Månad: augusti 2021

Att få sin fastighet bedömd som kulturhistorisk värdefull kan vara glädjande. Men medaljen har också en baksida. Det fick några fastighetsägare i centrala Askersund erfara i mitten 50-talet. Ägarna till fastigheterna där Apoteket och Lek och Bo finns i dag hade stora planer för sina hus ut mot torget. Men det blev inte så. Myndigheterna sade nej.

När det gäller Aptekshuset, som i dag ägs av Askersundsbostäder AB, slog den ”röde hanen” till i slutet på 80-talet. Huset brann ner till grunden för att sedan byggas upp i samma stil som tidigare. Systembolagets lokaler och hyreslägenheter söder ut mot Väderkvarnsgatan fanns redan med i planerna på 50-talet. Öhrmans järnhandel fanns under många år där Apoteket finns i dag, Ägare till huset och rörelsen var direktör Bengt Olai under många år.

Olais planer var att riva det gamla huset vid torget och bygga ett nytt trevåningshus. Fyra butiker skulle ligga på bottenplanet och finnas på djupet in i det nybyggda huset. Öhrmans skulle dock ha kvar sitt läge ut mot torget. Tredje våningen skulle disponeras för lägenheter. Utmed Väderkvarnsgatan var planerat en tvåvåningslänga 75 meter långt, med plats för tre butiker. Bland annat då Systembolaget som redan i mitten på 50-talet hade hört sig för om en ny lokal. Så blev det ju också. Men då var inte Olai med längre.

Den öppna gården skulle förses med ett glastak. Med en ”snäckrondell” (vet inte riktigt vad det är) skulle bilarna slussas in till plan ett, samt till källarlokalerna. Kostandena för bygget var beräknat till 1,2 miljoner.

Även ägarna till den Lindborgska fastigheten (Lek och Bo och Letex) hade också planer på en nybyggnad mot torget. Huset ägdes vid den här tiden av Konsum Askersund-Örebro. För Konsums del handlade det om en trevåningsfastighet i tegel. Förutom egna affärslokaler ut mot torget, var det planerat för ytterligare butiker och bostäder. Anledningen till att Konsum ville riva byggnaden var dess dåliga skick.

Planerna gick i stöpet sedan landsantikvarie Bertil Waldén uttalat sig mycket negativt om rivning och nybyggen mot torget. Två nya tegelbyggnader mot torget skulle förstöra stadsbilen ansåg han. Moderna fastigheter skulle aldrig kunna ersätta de gamla kulturhistoriska byggnaderna var hans besked. Byggplanerna söder ut vid Väderkvarnsgatan kunde han dock tänka sig. Avgörandet låg dock inte hos Waldén, utan hos byggnadsnämnden i Askersund. Men landsantikvariens ord vägde tungt när politikerna i Askersund skulle fatta beslut. Waldén var en stor man i sådana här sammanhang.

Det kan ha sitt intresse att se tillbaka på den historia som inramat den Öhrmanska fastigheten. Det sannolika året får gårdens färdigbyggande är 1779. Husets herre var rådmannen och riksdagsmannen Jacob Lundberg, gift med Anna M.E. Christiernsen. Han kom på obestånd som det så vackert hette på den tiden. Året var 1810. Gården köptes då av sonen rådman Carl Lundberg, som drev ett väveri. Brodern Gustaf fanns också i lokalen med en diversehandel. Carl Lundberg upplät hela övervåningen till skollokaler. Tyvärr gjorde också Carl Lundberg konkurs.

Efter Carls konkurs gjordes försök att av prins Oscar få 4 500 riksdaler riksmark banko för inköp och reparation av gården , samt uppförande av en gymnastiksal enligt ritningar från fäktmästare Ling. Men det blev inga pengar. 1819 såldes fastigheten till postmästare P.G Fischer och magistratssekreterare Anders Göthén. Den senare övertog efter en tid hela fastigheten. Nästa ägare blev rådmannen och handlanden Gustaf Norselius, som år 1875 sålde den till handlare Torbjörn Berg. Den 28 december 1912 såldes fastigheten till AB Öhrmans&Co, vars innehavare var Sten Öhrman, Johan Öhrman och Nils Apelskog.

