Månad: november 2015

Julstämning i Vattentornet

 


Vattentornet på Norra Bergen i Askersund ett av stadens mest kända riktmärken för land och sjöfarare. Det har funnits medborgarförslag om att det ska lysas upp på kvällstid under vinterhalvåret. Men det har stannat med det fram till i början av den här veckan. Bröderna Stefan och Henrik Törnqvist, vaktmästare vid Askersundsbostäder ändrade på det. De har placerat ett antal adventsstakar i fönstren längst upp i toppen på tornet. Askersundarna är mycket nöjda med deras insats. Och de var noga. Innan de kunde placera stakarna måste alla fönstren putsats så askersundarna verkligen kunde njuta av ljuspunkterna. Ett grannlaga jobb. Bostadsbolaget har köpt in området där Vattentornet finns, och det var anledningen till att bröderna Törnqvist tog initiativet till att pryda upp staden lagom till advent.

 

Bandynostalgi från Stockholms Stadion

Länk till hemsidan: ovedanielsson.se

Skapa nytt inlägg>

Förr var Askersund ett bandyfäste i Sydnärke. IFK återfanns i Allsvenska ett antal säsonger. Bandy är igång på allvar kan man läsa i olika sportreferat. Men sedan ett antal år tillbaka finns det ingen bandy på IFK:s program. Visst finns det ett lag som heter WBK/Askersund, men det har inte så mycket med Askersund att göra. Det är ett Örebrolag som använder namnet Askersund.

Av nostalgiska skäl har jag letat fram en lagbild och ett klipp från Trettondagshelgen 1956, då IFK mötte AIK på Stockholms Stadion. Det blev förlust med 3-0 och IFK åkte senare ur serien. I referaten står det att 3 000 personer såg matchen. Men tittar man på lagbilden kan man undra var publiken fanns. Men bilden kanske var tagen efter matchen.

IFK på Stadion 1956.Stående fr.v : Bertil Garvis Gustafsson, Hasse Bergsten, Elis Karlsson, Astley Nyhlèn, Svante Eriksson, och Gunnar Carlsson. Främre raden fr.v: Gunnar Öhlin, Hans Öhrman, Karl-Erik Edvardsson, Karl-Erik Hagman och Hans Skägget Sääw.

 

Min tidningskrönika söndag 22 nov

November 2015Skapad av Ove Danielsson sön, november 22, 2015 09:38:26

Julmarknaderna är i full gång och massor av annonser om julbord finns i tidningarna. Själv har jag avverkat massor marknader och julbord under åren som journalist. Då handlade det mycket om avtackningar med julmat. Nu för tiden händer det inte så ofta att jag går ut och äter julbord. Det brukar bli någon gång vartannat år. Senast tror jag det var på IKEA. Någon kanske rynkar på näsan åt det, men vad jag minns smakade det bra. Och priset var överkomligt även om det var svårt att hitta den rätta julstämningen bland bokhyllor Billy och lite andra prylar.

Förr kunde man mötas av ett grishuvud med äpple i munnen vid julborden. Det skulle vara så. Jag som är kräkmagad tyckte inte det var särskilt trevligt att mötas av ett rökt dekorerat grishuvud som blickade emot mej hela tiden när jag plockade bland syltor och korv. Fick dåligt samvete med ett grishuvud på bordet. Nyttat med det hela för min del var att det inte blev några stora portioner. Men det var länge sedan jag såg ett sådant makabert inslag på julborden. Några av de trevligaste julborden jag avverkat var ombord på ångfartyget Motala Express. Hemtrevligt och gemytligt. Då spelade det ingen roll att båten stod kvar vid kajen när isen var tjock. Någon som tagit för många julsnapsar till sillen och skinkan tyckte det var en fin båtresa. Han hade aldrig upptäckt att vi aldrig varit ute på sjön.

Hargebaden 1984. Julbord för kommunanställda med ett grishuvud i blickfånget.

