En gång i tiden var det vanligt med grisbilar som åkte runt på landsbygden. Folk hade möjlighet att köpa en liten kulting som sedan skulle födas upp och bli julmat. Kultingarna fanns i små boxar på lastbilsflaken. Det var bara att välja och vraka.
Bild från Leif Linus arkiv. Slakt vid Gryten i Tived.
En gammal journalistkollega skrev en gång under rubriken” Med grisbil runt Sydnärke”. Han betonade att det var ett blixtreportage med parentes. Reportaget som jag tänker återge en del av var enligt den gamle journalisten ”en trevlig färd ut till jordbrukets eget folk”.
Föraren av grisbilen hette Tage Johansson och var från Vretstorp. Han var både solskensleende och slagfärdig. Bilen var en Chevrolet med släpvagn. Enligt reportern var både föraren och passagerarna på prima humör vid starten i Vretstorp. Johansson var orolig för att kanske köra en hel dag utan att få se en enda kund.
Vid Stora Forssa dök dock upp en livfull och språksam gumma upp. Men hon ville bara betala av en gammal skuld. Men någon ny gris vill hon inte ha. En bonde på cykel stannade till vid bilen. Han ville gärna ha en gris, men priset var inte det rätta. När han hade prutat färdigt blev det ändå en grisaffär. Johansson menade att Sydnärkesbönderna var specialister att pressa priserna i botten. Det hade liksom blivit en sport för dem. I Bergslagen och Värmland förekom aldrig att någon prutade.
I Degerön var en man mycket intresserad av grisarna, men han köpte ändå ingen. Nästa gång sa han. I Tjällmo gjordes stora grisaffärer. I närheten av Närkesberg stod en gubbe vid vägkanten och vinkade. Han vill ha den bästa grisen som fanns på lasset, men billigt. Han berättade också för Johansson vilka förmånliga erbjudanden han fått av andra grisförsäljare så han tänkte inte krusa.
Färden gick sedan vidare över Närkesberg med sin idrottsplats, sin cykelaffär och Konsumbutik, samt förbi Mörtsjöns bryggeri, samt förbi Lerbäcks kyrka och fram till Åsbro. I Åsbro blev det också grisaffär.
I Åsbro tog reportern farväl av Johansson som fortsatte till Vretstorp, medan reportern tog bussen till Askersund. Det var lite av vad en reporter fick ägna sig åt på den tiden.
Förr var det vanligt med grishuvud på julborden. Som tur har det makabra inslaget försvunnit.
Grisbilarna var ett viktigt inslag i handel och självförsörjningen. Andra världskriget rasade runt landets knutar så det var viktig att se till att det fanns mat på bordet. Och en egen gris var inte det sämsta. Kan nämna lite i förbigående att jag själv till årets julbord hemmavid köpt en färdigkokt skivad skinka. Många kanske tycker det är fusk. Möjligt men väldigt bekvämt.