Järnaffären öppnade 1907 i nordöstra hörnet. 1926 trädde bolaget i likvidation och sålde då fastigheten till Nils Apelskog. Bengt Olai köpte fastigheten av sterbhuset efter Apelskog. Senare blev Rune Edblad ägare till gamla Öhrmansfastigheten. Efter det tog Anders Lindgren över . Efter branden blev till slut Askersundsbostäder AB ägare till ett nytt hus i hörnet av torget.

Linus Larsson har bidragit med gamla bilder.

Hamnområdet i Askersund ska utvecklas. Ett gäng tjänstemän har fått i uppdrag att utreda hur området ska kunna utvecklas. Uppdraget kommer från kommundirektören och kommunstyrelsens ordförande. Det framgår  inte riktig när den ”vanlige ” askersundaren ska kopplas in och komma med förslag så det inte bara blir tjänstemän och politiker. Men det har väl de ansvariga tänkt på kan jag förmoda. Själv går jag  nästan dagligen i området och träffar folk som har massor av åsikter  på hur  de tycker området ska se  ut. De är viktiga att lyssna på.

——————————–

Nedan  de  kommunala handlingarna:

Utredningsuppdrag för utveckling av Askersunds hamnområde

Uppdraget

Kommundirektören har av kommunstyrelsens ordförande fått i uppdrag  att utreda hur hamnområdet skulle kunna utvecklas. Uppdraget har sedan tillfallit utvecklingschefen i samråd med samhällsbyggnadschefen och tekniska chefen.

I detta uppdrag finns följande punkter formulerade, som avgränsning:

Uppdraget omfattar att övergripande skissa på förutsättningar och ta fram förslag på:

 Flöden för motortrafik respektive oskyddade trafikanter där motortrafiken ska anpassa sig till de oskyddade trafikanterna.

 Parkering.

 Att knyta ihop områdets olika delar så att de upplevs som en helhet.

 Tillgänglighet till hamnen från vatten.

 Gästhamn, båtplatser för tillfälliga besökare till staden.

 Annat som kan bidra till ett attraktivt hamnområde.

Arbetsgrupp:

 Utvecklingschef Henrik Olofsson, (sammankallande)

 Samhällsbyggnadschef Fredrik Idevall

 Teknisk chef, Susanne Jarl

Till arbetsgruppen kan tidvis även andra personer knytas. Till exempel bör driftpersonal involveras i tidigt skede.

Arbetsgruppen avser att knyta en konsult som är specialiserad inom området, vald ur samhällsbyggnadsförvaltningens ramavtal för sådana. Kostnaden för utredningen tas inom kommunledningsförvaltningens budget för fysisk planering.

I första hand skall lösningar föreslås, som kan rymmas inom befintlig detaljplan. Eventuella förslag som kräver ändring av denna skall presenteras på sådant sätt att det är tydligt att detaljplaneändring krävs.

Arbetsmodell

Arbetsgruppen avser att driva utredningen med följande hållpunkter

 Startmöte för arbetsgruppen (2021-08-11)

 Förankring av utredningsuppdragets utformning hos kommundirektören och kommunstyrelsens ordförande

 Fastställande av utredningsuppdrag genom beslut i KSAU

 Avtal med konsult upprättas. Konsult väljs ur samhällsbyggnadsförvaltningens ramavtal.

 Orienterande möte med arbetsgruppen, konsulten, kommunstyrelsens ordförande och oppositionsrådet

 Arbetsgruppen och konsulten arbetar fram ett förslag. Under arbetets gång tas kontakter med aktörer verksamma i hamnområdet.

 Förankring av förslaget med arbetsgruppen, konsulten, kommunstyrelsens ordförande och oppositionsrådet

 Förankring av förslaget och beslut i KSAU om fortsatt arbete genom beslut om utredningsuppdrag för projektering, kalkylering och tidsplanering

 Fortsatt arbete enligt ny projektplan

Presentation av resultat:

Resultatet av utredningen skall presenteras med:

 Skiss över föreslagna lösningar och åtgärder i området. Detta i form av övergripande kartbild och skisser med förslag på utformning.