Vid något tillfälle var jag vid en herrgård och åt julbord. Det var fint värre och buffen presenterades av kockarna. Efter en liten stund när vi kommit till struvorna och julgodiset kom det också in en lucia med följe och sjöng vackra sånger. Ibland kom någon och frågade om det smakade bra. Och det gjorde det. Läste om någon som fått samma fråga på en restaurang och som inte var nöjd. För att inte såra kocken allt för mycket hade han svarat att ” kocken och jag har olika värdegrunder”. Ett diplomatiskt svar

De trevligaste julfesterna jag varit med om var annars Sportjournalisternas julfest i Örebro. Fester som man såg fram emot i höstmörkret. Där var det högt till tak med sång, frågetävlingar, underhållning på piano och snapsvisor jag hört varken förr eller senare. Men det spårade aldrig ur. Det såg de populära festgeneralerna Ola Hellstrand och Pelle Jacobson till att de aldrig gjorde. En viktig del i festen var lottdragning på alla fina priser som styrelsen hade ordnat. Ibland kunde det dock dra ut på tiden för oss som skulle upp och jobba dagen efter. Eller samma dag som det blev ibland.

Sundsgården

Juli 2009Skapad av Ove Danielsson 

Sundsgården i Askersund är ett gammalt klassiskt näringsställe vid Sundsbron.

Huset håller på at målas om just nu. Men med den obligatoriska gula färgen

Ulla Sjösvärd vet mycket om Sundsgårdens historia. Hennes mamma, Maria Karlsson, arbetade där som kokerska under många år.

Sundsgården var ett mycket populärt ställe på 40-talet. Personerna på bilden är: Fru Pettersson (hustru till ägaren),Maria Karlsson och Elin Låång-Karlsson

Bilden är från 40-talet på serveringspersonalen i portgången vid Sundsgården. Fr.v: Judith (Johansson) Nyström, Iris Johansson och Majken (Skålberg) Bjurström.

Askersunds Stadshotell i all ära, men Sundsgården vid Sundsbron var ett lika populärt ställe när det begav sig. Om inte ännu populärare. Allt var lite enklare där. Ett hotell är ändå ett hotell.

Sundsgården var ett andra hem för många inom föreningslivet. Och mycket berodde det på källarmästare Anton-Pelle Pettersson. Men mera om honom senare. Det är ett mycket gammalt hus som restaurangen är inrymd i. Byggnaden brandförsäkrades första gången 1828. Sundsgården drevs som restaurang, möteslokal och festlokal fram till mitten av 60-talet, då lokalen togs över av en möbelhandlare. Gamla Sundsgården blev ett möbellager fram till i mitten av 1990-talet, då krögaren Åke Olsson tog över. Han rustade och såg till att Sundsgården blev vad det en gång varit. Nämligen en restaurang. Den gamla festsalen återskapades. Familjen som tog över efter krögare Olsson och har fortsatt på den inslagna vägen med att rusta och snygga upp. Just nu målas byggnaden om med den klassiska gula färgen.

Under lång tid drev källarmästare Anton-Pelle Pettersson, restaurang Sundsgården. Han ägde först Hamnkaféet strax intill. Anton-Pelle var en stor profil i Askersund. Han satt med i en rad olika styrelser och var också aktiv inom kommunalpolitiken för socialdemokraterna. 1922 blev han föreståndare för Konsum. Befattningen hade han kvar till 1940. Redan 1920 hade han varit med om att starta Askersunds Samköpsförening, en föregångare till konsumtionsföreningen. I början på 50-talet överlät han Sundsgården till en annan krögare. År 1954 avled han.

Anton-Pelle Pettersson var en stor Askersundsprofil som drev Sundsgården under många år. Han avled 1954.

Anton-Pelle var mycket idrottsintresserad. Han satt med i styrelsen för IFK Askersund, där han också var uppskattad klubbmästare. Han ordnade många trevliga fester åt IFK och åt alla andra föreningar som han var aktiv i. Naturligtvis hölls festerna på hans egen restaurang. Det gällde att förena nytta med nöje….

Under med tid på tidningen pratade jag ibland med Ulla Sjösvärd om Sundsgården. Ulla var och är aktiv inom PRO och lämnade in referat. Hon visste mycket om restaurangen. Mamma , Maria Karlsson, var kokerska på Sundsgården under många år.

”Det var ett mycket hårt jobb. Sundsgården var ett populärt ställe med många gäster. Mamma började klockan sju på morgonen. Ibland fick hon hålla på till långt in på natten”, berättade Ulla för mej, men också om ett mycket trevligt minne.

”När jag tog realen 1942 bjöd mamma mig och några kamrater på en riktigt festmåltid. Det är något jag med glädje minns från ungdomsåren i Askersund. 1943 flyttade jag till Stockholm och blev kvar där till 1985”.

