Min tidningskrönika 12 september
I de sociala medierna finns det massor av bilder och filmklipp på djur som gör de mest omöjliga och konstiga saker. Och jag vill inte vara sämre i den här krönikan . Själv är jag uppväxt med både hund, kalkoner och katter. Under en mycket kort period hade vi också vita möss, men det tog hastigt slut när katten upptäckte läckerbitarna. Rena smörgåsbordet. Normalt brukar jag aldrig plocka in familjen i mina krönikor. Tror inte folk tycker det är så spännande. Men nu gör jag ett undantag, för jag tycker ändå att katten Alice ingår i familjen. Det är hon och jag som följer sena idrottssändningar på TV när allt har tystnat i huset. Och hon spinner rogivande.
Alice sovplats under parkbänken på gården.
Men det var nära att Alice inte kunnat göra mej sällskap. Och det är det krönikan ska handla om. En märklig händelse. Vi köpte henne för 700 kronor när hon var liten. Efter en kort tid försvann hon ut i höstrusket. Vi sprang runt till grannar och andra och frågade om de sett till en liten svart katt. Men vi fick inget napp. Vår lilla katt var borta. Efter några dagar kom kvinnan som vi köpt katten av in på redaktionen. Hon hade hört att Alice var borta och om jag ville ha hjälp med att hitta henne. Kvinnan berättade att hon brukar ha kontakt med en sierska i Karlstad som hjälpt henne tidigare i samma ärende. Hon undrade också hur jag såg på sierskor. Förklarade att jag inte trodde på sådant men kunde hon hitta katten så hade jag förstås inget emot det även om det skulle kosta några kronor.
Efter någon vecka ringde två kvinnor till mej på redaktionen om att de hade hört katten jama en bit från vår bostad i kanten av Vädekvarnsbacken. Kvinna som sålde katten kände kvinnorna och hade berättat vad sierskan sagt. Sierskan hade sagt att katten fanns vid en bäck i närheten av en stor höjd med höga träd. Kvinnorna insåg snabbt att det måste vara Väderkvarnsbacken som inte låg så långt från min bostad. Jag åkte dit på lunchen. Gick runt och ropade men hörd inte ett pip. Jag gav upp och tog mej hem för att äta min obligatoriska Skogholmsmacka till lunch. De måste ha hört fel. När jag öppnade kylskåpet smällde det till i kattluckan och där stod Alice, efter ha varit borta någon vecka. Hon hade hört mej och följt efter.
Kvinnan som tog hjälp av sierskan sa att nu måste du väl ändå tro på att det finns krafter som vi inte kan styra över. Jag sände 150 kronor till sierskan i Karlstad och jag tror även i fortsättning på vad jag vill.