 Förslag till fortsatt projektplan

Presentationen kommer inte att omfatta kalkyler och tidplaner. Dessa kommer i nästa skede, vid beslut om att projektet skall fortsätta.

Man ska inte försköna öldrickande allt för  mycket, men i Askersund betydde faktiskt mängden av konsumerat öl  på det  kommunala  ölcaféet vid Väderkvarnsgatan  en kulturgärning. Det fanns möjlighet att söka pengar i ”öl-café-fonden”. En del av vinsten från öldrickandet placerades i en fond.

Bertil och Rut Johansson ansvarade  för  ölcaféet  vid  Väderkvarnsgatan  i många år. Först i kommunal regi  och sedan i egen  regi.

En som utnyttjade fonden var kantor Nils Björck. En person som absolut inte för att glömmas bort när det gäller ungdomars musikutbildning i Askersund. Han finns inte kvar i livet längre, men hans insats lade grunden för dagens musikskola i Askersund. Och inte bara det. Nils startade simundervisning för skolbarn i början av 30-talet. Han var också ordförande i hembygdsföreningen mellan åren 1962 och 1977.

Rut Johansson serverar hon  några av sina gäster. Bild från ett tidningsreportage.

Men det var på musikens område Nils gjorde sin största insats för Askersund. Sonen Per har fört arvet vidare med glans. När Nils kom till staden på 30-talet fanns ingen musikundervisning i skolan, men det ändrade han på snart.

”Jag tyckte synd om ungdomarna som stod på stan och inte hade något att göra. Jag köpte en tonett för fem kronor och försökte intressera barnen för att spela. Intresset blev över förväntan. Efter några år blev det blockflöjt. Intresset växte och jag försökte få pengar till verksamheten av skolstyrelsen, men det fanns inga pengar. Då vädjade jag till riksdagsman Matteus Berglund om hjälp och han ordnade så vi fick pengar ur något som hete ”öl-café-fonden”.

Nils Björck

Tuff föreståndare vid ölcaféet var Bertil ”Bubban” Johansson. Tuffheten behövdes säkert när gubbarna hade tagit någon pilsner för mycket. Ju mera öl ”gubbarna” drack, ju mera pengar fanns det i fonden. Och det dracks mycket öl, men inte av ungdomar som i dag. Utan det var ”ölgubbar” som konsumerade.  Ska man dra det hela till sin spets så har dessa gubbar också en liten del i dagens musikskola, även om de inte stod i speciellt hög kurs på den tiden när de satt och halsade pilsner hos ”Bubban”. ”Ölgubbar” var fult på den tiden.

Från ölstugan på 60-talet. Bild från ett  tidningsreportage.

”Lillen” Gustavsson  och Bertil. Bild  från ett tidningsreportage.

Väderkvarnsgatan. Vykort. Till höger  upp på gatan låg det  kommunala ölcaféet 

På gatan utanför  ölcaféet. Bild från Leif Linus bildsamling.

På skolan fanns inget piano, men det ordnade Nils fram. Tillsammans med två fröknar på skolan-Sandström och Bergström- samlade de in pengar.

”Ett piano kostade i alla fall 3 000 kronor. Vi samlade papper och hade en massa andra saker för oss som gav pengar. 1951 hade vi fått ihop 4 800 kronor och köpte ett piano. För pengarna som blev över åkte vi på skolresa”, har Nils , berättat.

Varje år i sin egen klass bildade också Nils en barnkör. På det viset fick han med alla i undervisningen.

”Jag tyckte alltid att alla skulle vara med i musikundervisningen, därför att musiken ger så otroligt mycket. Finns det  något finare  än när en klass tillsammans kan sjunga och spela. När jag hade musikundervisning slapp ingen undan”.

