Månad: mars 2024

Hantverkshuset vid Lilla Bergsgatan i Askersund var förr askersundarnas enda riktig stora samlingssal. Så fort det hände något stort publikmässigt var det på ”Hantverkaren”. En förening med ideella krafter räddade huset till askersundarnas glädje. Och medlemmarna rustar huset allt eftersom. Det fanns till och med förslag om rivning och ersätta det med ett höghus.

Filmen ”Häxan” med Mariana Vlady lockade storpublik i Askersund. Men så fanns också många askersundare med som statister

Så här kunde det se ut i gamla ”Hantverkarn” på 50-talet

50-tal

Jazz i hantverkshuset under festivalerna i Askersund

Roger Ivarsson har varit biomaskinist länge på Folkets hus.

De fyra främsta bänkarna var billigare att sitta på. Det passade mej och min kompisar bra.

Själv sprang jag och mina kompisar på film så fort det gavs tillfälle på 50-och 60-talet. De fyra första bänkraderna var billigare så det fick bli där. Bänkarna 53 och 54 längst ut till vänster i fjärde raden. Ibland fanns det inte pengar, men det rådde vi bot på. En av kompisarna bodde på övervåningen i ”Hantverkaren”.
I hallen mot kompisens våningen fanns en reservutgång från läktaren som alltid
var öppen. Problemet när det gällde att gå in ” riktigt billigt” var att det fanns en biljettrivare på varje våning som hade järnkoll på allt. Det gällde att filmen hade kört igång och mörkret hade fallit. Brottet är preskriberat. Och försvarbart enligt min mening. Vi saknade pengar till biljetter.

Alla teaterföreställningar gavs i lokalen, men då var inte kraven på ljud,
ljus och loger var allt för hårda. Många av de gamla skådespelarna tyckte
att Askersund var en mycket bra spelplats. Ett av de bästa i landet. Hotellet
låg nämligen tvärs över gatan, med mat och inte minst dryck. Någon har berättat att det fanns skådespelare som gick över till hotellet i pausen för att stärka sig lite med en god dryck.

Filmer som ”Åsa-Nisse” och ”Hon dansade en sommar” drog alltid fullt hus. Men frågan är ändå inte om filmen ”Häxan” drog mest publik av alla filmer. En stor del av filmen var inspelad i Askersundstrakten med en massa statister från stan. Folk ville naturligtvis se sig själva på film. Tycker själv att det var en knepig film,
men häxan Mariana Vlady var mycket vacker. Bara det. Jag såg den för första gången för några år sedan. När det begav sig gick det inte att få någon biljett.

Det har funnits och finns en del färgstarka biomaskinister, som Bertil ”Bubban” Johansson, Magnus Bromander och Roger Ivarsson. ”Bubban” var maskinist i 27 år. Magnus övertog jobbet 1958, för att sedan lämna över till Roger när Folkets hus tog över.

Har läste ett referat från 1958 när ”Bubban” blev avtackad. Den hösten infördes också vidfilm och att byta ut den mindre duken och bredda scenen lite betydde en
kostnad på 12 000 kronor.

Askersundsbygdens tidning skrev: ”Mannen som drar veven, avtackades i går
kväll. Han har sett till att askersundarna fått se rörliga bilder i 27
år. Det är känslig position han haft, där inga misstag tillåts. Då reagerar publiken direkt, trots att visselkonstnärerna i salen själva inte har en aning om vad
saken gäller. Vid minsta misstag sätter de igång med att föra oljud Man
kan tro det är en Rockn Roll-gala. Publiken är kräsen , men skyll för alla del
inte på pianisten ”.

Tidningen passade också på att ge biopubliken en känga: ” Varför behöver egentligen så många biobesökare ständigt rusa in i salongen sedan filmen
börjat ? Dessa förstör ju nöjet för dem som varit lojala och infunnit sig i tid.
Låt oss för fridens och våra medvandrares skull komma överens om att vi bör passa tiderna. Även på biograferna. Sedan några tillbaka har Folkets Hus flyttat sin biografverksamhet till Sjöängens moderna lokaler med en av länets största filmdukar.

