Månad: december 2015

Handelshus-basar i Torgparken

 

Torgparken i Askersund återinvigdes i sommars efter en omfattande renovering och upprustning. Och de allra flesta blev mycket nöjda. Inte minst de som tidigare haft svårt att ta sig in i butikerna. Nu är det inga problem med tillgängligheten. Men hade en gammal ägare till området, en Sundblad, fått bestämma skulle det ha byggts en basar/galleri istället för torgparken. Han tyckte det fanns nog med parker i närheten till torget.

I en skrift om ” Askersunds stad i Örebro län samt de tolf äldsta och största slägterna” tryckt 1885 ger G O Sundblad några välmenta råd till de styrande i staden om torgparkstomten. Vännen Eric Englund i Askersund har genom skriften verkligen satt sig in i ämnet och hur Sundblad tänkte. Han hade till och med skrivit vilka mått på den nya byggnaden som skulle gälla. Det har Eric tagit fasta på och gjort en skiss på byggnaden. Det fanns byggnader runt hela torget i början på 1800-talet. Även utmed Stöökagatan där torgparken finns i dag. I december 1880 utbröt det en brand vid Sundbladska gården, utmed norra sidan av torget. Inom en halvtimme stod hela den långa träbyggnaden i ljusan låga. Några nya byggnader uppfördes aldrig och efter några andades torgparken. Det tyckte G O Sundblad var fel. Därför de goda råden.

Skiss av Eric Englund

                                                                     Eric Englund

”Att nu förstöra en så förmånlig byggnadsplats, med för handeln tjänligt läge är inte så välbetänkt. Handelshuset skulle kunna inbringa samhället en betydande inkomst”, skrev Sundblad.

”Minska trängseln på torget under marknader och torgdagar, för de besökande köparna i regn och oväder. Mitt förslag är att bygga en basar längs hela torgsidan av trä eller tegel. Tegelbruken vid Vättern leverera teglet nästan fraktfritt. Huset ska fördelas i butiker för manufaktur, kortvaru, bok –och all finare handel åt hela torgsträckan”, var Sundblads råd.

Sundblads råd var också att göra en övervåning som skulle bli en av de grannaste i stan. Våningen skulle kunna ge markägarna, Askersund stad, en stor ekonomisk vinst.

”Tänk nyttan av en basarbyggnad. Inte minst i regn och fult väder där folk från alla klasser kunde träffas. Få en kort pratstund och få reda på dagens nyheter. Det skulle bli en minskning av krogbesök. Även sedlighet och uppförande skulle ha mycket att vinna på en basarbyggnad genom ständig närvaro av bildade personer”, ansåg Sundblad.

                       I bakgrunden syns Sundblads hus till höger för branden 1880

                                                 Torgparken 2015

Största delen av häftet innehåller också en mycket utförlig redovisning av släkterna Sundblad, Lindblad, Berg, Vahlenberg, Lundberg med flera. Intressant läsning för den som tycker om lokalhistoria. Som Eric och jag.

Erhard älskade Ingeborg

Rådhusfoajén i Askersund pryds av en vacker marmorstaty. Och naturligtvis också av de trevliga kvinnorna i kommunens växel. Skulpturen föreställer tre nakna människor placerade i en liten grupp. Skulpturen är vacker och älskas av barn som kommer in i rådhuset. Det har kvinnorna i växeln berättat. Barnen brukar både beundra och krama om de tre personerna i gruppen.

                                                   Erhard Johanssons marmorstaty i rådhusfoajén 2010.

                                                                  Erhard Johansson och Ingeborg Nyberg

                                                             Erhard med en liten större Ingeborg Nyberg

                              Erhard och major Trafvenfelt. Bysten finns i trappan upp till rådsalen.

 

Men vem är då mannen bakom skulpturen och bysten av Hjalmar Trafvenfelt i trappan upp till rådsalen? Inte så många känner till det. Konstföremålen finns där , men så har det inte varit så mycket mera prat om det. Bildhuggare Erhard Johansson i Stora Björstorp väster om Askersund, är mannen bakom den vackra marmorstatyn i rådhuset, samt ett antal andra fina skulpturer. Faktum är att kommunen ropade in några konstverk vid en auktion efter Erhard Johansson strax efter hans död i början på 70-talet. Kommunen betalade en tusenlapp för konstverken och då ingick gruppen som nu finns i rådhusfoajén.