Ulla återvände till födelsestaden i slutet av 80-talet. Hon arbetade som korrekturläsare på Expressen och DN i 17 år. Nu har Ulla flyttat tillbaka till Stockholmstrakten, men vi pratas vid i telefon ibland.

I början av 50-talet fungerade Sundsgården som matbespisning för skolbarnen vid Kyrkskolan (Lindbogården). Alla barn som hade längre än tre kilometer till skolan fick äta på Sundsgården. Barnen tågade i ett långt led från skolan över Sundsbron varje dag för att äta lunch. Det var ett givet inslag i stadsbilden. Själv blev jag utan lunch och skolskjuts. Jag hade ”bara” 2,5 kilometer till skolan. Skolbussen åkte förbi mej varje dag när jag till skolan! Och det blev ofta en bulle och flaska mjölk till lunch. Klart man var avundsjuk ibland när kompisar som bodde på rätt sida om trekilometersgränsen berättade om allt gott de fått till lunch. Men så var det och det var inte något snacka om det.

Förr fanns det en golfbana i direkt anslutning till Sundsgården. Den lockade många spelare till sig varje kväll. Uteserveringen var också ett givet inslag i verksamheten. Det finns fortfarande spår efter den gamla serveringen i vattnet utanför. Några har dykt och hittat ölflaskor av den gamla sorten. Tydligen var det en del som drack öl och slängde flaskan i sjön. Men det var innan miljömedvetandet slog igenom på allvar. Och visst är det trevligt att Sundsgården blivit restaurang igen. Visst kan det vara trevligt med möbler, men inte går de upp mot husmanskost och pilsner även om inte flaskorna kastas i sjön numera.

Markaffär vid Edö

Oves Blogg

Oves Blogg

Askersunds kommun säljer tillbaka mark på Edö till familjen Örneberg. Ursprungligen var tanken att marken skulle användas till ett frilufts-och rekreationsområde. Och så var tanken mycket länge. Senare började politikerna fundera på att göra den norra delen till ett attraktivt bostadsområde. Tre detaljplaner skissades också, varav en har exploaterats. Planerna skulle inrymma upp till cirka 100 bostäder. Politikerna har nu tänkt om och kommer inte att fortsätta exploatera ytterligare bostäder i området. Det handlar om ett skogs-och jordbruksområdet. Kommunen har heller inga planer att vara en aktiv skogsägare på Edö.

Harald Örneberg köper nu tillbaka mark för drygt 10 miljoner. Det handlar 107 hektar mark. När kommunen köpte marken 1976 var det Torsten Örneberg, som förhandlade med kommunen. För några år sedan ville Harald Örneberg köpa tillbaka ett mindre område av kommunen, men fick då nej. Då fanns storplanerna på området kvar. Under den här tiden fick också ägare till fritidshus lämna området. De löstes ut. Undrar vad de säger i dag…

Satsningen på Edöområdet är en fråga som ältats genom åren i Askersund. Diskussionerna och beslut om Edö verkar vara ständigt aktuella. Det finns delade meningar om hela projektet. Det har det gjort hela tiden. För och emot. Framtiden får utvisa om satsningen var riktig. Politikerna har tagit beslut i frågan och tror på satsningen. Annars vore det konstigt. Ett hus finns på plats och ytterligare någon tomt är såld. Politiskt är man övertygad om att alla tomter kommer att bli såld, även om det tar lite tid. Någon måste börja och det har också skett.

Redan när kommunen köpte marken 1976 blev det problem. Något av en följetong. Köpesumman för de 150 hektaren blev 675 000 kronor. Buden för köp låg mellan 650 000 kronor och 900 000 kronor. För den högre summan stod grupper inom centerpartiet, medan socialdemokraterna nöjde sig med den lägre. Kommunens målsättning för det outnyttjade området den gången var friluftsliv och fritidsbebyggelse.

Affären Edö dök upp 1975. Då anmälde dåvarande ägaren Kerstin Thesen att hon önskade sälja Edö till Torsten Örneberg. Samtidigt meddelade Örneberg att han viljes sälja delar av marken till kommunen genom en bytesaffär. I utbyte mot Edömarken ville han ha ett skogsområde från den kommunägda Gärdshyttans gård. Det förslaget godkände först kommunstyrelsens arbetsutskott, men när ärendet kom till fullmäktige blev det stopp. Kommunalrådet Sven-Erik Franzén var motståndare till bytesaffären. Beslutet blev istället att kommunen skulle utnyttja sin förköpsrätt när det gällde Edö.

