Köttbesiktingshallen som blev en turistattraktion

Varje gång kommunen genomför en planerad satsning prickas det av med en röd bock eller som jag såg senast en blå bock. Om systemet med bockar hade funnits för ett 25-tal år sedan så borde satsningen på Hamnmagasinet fått ett antal bockar. Hamnen och Hamnmagasinet har blivit en stor samlingspunkt, både för askersundare och gästande turister.

Bild från 1939

Hamnmagasinets upprustning diskuterades i många år innan beslut togs 1987. Det rådde politisk enighet om upprustning, men det fanns inte några pengar till arbetet. Från början var det meningen att upprustningen av Hamnmagasinet skulle ske i betydligt större omfattning . När utredarna presenterade kostnadskalkylen fick många av dåtidens politiker kalla fötter. Då var det tänkt att hela huset skulle flyttas fram några meter, för att det skulle bli mera lättillgängligt. Många tyckte det var en bra lösning, men kostnaderna för en flytt skulle bli allt för dyr. Pengarna till något sådant fanns inte.

Ritning från 1987

Så här såg det ut på andra våningen (auktionshallen) innan upprustningen påbörjades.

Istället beslutande man sig för att bygga en ramp på baksidan av Hamnmagasinet, som inte skulle synas från hamnen. Det skulle vara snyggt också. Upprustningen gjordes av byggföretaget JCC. Kommunen var beredda att satsa 1,8 miljoner för att göra Hamnmagasinet till den sommarattraktion den är nu.

Innan upprustningen började fanns stora garageportar som plockades bort och ersattes med mindre dörrar som det var en gång i tiden. Dåvarande byggnadschefen Åke Lindh var noga med att upprustningen skulle ske med varsam hand. Lindh var dock osäker på hur planen utanför magasinet mot hamnen skulle utformas. Han var inne på att det skulle placeras marknadsstånd på planen som ett trevligt inslag i hamnbilden.

Hamnmagasinet brandförsäkrades första gången 1844. Askersund var på den tiden ett viktigt inslag i stadens handel. Spannmål och andar saker som kom med båtarna lastades in i Hamnmagasinet. Från 1932 och fram till 19521 fanns en köttbesiktingshall i magasinet. Sedan använde kommunen byggnaden som förvaringsutrymmen. Längst ut i hörnet fanns under en period också en cykelverkstad som drevs av bröderna Uno och Berndt . Deras standardsvar när det blev problem var : ”fråga inte mej, fråga brorsan”..

Med facit i hand kan man konstatera att det inte alltid blir som man tänkt sig. Beslutet från början var att bottenvåningen på Hamnmagasinet skulle inredas till hantverkare. På nästa våning skulle båt-och skolmuseerna finnas. En del av övervåningen skulle också ställas i ordning till auktionskammare. Skolmuseet kom aldrig in i lokalerna och båtmuseet flyttades ut för en del år sedan. Byggnadschef Linds plan om att hamntorget skulle bli en marknadsplats uppfylldes aldrig heller. Men i det senare fallet är det inte för sent än.

Lägger ut några äldre bilder hur det såg vid Hamnmagsinet en gång i tiden. En del av bilderna kommer från Leif Linus Larsson.

1920

1961

1962

1922

50-talet

1958

1960

Öppningar från gamla Vattentornet ut mot lägenheterna

I gamla dokument kan man  läsa  att det  gick åt 170 000 tegel för att bygga Vattentornet i Askersund. En del av de gamla stenarna ligger nu vid sidan av tornet. Byggarna har börjat öppna tegeltornet  mot lägenheterna på utsidan. Inne  i tornet ska det bli  kök  och badrum. Utsikten  från  lägenheterna  ut över Askersund blir  imponerande. Själv var jag uppe  på femte våningen fotograferade.

Öppning från lägenheterna in i gamla tornet
Öppningar ut från gamla tornet
Vattentornet stod färdigt 1907. Här är bild från starten på bygget.
En bild från 50-talet. Plåtslagare Ernst G Olsson lägger om taket på Vattentornet .

Vattentornet i Askersund

Arbetet  med lägenheterna  invändigt vid Vattentornet i Askersund pågår för fullt. Nu kan man få en liten föraning om hur det kommer att se ut. Det är  också klart  med en hiss  på utsidan för  de som jobbar  vid tornet. Det kommer att bli intressant att följa det  unika bygget.

Grunden för en lägenhet på utsidan av tornet

Silverpilen


Silverpilen var önskedrömmen för många motorintresserade. Den började säljas i mitten på 50-talet.