Nils hann också med att komponera ett 30-tal barnvisor, som kampsången ”Hej här kommer vi igen”

Den stora insatsen för hembygdsföreningen gjorde Björck när det gäller flyttningen och bygget av den så kallade Klockargården i Hembygdsgården. I runt tal skaffade han fram 140 000 kronor genom att gå runt med listor och gå på dem som han visste hade pengar. Och var intresserad av hembygden. En del med mycket pengar gjorde stora omvägar för Nils när de såg honom på stan. De ville inte bli av med sina pengar.

”När jag kom till Askersund 1932 var jag faktiskt erbjuden lägenhet i Klockargården, där den låg utmed Storgatan. Jag ville ha en del ändringar gjorda innan jag flyttade in, men det tyckte kyrkorådet blev för dyrt, så därför flyttade jag aldrig in”, berättade Nils , för mej en gång.

40 år senare fick han dock ändringarna gjorda, även om huset då stod på en annan plats.

Simundervisning var en annan sak som låg honom varmt om hjärtat.

”När jag kom till stan 1932 blev jag mycket förvånad över att det var så många barn som inte kunde simma. I Askersund med närhet till vatten fanns det ändå möjlighet att lära sig. På den tiden fanns något som hetta Askersunds simsällskap och de hade också hand om simundervisningen .

Undervisningen skedde vid kallbadhuset och det var bara några få barn som deltog.  Jag tyckte det var underligt eftersom man ändå hade en lärare anställd för 125 kronor i månaden”.

”På den tiden fick man också betala tio öre gången för att bada i kallbadhuset. Det var mycket pengar på den tiden, så därför skrev jag till kallbadshusföreningen och föreslog att man skulle slopa avgiften för barn. Det gjorde man också och bara några veckor senare var det ett 60-tal barn som deltog”, omtalade Nils, för mej vid ett tillfälle.

Senare övergick undervisningen i kommunal regi.

Nils satt också i kyrkofullmäktige i 40 år och han var kyrkoorganist i 42 år. Tillsammans med IFK:s bandytränare Karl-Ivan Appelgren startade han också den populära skolbandyn i Askersund.

Alla som gick i skolan för Nils Björck vet att han var sträng men rättvis.

”Jag har aldrig varit arg på något barn i skolan. Men ibland kunde jag bli arg på deras uppträdande”, upplyste Nils, mej om.

Jag har själv haft Nils som lärare i något som kallades fortsättningsskolan. Den pågick i några veckor på sommaren. Varje dag fick vi gå till gamla kallbadhuset för att simma. Det fanns en herr -och damavdelning. Minns att vi ibland kickade in på damerna. Det ledde till att Nils knackade på hos damerna och frågade om vi inte kunde få titta ordentligt så vi slapp tjuvkika. Han var trött på att hålla kollen på oss grabbar.

Markköp brukar kosta pengar. Därför ska jag berätta om ett markövertagande som inte kostade kommunen en krona. Ett verkligt markklipp. Bara som en liten motvikt till dyra markinköp.

Från invigningen av gamla IP 1925

För drygt 50 år sedan övertog Askersund stad IFK Askersunds gamla idrottsplats. Det ledde ett 15-tal år senare till att Askersund beslutade sig för att lite oväntat bygga hus på gamla IP. Det var inte vad ansvariga inom IFK hade tänkt sig. En ny anläggning skulle byggas på Solberg, där man från början tänkt bygga husen. Varför planerna ändras känner jag inte till. Men märkligt var det. Beslutet kom helt oväntat. 1982 var det skrinnarpremiär på Solberga med Svenska juniorcupen.

De flesta inom IFK Askersund och de flesta askersundare ville behålla gamla IP, och med en träningsplan intill. Där Konsum finns i dag. Pengarna till både allsvensk bandy och skötsel av en idrottsanläggning fanns inte. Det var en kommunal anläggning under IFK:s tid , men ändå inte. Staden blev nu ägare till anläggningen, så det var politikerna som bestämde hur det skulle vara i fortsättningen. Några politiker var emot flytten, men de var inte nog många. Solberga blev en fin anläggning för den stora allmänheten, och för föreningens stora ungdomsverksamhet inom fotbollen, men ändå lite knepig. Själva fotbollsanläggningen blev utan omklädningsrum fram till nu, 2021. Men den som väntar på något gott….

