Postad av Ove Danielssonlör, november 28, 2020 14:45:36

På gården där jag bor vid Stöökagatan i Askersund , hade under  många år skomakare Bernhard Andersson sin verksamhet.  Det lilla verkstadshuset finns kvar och jag ser det från mitt rumsfönster när jag sitter och skriver. En påminnelse varje dag om en svinnen tid då det inte behövdes så stora lokaler för att jobba ihop till levebrödet.  I dag är Bernhards verkstad förråd till lägenheten intill.  Några har undrat över hur han fick plats i sin lilla verkstad. Något som jag aldrig tänkte på när jag lämnade skor för lagning hos Bernhard. Bloggen handlar om Bernhard och hur han tänkte. Ägare till gården i dag är Askersundsbostäder.

En gång i tiden fanns det ett stort antal skomakare i stan. Många hette Fagerberg och Lundstedt.  Bernhard var gift med en kvinna som var född Fagerberg så allt hänger ihop. Svågrarna Viktor och Sigfrid lärde också upp Bernhard i skomakaryrket.  Bernhard bodde i ett hus strax intill sin verkstad där Skolmuseet fanns en gång. Han hade nära till jobbet om man säger så. I dag är byggnaden omgjord till lägenhet igen.

Bernhard stängde sin verkstad 1967. Då hade han varit skomakare i 42 år. Vid det tillfället var han stans ende skomakare fyllda 70.  Senare kom skomakare Leijon och efter honom vännen Ingvar Nordgren. Han hade växlat om från kontorist till skomakare. I dag är det Kajsa Caris -Ekefall, som håller Askersunds långa skomakartraditioner uppe.

Bernhard sålde sin verkstad för några hundralappar.

-Jag har min pension och så får jag lite pengar från ATP-fonden, så nog klarar jag mej, förklarade Bernhard nöjt i en avskedsintervju.

År 1908 kom Bernhard till Askersund från Hammar. Efter olika jobb blev han så skomakare. Var man gift med en Fagerberg så var det skomakaryrket som gällde.

-Man får inte jobba efter årstiderna precis. Kundernas intresse går första även om sommarsolen lockar till små utflykter på mopeden. Under sommaren finns det jobb för tv-tre skomakare men vinterhalvåret är det sämre ställt, berättade Bernhard, med utsikt från sitt lilla fönster ut mot Stöökagatan.

-Genom mitt fönster ser jag askersundarna passera revy. Jag kan följa livet i den lilla staden. Vid mitt skomakarbord har gubbarna suttit i skymningen för att prata om det som sker i det som synes ske. Så det blir aldrig långsamt för min del, konstaterade Bernhard i tidningsintervjun.

Bernhard menade redan 1967 att skomakaryrket var dömt att försvinna. Kajsa är i dag ett undantag i Askersund.

-Många av stadens borgare har genom åren lagat sina skor hos mej, berättade Bernhard, medan han talade sig varm för en pris snus.

-Snus stärker och piggar upp. Nu har ju ungdomen tagit efter oss gubbar, konstaterade Bernhard, som var något av skomakaryrkes filosof.

Skomakare Anderssons gladaste och ljusaste upplevelser var en sväng med sin kära moped. Och det fortsatte han med så länge han kunde.  Det här var lite om en skomakare som fanns i sin lilla verkstad vid Stöökagatan.

Bygg en trappa i Väderkvarnsbacken, med trappan vid Kvarntorpshögen som förebild. Så lyder ett medborgarförslag till Askersunds kommun.

”Väderkvarnsbacken ligger så fint med så fint med en härlig utsikt in mot staden och dess omnejd. Ett bra område för rekreation och träning” skriver medborgaren.

Förslaget har fått ett mycket positivt bemötande, men det är det där med regler. Väderkvarnsbacken är kommunalt naturreservat och då måste gällande föreskrifter förändras. Och det verkar inte vara det lättaste, även om det bara gäller en trappa som många kunde ha nytta av. Men folk har ju rest till månen så helt omöjligt kan det inte vara. Lägger med några bilder och text  i slutet på bloggen vad som hänt i backen under åren lopp.

Kommunalrådet Caroline Dieker har svarat på medborgarförslag om trappa i Väderkvarnsbacken. Lägger med svaret nedan:

Du föreslår att kommunen ska bygga en trappa i Väderkvarnsbacken och vi vill börja med att tacka för ett i grunden mycket bra förslag! En trappa skulle på flera sätt bidra positivt till användningen av Väderkvarnsbacken som ett rekreationsområde.