Många ungdomars stora dröm i mitten på 50-talet var att skaffa sig motorcykeln Silverpilen från Husqvarna designad av Sixten Sason. Silverpilen såldes mellan 1955 -1965. Den låga tjänstevikten innebar att den på 1950-talet -och 60-talet räknades som lätt motorcykel och fick köras av 16-åringar. Priset för en Silverpil 1955 var 1890 kronor. Många sparade också ihop till den röda motorcykeln. Minns lyckan hos de som hade skaffat sig en sådan motorcykel.

1988 startade Husabergs Motor sin tillverkning i Söderkvist lada ute på Stockshammar. De var fem ägare, varav fyra kom från den nedlagda tillverkningen i Huskvarna. Från vänster Björn Elvin, Urban Larsson och en av männen bakom populära Silverpilen, Ruben Helmin.

Roland Söderkvist fanns också med i gänget som startade Husbergs tillverkning Stockshammar. Han samlade också på gamla motorcyklar.

1959 kom en exportmodell av Silverpilen. Tillverkningen pågick fram till 1965. Då hade den tillverkats i över 11 000 exemplar. Frågan är hur många det finns kvar i dag? 1988 träffade jag en av männen, Ruben Helmin, som var med och tog fram en av de största försäljningssuccéer som gjorts i Sverige inom motorcykelbranchen. Han var med i gänget som startade Husabergs Motor i Roland Söderkvist ladugård vid Sockshammar. Senare blev Yngve Ekberg ägare till ladan. Övriga var Thomas Gustavsson, Urban Larsson, Björn Elvin och Roland Söderkvist. När jag träffade gänget första gången arbetade de med att framställa en ny tävlingsmaskin, som till större delen skulle gå på export. Det gällde att få motorcyklarna så lätta som möjligt. Det skulle bli en ny svensk tävlingsmaskin. Minns att det rådde stor hemlighet kring den nya maskinen. Helmin var mycket noga med att låsa alla dörrar när vi gick. Inga hemligheter fick läcka ut.

Husaberg uppstod i spillrorna av Husqvarnas motorcykeltillverkning, som såldes italienska Cagiva 1986. Produktionen var en förlagd till Askersund och senare Laxå. Företaget såldes 1995 till österrikiska KTM.

Fyra av de fem delägarna hade tidigare arbetat vid motorcykelfabriken i Huskvarna. Men vid den här tiden hade tillverkningen i Huskvarna lagts ned. Gänget var heltända på att skapa en motorcykel. Och så blev det också. Men det var inte aktuellt med någon ”folkmotorcykel” som Silverpilen.

”Silverpilen var en verklig fullträff som gjorde att vi kunde utveckla nya maskiner, förklarade Helmin, den gången.

I övrigt var han inte mycket för nostalgi. Han beundrade alla som orkade med att spara gamla motorcyklar, men det var inget för den gamle konstruktören. Roland Söderkvist däremot var en samlare av gamla motorcyklar. Rune Helmin hade inte alls några planer på att bli motorcykelkonstruktör när han lämnade sina tekniska studier i Örebro.

”Jag sökte ett ledigt arbete vid fabriken i Huskvarna och fick det. Jag har inte bara tagit fram motorcyklar, utan också en del utombordsmotorer”, avslöjade Helmin

Själv har jag aldrig varit intresserad av motorer. Hade en gång en moped och det var en felsatsning. Borde ha hållit mej till min cykel. Blev det fel på moppen kunde jag aldrig fixa det själv, till skillnad från många andra jämnåriga som skruvade själva. Måste erkänna att jag aldrig heller suttit på en motorcykel. Varken fram eller bak. Naturligtvis är det en brist i folkbildningen. Det är bara att erkänna.

Under mina år som journalist gjorde jag många motorreportage, men det är liksom en annan sak. Bland annat har jag bevakat ett flera Novemberkåsor. Den första var 1979 och kördes i Åsbroskogarna. Steve Tell från Södertälje vann överraskande på sin Husqvarna. Storfavoriten Hans Hansson tvingades bryta. Ramen gick av på hans motorcykel och då var det kört. Flera tidningar skulle ha artikarna och då skulle just förarna från deras områden lyftas fram. Det var en knepig tävling att bevaka och särskilt då nattetapperna. Det dök upp ett lyse i skogen och for förbi bland träden. Men vem var det? Efter målgång var det en del förare som mådde väldigt illa och tvingades gå bakom knuten för att göra sig kvitt med maginnehållet. De blev helt enkelt åksjuka på nattetappen.

Jag bevakade Novemberkåsan några gånger. Ett ganska tufft jobb, men så klart inget mot de som tävlade. 1979 vann Steve Tell från Södertälje. Överraskande.