Till att börja med tänkte de ansvariga i kommunen att placera konstverket med de tre nakna människorna som utsmyckning vid Norra Bergens äldreboende. Men allt stannade bara vid tankar. Och ganska snart föll också Erhards fina skulpturer i glömska.

Från 1972 och fram till 1981 stod de vackra skulpturerna i ett förråd nere i Hamnmagasinet. Det var inte särskilt många som visste om det. På den tiden fanns en konstkommitté i kommunen med före kommunalrådet Bo Trygg i spetsen. Kommittén fick nys om att Erhards konst fanns i magasinet och bad omgående byggnadskontoret att köra upp ett konstverk till rådhusfoajén. Åren nere i Hamnmagasinet hade dock satt sina spår. Trygg och hans kollegor i kommittén fick ta fram stora skurborstarna och göra rent marmorstatyn.

Något namn finns inte på konstverket, liksom de flesta av Erhard Johanssons skapelser. Konstnären menade att konstverken fick tala för sig själva utan namn. Konstnärens stora idol genom åren var sångerskan Ingeborg Nyberg, som han både gjorde statyer och oljemålningar av. Sångerskan hann också besöka bildhuggare Johansson några gånger.

”Det var i landskyrkan som jag hörde henne sjunga första gången livs levande. När det var slut i kyrkan fick jag höra att hon ville träffa mej. Någon hade berättat för henne att jag brukade måla hennes porträtt. Hon kom fram till mej och sa att hon gärna ville besöka mej. Vid det tillfället hade jag fått färdigt en staty i gips av henne. När hon stod där livs levande framför mej såg jag till min fasa att några detaljer i hennes ansikte inte stämde med min staty”, har Erhard berättat.

”Och där stod hon nu och propsade på att få komma hem till mej. Jag var tvungen att säga henne, att jag helst ville skjuta på besöket en tid. Inte tänkte jag visa henne en staty som inte var perfekt.”.

Det gick ett par år och Erhard gjorde om sin staty, så att den blev som den skulle. Dessutom hade han huggit en ny staty av Ingeborg Nyberg i marmor. Så en dag gick han som vanligt i backen ner till postlådan. När han vände och skulle gå hem, kom en stor stilig bil efter honom. Den stannade till och chauffören frågade om det var konstnären. Det kunde inte Erhard förneka. I samma ögonblick steg Ingeborg Nyberg ut ur bilen.

”Vi säger väl du sa hon. Det gjorde vi och så gick vi upp till min stuga. Hon fick en staty och en målning som föreställde henne som ung flicka”, upplyste Erhard

Ingeborg Nyberg slog igenom i radioprogrammet ”Skansenkväll” 1952.Tyvärr skadade hon struphuvudet i en olycka och fick sluta sjunga.

Ingeborg Nyberg

Erhard  högg också en  byst av  Sveriges  första kvinnliga fallskärmshoppare, Elsa Andersson, som omkom just vid ett hopp över Alsens is. Minnesmärket  finns  på Edö där  hon landade efter dödshoppet. Prins Gustaf Adolf  och prinsessan Sibylla var andra motiv som Erhard högg i marmor. Han högg de  kungliga  efter tidningsurklipp. Erhard gick inte  i någon konstnärlig utbildning. Enligt honom själv hade han inte tid med det. Studier  genom korrespondens och annan facklitteratur blev hans skola. Och det räckte  långt om man ser  på hans arbeten, som kommit lite i skymundan. Men helst gjorde han byster av sångerskan Ingeborg Nyberg .

 

 

 

Bandynostalgi i Askersund

 

Många äldre idrottsintresserade askersundarna pratar alltid bandy när julen närmare sig. Bandyminnena och IFK:s matcher på gamla IP sitter djupt i nostalgisjälen hos många. Ofta var det bandypremiär just den helgen, vänskap eller serie. IFK har inte bandy kvar på programmet längre. Sektionen är lagd på is. Det måste ha varit kallare december förr i tiden. I dag är lag utan konstfryst chanslösa. Planerna nu i december inbjuder mera till fotboll än bandy.

