.
Men det kanske inte så många vet är att Cat Stevens förfäder verkade och bodde i Zinkgruvan. Inte jag heller innan en i släkting till honom, Malin Häggblad bosatt i Västerbotten, skrev till mej och undrade om jag uppgifter om en Gustav Wickman som varit församlingsföreståndare vid Fridhems kapell i Zinkgruvan. Gustav och Klara Wickman fick åtta barn. Ett av barnen, sonen David, var morfar till Cat Stevens.
Gustav Wickman. Bild från Leif Linus samling.
När sångarens föräldrar skildes bodde Cat Stevens en tid i Sverige, Gävle, där han också gick i skolan. Med sin mor återvände Cat med till London där hans far bodde. I förbigående kan nämnas att Cat Stevens är syssling till Sissela Kyle och Jan Scherman.
Cats förfader, Gustav Wickman, arbetade som banmästare vid Åmmebergs järnväg. Det var också ett tåg som tog hans liv. Gustav hamnade under ett tåg i samband med en tågväxling precis utanför bostaden. Det var vid ett stickspår från Åmmeberg till Zinkgruvan. Året var 1905 och Gustav var 60 år.
Banmästaren döptes in i Åsbro Baptistförsamling när han var 32 år. Hustrun Klara och ytterligare sju personer döptes vid samma tillfälle. De bildade gruppen ”Fridhems fria vänner”. De läste bibeln och bad. Ytterligare några personer kom till. Fridhems kapell byggdes på en liten tomt som skänkts till församlingen. Invigningen skedde 1879. Gustav valdes till föreståndare. Grundstenarna av den första kyrkan finns kvar utmärkta av hembygdsföreningen med en plakett.
Efter 23 års medlemskap i församlingen uteslöts Gustav Wickman på grund av ”syndafall”. Vad det bestod av förtäljer inte historien. Även hustru Klara fick lämna församlingen sedan hon klagat på församlingens handlingssätt. Efter några år upptogs Gustav i församlingen igen efter vittnesbörd.
Albert , en annan av Gustav och Klaras barn blev känd som ” Den vite generalen” på 20-talet . Albert Wickman var väckelsepredikanten som blev fredsmissionär som med teknikens senaste hjälpmedel, radiokonserter och filmvisningar lockade folk till mötena. Han gjorde den ena fredsturnén efter den andra i vit bil och vit päls – därav smeknamnet. Han startade hundratals lokalföreningar och ökade antalet medlemmar till omkring 50 000 – enligt sina egna uppgifter. Siffrorna ska tas med en nypa salt – administration var inte Wickmans starkaste sida, tyvärr inte heller ekonomi. Han avsattes som byråföreståndare när ekonomin kollapsat.”
Möjligen var det agitationsframgångarna med “röda bilen”(vänsterpolitik) och “blå bilens” (högerpolitik) agitation som inspirerade fredsrörelsen. På våren 1912 inledde baptistpastorn Albert Wickman som hade bildat Antikrigsrörelsen, en intensiv fredsagitation. Den tog ordentligt fart efter maj 1913 när han med hjälp av vänner köpte en vitmålad bil på avbetalning. Med sin “vita bil” reste han “med snälltågsfart” runt i Sverige och talade på minst fyra platser varje dag, så står det i Carl Sundblads Svenska fredsrörelsens historia (1919).
Tillsammans med honom i “vita bilen” agiterade hans fru Silva Wickman. En sådan hektisk agitationsverksamhet, av Sundblad betecknad som “hastverk”, ansåg Wickman som kallades “vite generalen” och den “vita fredshärens” anförare vara nödvändig inte bara för sakens skull utan också av ekonomiska skäl (kollekt och försäljning). Antikrigsrörelsen fick läggas ner på hösten 1918 och Wickman anslöt sig till den stora fredsrörelseorganisationen Svenska freds- och skiljedomsförening som han tidigare hela tiden hållit kontakt med.
De flesta uppgifterna till den här artikeln kommer från Malin Häggblad. Hon håller på med släktforskning
Cat Stevens har förmodligen aldrig varit i Zinkgruvan. Det kanske är dags att bjuda in honom på en rundvandring till hans förfäders hembygd…