Askersunds hamn

Hamnområdet i Askersund har alltid varit en stor arbetsplats. Förr i tiden slet hamnjobbarna med att lasta och lossa Vätternskutorna. Ett hårt och tufft jobb utan alla tekniska hjälpmedel som finns i dag. ”Julius”, ”Hamn-Sigge, Fredriksson, Frössle, Ivar Karlsson och alla andra slet hårt både med kubb, tackjärn, grus, gödning och spannmål.

Fredriksson, Hamn-Sigge och Julius. En 50-talsbild.

I dag har turistfolket tagit över hamnområdet. En näring som också kräver ganska mycket folk, men på ett lite annat sätt. Det behövs inga blåbyxor längre. Det jobbigaste nu för tiden är väl att behöva stå länge i en kö för att köpa en glass. Eller en korv med bröd. För att inte tala om stekt strömming hos Ante. Och ingen längtar väl heller tillbaka till det tuffa hamnjobbet. Det som saknas mest är väl de gamla skutorna som satte liv i Askersunds hamn fram till 60-talet och alla personligheter som jobbade där.

Stapelängen på 50-talet

Bild från 1954 och från lastrummet. Det handlar om lossning av tackjärn

Läste ett klipp från mitten av 50-talet som handlade om båttrafiken till Askersunds hamn. Hamnförman Sigfrid ”Sigge” Karlsson berättade då att 45 lastbåtar varit inne i hamnen för att lossa och lasta. Året var 1954. De dominerande lasterna var massakubbarna. Den första båten kom till Askersund den 7 maj det året och den sista gick från hamnen den 10 december. Sigge berättade att den största båten, Vättervik, (det fanns en Vättervik då också) hade lastat 430 kubikmeter kubb. Munksjöbåtarna tog också stora laster. Fyra man jobbade i hamnen med båtarna, som naturligtvis var ett deltidsarbete. Sigge var lite ordad över att spannmålslasterna hade minskat kraftigt. Han visste inte varför och trodde att det skulle bli ännu sämre kommande år.

Bildern på lastfartyget Vättervik kommer från Anders Engdahl.

Har plockat med de gamla tidningsbilderna från klippet. Bilderna är inte av bästa kvalitet och det var ju så i tidningarna på den tiden. Man kan tro att bilden är från en kinesisk kolgruva. Men så är det inte, utan det är Sigge med manskap som är fotograferade i lastrummet på en båt. Nu var det ju inte bara tungt jobb som det handlade om i hamnen förr i tiden. Båtarna kunde också användas till nöjen, som att transportera ut folk till IFK Askersunds populära sommarfest på Borgmästerholmen. Vid ett tillfälle körde det ihop sig ordentligt för arrangörerna. Besättningen på en av båtarna hade festat till och färjetrafiken stoppades. Men då surnade besättningen på den andra båten till och inledde en sympatistrejk. Det ledde till att båta båtarna stod kvar i hamnen medan publiken som skulle över blev allt mer irriterade för att använda ett milt uttryck. Efter en stund fick den något lulliga besättning klartecken att ändå börja köra. Ansvariga tyckte inte det var så farligt. Men vad hade man för val…..

Om det är någon som vill veta mer om forna tiders sjöfart på Vättern, så har jag ett tips. Ta kontakt med Anders Engdahl i Forsa. Han har en imponerande kunskap om Vättern och dess båtar. Men så tillhör han också en gammal båtsläkt.

Linus Larsson har hjälpt till med en del av bilderna.

Vattentornet i Askersund byggs ut med lägenheter

Nu kan man se hur  lägenheterna  på Vattentornet i Askersund  kommer  att placeras. Inne i själva tornet kommer köken och badrummen att finnas. Det blir sju våningar. Runt Vattentornet  byggs  också och ett antal enfamiljshus.

Alla lägenheter i Vattentornet och markbostäderna är redan tecknade och hyresavtal skrivna. Nu får man vara observant på vad som läggs ut som ledigt framöver om det blir någon lägenhet som blir uppsagd.

Trästommen för lägenheterna på Vattentornet i Askersund har börjar resas.

Trästommen för lägenheterna på Vattentornet i Askersund har börjar resas. Förvandling av Vattentornet till  lägenheter är en av de  mest spektakulära  byggen som gjorts i Askersund. Bygget väcker  stort intresse.

Det växer  också  upp ett antal småhus  i området. Norra Bergen har blivit ett  mycket intressant byggområde. En del byggnader är resta och några framför Vattentornet förbereds. Utsikten ut över stan  går  inte att  klaga på.

Kanske  någon tror att jag springer runt  och fotograferar hur som helst för bostadsbolaget så  är det fel. VD-Anders har tagit fram den skyddsutrustning som krävs för arbetsplatsområdet. Många av  mina bilder hamnar också på bostadsbolagets hemsida genom Petras försorg.

Ingår i min fotoutrustning