Slutligen kan jag nämna att jag blivit inbjuden till hantverkshuset den 15 maj för att prata under rubriken ” Skrönor och sanningar i Askersund”. Leif Linus kommer också med för att visa bilder. Ingen av oss kunde drömma om att komma tillbaka till ”Hantverkarna” för att föreläsa när vi som unga satt på rad fyra och tittade på filmer. Och inte nog med det. Inte för att skryta men vi har båda fått kommunens ”Kulturpris”. En stor ära. Livet kan vara knepigt ibland och framtiden går aldrig att förutspå. Jag och Leif Linus är tydliga exempel på det.

IFK Askersund har hållit sitt 120 årsmöte. Det skedde på stadens hotell. Ulrika Bengtsson fick förnyat förtroende som ordförande. Förening har deltagit i en rad aktiviteter under året som, garderobresningsdagar, Vätternrundan, Antikmarknaden, aktiviteter för motorburen ungdom och tidningsutdelning för att nämna något.

Ulrika Bengtsson

Rent idrottsligt spelade damerna i division 4 med svårigheter att ta poäng trots jämna matcher. Det brast i målskyttet. Inför den här säsongen ser bra ut med ett 20-tal tjejer i träning. Nu också med en kontrakterad damtränare.

Herrlaget spelade i fem   med en stark vårsäsong.  Höstsäsongen blev en kamp för att hänga kvar i den mycket jämna serien. Till den här säsongen ställer IFK upp med ett mycket ungt lag. Ryktena om att IFK skulle dra sig ur serien, var bara rykten. Som tur är finns stöttepelaren Erik Danielsson kvar som försvarsklippa.

Under året har föreningen också haft igång ett antal ungdomslag både på pojk-och flicksidan. I år kommer att pojklag att delta i Gothia Cup i Göteborg, som är en av världens största ungdomsturneringar. En stor upplevelse för unga spelare.

Kan väl  också nämna  för ordföranden Ulrika Bengtsson, att  profilen Torsten Carlsson , var  ordförande för IFK i 36 år.

Som journalist i Askersund mötte jag ofta det rara gamla paret Nisse och Anna , på stadens gator när de var på väg att handla. De bodde i en lägenhet vid Tullplan i Askersund sedan de flyttat från Åmmeberg. Paret gick armkrok. Pratade vänligt med varandra och såg ut att ha det allmänt trevligt. Nisse hade alltid en egen väska med sig hemifrån när det gick och handlade. Han hade miljötänk.

Ibland stannade vi och pratade med varandra om väder och vind, sjukdomar, dåliga kommunala besluta och många andra viktiga saker. Tänkte alltid att jag måste göra ett reportage om paret. De hade inte Nisse och Anna något emot när jag frågade. Tvärtemot. De lovade kaffe och gott kaffebröd. Vem kan motstå något sådant?

Min första fråga var förstås hur länge de hade varit gifta.

-Vi är inte gifta. Vi är syskon, förklarade paret med ett skratt.

Anna var lite äldre och hade Petterssons som efternamn medan Nisse hette Jansson. Det skulle jag förstås ha kollat.  Nisse ställde upp för sin syster som hade dålig syn. Delad lägenhet blev både trevligt och praktiskt.

Det var nära att jag hade sjunkit genom golvet med stolen efter syskonbeskedet. Jag som alltid varit noga med fakta innan jag skrev för att inte få folk på mej. När det gällde Nisse och Anna hade jag gjort en verklig blunder. Men jag var helt säker på min sak. De blev inte arga. De tyckte mesta att det var humor och intervjun fortsatte utan problem. Och frågan om inte artikeln om syskonkärlek blev bättre än vad jag tänkt mej från början.

Mina fördomar om strak syskonkärlek kom på skam. Vi var många syskon men vi gick aldrig armkrok. Det närmaste vi kom i närkontakt var inom fotbollen där vi tre bröder spelade för IFK i samma lag. Kanske det blev något handklapp vid mål.

Nisse och Anna finns inte i livet längre. Men jag kommer alltid att minnas det trevliga syskonparet,

Torget i Askersund har alltid varit och fortsatt vara är ett kärt diskussionsämne. Och nu är det igång igen. Frågan ska upp i fullmäktige. Nu handlar det om hamburgarnas vara eller inte vara i samband med torghandeln! På 50-talet gällde striden korvförsäljning. Kommunen löste det hela den gången genom att bygga en kommunal korvkiosk som hyrdes ut.  Två korvhandlare fick dela på verksamheten genom att lösa av varandra varje månad. De styrande  tyckte  ändå att torghandeln var viktig.