Dansbanan på gamla IP

Gamla IP 1957

År 1964 tog Askersunds stad över idrottsplatsen med bland annat löften om att IFK skulle få disponera anläggningen som tidigare. Löftet hölls inte när det gällde klubbrummet. Efter en del år plockades klubbrummet under gamla läkaren bort med löfte om ett nytt rum. Nu dröjde det fram Solberga IP blev klart i början på 80-talet. Under många år var prissamling, bilder och viktiga klubbsaker nedpackade i kartonger för att forslas runt till olika platser. En del prylar kom bort och andra förstördes.

IFK Askersund, vars medlemmar hade byggt idrottsplatsen, fick inte en krona för själva markområdet! Staden gjorde ett verkligt markklipp 1964.Området hade köptes in i början på 20-talet av IFK och den nya idrottsplatsen var klar för invigning 1925. Ersättningen till IFK blev inlösen av ett lån på 15 000 kronor i Sparbanken 1964, vidare fick IFK 10 000 kronor för täckande av utgående skulder, samt 5 000 kronor för inventarierna. Sammanlagt 30 000 kronor. Men överlåtelsekontraktet står inte en rad om betalning för marken där hyreshusen står i dag. Det kan också nämnas att föreningen också hade ett årligt bidrag från stan för spoling av isbanan som aldrig räckt till. Men kravet var ändå att alla skulle ha tillgång till isen, skolor som allmänhet. Och så var det också.

Det som finns kvar av gamla IP i dag är ett antal stora björkar. Träd som en skogsägare skänkte till föreningen. I övrigt finns det inget som vittnar om att området varit en idrottsplats. Jo, möjligen gatunamnen, Torsten Carlssons väg. Han var ordförande i föreningen en herrans massa år. Punkten om överlåtelse av idrottsparken-den viktigaste frågan i föreningens historia-vållade ingen som helst diskussion vid årsmötet. Alla var säkra på att IP skulle finnas kvar på samma plats och att den skulle få användas som den alltid gjort. Det var ingen dramatik i det. Men politikerna efter kommunsammanslagningen 1970 hade andra större planer.

I dag hade flytten av idrottsplatsen var betydligt mera komplicerad. Tror aldrig kulturen gått med på en rivning av den gamla läktaren från 1925. Kanske en flyttning till Solberga, men inte en rivning. Det är vad jag tror. En liknanden läktare finns på Skyllbergsvallen. Den är från slutet av 30-talet. Idrottsföreningen där har fått kulturbidrag för att rusta läktaren. Och det har man gjort bra. Medlemmarna har jobbat hårt med den gamla läktaren, som blivit en prydnad för Skyllbergsvallen.

För oss alla som varit aktiva inom idrotten var gamla IP en betydligt gemytligare arena än vad Solberga är. Men det beror förstås på storleken. Och så förstås på lite nostalgi av mej som spelat massor av matcher på gamla IP

”Korva-Kalle” Jansson var en verklig innovatör när det gällde korvförsäljningen på Askersunds torg under 50-talet. Det var han som förde in grillkorven till sin korvkiosk. Tidigare hade det bara funnits kokt korv att köpa, men Kalle som var en framsynt man med lite nya affärsidéer köpte in en bordsgrill med plats för et 20-tal korvar. Helt plötsligt kunde askersundarna välja mellan kokt och grillad korv. Och inte nog med det. Det gick också att få ketchup på korven, något som var helt nytt i torgkiosken. Något helt enastående tyckte många som var unga på den tiden. Själv äter jag inte ketchup. Fick aldrig lära mej det som barn. Vet inte ens om det fanns ketchup att köpa på den tiden? Det var mest ungdomar som köpte korv. Kiosken på torget blev lite av en samlingspunkt. Senare kom också pulvermoset och då var lyckan nästan fulländad för alla hungriga ungdomar. Men inte riktigt ändå…

