Kommande helg är det Antikmarknad i Askersund. Den brukar locka 10 000-tals besökare. Det är det största publikarrangemanget i kommunen utan tvekan. Bakom marknaden står auktionist Eric Lind. Det kommer försäljare från hela Sverige. Och jag ska faktiskt vara med på scenen.
Antikmarknaden för några år sedan.
Det går att fynda på antikmarknaden. Bilden är några år gammal.
Själv kommer jag vara med på ett hörn den här gången med min bok ”Oves observationer”. Bakom det står pensionerade läkaren Hans Örnhagen, som sedan några år tillbaka är bosatt i Askersund. En privatperson som tryckt upp 400 nya böcker när de första 1000 tog slut. Det är bara att lyfta på kepsen för Hans som ordnat det mesta. Och Eric som sponsrat en försäljningsplats på scenen i samband med Antikmarknaden. Som jag brukar säga-jag har bara skrivit boken.
Läkaren Hans Örnhagen flyttade med sin fru Else-Britt till Västra Strandparken för några år sedan. Hans har tryckt upp 400 nya böcker av ”Oves observationer”. Det är bara att lyfta på kepsen för det. Bilden är från kommunens tidning Bo i Askersund .
Det är inte varje dag jag har hamnat på en scen. Det var bara när jag jobbade som journalist och ville komma närmare artisterna som uppträdde. Men då lite vid sidan om scenen. Boken är inte antik utan det är lite mera han som skrivit boken som ska ska sälja och signera. Kanske inte hela dagen men vid några tillfällen. Hoppas nu bara att den här bloggen inte låter allt för egotrippad. Har svårt för att göra reklam för min egen person. Men nu är det gjort.
Sveriges enda hjulångare Eric Nordevall II får Askersund som ny hemmahamn! I nästa vecka blir Askersund en stor sevärdhet rikare. På lördag den 27 juli mellan kl 14 -15 anländer hjulångaren Eric Nordevall till sin nya hemmahamn Askersund, där den kommer att ligga längs kajen i höjd med hamnbodarna. Eric Nordevall II är Sveriges enda hjulångare och är återskapat efter ett fartyg som förliste på Vättern
Replikan är byggd på varvet i Forsvik utanför Karlsborg, där skeppet legat det senaste året. Men nu ska alltså det unika fartyget förgylla Askersunds hamn. – Det här känns verkligen jättebra för oss, vi har blivit mottagna med öppna armar av Askersunds kommun. Det märks att Askersund är en hamnstad, intresset är jättestort, säger Tobias Gustafsson, projektansvarig för Eric Nordevall II. När hjulångaren är på plats i Askersunds hamn är planen över tid att driva en tredelad verksamhet. – Dels tänker vi oss att kunna erbjuda möjlighet att övernatta på båten, det blir i form av vandrarhem. Sedan kommer vi berätta om Eric Nordevall II och dess historia för besökare och så har vi planer på att även ha ett café på fartyget där vi kan sälja enklare förtäring. Möjligheterna till el och vatten nära fartyget är en av flera fördelar med Askersund som hemmahamn, säger Tobias Gustafsson. Med Eric Nordevall II får Askersund ytterligare ett dragplåster för besökare. – Askersund är ju en hamnstad och stadens identitet är intimt förknippad med fartyg och sjöfart. Att få hit ett unikt skepp som Eric Nordevall II känns som ett perfekt tillskott som kompletterar det rika utbud vi redan har. Nu hoppas vi att många kommer till hamnen och hälsar Sveriges enda hjulångare välkommen på lördag, säger Claudia Lewandowski, besöksnäringsutvecklare på Askerunds kommun. Verkligen roligt att vi har möjlighet att erbjuda kajplats i vår fina hamn och att Erik Nordevall 2 nu kommer ha sin hemvist i Askersund. Ett beslut som var lätt att fatta, fina fartyg är precis vad vår hamn behöver, säger Joakim Blückert (M), ordförande i kultur- och tekniknämnden i Askersunds kommun.