Får hamburgaren säljas på torget i Askersund eller inte? Det kommer fullmäktige att avgöra i slutet av mars.

En försäljare kommer nu till torget Askersund i stort sett varje vecka för att sälja hamburgare från en rullande vagn. Food Trucks är namnet. En del tycker det är bra, gott och smidigt, medan andra inte tycker att det är bra. Det snedvrider konkurrensen menar en del.  Hamburgermannen   skattar inte i Askersund och har för billig platshyra är andra argument. Någon menade också folk ändrar matvanor med en hamburgervagnen på torget. Istället för att luncha på en restaurang blir det snabbluncher med mat från Food Trucks. Tror det är svårt att styra sådant. Pris, smak och trevligt bemötande avgör är min bestämda uppfattning.

Förvaltningen hade lagt ett förslag på nya regler. Bland annat att de som säljer måste ha organisationsnummer och personal med arbetstillstånd. Det som partierna blev oeniga om var huruvida foodtrucks, ambulerande gatukök, skulle omfattas av reglerna. Enligt förvaltningens förslag ska   inte foodtrucks räknas som torghandel.

Alla oppositionspartier, även SD, ville skicka frågan vidare till fullmäktige. Det gäller nu för politikerna att se bort från särintressen och påtryckningar.  Förmodligen inte så lätt i en liten stad som Askersund där alla känner alla och har vänskapsband på olika sätt. Någon politiker har sagt att sådant bara är trams. De är helt fristående, men det får man nog ta med en nypa salt. Märker det när jag talar med folk på stan och vilka vägar de ska gå vidare på för att få sina egna viljor godkända. Det är väl bra som politiker att lyssna på folk och sedan ta ett fristående demokratiskt beslut. Och det som är bäst för askersundarna.

 Och ett kommunalt rullande hamburgerkök att hyra ut   i likhet med kioskbygget på 50-talet för att lösa problemet lär inte vara aktuellt. Förhoppningsvis har politikerna lyssnat på askersundarna innan beslutet om hur de vill ha sitt torg och vad som ska vara där. När jag möter folk på stan varje dag finns en rad synpunkter. Torghandeln i Askersund är en mycket gammal tradition som alla vill värna om.

Men det är inte första gången det varit bråk om torget som jag nämnt. Inför Askersunds 300-årsjubileum 1943 uppstod en het politisk strid om en gammal fin torglampa. I folkmunnen var den döpt till ”metkroken”. Lampan hade stått på torget sedan staden fick elljus.

Eftersom det skulle bli jubileumsfest på torget skulle lampan bort ansåg hälften av de aktiva politikerna, medan andra hälften ville ha lampan kvar. Beslutet blev att den skulle bort och placeras i stadsparken. Men när ”metkroken” skulle plockas bort gick allt snett. Stolpen slog i marken och gick i bitar. Och Askersunds stad-som det hette då- blev en lampa fattigare.

En 50-talsbild från torget i Askersund med den kommunägda kiosken.

Slutligen kan jag upplysa om att jag aldrig köpt en hamburgare på torget så jag är inte jävig på något vis. Köper inte så ofta hamburgare men när det blir så är det vid matstället vid söder infarten till Askersund. På andra sidan riksvägen. Men förr köpte jag gärna en varm korv med bröd på torget i sällskap med alla kompisar. När sedan räksalladen kom var lyckan gjord.

Historien om industrihistoriska området Västra Strandparken i Askersund har satts på pränt. Författare är Björn Franzèn som har familjeband till området som i dag förvandlas till hus med bostadsrätter. Det var ortens historia och betydande tekniska genombrott som lade grunden till dagens Askersund. Björn har delat upp historien i tre böcker. Jag  lägger  med Björns inledning  i boken och redaktör Lars Litzèns förord.

Björn Franzèn

Äntligen har det kommit ett vin som gör skäl för namnet. Det portugisiska vinet Ove kommer säkert att bli en storsäljare utan att nu förhärliga alkohol. Men mörkt och gott var det. Och det är inte jag som ligger bakom satsningen.