Väderkvarnsbacken ingår i ett område som sedan 2005 är ett naturreservat enligt 7 kap. 4 § miljöbalken. Ytterligare inskränkningar av rätten att förfoga över området regleras enligt 7 kap. 5 och 6 §§ miljöbalken. De beslutade föreskrifterna rörande naturreservatet innehåller ett förbud mot att anlägga väg eller stig utöver vad som framgår av skötselplanen. Planen nämner inga undantag för att öka tillgängligheten genom exempelvis en trappa. Det finns också ett förbud mot att uppföra byggnad eller annan anläggning.

 En trappa av den storleken som kan bli aktuell i backen räknas som annan anläggning som inte är tillåten att uppföra. Eftersom det är ett kommunalt naturreservat finns det möjligheter för kommunen att upphäva gällande föreskrifter och besluta om nya för att tillåta en trappa. Det krävs däremot synnerliga skäl för en sådan åtgärd. Dessutom krävs att intrånget i naturvärdet kompenseras på naturreservatet eller på något annat område. I dagsläget är hindren tyvärr större än möjligheterna att anlägga en trappa i Väderkvarnsbacken. Vi är glada att du har engagerat dig i frågan och vi är tacksamma för alla förslag på hur vi kan förbättra verksamheten. Med vänliga hälsningar, Caroline Dieker (M)

—————————————————————————————

Historiskt är Väderkvansbacken en höjd med kulturhistoriska anor. På Väderkvarnsbacken fanns en ståtlig domarring ända fram till 1820. Enligt uppgifter från 1700-talet stod stenarna ” i form av nu sittande rätt”. Vad stenarna sedan tog i vägen känner jag inte till. Men det vet säkert någon som läser det här…

Personligen förknippar jag backen mera med Tivedsloppet  på skidor och motocross. IFK drog sin skidtävling över backen och det blev en mycket tuff avslutning för många sista biten in mot målet på gamla IP. Minns att en IFK-åkare, Kalle ”Bock” Pettersson, fick ovett av en ledare för att han bromsade i utförsbacken in mot stan istället för att stå på. Kalle hade inte åkt så mycket i branta nedförsbackar så det var lite knepigt för honom. Och det visade också Kalle på sitt lite udda sätt.

”Broms inte Kalle, stak istället”, ekade det utöver backen när dalmasen manade på Kalle.

Men det hjälpte inte. Kalle hade inte så bråttom in till idrottsplatsen.

På 50-talet gjordes annars en stor satsning av ett motorintresserat gäng på en motocrossbana i Väderkvarnsbacken ned mot Gårdsjön. Banan var en av de svåraste i Sverige, men också en av de vackraste enligt expertisen. Det kördes också en del tävlingar där. Men det blev inte så många som de motorintresserade hade tänkt sig. Banan var 1 300 meter lång och formad av Sture Malmborg.  En av de drivande i motorklubben var Stures pappa Elis och tandtekniker Seth Magnusson.

Vid en tävling kom det 3 000 personer. Publiken placerade sig på kullarna i backen för att se förarna bra. Minns att Gösta Gildner från Svemo var på plats för att flagga igång tävlingen. Askersund hade några förare med, men de nådde inte några stora framgångar. När de första tävlingarna skulle gå var motorklubben i Askersund nystartad. För att få ordna tävlingar måste klubbarna ha varit igång i två år. Men Elis och Seth löste problemet på sitt sätt. De hyrde helt enkelt ut banan i Väderkvarnsbacken till Örebro SMK, som saknade bana. Sex lag deltog i den första tävlingen.

Noterbart var att det fanns en ”dynamitkällare” mitt i banan! I källaren förvarade Öhrmans järnhandel sina sprängvaror, eftersom det var förbjudet att förvara sprängmedel inne vid torget i Askersund där affären låg. Förhoppningsvis hade butikens ägare plockat bort dynamiten innan tävlingarna kördes. Men jag vet inte hur det var med den saken. Jag har tänkt på det efteråt. Med lite otur för hade det kunnat bli en riktigt smäll i backen. Källaren används inte längre, men den finns kvar.

Askersundarna var en gång i tiden helt odugliga på att köa. Tidningen fick till och med gå ut i en artikel 1918  förklara hur det skulle gå till. Det hade varit kaos på olika ställen. Men akersundarna har lärt sig. Och det har ju ändå  gått några år. Drygt 100. Nu gäller det att hålla avstånd och det verkar fungera bra på de flesta ställena.