”Snoddas” på gamla IP i Askersund julen 1955

För 60 år sedan möte IFK topplaget Bollnäs hemma på gamla IP strax före jul. Spolargänget hade sett till att det blev bra is på parken. Det var storfrämmat i bandyvärlden på gång. 1600 personer kom till parken för att se träningsmatchen inför den allsvenska säsongen 1956. Många kom säkert också för att se Gösta ”Snoddas” Nordgren med sin stora vita keps. Han var försvarsklippa i Bollnäs. IFK vann med 3-2, efter mål av Svante Eriksson, Hasse Bergsten och Gunnar Carlsson.
Mål på gång mot Bollnäs. Hasse Bergsten och ”Garvis” Gustavsson, IFK-spelare i bakgrunden.
”Snoddas” var försvarsklippa i Bollnäs. Här har han dock fått gå ner på knä.
Landslagsmannen Gunnar Carlsson på gång. Han gjorde också ett av målen mot Bollnäs.

IFK spåddes en mycket bra säsong, men det blev respass direkt ur allsvenskan. IFK tog bara en poäng och det var mot Örebro SK hemma. Matchen slutade 2-2. Det blev ett fint publikrekord på gamla IP med 4 107 personer. En av IFK:s stora stjärnor, Karl-Erik Södergren, hade lämnat IFK för ÖSK. Det var inte lätt för honom att komma hem till Askersund och möta sina gamla klubbkamrater den gången. Men det skulle ändras när han återvände till IFK på 60-talet.

Karl-Erik Södergren i ÖSK:s tröja på gamla IP i kamp med sin gamla klubbkompisar. Bilden är från 1956 och matchen slutade 2-2.

Kathie Askersunds första folkvalda lucia

 

17-åriga Kathie Karlsson från Åmmeberg valdes till Sydnärkes Lucia 1943. Hon blev den första folkvalda lucian i syd. Askersunds-Tidning var hårt engagerade med bilder på kandidater och med röstning och allt. Men det blev en knepig historia. Kathie Karlsson valdes till lucia men ett oblitt öde gjorde att hon fick tillbringa dagen som patient på sjukstugan. A-T skrev att: ” till ersättare fick den purunga Solveig Kaufeldt från Hammar hoppa in”. Hon hade fått näst högst röstetal. I referatet kan man läsa att i väntan på luciakortegen beskådade folk affärsmännens utställningar av julklappar i stjärnklass.

1943

”Att Sverige i detta världskrigs femte år är långt ifrån utarmat, bevisades av de rikhaltiga expositionerna i skyltfönstren, där det fanns både vindruvor, apelsiner och konstigt nog gott om choklad. För detta senare har vi väl eftersommarens livliga lejdbåtstrafik att tacka”, kunde man läsa.

Fruarna Ella Johansson och Valborg Ramzell, svarade för regin av 1943 års luciakortege genom staden.

2015

Kathie fyller 89 år i maj och bor sedan lång tid tillbaka i Motala. Hon minns luciafirandet 1943 både med sorg och glädje. Kathi kunde glädja sig åt att hon fick massor av röster. Men visst tycker hon att det var lite tråkigt med sjukhusvistelsen lagom till luciafirandet. Men hon har luciasmycket kvar, visserligen en liten billigare variant men ändå. Orsaken till det var att Kathie fick dela med flickan som ersatte henne. Arrangörerna hade säkert inte råd att köpa två dyra smycken. Det blev två lite billigare istället. Efter vistelsen på sjukstugan i Askersund under luciahelgen hamnade Kathie på sanatorium. Man befarade TBC. Där fick hon stanna i ett och ett halvt år. Efter sjukdomstiden fick hon anställning på stället.

1946 gifte hon sig med Tage Cederqvist. Paret fick fyra söner.

-Vi bodde i Motala. Mor var hemmafru, för att sedan jobba på olika ställen. De flesta i Motala känner henne som den trevliga tanten i kiosken, berättar sonen Roine.

-Far dog 2008. Då flyttade mor till Askersund. Vi tänkte att hon ville vara nära sina systrar men det var i Motala hon vill bo, där jag och min äldre bror bor. Hon flyttade tillbaka. Mor har ryggvärk men annars vid god vigör. Hon klarar sig själv med hjälp av oss barn och barnbarnen. En av våra döttrar brukar ge henne regelbunden akupunkturbehandling.