Själv har jag skrivit en blogg om Erik Nordewall där ”Båt-Harry” Carlsson berättade om båten och om båtar. Håll till godo:
”Båt-Harry” Karlsson visste nästan allt sjöfarten på Vättern. Han hade också stora samlingar av bilder och annat material från fartygen.
Hjulångaren Eric Nordevall II sjösätts vid Forsviks industriminne lördag den 6 juni. Det är en kopia av orginaliet som förliste 1856. Bilden är från Carl Olof Cederlunds skrift.
1986 kom Harry ut med en bok om båtarna som trafikerat Vätterns vågor. Han hade då haft en båtserie i NA under många år.
Så här ser sidorna ut i Harrys båtbok. Lite fakta och lite om personalen på båtarna.
Under helgen (lördagen den 6 juni) (det är några år sedan nu) sjösätts ångfartyget Eric Nordevall II under pompa och ståt i Forsvik. Det är en historisk händelse. En kopia av originalet som ligger på Vätterns botten har byggts vid Forsviks industriminnen. Ett bygge som pågått i ett antal år, men som nu är klart. Kopian ska nu ska bogseras till Motala där maskinerna ska monteras. Sedan återstår att mycket arbete med inredningen.
Eric Nordewall förliste 1856. Hösten 1980, alltså 124 år efter förlisningen, återfann två dykare , bröderna Olaf och Åke Svensson, haveristen. Hela fartyget stod intakt på Vätterns släta botten på 45 meters djup. Förhoppningen var att fartyget skulle bärgas, men så blev det inte. Istället byggdes kopian Eric Nordevall II. Ett komplicerat bygge som tagit lång tid, men som också under byggtiden blivit en verklig turistattraktion.
Eric Nordevall tillhörde den första generationen ångfartyg och byggdes speciellt för att trafikera Göta kanal. Med Eric Nordevall och hennes fyra systerfartyg revolutionerades de svenska kommunikationerna och man kunde för första gången resa med fast tidtabell mellan Stockholm och Göteborg. Samma år som ångfartyget förliste grundades Statens järnvägar. Men de båda händelserna hade inget samband, utan det var en ren tillfällighet.
Största anledningen till att jag skriver om Eric Nordevall, är ”Båt-Harry ” Karlsson från Olshammar. Han finns inte längre i livet, men hans stora intresse och kunskap om Vätterbåtar delade han med sig till mej många gånger när jag var på tidningen. Vi talades vid eller träffades någon gång i veckan under många år. Och hans intresse för Eric Nordevall var mycket stort. Säkert följer Harry evenemanget i Forsvik från sin himmel.
Under många medverkade ”Båt-Harry” i NA med en serie om Vätterbåtar. Han presenterade båtar under vinjett med lite kort fakta. Det var en mycket populär serie, som till slut ledde till en bok, ”Vätterbåtar”, som kom ut 1986. Harrys stora samlingar av bilder och allt som hörde sjöfarten på Vättern till samlades senare i Askersunds Hamnmagasin. I dag finns samlingarna, tyvärr för Askersunds del, i Motala. Men de ska tillbaka till Sydnärke har de styrande lovat.
Harry var också en flitig föredragshållare om sjöfarten på Vättern. Han var också mycket aktiv vid båtklubben i Aspa. Skulle man ha tag på honom så fanns han i båthamnen, eller också jobbade han med att bygga båtmodeller hemma i källaren. Då bjöd alltid hustru Elsa på kaffe och hembakat. Ibland fanns han också på Olshammarsgården strax intill båthamnen. Harry ställde alltid upp för samtal och fotografering. Han tyckte om att bli fotograferad och det var inte så underligt. Harry blev alltid bra på bilder. Men det blir alla som tycker det är roligt.
Harrys kunskaper om sjöfarten på Vättern var ovärderliga och inte lätta att föra vidare. Men det finns hopp. Anders Engdahl i Forsa, uppväxt i en stor sjömanssläkt, är ändå en bit på väg. Och intresset har han. Själv är jag dålig på båtar. Det jag kan lärde Harry mej. Ibland tyckte han nog med mina frågor att jag var ovanligt korkad. Men han låtsade inget om, vänlig som han var..
