Månad: december 2022

Det har varit aktuellt med en del viktiga markinköp för Askersunds kommun genom åren som kostat lite pengar. Därför ska jag berätta om ett markövertagande som inte kostade en krona. Ett verkligt markklipp. Bara som en liten motvikt. Och hur det kunde gå till ”förr i tiden”. Så kan det naturligtvis inte gå till nu för tiden. Nu handlar det för det mesta om rena markköp utan krusiduller…

Från invigningen av gamla IP 1925

För drygt 50 år sedan övertog Askersund stad IFK Askersunds gamla idrottsplats. Det ledde ett 15-tal år senare till att Askersund beslutade sig för att lite oväntat bygga hus på gamla IP. Det var inte vad ansvariga inom IFK hade tänkt sig. En ny anläggning skulle byggas på Solberg, där man från början tänkt bygga husen. Varför planerna ändras känner jag inte till. Men märkligt var det. Beslutet kom helt oväntat. 1982 var det skrinnarpremiär på Solberga med Svenska juniorcupen.

De flesta inom IFK Askersund och de flesta askersundare ville behålla gamla IP, och med en träningsplan intill. Där Konsum finns i dag. Pengarna till både allsvensk bandy och skötsel av en idrottsanläggning fanns inte. Det var en kommunal anläggning under IFK:s tid , men ändå inte. Staden blev nu ägare till anläggningen, så det var politikerna som bestämde hur det skulle vara i fortsättningen. Några politiker var emot flytten, men de var inte nog många. Solberga blev en fin anläggning för den stora allmänheten, men ändå lite knepig. Kommunen har fått en anläggning med en grusplan som står tom nästan hela året. Men jag förmodar att idrottsfolket fick vara med och säga sitt när det begav sig. Tror inte att det finns en liknande utformning på någon annan plats. Kanske det går att fixa till det, vad vet jag….

Dansbanan på gamla IP

Gamla IP 1957

År 1964 tog Askersunds stad över idrottsplatsen med bland annat löften om att IFK skulle få disponera anläggningen som tidigare. Löftet hölls inte när det gällde klubbrummet. Efter en del år plockades klubbrummet under gamla läkaren bort med löfte om ett nytt rum. Nu dröjde det fram Solberga IP blev klart i början på 80-talet. Under många år var prissamling, bilder och viktiga klubbsaker nedpackade i kartonger för att forslas runt till olika platser. En del prylar kom bort och andra förstördes.

IFK Askersund, vars medlemmar hade byggt idrottsplatsen, fick inte en krona för själva markområdet! Staden gjorde ett verkligt markklipp 1964.Området hade köptes in i början på 20-talet av IFK och den nya idrottsplatsen var klar för invigning 1925. Ersättningen till IFK blev inlösen av ett lån på 15 000 kronor i Sparbanken 1964, vidare fick IFK 10 000 kronor för täckande av utgående skulder, samt 5 000 kronor för inventarierna. Sammanlagt 30 000 kronor. Men överlåtelsekontraktet står inte en rad om betalning för marken där hyreshusen står i dag. Det kan också nämnas att föreningen också hade ett årligt bidrag från stan för spoling av isbanan som aldrig räckt till. Men kravet var ändå att alla skulle ha tillgång till isen, skolor som allmänhet. Och så var det också.

Det som finns kvar av gamla IP i dag är ett antal stora björkar. Träd som en skogsägare skänkte till föreningen. I övrigt finns det inget som vittnar om att området varit en idrottsplats. Jo, möjligen gatunamnen, Torsten Carlssons väg. Han var ordförande i föreningen en herrans massa år. Punkten om överlåtelse av idrottsparken-den viktigaste frågan i föreningens historia-vållade ingen som helst diskussion vid årsmötet. Alla var säkra på att IP skulle finnas kvar på samma plats och att den skulle få användas som den alltid gjort. Det var ingen dramatik i det. Men politikerna efter kommunsammanslagningen 1970 hade andra större planer. Men så långt som till konstfryst räckte inte planerna.

I dag hade flytten av idrottsplatsen var betydligt mera komplicerad. Tror aldrig kulturen gått med på en rivning av den gamla läktaren från 1925. Kanske en flyttning till Solberga, men inte en rivning. Det är vad jag tror. En liknanden läktare finns på Skyllbergsvallen. Den är från slutet av 30-talet. Idrottsföreningen där har fått kulturbidrag för att rusta läktaren. Och det har man gjort bra. Medlemmarna har jobbat hårt med den gamla läktaren, som blivit en prydnad för Skyllbergsvallen.

För oss alla som varit aktiva inom idrotten var gamla IP en betydligt gemytligare arena än vad Solberga är. Men det beror förstås på storleken. Och så förstås på lite nostalgi.