Den här bloggen kom till för att släktingar till Kathie hade läst andra bloggar om luciafirandet i Askersund som jag hade skrivit. Där fanns bilder med på 17-åriga Kathie. De i sin tur berättat för hennes barn som kontaktade mej och ville berätta om sin mamma. Att hon var pigg och alert. Och att hon fortfarande var lika fin som på luciabilden från 1943. Och det är bara att hålla med om.

Min tidningskrönika 20 december

Julen står för dörren. Många har förväntningar på en glad och trevlig jul utan överdrifter. Då tänker jag både på mat, julklappar och starka drycker. Tyvärr finns det många som inte har några stora förhoppningar på en bra jul och det känns sorgligt. Själv ska jag på en julträff på juldagen med de närmaste. Då serveras kalkon och det är något som kommit in i mitt liv på senare år. Det var inget som vi åt hemma vid Gårdsjön när jag växte upp. Farsan födde visserligen upp kalkoner vid något tillfälle, men de skulle säljas till matserveringen vid Sjukstugan i Askersund vad jag minns. De var inte till oss. Vi hade inte råd med sådant. Minnet av kalkonerna från ungdomen är bara att de var ständigt på dåligt humör och lättretade. Och vem skulle inte ha varit det med en sådan dyster framtid. Det gällde att vara snabbt inne i huset när hela skocken kom rusande.

                                         Kalkonuppfödning vid Gårdsjön för länge sedan.

Julen handlar mycket om tro och ofta fullsatta kyrkor. Själv tror jag på människor, även om tvivlet har funnits ibland. Precis som för alla andra som tror. Som journalist fick jag många knepiga samtal. Talade folk sanning eller var det bara fantasier? Skulle jag tro på dom? Här är några exempel. Vid ett tillfälle ringde en person från en mindre tätort i kommunen som jag kände genom olika jobb och som var mycket upprörd. ”Ove du måste komma snabbt, hyresvärden har plockat bort ytterdörren och det är nollgradigt ute”, var budskapet. Då började min tro svikta. Så kunde väl ändå ingen bete sig. Frågade varför och svaret blev att han låg efter med några hyror. Den bortplockade dörren var ett nytt sätt att klara en vräkning snabbt. Jag satte mej snabbt i bilen och när jag kom fram var dörren på plats igen. Mannen hade ringt till hyresvärden och sagt att tidningen var på gång. Det hade gett ett snabbt resultat. Men han hade inte farit med osanning.

Vid ett annat tillfälle drog en tromb fram över Sydnärke. En person som brukade ringa förklarade att massor av vackra gamla träd hade blåst omkull vid Stjernsund. Förklarade lite uppgivet att det var hemskt tråkigt på så fina träd och fortsatte sedan att skriva som inget hade hänt. Sedan ringde ytterligare ett antal personer om samma sak och det gjorde att jag blev tvungen att åka till godset och kolla. Och mycket riktigt, det låg träd huller om buller i slottsallén. Episoden stärkte min tro på att lita på folk.

Slutligen vill jag önska alla en glad och trevlig jul, oavsett vad man tror på.

Emil med dragkärran

Blogg med anledning av klimatmöte i Paris som avslutades för någon vecka sedan. 196 länder skrev under på att jobba hårt med miljön framöver. Men det skulle ta några år innan förbättringarna var på plats. Någon jämförde det hela med startaren av ett maratonlopp. Annars ska allt i gå mycket snabbt i dag. Beställda varor ska vara på plats bara efter några timmar. I bästa fall efter någon dag. Beställer man varor på nätet som får man alltid frågan om det skulle vara en snabbleverans. Men då kostar det också. Det går att vänta i tre dagar för att få paketen fraktfria. Men det är ju en evighet för de flesta av oss.

När jag läser om miljömålen och snabba leveranser kommer jag att tänka på askersundaren Emil ”Blomsterhultarn” Pettersson. Har skrivit om honom tidigare men Emil är värd att bli påmind om . Han låg nämligen 50 år för sin tid utan att veta om det. Emil använde en handdragen kärra för sina paketleveranser till stadens handlare. Inget utsläpp alls. Om inte godset på kärran var för tungt så han var tvungen att ta i. En gång i tiden kände alla askersundare ” Blomsterhultarn” och han i sin tur kände alla askersundare. Emil bodde i Stadsparksområdet och var lite eljest. Under många år var han ett inslag i gatubilden med sin dragkärra. Han började som häståkare, och det slutade med handdragen kärra.