”Korva-Kalle” Jansson på torget i Askersund

Kiosken på torget var en stor samlingsplats för ungdomar. Bilden är från 1964

Kurt Bergkvist med glass

Bild från kungabesöket 1953. Kalles kiosk syns till vänster på bilden

Bilden från 1975. Kiosken är utdömd och ska bort

Vid den här tiden i mitten på 50-talet hade inte pommes frites- vågen nått Askersunds torg. För den som önskade den nyheten så blev ett besök i Hallsberg nödvändigt. Där hade den friterade potatisen redan gjort sitt intåg. Sex mil fram och tillbaka för lite pommes var inte ovanligt. Det blev ju också en trevlig utflykt. Minns ett restaurangbesök i Askersund med några kompisar där krögaren kom fram till bordet och förklarade stolt att nu serverades minsann även han pommes frites. Precis som i Hallsberg fast inne på restaurang. Han ville få ungdomarna kvar i Askersund på lördagskvällarna. Allt för många valde pommes f i Hallsberg Krögaren verkade helt övertygad om att pommes friteskulturen hade uppstått i Hallsberg. En kompis som stärkt sig med någon dryck frågade också krögaren rakt på sak om han verkligen trodde det på allvar. Stämningen efter det blev inte riktigt bra efter det.

I början på 50-talet var kioskfrågan på torget en verklig het potatis. Ärendet gick som en följetong i stadsfullmäktige. Och i tidningarna. ”Förargelsens hus” blev en benämning på korvkioskbråket. Torgdebatten på senare år var bara som en ljum västanvind mot 50-talets storbråk. Det fanns förfrågningar från Kalle om att få placera en kiosk i torgparken, men det var väl magstarkt tyckte de styrande. En korvkiosk i gamla fina torkparken. Det fick räcka med den telefonkiosk som redan fanns där. För att få ordning på det hela tillsattes en torgkioskskommitté !

Vid den här tiden fanns taxistationen på torget ut mot Sundsbrogatan, med en kiosk. Och så fanns det en kiosk på torget mot Stöökagatan som Kalle drev. Han ville utvidga verksamheten med en ny kiosk i torgparken. För att få ordning på det hela togs beslut att taxi skulle flyttas från sin torgplats till en lokal mellan Rådhuset och Ahnérska fastigheten. I dag är lokalen borta och istället är det en öppen gång in från torget till Rådhustomten. Innan taxi kunde flytta in fick polisen flytta ut sina prylar. De använde lokalen som förvaringsplats för hittegods. Och tidigare som rastgård.

Kalle Jansson och David Karlsson (taxikiosken) , hade alltså var sin kiosk på torget, men planteringsnämnden med rektor Anton Frendel i spetsen tyckte det var olämpligt. Bankmannen Wåckner ansåg att en kiosk i parken skulle förstöra parkens skönhetsbild. Det skulle räcka med en kiosk ,som de båda korvförsäljarna fick dela på. Kommunen skulle bygga kiosken och sedan arrendera ut den till Kalle och David.

Ingen av de båda försäljarna var särskilt glada över det dikterade kompanjonskapet. De styrande i staden kom fram till ett av de märkligaste beslutet som fattas i Askersund genom tiderna . Kalle och David skulle byta lager var 14:e dag! Två veckor korv och sedan två veckor godis. Det gjordes också en lottdragning om vem som skulle sälja vad till att börja med. Minns inte vem som drog den första korvförsäljningslotten. Många tycker i dag att det är obegripligt. Hur kunde Kalle och David gå med på något dylikt? Fanns det lagrum för ett sådant beslut? De båda korvförsäljarna fogade sig för överheten på Rådhuset. De hade inget annat val om det skulle få in pengar till sin försörjningen.