Slutligen kan jag berätta om ett eget lite udda båtminne. På fartyget Motala Express serverades julbord. Ofta fanns ingen is på Alsen så skepparen kunde gå ut en liten bit från hamnen i Askersund. Men den gången jag berättar om gick det inte att gå ut. Isen låg tjock. Vi fick äta julbord i hamnen, medan de mullrade lite svagt från motorrummet. Det var ändå så mörkt ute så det spelade ingen roll.
Minns då en man som sa till mej när vi steg i land att det hade varit en ovanlig fin sjöresa. Han hade aldrig upptäckt att vi var kvar i hamnen! Men till ett julbord brukar det bli några snapsar. I det här fallet vet jag inte om det var så, men jag misstänker det.
Strandparken är utan tvekan askersundarnas populäraste promenadstråk. Det är alltid mycket folk som rör sig i området. Ska inte folk till sina båtplatser eller Borgmästareholmen, så nöjer de sig ”bara” med promenader. Är det inte stavgång är det promenader i värdig takt. Ibland är det joggare på gång. Boulebanan är också välbesökt. Vackra dagar kan det också vara ett litet gäng där som tycker om pilsner. Det finns en plats för alla i Strandparken.
Strandskoningen vid Strandparken i Askersund blev bra. Från Hagabadet och fram till den nya bryggan vid gamla Varmbadhuset ligger nu en vacker stenbädd som förgyller stranden. Satsningen var nödvändig för att inte delar av parken skulle försvinna ut i Alsen. Men det tog lite tid innan arbetet kom igång. Det är mycket formalia från olika myndigheter som skall till när det gäller arbeten runt stränderna. Sedan en tid tillbaka är det också fritt fram att gå ut till Borgmästareholmen utan hinder och stängda grindar. Det finns också en skylt vid bron med det rätta namnet -Borgmästareholmen. Jag har skrivit kritiskt några gånger om låsta grindar och fel namnskylt ut till askersundarnas holme.
Strandparken har sin egen historia. Fram till i början av 50-talet var det bara sträckan från hamnen och fram till stationshuset som räknades och sköttes ordentligt. Parken utanför stationshuset kallades Järnvägsparken. Det namnet försvann förmodligen med järnvägen på 50-talet. Det verkar logiskt. Nu är det Strandparken som gäller. Inte många har hört talas om Järnvägsparken i dag. Men det finns gamla vykort från den parken.
Området från stationshuset och fram till Haga var det inte många som brydde sig om. Det var bara vass och annat skräp vid strandkanten. I mitt allt ringlade järnvägen fram. Järnvägsparken anlades i slutet på 1800-talet. 50 år senare fanns det inte mycket kvar av den ursprungliga planteringen. Det skriver Joel Haugard i sin bok ”Askersundiana” som kom ut 1940. En rad björkar som stod vid strandkanten höggs ned på grund av att de blivit underminerade av vattnet. Nyplanteringar har sedan gjorts i parken flera gånger.
1950 påbörjades första etappen på arbetet från stationshuset ut mot Hagabadet. På den tiden fanns det inte så gott om politiska nämnder. Det var mera halvprivata nämnder , som ofta leddes av någon uppsatt person med stort inflytande i staden. Planteringsnämndens ordförande hade hämtas från Samrealskolan, nämligen rektor Anton Frendel. Sjöängsparken var arbetsnamnet på fortsättningen av Strandparken. Sjöängsparken kallades till och med i tidningarna för Askersunds nya fritidsområde.
I tidningen från 1950 kunde man läsa att en vacker spireahäck skulle bli en fortsättning på Joel Haugardsgatan. Den skulle mynna ut vid parkens sydöstra hörn, där man i framtiden skulle planera för en bro till ön Byfogden. För mej är det helt nytt med att det fans planer för en bro just där. Vad skulle man göra där? Nu blev det istället en bro ut till Borgmästareholmen. Första etappen på fortsättningen av Strandparken kostade 14 000 kronor
Nu finns rätt skylt upp vid brofästet i Strandparken-Borgmästareholmen . Chefen vid Sjöängen Daniel Eriksson såg till att den kom upp liksom att stängda grindar till holmen är borta.