Emil Pettersson slog ner sina bopålar vid Blomsterhult i Askersund 1917. Att få bosätta sig på ett ställe med det namnet är inte det sämsta. Stället låg i kanten av Stadsparken där man i dag går upp över berget till Kaffestugan. I dag är det villor där. Emil var en bra berättare som gärna kryddade sina historier. Men vad gjorde det. De blev ofta bättre och roligare.

Jämsides med jordbruket drev han åkerirörelse. Han var ensam herre på täppan på den tiden och hans ekipage fick tjänstgöra som såväl mjölkskjuts, hästförspänd flyttbil, taxi och likvagn. Tre hästar hade ”Blomsterhultarn” i sitt stall och det var fogliga dragare alla tre. Några allvarliga skenolyckor inträffade aldrig, med undantag vid ett tillfälle då en av hästarna fick syn på en kamel. Det var cirkus i stan och när hästen fick syn på ett av de ovanliga djuren satte han av i sken. Men hästen lugnade sig när ”Blomsterhultarn” skyndade till. Han berättade om händelsen med stolthet. Det var ett bevis på vilken hästkarl han var.

Emil berättade ibland minnen. Ett kärt minne var när han drog upp 700 kilo braxen på ett enda fiskeredskap. Han var som synes också en storfiskare och det fanns bra fiskehistorier även på den tiden. Emil såg dagens ljus vid Gammelrödjan 1866 , ett litet torpställe under Aspa bruk. Stället brukades av far och son i generationer. Emils far skulle försörja fyra barn, sin svärmor, sin styvmor och sin gamle far. Vid 19 års ålder tog Emil farväl av hembygden för att träda in i kronans kläder. Under tre år tjänstgjorde han på Hästvårdskompaniet på Marieberg i Stockholm. Därifrån hade Emil många minnen att berätta om. Bland annat ett möte med kung Oskar II

-Skål mina kamrater , sa kungen, när han hälsade på, i kväll får ni permission till klockan tolv. Men på tolvslaget ska ni vara tillbaka och vara tysta. Då ska jag sova, var kungens besked.

Annars var det mest hästminnen han ville berätta om från militärlivet, som om den granna märren Annu. Hon hade hett blod i ådrorna och sparkade bakut så det blixtra omkring henne. Ingen ville ha med henne att göra utom Emil, som anmälde sig frivilligt för att ta sig an ”vilddjuret”. Med ett par sockerbitar i näven närmade sig Emil märren Annu. Och det var det som behövdes. Lite vänlighet.

-Hon tålde inte hårdhandskar den sköna märren . Så är det med ”kvinnset”, upplyste Emil.

Priset för en hästkörning från Stubbetorp i Emils ungdom var 2:50 kronor tur och retur. Krokade Pettersson för två hästar ökade priset till 5 kronor. Men då gick det också lite fortare. Vid 14 års ålder flög Emil ur boet för att börja tjäna som lantarbetare vid Karstorp. Då var det oxkörning som gällde. Emil körde kol från Aspa till Igelbäcken. Som returfrakt till Aspa hade han tackjärn.

Emil ”Blomsterhultarn” verkade nöjd med livet. Det var bara en sak som grämde honom. Just som han stod i tur att nå den eftersträvansvärda befordringen till vicekorpral tvingades han av olika anledningar hem till Askersund igen.

Det jag själv mins bäst av ”Blomsterhultarn” var hans besvikelse över när det inte fanns några paket vid station att hämta och köra ut med sin dragkärra. Då kunde han bli riktigt upprörd, för att uttrycka sig milt. Åkare med hästar hade roffat åt sig alla paketen till utkörning innan ”Blomsterhultarn” dök upp för dagen. Minns att Zetterlund på station sparade några mindre paket till honom på senare år. Mest för att slippa hårda ord. Förmodligen betalade handlarna någon krona för varje paket. Och ”Blomsterhultarn” var ekonomisk.

Det här var historien om Emil Pettersson i Blomsterhult. Namnet på tomten har inte överlevt moderna tider. Det är synd. Det var ett vackert namn, liknande Rosenbad i Stockholm.

Leif Linus har hjälpt till med bilder till bloggen.