Själv var jag i högsta grad inblandad i lagerbytena. Kalle som var lite handikappad bad mej alltid om hjälp att flytta ut sitt lager i kiosken och sedan flytta tillbaka allt igen när det var dags för byte. Kalle hade hyrt in sitt lager i en vindsvång i slaktare Lönns hus vid torget (huset där Föreningsbanken låg tidigare). Det var många trappor att släpa godis, cigaretter, och allt annat som finns i en kiosk. Uppmanade Kalle flera gånger att hyra en källarlokal istället för vindsutrymmet. Man Kalle lyssnade inte på det örat. Det var en billig lokal. Ersättningen som jag fick för flytten som tog några timmar var en korv ned bröd. Men Kalle hade god korv, så det var inte mycket att säga om det. Och man behöver inte ha betalt för allt. En med bröd är inte det sämsta i betalning.

Kiosken på torget mot Sundsbrogatan saknade underhåll och plockades så småningom bort. Men då hade Kalle och David lagt av med sitt ”korveri”. Ibland kan jag tyckta att det vore trevligt med kiosk på torget där, man kunde köpa en grillad eller kokt med bröd. Fast det kanske inte är rätt sortiment i dag. Det finns så många korvsorter med konstiga namn i dag och jag är så insatt. I dag är det hamnområdet som gäller i Askersund om man blir sugen på en korv.

Harry Karlsson med sin korvvagn vid en marknad.

Det fanns ytterligare en person som vill öppna en korvkiosk i torgparken men fick nej. Han blev istället erbjuden en plats på tomten där Sjöängsskolan finns i dag. Plintarna till kiosken kom på plats , men det blev inte mer än så. En flitig korvförsäljare vid olika arrangemang ,som vid marknader och bandymatcher var också Harry Karlsson också kallad ”Morfars-Harry”. Det sågs inte alltid med blida ögon av de etablerade korvförsäljarna. Men Harry var populär med sin korvvagn. På den fick människor med handikapp förtur till försäljning . Harry hade i sin ungdom skjutit bort en hand, men det var inte många som tänkte på det. Sitt yrke som målare hade han inga problem med. Harry var också en duktig bandyspelare.

Hälla-Oskar sköte inte bara kiosken på gamla IP. Han fixade målen och mycket annat.

Ute på gamla idrottsplatsen hamnade en av kioskerna . Där skötte parkens allt i allo , Hälla-Oskar, försäljningen på 60-talet. Vid ett tillfälle inträffade ett fatalt missöde som gjorde Oskar mycket upprörd. Istället för varmkorven hade han fått en burk med stora fläskkorvar. ”Titta Ove, vad ska jag göra”, ropade Oskar från sin kiosk. Ska erkänna att jag försvann snabb från platsen. Vet inte hur det gick med korvförsäljningen den kvällen….

Som vanligt har vännen och grannen Linus Larsson hjälpte till med gamla fina bilder ur hans stora arkiv.

Folke Dahlberg Sällskapet har hållit årsmöte i Hantverkshuset Askersund. Till mötet hade det fina sammanträdesrummet genom Hantverkshusets försorg förvandlats till ett Folke Dahlberg-rum, som invigdes av kommunstyrelsens ordförande Caroline Dieker.

-Det är en ära för oss i Askersund att få möjlighet att hedra Folke Dahlberg på detta sätt. Det bekräftar också Hantverkshusets betydelse, framför allt de människor som verkar i huset för att vårda traktens kultur, framhöll Caroline Dieker.

45 personer deltog i mötet under ledning av ordföranden Jonas Modig. Håkan Bagger från styrelsen i Hantverkshuset berättade om husets historia och betydelse som kulturellt minnesmärke. Jonas Modig presenterade sin nya bok Genom vattenåren – Anteckningar om Folke Dahlberg, som är nr 14 i Sällskapets skriftserie. Erling Öhnell talade om Brosundet om hösten, den nya bilden i Sällskapets bildserie.

Jonas Modig omvaldes som ordförande och som ledamöter omvaldes Marianne Karlsson, Johan Dahlberg, Erling Öhrnell, Janne Andersson, Elisabeth Göthberg, Thomas Skalm, Björn Franzén och Christina Müntzing. Mattias Dahlberg omvaldes som suppleant, medan Ulrica Dahlberg avböjt omval. Som ny suppleant valdes Jimmy Åkerfeldt.