Ärendet var sedan vilande en tid. Tingsrätten meddelade att det inte var frågan om något förköpsärende. Det saknades nämligen ett underskrivit kontrakt mellan Thesen och Örneberg! När det uppdagades tog ärendet ny fart. Örneberg kontaktade kommunen om ett köp. Och så blev också fallet. Men då handlade det inte längre om någon bytesaffär.

Gärdshyttans gård med jord skulle enligt 1976 års budget säljas. Kommunalrådet Franzén var dock mycket noga med att hålla isär affären med Örneberg och försäljningen av Gärdshyttan. Han betonade flera gånger i debatten att det inte fanns något samband.

”Om Örneberg är intresserad av att köpa Gärdshyttan konkurrerar han på samma villkor som alla andra eventuella intressenter”, var Franzéns besked.

Socialdemokraternas ledare i Askersund på den tiden, Bertil Jonsson, var nöjd med köpet. Men han trodde inte att det skulle bli någon permanentbebyggelse inom överskådlig framtid.

” Med Askersunds tillväxttakt ser jag det inte som ett reellt alternativ att centralortens bebyggelse ska växa så långt ut”, var Bertil Jonssons tankar.

Torsten Örneberg och Kerstin Thesen gjorde dock upp om en ny bytesaffär med Edö och några hyresfastigheter i Malmö. Köpesumman på båda håll var satt till 2,1 miljoner . Den summan hade inte varit tänkbar vid en ren affär med kommunen. Därför släppte man till slut kravet på att utnyttja förköpsrätten för hela området. Kommunen fick köpa det område man vill åt. Och så slapp politikerna att hantera den besvärliga frågan om bytesaffär.

Det som gjort namnet Edö mest känt i Sverige är makabert nog är en dödsolycka. Sedan i januari 1922 har askersundarna från och till pratat om Elsa Anderssons dödshopp på Alsens is som slutade ute på Edö. Berättelsen har gått i arv över generationer. Men det är fortfarande lika målande. Bondflickan från Strövelstorp i Skåne var Sveriges första kvinna i Sverige som tog flygcertifikat, eller aviatördiplom, som det hette på den tiden. Dödshoppet var bara hennes tredje fallskärmshopp i Sverige. Vid olycksplatsen ute på Edö finns en ganska välbesökt minnessten rest över Elsa Andersson, år 1926.

Bild från 1922. Elsa Anderssons plan har startat från Alsen. Landskyrkan i bakgrunden.

Runt tre tusen askersundare följde Elsa Anderssons dödshopp ute på Alsens is, som slutade i ett träd på Edö. Fallskärmen utvecklades inte. Fallskärmen föll 600 meter. 50 meter från trädtopparna fladdrade skärmen till som en trasa, men för sent. Hon avled omedelbart. Många som var med vid uppvisningen har berättat för mej om den tragiska händelsen, som senare blev en film av Jan Troell med namnet ”Så vit som en snö”. Amanda Ooms hade huvudrollen i filmen.

Under en ganska lång period var det mycket svårt att ta sig fram till olycksplatsen. I början av 90-talet tog Aste Vikström med sig sitt huggarlag till minnesplatsen för att röja upp och markera stigar. En skylt sattes också upp ute vid Åmmebergsvägen. Kungliga Svenska Aeroklubben reste stenen på Edö.

Kaffe mot en lägenhet

Bristen på lägenheter är inte något nytt problem. På 50-talet fanns det också problem med att få tag på bostäder. I dag lockar många med andrahandsuthyrning för stora pengar. På 50-talet var det ett halvt kilo kaffe som gällde. Annonsen fanns i gamla Askersunds – Tidning.

Gåsmiddag i Askersund för lånade pengar

Ett mord i Kräcklinge för 65 år har en koppling till Stadshotellet i Askersund, men också till Mårten gås. Kom på det när jag tittade på almanackan och brottsprogram på TV. Kanske lite långsökt, men ändå….

En äldre man i Kräcklinge blev ihjälslagen vinter 1950. Tre personer var inblanda i mordet, två män och en kvinna. En av männen och kvinnan var syskon. Kvinna deltog inte aktivt, men hon var med och festa upp pengarna som stals vid mordet. Mördarna var en 20-årig lantarbetare och 30-årig sotare. Kvinnan var 22 år.