Lars-Åke pratade gator hos släktforskarna

December 2015Skapad av Ove Danielsson ons, december 09, 2015 09:39:41

Släkten är värst brukar det heta, men det gäller inte för medlemmarna i Askersunds släktforskarklubb. Tvärtom skulle man kunna säga. Intresset för släktforskning är stort. Folk vill ha reda på sitt ursprung. Det handlar också mycket om lokalhistoria i stort. Hur såg Askersund ut, vilka bodde där och varifrån har gatorna fått sina namn.

Vid Askersundsklubbens julavslutning i biblioteket höll klubbens Lars-Åke Strömberg ett intressant föredrag om gatunamn och dess bakgrund. Lars-Åke berättade om ett antal gator i centrala staden, men lovade att återkomma med ytterligare ett antal vid senare sammankomster. Ordföranden Ingvar Sandström assisterade med bilder.


Själv bor jag vid Stöökagatan. En gata som Lars-Åke informerade om ganska ingående. Gatan har fått sitt namn efter affärssläkten Stöök. Till att börja med stavade släkten sitt namn med bara ett ö. Men namnet utvecklades sig med åren. Ett namn som det finns ett antal teorier om är Norströmsgatan. Lars-Åke presenterade ett antal. Själv hade han fastnat för en bagare vid namn Nordström som bodde i området och som gett namn på gatan. Till skillnad mot Stöök hade en bokstav fallit bort. Bokstaven d har försvunnit och det kan kanske bero på slarviga uttalande. Finns det flera förslag är det bara att höra av sig till Lars-Åke i släktforskarklubben.

Som sig bör vid en julavslutning bjöds medlemmarna på luciasånger av tjejgruppen Waht els.

Min tidningskrönika söndag 6 december

 

Årets budgetdebatt i Askersund var lugn och stilla. Kanske det berodde på att ledamöterna bjöds på kaffe och pepparkakor innan ordföranden Inger Trodell Dahl klubbade igång det hela. Lugnet berodde enligt en ledamot inte på pepparkakorna utan på att kommunstyrelsens ordförande var upptagen med politiska uppdrag på annat håll. Någon tyckte det var ett elakt påhopp på en som inte kunde vara där och försvara sig. En annan tyckte inte det var mycket att orda om. Vassa inlägg var inget att beklaga sig över. Så olika kan man se på det hela beroende på vilket politiskt läger man tillhör.

Tittar man tillbaka vad som hänt under åren när det gäller budgeten så fastnar jag för en strid om hundskatten för många år sedan. En lite udda strid med mycket känslosamma argument. Skatten finns inte kvar längre och det kanske är skönt. Det fanns massor av hundskattesmitare. Tror aldrig farsan betalade något för vår hund. Men det var heller ingen rashund och vi bodde en bit utanför stan så det fanns en ursäkt. Stadsfullmäktiges förslag den gången var att hundskatten skulle höjas från 30 till 50 kronor. Och så blev det också.

Motståndarna till höjningen befarade att det skulle komma katter istället för hundar och förmodligen vålla missljud i mars månad. Ja, man talade till och med om rena katastrofen miljömässigt. Följden av höjningen skulle bli att många äldre och fattiga skulle få göra sig av med sina kära hundar. De skulle inte ha råd att ha sina vovvar kvar längre. Debatten blev mycket tårdrypande.

Men argumenten bet inte på ordföranden, riksdagsman Matteus Berglund, och majoriteten som hade konstaterat att det hade skett en markant ökning av hundbeståndet i Askersund. Han tyckte att hundarna gjorde staden ”osnygg” eftersom många var illa skötta och sprang vind för våg. Berglund trodde också att höjningen skulle leda till att hundägarna skulle få upp ögonen för att deras husdjur skulle skötas med omsorg.

1862 infördes hundskatt i Askersund, där pengarna första tiden var öronmärkta till Borgmästareholmens försköning. Det var borgmästare Anders Wilhelm Knöös som började röja och snygga upp ute på holmen. Innan han fick ta hand om holmen som sommarnöje. Ön var vid den här tiden helt kal. Knöös –som verkligen inte gjorde skäl för namnet-såg också till att det blev ett litet utvärdshus på holmen. Det var ju askersundarnas enda möjlighet till uteliv om sommaren.

Lucia i Askersund genom åren

 

Vivianne Johansson var lucia i Askersund 1961. Sångaren Bertil Boo uppvaktade.