1971 var det premiär på Hasse Alfredsson och Tage Danielssons film ”Äppelkriget”. Handlingen utgick från ett försök att exploatera natursköna Änglamark för att bygga nöjesparken Deutschneyland. Änglamark var ett lät förklätt Österlen. Äppelodlarfamiljen Lindberg kämpade mot projektet och med hjälp av sina släktingar lyckades de besegra politikerna och storfinansen. Men allt det här utspelades på film. Faktum är att det förekommit ett ”riktigt” äppelkrig på torget i Askersund i mitten på 50-talet. Striden stod mellan torghandlare paret Sandin i Tived och Askersunds köpmannaförening. Sandins gick segrande ur striden med hjälp av allmänheten.

Med påtryckningar från Köpmannaförening beslutade Drätselkammaren att införa en ”fruktull”! Det skulle kosta 50 kronor per dag för en ”utsocknes” att sälja utländsk frukt på torget. Avgiften skulle drabba torghandlare som inte var bosatta i Askersund och hade fräckheten att också sälja utländsk frukt och konfektyrer. Men då hade inte de beslutande och de styrande i Köpmannaföreningen räknat med att Sandins från Tived hade ett stort folkligt stöd i Askersund. Bygdens eget folk kunde dock sälja utländsk frukt utan avgift.

Köpmännen menade att den utländska frukten präglades av osund konkurrens. Man anklagade också en del torghandlare för att sälja sekunda varor till dumpade priser.

”Frukt finns i att få i varenda speceriaffär runt torget och köpmännen anser det är rät att säljare utifrån förstör markanden utan kostnader. Frukthandlarna inom kommunen har vi igen anledning att vända oss emot. De betalar liksom vi skatt i till staden. De utsocknes ifrån hälsar vi som objudna gäster på torget”, förklarade en i Köpmannaföreningens ledning.

Paret Sandin blev naturligtvis upprörda över beslutet. De förklarade att de betalat tull för alla utländska äpplen. Till det skulle Askersunds egen ” äppeltull” läggas till. Paret upplyste också de styrande om att Askersund var ensamma i landet om att ta ut ”tullavgift”, samtidigt som man undrade om det verkligen var lagligt.

Sandin fortsatte med sin försäljning men då utan den billigare utländska frukten. En platshyra på 50 kronor per dag skulle bli rena försluten.

”Till hösten har vi svenska äpplen från våra egna 350 fruktträd att ta till. Om ett eller ett par år-när odlingen blivit lite mer bärande har vi möjlighet att erbjuda svensk frukt till grossistpriser. Tivedsborna har Askersunds som huvudort och affärerna i Askersund skulle säkert inte vara glada åt att mista oss som kunder. Man kan därför fråga sig varför de skall behöva ta extraavgifter på oss för att vi säljer utländska äpplen i Askersund, jämsides med våra egna produkter”, funderade Sandins i en tidningsartikel från torgbråket.

Köpmannaföreningen insåg snabbt att beslutet om ”frukttullar” skulle ge mycket dålig reklam. Folk blev helt enkelt förbannade. I en skrivelse till Drätselkammaren skrev föreningen att beslutet skulle upphävas. Det hade väckt stor irritation. Folk ville köpa billig frukt. Men föreningen stod dock fast vid att utsocknes torghandlare innebar osund konkurrens, med tanke på vilka som betalade skatt till staden.

Drätselkammaren upphävde också sitt beslut om ”frukttullar”. Men det var under galgen. Sandins tänkte driva ärendet vidare till Länsstyrelsen. Och det var Drätselkammarens ordförande Matteus Berglund och hans kamrater livrädda för. De insåg också att beslutet var något förhastat.

Det kan väl nämnas att torghandlarna stod gratis på torget vid den här tiden, med undantag av marknaderna. Då vill staden ha lite betalt för platserna. Har inte riktigt kläm på vad en torgplats kostar i dag? Förhoppningsvis är det inte allt för dyrt. Torghandeln är ett givet och mycket trevligt inslag i torgbilden, även om det i dag kan vara svårt at upptäcka handlarna för alla bilar.

Makarna Sandin som fick askersundarna på sin sida i äppelstriden