Trion hade begett sig till den äldre mannens bostad nyårshelgen. De hade hört att han fått ärva 22 000 kronor efter en svägerska och förvarade en del av pengarna hemma i bostaden. Kvinnan hade frågat efter vägen till Fjugesta och förställt rösten till bruten norska. En dag senare återvände männen rustade med en strumpa fylld med sand. Ett redskap som skulle användas som slagträ. De bad den äldre mannen om vatten. När han räckte över vattenglaset gick sotaren till anfall med strumpan som ledde till den äldre mannens död. För att vara riktig säkra tog de också struptag på den rånade mannen då han fallit till golvet.

Mördarna hittade en plånbok med 640 kronor och en portmonnä. Det tog man med sig samt en nyckel till bostaden. Männen greps senare på ett hotell i Sunne. Inför Örebropolisen kom erkännandet. Örebromordets uppklarande kom att följa av något högst säreget i svensk kriminalhistoria. En landsfiskal i Laxå begärde att få en grav öppnad. Det gällde en 69-årig lantbrukare som misstänkts bragts om livet på samma sätt som mannen i Kräcklinge några år tidigare. När mannen hittades ansågs det vara en naturlig död. 69-åringen begravdes utan obduktion. Det framkom under också utredningen att kvinnan i mordgänget var dotter till 69-åringen.

Under mordutredningen framkom det att gänget varit i Vretstorp och under mycket egendomliga former tvingade en gammal ensamboende man att låna dem 400 kronor. För lånepengarna åkte gänget in till Stadshotellet i Askersund, dit även en stor del av släkten var inbjudna. På hotellet blev det gåsmiddag, men när man kom till desserten blev sällskapet så störande att de blev utkastade.

Sotaren fick livstids straffarbete, lantarbetaren dömdes till förvaring på säkerhetsanstalt i minst tio år. Kvinnan fick tre månaders straffarbete till grovt rån samt för grovt häleri.

Frågetecken för Sjöängsskolans framtid

Hur står det till med byggnaderna vid Sjöängsskolan i Askersund ? Är de bra eller mycket dåliga? Den senaste tidens debatt om skolan kan göra vem som helst en smula konfunderad. Inte minst för mej som följt debatten i fullmäktige för tidningen under många år. Och för många andra askersundare också som jag träffar på stan. Lägger inte några politiska aspekter på det hela, är bara en enkel bloggare. Bara ett konstaterande hur läget är. Jag funderar över hur fort det kan svänga i de politiska lägren. För ett antal år sedan var Sjöängsskolan utdömd som skola. Personal och barn blev sjuka. Föräldrar och personal protesterade mot att vistas i de undermåliga lokalerna. Det fanns mögel och radon i byggnaderna, som också saknade nödvändiga hissar. Politikerna i alla läger vid den tiden resonerades sig fram till att det var bättre att bygga en ny skola, istället för att rusta Sjöängsskolan. Det skulle göras en enklare upprustning, så verksamheten kunde drivas till de nya lokalerna stod färdiga. Så blev det också. Om det var fel eller rätt är inte min sak att bedöma. Jag har inte de rätta byggkunskaperna och är ingen ekonom.

Läget verkar nu vara helt förändrat. Nya tjänstemän och politiker med andra idéer har tagit plats i den kommunala ledningen. Situationen i både kommunen och landet har också förändrats. Nu finns det förslag om att klasser ska lokaliseras till Sjöängsskolan från höstterminen 2016. Förslaget kommer från den egna skolförvaltningen och få stöd av den borgerliga Alliansen och SD. Till och med skolchefen har tagit ställning för en fortsatt användning av Sjöängsskolan enligt en tidningsartikel. Lite ovanligt av en tjänstman. De brukar inte ta ställning i politiska beslut. Politikerna i Alliansen anser att skollokalerna visst går att använda även i fortsättningen. Enligt insändare är skolan i så gott skick som verksamheten kräver. Byggnaden är sliten men det är också allt, skriver det borgerliga ledamöterna i barn-och utbildningsnämnden i en insändare. Enligt samma insändare är situationen akut när det gäller skollokaler. I samma insändare konstaterar Alliansens ledamöter vidare också att de styrande inte verkar vara insatta i frågan eller har några ambitioner för den verksamhet de ska styra. Hårda ord men sådan är den politiska retoriken ibland. Det är bara att lyssna på riksdagsdebatten.