Annons Kortvarumagasinet. Butiken  låg vid Storgatan. Träden i bakgrunden fanns i Torgparken.

Brukar ibland bläddra i gamla tidningar. Och då handlar det mest om Askersunds -Tidning och Askersunds-Veckoblad. Samma tidning men som bytte namn vid några tillfällen. Det som slår mej är att handlarnas annonser var minst lika lockande då som nu och särskilt inför julen. Och ibland roligare än nu. Som Kortvarumagasinets tecknade annons. Tydligen fanns det allt i den butiken. Lägger med några från år 1918 och några klipp.

I en annan annons efterlyser någon en förlorat en promenadkjol någonstans mellan Askersund och Vagersta.  Skomakarna var många i Askersund på den tiden och många bar efternamnet Fagerberg och Lundstedt. I en annons förklarade skomakarna att de var tvungna att höja priserna på grund av dyrtider. Och de som inte tog sin månadsranson  sprit kunde  känna sig  blåsta på sin flaska. Det gick inte att spara månad för månad.

Ur samma tidningen som annonserna  år 1918,  fanns det  nyheten om att  fartyget Per Brahe förliste utanför Hästholmen i Vättern. Det skedde natten mellan 19–20 november och nu har blivit en dokumentär under namnet ”Ödesnatten på Vättern”.  Det har jag läst i NA. Det finns massor av läsningen i tidningen från 1918 om den ödesdigra natten. Och några år senare om bärgningen där Bastedalen hamnat i blickfånget.

Bankkamrer Sten Haglind byggde huset vid södra infarten till Askersund i gammal herrgårdsstil i  på 60-talet. I dag finns Venus choklad i byggnaden. Bankkamreren som inte längre finns i livet hade helt andra planer för byggnaden som han ritade själv. Han byggde huset för att skänka bort det till Askersunds stadsförsamling.  Stensgården blev namnet på byggnaden.

1970

2020

Venus choklad finns i dag i Haglinds byggnad. Allanna Malmborg driver verksamhet i chokladfabriken.

Haglind tankar var att huset skulle användas högtidliga och frireligiösa sammankomster. Drivfjädern till husbygget var Haglinds stora samling av antikviteter. Under många år hade han samlat på sig antika möbler, skåp, kristallkronor och konstverk. Han bodde själv med alla sina konstskatter i en äldre byggnad som revs för att ge plats för den byggnad som står där i dag. ”Gröna Byggnaden” var namnet på det gamla trähuset som revs.

”Gröna Byggnaden” som revs för att ge  plats för bankkamrer Haglinds bygge. Kamreren bodde i huset innan nybygget.

På den tiden betraktades bankkamrerens hus som ett av länets mest originella hus. Han hade ritat det själv men det blev ett otaliga ändringar innan ritningarna  blev godkända. Det nya huset ligger också lite längre in på tomten än det gamla huset. Bröderna Pettersson från Tiveden byggde, och bröderna Lundfeldt , svarade  för putsningen av huset . Det nyuppförda bostadshus med rundbågar och hallfönster som såg ut som gluggarna på ett gammalt slott. Huset skulle stilenligt matcha Askersunds Landskyrka.

Första spadtaget för Haglinds bygge

Haglinds samling av antika föremål

Men det var inte helt lätt för Haglind att få bygglov för sitt drömhus av kommunen. Första hade han problem med att få köpa marken av kommunen. Sedan vill de styrande att Haglind skulle donera huset till kommunen och inte till församlingen. Till slut sa länsarkitekten ja till bygget.

Sten Haglind testamenterade huset med alla antikviteter till församlingsstiftelsen, men det vill inte ta emot donationen. Värdet på donationen låg runt 300 000 kronor. Testamentet var skrivit i detalj. Inte några föremål fick röras utan huset skulle brukas med inventarierna i oförändrat skick. Förbehållen i testamentet gjorde att församlingen inte kunde bruka fastigheten. Förbehållet var att inga inventarier fick tas bort eller säljas. En skuld på omkring 70 000 kronor fanns i dödsboet. Då man inte fick sälja några av inventarier ansåg församlingen att det inte gick att ta emot donationen. Sedan Haglind avled  har huset bytt  ägare och användningsområde  några gånger.

Huset med inventarier övergick till syskonbarnen. Värdet på huset vid den tiden var cirka 150 000  kronor. Sten Haglind avled  1969 då 73  år gammal.