Apropå det stundade luciafirandet. Bara för ett tiotal år sedan var luciafirandet stort på många håll. Det var omröstning i bilder i tidningen varje dag på kandidater. Omröstningen väckte ett stort engagemang och främst då från släktingar till de olika kandidaterna. Och det var inte så konstigt. Vem ville inte se dottern eller vännen som lucia? I dag är luciafirandet i Askersund betydligt mera nedtonat mot förr. I Askersund kommer lucian med sina tärnor från någon kör och sedan lottas den blivande lucian fram. Personligen tycker jag det är en mycket bra utveckling. Traditionen med luciakortegen runt torget finns ju ändå kvar.

Luciauttagningen 1961. I mitten Håkan Persson.

Elisabeth Skarda från Mariedamm var lucia 1964.

Askersunds-Tidning och Lottakåren arrangerade under många år luciafirande i Askersund. När sedan gamla A-T försvann tog Allehanda och Lions över. I dag är tidningen borta ur bilden men Lions har fortsatt. När jag började på tidningen för 30 år sedan var luciafirandet en stor händelse. Jag var själv aldrig inblandad i själva uttagningen av kandidater. Där gick gränsen för mej. Däremot var som sagt tidningen inblandad, med presentation av kandidater och röstsedlar. Folk fick sända in bilder på kandidater och sedan satt några män-och ibland också någon kvinna –och plockat ut vilka som skulle få var med. Vid några tillfällen hade vänner till mina döttrar sänt in bilder på tjejerna, som uttagningskommittén sedan visade upp för mej. Omgående plockade jag bort bilderna. Tänker er själva att någon av mina döttrar blivit lucia i Askersund? Fusk naturligtvis eftersom jag jobbade på tidningen. Och jag kan berätta att de inte blev särskilt ledsna över mitt agerande.

Kandidater med stor släkt hade de största chanserna att väljas till lucia. Till att börja med var det lösa röstsedlar som gällde, men det gick inte att ha det så. Vad jag har fått berättat är att någon pojkvän som låg i lumpen tog med en bunt sedlar in till I 3 i Örebro och fick påskrivet av ett halvt kompani. Bör jag säga att flickvännen blev lucia. För att få det hela mera rättvist ändrade man till att det bara var kupongerna i tidningen som gällde.

Askersunds första lucia hette Margareta Johansson och året var 1942. Hon var inte folkvald utan det var kvinnorna i lottakåren som ordnade arrangemanget. Året efter klev Askersunds-Tidning in i bilden och då blev det en folkvald lucia med röstning och allt. Men det blev en knepig historia. Kathi Karlsson valdes till Lucia men ett oblitt öde gjorde att hon fick tillbringa dagen som patient på sjukstugan. A-T skrev att: ” till ersättare fick den purunga Solveig Kaufeldt från Hammar hoppa in”.

IFK: bandysoaré 1955. Från vänster: Britt Damberg, Bertil Boo, Gunvor Häggblad och Arvid Swidèn.

IFK Askersund satsade också hårt på julfirandet under 50-talet. Föreningen försökte också ta över det stora luciafirandet i staden men det gick i stöpet. Det blev bråk mellan IFK och lottakåren. Lottakåren skulle inte arrangera firandet och då ville IFK ta över. I sista minuten ångrade sig lottakåren och det var det som orsakade bråket.
Istället höll IFK ”Bandysoaréer” i Hantverksföreningens lokaler (nuvarande Folkets hus) för att få in pengar till bandyn. Det är tillställningar jag minns med glädje. Inte minst för att IFK kunde locka dit artister. 1955 var Bertil Boo, Laxås egen sångfågel Britt Damberg och sångerskan Gunvor Häggblad där samtidigt. Britt Damberg var inte så känd på den tiden, utan uppträdde mera lokalt. Tidningen uppgav att det blev ett rekordnetto på 1 250 kronor. Redaktör Johannes Kjerrström var konferencier. Askersunds-Tidning var inblandad även i IFK:s arrangemang.

Kan också nämna att Föreningen Gamla Askersund gav ut en skrift för en del år sedan med bilder på de som varit lucior i Askersund. Har blivit uppmanad att göra en fortsättning. Har material hemma i bokhyllan, så när inspirationen rinner till och jag får tiden att räcka till –jag är ju pensionär -får jag göra en insats.