Majoriteten –de röd-gröna- är dock av en helt annan mening än Alliansen. Flytt av skolklasser är inte aktuellt för deras del. Byggförvaltningen har beställt en detaljplan för området. Den politiska majoriteten vill vänta in den planen som nyligen är påbörjad. Skolfrågorna som politikerna i Alliansen lyfter fram vill majoriteten lösa i Kristinagården eller Norrbergaskolan. Vad jag har erfarit så handlar det om att främst få fram bostäder vid Sjöängsskolan, men också utrymme för centrumverksamhet, handel med mera. Det finns också någon arkitekt som kan tänka sig att spara de höga delarna av Sjöängsskolan för ombyggnad till bostäder. Kanslihuset törs nog ingen politiker röra vid så den blir kvar. Det är en kulturbyggnad även om den kanske inte är klassad som sådan. Matsalen vid Sjöängsskolan kan komma att göras om till ett ungdomens hus, med olika aktiviteter vad jag har hört. Det finns i alla fall sådana tankar. Parkeringsytor för att tillgodose behovet vid nya skolan måste väl också planeras in vad jag kan förstå.

Hur som helst ska det bli spännande att följa den fortsatta debatten om vad som ska hända med Sjöängsskolan, när den nya byggnaden börjar användas hösten 1916. Vad jag förstår av tidningsartiklar väntar en hård budgetdebatt till att börja med.

Min tidningskrönika

 

Jubileumsföreningen i Askersund fortsätter att leverera teater och revyuppsättningar. Och det har föreningen gjort sedan 1993. För mej känns det extra roligt eftersom jag själv var med vid starten. De senaste veckorna har föreningen i samarbete med Folkets hus i Åmmeberg gett farsen ”Är du inte riktig fisk? I början var det mest historiska spel som föreningen ägnade sig åt, men nu har det blivit lite mera modernt. I dag är det Margareta Widell som håller i rodretMånga kanske undrar över namnet Jubileumsföreningen. Det kanske inte är helt vanligt att bilda en förening bara för att det ska bli jubileum. Tänk om alla skulle göra så? Men så var det i det här fallet. Det var i samband med Askersunds 350-årsjubileum som föreningen bildades. Calill Ohlson gick runt och raggade ihop lite folk som hon trodde skulle passa för att få ihop ett spel i Hembygdsgården. Och då blev jag också tillfrågad. Föreningen skulle bara bli en engångsföreteelse och sedan läggas ner. Men så blev det inte. Drivande var också Mats och Gunilla Högberg. Gunilla hänger med fortfarande. Det fanns inga pengar och enigheten var stor om att inte söka några kommunala pengar. Och så blev det också. Kommunen köpte istället biljetter till sina anställda.

Många amatörer fick chansen att visa upp sina teaterdrömmar. Minns att en blev specialist att dö med buller och bång under mycket dramatik. Publiken fick verkligen vänta på innan han slocknande helt. Slutet var nära flera gånger innan scenen var helt fullbordad. Han levde verkligen upp med sin roll att dö för att nu vitsa till det hela.

Prologen till föreställningen skrev nyblivne biskopen i Västerås, Mikael Mogren. Han var ung men redan då mycket duktig. Så här i med facit hand var alla säkra på att Mikael skulle bli biskop.” Vad var det jag sa”, låter det ofta. Det organisatoriska tog rektor Ove Hjalmarsson hand om. Han hade vanan inne från skolan. Massor av folk var inblandande i jubileumsföreställningen. Allt från körer till orkestrar. Hur namnen Ove kunde hålla reda på allt är en gåta. I hans fall hade Calill gjort ett mycket fint val. Hon stod för det konstnärliga och han för att det skulle bli ordning och reda på allt. Därmed inget ont sagt om Calills ordningssinne.

Jubileumsspel vid Stjernsund

Tillsammans med Mats-som tyvärr inte finns i livet längre -skrev vi hop en nyupplaga av Askersunds-Tidning. Den såg ut som tidningen gjorde på 40-talet med annonser och allt. Själv hedrades jag med föreningens hedersstipendium för en del år sedan. Och det är jag stolt över. Diplomet som Mats och Calill skrivit under hänger på hedersplats hemma vid Stöökagatan.