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Det har gått bra för zinkgruveättlingen Cat Stevens. Han har blivit en världskändis som sångare. Cat slog igenom 1966 med låten ”I love my dog”, och så kom låtar som ”Moonshadow” och ” Moring hasbroken”, för att nämna några. 1978 konverterade han till islam och bör nu namnet Yusuf Islam.

Men det kanske inte så många vet är att Cat Stevens
förfäder verkade och bodde i Zinkgruvan. Inte jag heller innan en i släkting
till honom, Malin Häggblad bosatt i Västerbotten, skrev till mej och undrade om jag uppgifter om en Gustav Wickman som varit församlingsföreståndare vid Fridhems kapell i Zinkgruvan. Gustav och Klara Wickman fick åtta barn. Ett av barnen, sonen David, var morfar till Cat Stevens.

Gustav Wickman. Bild från Leif Linus samling.

När sångarens föräldrar skildes bodde Cat Stevens en tid i Sverige, Gävle, där han också gick i skolan. Med sin mor återvände Cat med till London där hans far bodde. I förbigående kan nämnas att Cat Stevens är syssling till Sissela Kyle och Jan Scherman.

Cats förfader, Gustav Wickman, arbetade som banmästare vid Åmmebergs järnväg. Det var också ett tåg som tog hans liv. Gustav hamnade under ett tåg i samband med en tågväxling precis utanför bostaden. Det var vid ett stickspår från Åmmeberg till Zinkgruvan. Året var 1905 och Gustav var 60 år.

Banmästaren döptes  in i Åsbro Baptistförsamling  när han var 32 år. Hustrun Klara och ytterligare sju personer  döptes vid samma tillfälle. De bildade gruppen ”Fridhems fria vänner”. De läste bibeln och bad. Ytterligare några personer kom till. Fridhems kapell byggdes på en liten tomt som skänkts till församlingen. Invigningen skedde 1879. Gustav valdes till föreståndare.  Grundstenarna av den första kyrkan finns kvar utmärkta av hembygdsföreningen med en plakett.

Efter 23 års medlemskap i församlingen uteslöts Gustav Wickman på grund av ”syndafall”. Vad det bestod av förtäljer inte historien. Även hustru Klara fick lämna församlingen sedan hon klagat på församlingens handlingssätt. Efter några år upptogs Gustav i församlingen igen efter vittnesbörd.

Albert , en annan av Gustav och Klaras barn blev känd som ” Den vite generalen” på 20-talet . Albert Wickman var väckelsepredikanten som blev fredsmissionär som med teknikens senaste hjälpmedel, radiokonserter och filmvisningar lockade folk till mötena. Han gjorde den ena fredsturnén efter den andra i vit bil och vit päls – därav smeknamnet. Han startade hundratals lokalföreningar och ökade antalet medlemmar till omkring 50 000 – enligt sina egna uppgifter. Siffrorna ska tas med en nypa salt – administration var inte Wickmans starkaste sida, tyvärr inte heller ekonomi. Han avsattes som byråföreståndare när ekonomin kollapsat.”

Möjligen var det agitationsframgångarna med “röda bilen”(vänsterpolitik) och “blå bilens” (högerpolitik) agitation som inspirerade fredsrörelsen. På våren 1912 inledde baptistpastorn Albert Wickman som hade bildat Antikrigsrörelsen, en intensiv fredsagitation. Den tog ordentligt fart efter maj 1913 när han med hjälp av vänner köpte en vitmålad bil på avbetalning. Med sin “vita bil” reste han “med snälltågsfart” runt i Sverige och talade på minst fyra platser varje dag, så står det i Carl Sundblads Svenska fredsrörelsens historia (1919).

 Tillsammans med honom i “vita bilen” agiterade hans fru Silva Wickman. En sådan hektisk agitationsverksamhet, av Sundblad betecknad som “hastverk”, ansåg Wickman som kallades “vite generalen” och den “vita fredshärens” anförare vara nödvändig inte bara för sakens skull utan också av ekonomiska skäl (kollekt och försäljning). Antikrigsrörelsen fick läggas ner på hösten 1918 och Wickman anslöt sig till den stora fredsrörelseorganisationen Svenska freds- och skiljedomsförening som han tidigare hela tiden hållit kontakt med.

De flesta uppgifterna till den här artikeln kommer från Malin Häggblad. Hon håller på med släktforskning 

Cat Stevens har förmodligen aldrig varit i Zinkgruvan. Det kanske är dags att bjuda in honom på en rundvandring till hans förfäders hembygd…