Självplockning av jordgubbar finns fortfarande kvar på en del ställen, men frågan är hur det är med självplockning av potatis? Förr var det ganska vanligt. Ofta fick skolklasser plocka potatis hos lantbrukarna. För besväret blev det några kronor till klasskassan. Potatisbloggen kom jag på när jag satt och åt färsk potatis och sill midsommarafton. Och på Tore i Svinnersta.
Tore i Svinnersta i högform med sin tjocka plånbok.
Tore Karlsson i Svinnersta klagade alltid på potatisförsäljningen inte gav någon förtjänst. Enligt honom var det rena välgörenheten. Trots det fortsatte han år med självplockning, så någon krona blev det säkert över. Tore gick omkring på potatisgärdet med en grön axelväska, som också var hans kassaväska. Potatisodling var bara en ful ovana sa han själv till mej flera gånger.
Några odlare satsade på självplockning. Som Tore Karlsson i Svinnersta. För honom var det en stor sak som gav lite inkomster. Det kom folk både från Örebro och Laxå för att plocka. Bara för att nämna några orter.
Trots den här annonsen hade Tore en trogen kundkrets av självplockare. Om det kom för potatisen eller för Tores skulle låter jag vara osagt.
”Självplockning, sandjordspotatis Magnum bonum. Inga garantier. Säckar och trunkar väges. Småpotatis väges”. Med den annonsen lockade potatisodlare Tore Karlsson i Svinnersta självplockare i många år. Trots att Tore i klartext talade om att det inte fanns några garantier – till skillnad från många andra annonsörer – hade han en trogen kundkrets som kom till Sandbacken. Plockarna gillade att han pratade klartext. Och så var det också lite roligt att träffa och prata med Tore. Det tyckte i alla fall jag och många självplockare.
Några gånger besökte jag Tore som journalist när det var full fart på potatisgärdet. Självplockarna låg i rader med baken i vädret, för att fylla sina korgar och hinkar. Tore ”i Ola eller Olas” som han kallades körde runt med sin potatisupptagare i sitt anletes svett för att hinna med att serva sina kunder. Allt emellanåt fick han hoppa av traktorn och väga in potatisen till kunder som hade plockat färdigt. I grön liten axelväska hade Tore sin kassa. Hundralapparna strömmade in med jämna mellanrum. Och det var något som Tore tyckte om. Han var då verkligen i högform ute på potatisgärdet.
Trots att pengarna flöt in på potatisgärdet tyckte Tore att han ägnades sig åt ren välgörenhet. Många gånger sa han till mej att potatisodling var rena förlustaffären. Lika många gånger förklarade han för mej att det var sista året han sysslade på med potatisodling. Men varje höst var det dags igen för självplockning.
Tidningsartikel från 1959.
Magnum bonum var en potatissort som Tore hade tagit till sitt hjärta. Ett år provade han med King Edward, men det blev helt misslyckat sa han själv. Något som han aldrig gjorde om. Det fick bli hans gamla kära sort i fortsättningen.
Tore var en särling och ett original som gick sina egna vägar. Det är trevligt och berikande med sådana människor tycker jag. Åsikten bygger jag på efter alla år som journalist. Magnum Bonum är en gammal sort från 1876 som fortfarande på 1980-talet var Sveriges tredje mest odlade sort. Skörden 1986 innehöll för stora halter solanin och försäljningen upphörde i stort sett över en natt. Men då hade Tore redan lagt av med sitt självplock.
Tore hade ingen bil. När han åkte in till Askersund för att handla tog han traktorn. Varorna packade han i en jutesäck. Ibland när slängde upp säcken på butikernas rullband blev det tvärstopp. Och det berodde på att Tore hade struntat i att tömma säckarna. Resterna från säden orkade inte rullbanden med. En del butiksägare blev irriterade på Tore, men det var inget som reflekterade särskilt mycket över. Det fanns andra affärer att handla i…
Självplockning av potatis i kanten av Väderkvarnsbacken norr om Askersund. Elever plockade för att få ihop pengar till klasskassan.
Tore bodde i ett litet vitt barackliknande hus i Svinnersta. Där trivdes han bra även om jag som besökare ibland tyckte att det var väl torftigt. Men då påminde han mej om att ” din farfar var en fattig j-el som rostade kaffebönor på vår spis”. Jag vet inte hur det låg till med den saken. Jag har aldrig träffat farfar Emil. Men vad jag förstår hade han väl det inte så ”fett” som en del gamla människor brukar säga.
Det är just träffar med personer som Tore , som jag saknar mest från min journalistår. Enkla personer son var sig själva och inte brydde sig så mycket om vad andra sa och tyckte. De gick sina egna vägar. Säkert något som de flesta önskar att göra, men inte har möjlighet till det. Under mina år som journalist fick jag kontakt med många udda och originella personer. Att de kom just till mej kanske berodde på att de hittat en själsfrände. Klart att det kunde bli knepigt ibland med telefonsamtal två-tre på natten om banala saker. Vid den tiden på dygnet var jag nog ingen bra journalist och lyssnare.
När jag ändå är inne på ämnet potatis besökte jag Allingsås för några år sedan. Där har kommunen gjort den lilla potatisen till en stor sak. Som staty på torget står Jonas Alströmer. Mannen som införde potatisodling i Sverige enligt en del historiker, en bedrift som dock är något omstridd. En del menar att det inte alls är Alströmer som var potatisens fader i Sverige. Men statyn är praktfull och det var ju ändå så länge sedan. Och potatis är gott. Faktum är att statyn har lite anknytning till Askersund även om det är lite långsökt. Mannen bakom statyn är Aron Sandberg, samme Sandberg som modellerade smeden på rådhustaket i Askersund. Han har också gjort flera skulpturer till Stockholms stadshus. Men det här var inget som Tore i Svinnersta visste eller brydde sig om. Självplockning var hans stora grej. Och att den stora plånboken blev fylld med pengar varje höst, även om han ansåg att det rörde sig om välgörenhet.
Kontentan av den här bloggen är, satsa mera på självplockning av potatis. Förr gick det att hitta en vän för livet ut i potatisfårorna. I min bok ”Oves observationer” som Skyllbergs Bild och kultur gav ut för några år sedan finns ett avsnitt just om Tore i Svinnersta. Vill bara nämna det om någon är intresserad.