Det här var lite idrottshistoria och en liten påminnelse hur markförvärven kunde gå till för ett 50-tal år sedan.

Förr fanns många kaféer i Askersund. Det mest bekanta var ”Nissas kafé” vid hörnet av torget mitt emot polisstationen som då låg i Rådhuset. Av krogar fanns en som vanligen kallades ”Stampen”. Där såldes supar vid disk med en smörgås till. ”Stampen” låg vid Stöökagatan ner mot sjön där parkeringarna finns i dag. ”Stampagården” som namn hängde med länge.

Stampagården vid Stöökagatan

Återger en tårdrypande sedelärande historia i jultid som utspelades just i Värdshuset Stampen. Historien är så mycket man tål så här i juletid. Men jag tar risken. Läste den för ett antal år sedan och vad som kan hända om spriten får ta överhand. Jag
är inte själv nykterist men det får vara måtta på det hela. Ofta är det ju barn som drabbas och det är ju minst sagt tråkigt. En vit jul är att föredra.

Sundsgatan med Stampagården i bakgrunden till höger.

Stampagården på 50-talet. I dag finns parkeringar i området.

Historien handlar om en julafton för länge sedan. Fyra yngre män hade slagit sig ned vid ett bord inne på Stampen för att njuta av varm julglögg. Medan de satt där och i munter stämning och samspråkade kom en ynkligt illa klädd luffare in genom dörren. Han såg sig skyggt omkring. Det glada sällskapet hade observerat mannen och någon vinkade att komma så skulle de bjuda på en sup. Han gick fram till dem för att få supen och när de så skulle skåla för honom så föreslog en i sällskapet att han skulle hålla ett skåltal för dem. Gänget hävdade ”att en sup är en sup och ännu har ingen luffare försmått en sup.”

Den arme mannen som redan fattat sitt glas hejdade sig och ställde tillbaka det på
bordet och började prata.

-När jag var ung var jag lika glad som ni är. Jag fick en fästmö, en god och trofast
kvinna. Vi gifte oss, livet såg sig ljust och lovande ut, men så började jag supa så smått. Begäret växte och jag blev fullständigt slav under spritbegäret. Min hustru vädjade och bad om att sluta supa men det blev bara värre. Barnen drabbades också hårt, förklarade den slitne luffaren med tårarna rinnande.

Mannen hann också med att berätta att både barn och hustru var döda och det skyllde han på sitt spritbegär. Luffaren lämnade Stampen. Glaset med brännvin som han blev bjuden på fick stå orört.

Den glada stämningen försvann i en hast. Det var inte roligt att festa längre. Enligt historieberättaren , en anställd på Stampen, blev sällskapet tystlåtna och fundersamma. Och det kan man förstå. Luffarens tal hade blivit en mycket allvarlig predikan som sent skulle glömmas. Inte något skåltal som var tänkt.

Tybeck ägde Stampen

Storgatan. Till vänster Tybecks affärsskylt. Ner till vänster låg sedan Stampen.

Så gick det till i Värdshuset Stampen i Askersund för mycket länge sedan. Men så där går det förstås inte nu för tiden i Askersund. Luffare finns inte längre och jag vet inte
om det går att köpa rena supar direkt över disk till en smörgås? Möjligen finns det drinkar av olika slag och det är förestås lite finare. Men de har samma verkan.

Som vanligt har vännen Leif Linus hjälpt till med bilder och en del annonser.

Isupptagning var en viktig sak vid den här årstiden förr i tiden.  Men det var innan kyl-och frysskåpens stora genombrott.  Lite var stans på sjöarna fanns det folk som sågade is med jättesågar. Ett tungt arbete men ett måste för företag som fiskaffären, bryggeriet, hotellet, mejeriet och för de flesta lantbruk. I det senare fallet var det viktig med is för att bland annat kunna kyla mjölken.

I Askersunds hamnområdet var isupptagningen en stor aktivitet. Vid Stapelängen nedanför landskyrkan fanns det en isdös . Och det fanns också vid många andra ställen, som vid bryggeriet. Det finns många historier om isupptagningen på Alsen.  En historia som jag hört  är en  ilsken arbetsgivare som kom ner till isen  och såg att det fattades en av mannarna mitt på blanka förmiddagen. Svaret från de övriga var att han var hemma och tvättade sågspån ur  ögonen. Det ledde till att arbetsgivaren vände på klacken och försvann. Han insåg det meningslösa att argumentera mot sådana påståenden.

 En isdös byggdes med plankor runt om. Isen som sågats i 50-60 cm stora bitar packades tätt så de frös ihop sedan. Sågspån fylldes på ca 25 cm runt om och ovanpå. Det isolerade fullgott. Man hade alltid is för två år på lager.