Frälsningsarmén var förr ett givet inslag på marknaderna i
Askersund. Tidigare fanns den en kår i Askersund med egen möteslokal vid Hospitalsgatan. Kåren är nedlagd och möteslokalen omgjord till lägenheten. Nu ska marknaderna återuppstå igen och det är ju trevligt. Då kanske soldater från någon arme dyker upp igen. Frälsningsarméns framträdanden var alltid trevliga med alla kända medryckande läsarsånger, som Ovan där och Pärleporten.

Marknad i Askersund med sån från rådhustrappan.60-talsbild.

Bild:Kjell Johanson

Henry Johansson till vänster var arméns starke man i Askersund under många år.

Bild:Kjell Johansson

Bild från Leif Linus bildsamling.

Tavla av Agneta Swidèn med frälsningssoldater på rådhustrappan.

Kenneth Gustavsson med dragspelet som lockade till kollekt .

Bild: Ove Danielsson

Askersunds har många gånger kallats för ”Sveriges Jerusalem”
eftersom det fanns och finns ett stort antal friförsamlingar. Men Askersund är inte ensam epitelet. Många andra städer i Sverige har kallats för samma
namn. Jönköping är en av städerna med samma beteckning. Precis som för många andra föreningar och organisationer är det svårt att behålla medlemmarna och
få nya. Men de som finns kvar i Askersund kämpar på med ungdoms-och
mötesverksamhet. Frikyrkoförsamlingar har ofta också stora egna lokaler som kräver underhåller och kostar stora pengar. Men det brukar skötas ideellt. Det är bara att lyfta på kepsen för det.

I mitt jobb som journalist hade jag ofta kontakt med frikyrkofolket och församlingarnas pastorer. Ofta var det trevliga möten, även om jag själv aldrig varit med i gemenskapen som jag vet finns där. Men det beror inte på
frikyrkofolket. Det beror på mej. Men respekten är stor för de som är engagerade inom församlingarna. Precis som för de som vill åka till Ullared eller åka med
Ålandsbåtarna, naturligtvis utan alla annan jämförelse. Tycker inte att man
ska sätta sig på för höga hästar och döma ut folk för det och det.

En del församlingar har jag haft mer att göra med än andra. Som Jehovas Vittnen och Maranta. Under många år var Jehovas Vittnen de på jakt efter en möteslokal. Församlingen tänkte bygga nytt och jagade tomter. Byggplanerna föll och istället köpte de gamla tvätten vid Solhag väster om Askersund. Medlemmarna
gjorde en enorm upprustning bara på några veckor. En imponerade insats
av medlemmar från alla Sveriges hörn. En lite udda episod hände när församlingen
sökte bygglov på en tomt strax norr om Askersund. Det kom in proteser mot
bygget med en något annorlunda motivering. De som protesterade menade att det
var ingen idé att ge församlingen bygglov eftersom ”Jehovas Vittnen alltid
pratade om att jorden skulle gå under när som helst”. Det skulle vara bortkastat arbete med ett nybygge…

Många julaftnar besökte jag också EFS-församlingen vid Gårdsjögatan
i mitt jobb. De bjöd in ensamma och de som inte följt den raka vägen i livet precis. Vem har gjort det förresten….
Församlingen bjöd på julmat och lite julgemenskap. Jag tyckte det var ett mycket äkta och sympatiskt drag som var värt at skriva om. Senare tog RIA över det hela. Nu är också RIA borta. Mannen bakom det hela var Magnus Elf. Visst hade han medhjälpare, men han var den drivande. Familjen Elf är fortfarande några av de drivande inom församlingen. Alltid trevliga att ha att göra med.

En person som skrivit om ”Missionshus och kapell i Väckelsens Askersund” är Olle Bergström. Boken kom ut tidigare i år i Arkiv Centrums regi. Han beskriver noga väckelserörelsen och dess byggnader i Askersund. Med väckelse menar han i det
här sammanhanget ett personligt religiöst uppvaknande hos ett stort antal människor. En mycket intressant bok för alla som vill veta mera om församlingarnas historia i Askersund.