I en tidningsartikel 1953 fanns en intervju med Anton Frendel. Enligt rektorn mycket väl använda pengar. Yttre förutsättningar för en lyckad månskenspromenad hade skapats av planteringsnämnden. Under en period var alla större sommararrangemang förlagda till Strandparken, där det också fanns en scen. Gräsmattan söder om Sjöängsskolan var mycket utnyttjad. Och det var inga problem med artistframträdanden som drog stor publik. Det fans plats för alla. I dag är det Askersunds hamn som gäller för de flesta arrangemangen.
Gösta Snoddas Nordgren och Karlstads-Snoddas på Trivselkväll i Strandparken.
Tycker även att dagens planerar kan vara nöjda med strandskoningen av Strandparken, precis som rektor Frendel var en gång i tiden. Det är vackert med sten. 1950 skrev tidningen ”att en vacker bård av rundsten pryder strandkanten”. Det gäller 2024 också.
Sedan år 1835 har en oljemålning av drottning Kristina prytt en vägg i rådsalen på Askersunds rådhus. Det är en ung skönlockig kvinna med jätteögon och välvda ögonbryn. Men oljemålningen är falsk. Drottningen har förskönats och det skedde faktiskt genom ett misstag. Tavlan är övermålad. På originalet satt drottningens vänstra ögat för högt, näsan var utan näsborrar, samtidigt som drottningen var harmynt.
Tavlan i rådsalen
Porträttet skänktes till staden 1835 av rådman C.G Kjerrström. Tyvärr blev porträttet övermålat år 1869 av en telegrafkommissarie Appelholm. Tavlan med drottningen sändes senare till en konservator på Nationalmuseum. Konservatorn meddelade att Kristinaporträttet varit ett originalporträtt men blivit felaktigt restaurerat.
Under porträttet fanns nämligen ett äldre, av allt att döma 1600-tals porträtt av en gammal inte allt för vacker och hålögd Kristina mycket skadad i färgen och av låg kvalitet. Appelholm trodde att han gjort en välgärning när han förändrade drottningen till en ung skönhet. Precis som man i dag gör med olika bildprogram i datorn. Men det var helt fel tänkt då som nu. Istället hade han gjort ett konstmord på drottningens bild.
Det finns intresse för drottning Kristina fortfarande både utomlands och på andra orter i Sverige trots att hon hade ett skamfilat rykte. Hon blev betraktad som en lätting, festprisse och slöserska som snodde statens egendom när hon gav sig iväg till Rom 1654. Men de finns de som är av en helt annan åsikt. Lise-Lotte Lybeck-Erixon, egen företagare i Malmö, bildade för ett antal år sedan en stiftelse till drottning Kristinas minne.
Under mina år som journalist var jag i kontakt med henne några gånger. Hon berättade då att stiftelsen bland annat samlat pengar till ett konstverk med drottningens porträtt, som hänger i hennes sista bostad, Palazzo Corsini i Rom. Drottningen avled där 1689.
Tavlan, som nu hänger i Rom, ropades in vid en auktion på Bukowskis i Stockholm. Tavlan är målad av Justus van Egmont på 1650-talet och hängde en gång i tiden på Stjernsunds gods strax söder om Askersund. Lise-Lotte Lybeck –Erixon började intressera sig för drottning Kristina redan som 10-åring, då hennes mor gav henne Py Sörmans bok, ”Wi, Kristina, med Guds nåde”, i julklapp.
Askersund har en del att tacka drottning Kristina för. Den 13 juni 1643 beviljades Askersunds stadsprivilegier av drottningens förmyndarregering. Det är 381 år sedan, men så ojämna tal firas inte vad jag förstår. Förmodligen får dröja till 400 årsjubileet och då kan inte jag vara med och blogga längre. År 1647 konfirmerade drottningen privilegierna. En kopia gjordes av brevet, som sedan drottningen skrev under ensam.
